Och hur lyckades då Alain Gras med årgång 2009?

Om du inte har upptäckt Alain Gras än är det ett tips att testa en flaska eller två av honom om du kommer över dem. Det brukar nämligen vara riktigt bra viner till överkomliga priser. De viner som han producerar är följande:

• Saint Romain Blanc                                  36.000 flaskor per år
• Auxey-Duresses Blanc "Les Crais"             2.500 flaskor per år
• Meursault "Les Tillets"                                3.000 flaskor per år
• Saint Romain Rouge                                 15.000 flaskor per år
• Auxey-Duresses Rouge "Vieilles Vignes"     6.000 flaskor per år

Mest känd är Alain för sina vita viner som jag med glädje druckit många av under åren, men han gör som du ser även en dos rött och det från Auxey-Duresses ska vara riktigt, riktigt bra enligt flera källor. Jag har kommit över hela paletten av hans viner från 2009, förutom Auxey-Duresses Blanc och det ska bli intressant att se vad den gode Alain har trollat fram med årgång 2009.

Vill du läsa mer om producenten så kolla tidigare inlägg eller deras hemsida.

Såja, dags att dricka och dagens vin är 2009 Saint Romain Blanc, Domaine Alain Gras.                                

Tjoho, här har gubben mineral varit och svingat med sitt lilla spö. En rent metallisk mineralitet som virvlar och gifter sig med de spår som eken har lämnat kvar. Släng dit riktigt rena citrusfrukter och aningens melon och man bara vill ha in det i munnen......och där hamnar det fortare än kvickt.

Lent med viss fetma och samtidigt friskt och fräscht med en medelmåttig syra. Det blir till en hejdundrande drickbarhet som lämnar kvar lite grus och järnfilsspån på vägen ner i svalget. Återstående flaskor kommer inte att överleva länge för det här är väldigt bra för att vara Village-nivå från Saint-Romain. Skitgott helt enkelt.

Jag återkommer med övriga viner från Alain Gras under året.....undrar just hur länge jag kan hålla mig?

Ny årgång av Chassagne-Montrachet från Bernard Moreau

Jag var inte direkt övertygad när jag drack en 2008 Chassagne-Montrachet från Bernard Moreau tidigare i år. Den hade fått i sig lite väl mycket ek och jag noterade att det inte blir något återbesök i källaren i år. När jag då får tips om att årgång 2009 ska man nog köpa så var jag lite skeptisk i början, men nyfikenheten tog överhand och det landade några flaskor i källaren.

För info om producenten och 2008an hänvisar jag till tidigare inlägg.

Det ska bli intressant att jämföra noterna från en 2008a som kommer från en årgång där de vita vinerna kan karatäriseras av att ha en rejäl dos syra, men också en bra frisk frukt, med en 2009a där årgången mer karaktäriseras av balans och finess än att ha en ryggrad av syra.

Då dricker vi väl......en 2009 Chassagne-Montrachet från Bernard Moreau alltså

Det första som slår en är en tydlig doft av rostade fat. Fruktmässigt fångar jag lite grand av både äpple och melon, men de spelar andrafiolen till citrusen, här i form av lime och citron som är betydligt mer framträdande.

Smakupplevelsen ger även den frukt i form av de gula äpplena och citrusen, men de har nu fått sällskap av lite smörighet och viss honungssötma. Tillsammans med en trevlig, men lite återhållen syra ges en frisk upplevelse som i slutklämmen ges en extra dimension då mineralerna är härligt framträdande. Citrusen utvecklas över tiden till att landa i spektrat från lemon curd till beska från citrusskalen. Gott!

I jämförelsen med med den 2008a som dracks i februari finner jag det här i bättre form och balans. Det håller liksom ihop på ett bättre sätt. Eken stör inte och syran sticker inte ut. Vidare tål det att stå i glaset och snabbt öka i värme i sommarkvällen. Det bara utvecklas och ger mer och mer aromer med ökad temperatur. Summa summarum är det här ett riktigt gott vin även om det inte når klang- och jubelhöjder.

2008 Chambolle-Musigny från Michel Gros, något av ett barnarov

Jag har under året provat och skrivit om de tre andra vinmakarna i släkten Gros och idag har turen kommit till den firma som leds av Michel Gros. Det är en producent som hanterar några ärvda vingårdar, några inköpta dito, samt en del rankor som ägs av familjen Écard. Totalt sett förfogar man över en rätt bra portfölj med allt från Regionklassade rankor till en Grand Cru. Juvelerna i portföljen är nog andelen i Clos Vougeot och monopolvingården Clos de Réas i Vosne-Romanée.

För detaljer om producenten hänvisas till deras egen hemsida och en text av Clive Coates. För information om övriga vinmakare i klanen Gros hänvisas till tidigare blogginlägg enligt nedan

• Anne Gros
• Anne Francoise Gros
• Gros Frère et Soeur

Med dessa länkar hittar du nog det mesta av värde och jag tänkte bara lyfta fram en enda ytterligare sak, nämligen att domänen ägnar sig åt s.k. koncentration av musten. Det innebär att istället för att använda sig av chapitalisering (avskaffades 1996) så koncentrerar man musten genom en maskin som via omvänd osmos reducerar mängden vatten i druvjuicen. Effekten gör att sockerhalten ökar och också att koncentrationen gör det.

Bland purister i Bourgogne är denna hantering nästan att betrakta som fusk och jag har hört att det finns krafter som försöker stoppa denna hantering då det finns risk att vinerna blir "Parkerifierade".

Nåja, nu över till dagens vin som är en flaska 2008 Chambolle-Musigny från Domaine Michel Gros.

När dofterna hamnar i doftcentra är det första intrycket en riktigt tät och koncentrerad frukt, en frukt som mestadels består av körsbär, svarta vinbär och lite tranbär. Med tid kommer även små pustar av jordgubbar och hallon, men huvudspåret är en syrlig doftkvast. Som komplement till detta finns en fin doft av rostade fat som samsas med en typisk Pinotkrydda från orienten. Ett kul inslag är att under ett tag finns där en mild Currydoft som är väldigt tydlig.

Ytterligare inslag från växtriket är vissa tendenser till undervegetation och en grön örtighet som består av tallbarr och stjälkar av vedartade örter.

Smaken är kocentrerad med en stor dos ganska syrliga körsbär. Efter hand kommer det fram en viss Pinotkryddighet och det finns små, små tendenser till silkighet. I övrigt fångas lite lakritstoner, örter och en svans med viss grapebeska och mineraler. Syran är starkt framträdande och tanninerna ger ryggrad även om de är av modell mindre.

Totalintrycket är att vinet i min smak har alla beståndsdelar jag söker efter, men att det är på tok för ungt. Det här borde ligga ner rätt många år för att utveckla det "Chambollska" som det finns spår av, men som inte har en chans mot det ungdomliga syrapaket som tar överhanden. Dag 2 är det stort steg åt rätt håll, men långt ifrån den potential jag känner finns där.

Lite mer info om Svenska Bourgogneklubben

Jag kunde givetvis inte hålla mig, utan skickade ett mail för att få lite mer information om vad som händer med det som har lanserats som Svenska Bourgogneklubben. Det lilla jag vet utöver introduktionsinformationen följer nedan:

All information avseende klubbens erbjudanden kommer att ske via email till hugade spekulanter, d.v.s. ingen sajt eller annan alternativ kanal erbjuder information.

Det första erbjudandet kommer så snart de första vinerna har levererats till Sverige och det innebär troligen någon gång i September.

Erbjudandet kommer att röra sig om en låda á 12 flaskor innehållande uteslutande Grand och 1er Cruer. Sammansättningen  blir så att vissa viner får man bara en flaska av och vissa kanske så många som tre, allt beroende på hur stora allokeringarna från producenterna är. Det går vidare att köpa mer än en låda om man vill, men tillgången är starkt begränsad.

......så nu är det bara att vänta och se vad som erbjuds.

Lättdrucket sommarvin från Chorey-Lès-Beaune

Efter en traditionsenlig midsommar med bl.a. sill och grill känns det skönt att i lugn och ro ta sig ett par glas väldigt lättdrucket vin och veta att det är en vecka kvar innan semestern inleds. Valet av vin blev idag ett vitt kommunvin från Chorey-Lès-Beaune och den lilla firman Domaine Maillard Père & Fils.

Chorey-Lès-Beaune förresten, det är lite av en udda fågel bland byarna i Côte d'Or då den ligger på "fel" sida om RN74, d.v.s. på den platta och lågt liggande slättmarken. Marken som blev klassificerad som egen AOC först 1974 räknas inte till de bättre områdena, vilket tydligt märks genom att det här saknas vingårdar klassade högre än Village-nivån. Oavsett detta så finns det faktiskt en del helt OK vin härifrån och det brukar vara bra prissatt i förhållande till sina mer namnkunniga bygrannar.

Anledningen till att det går att göra bra vin härifrån är att det finns ett vattenflöde i form av Rhoin som förr i tiden förde med sig kalksten, sand och annat som över tiden har skapat goda förutsättningar för vinodling.

En av de få producenter som gör vitt vin från byn är Domaine Maillard Père & Fils och det är ett vin från dem som dricks idag, nämligen en 2008 Chorey-Lès-Beaune Blanc.

En rätt enkel och fräsch doft möter en i glaset. Här dominerar en lätt och ren doft av gul frukt med äpple och citrus som huvudfrukter. Tillsammans med lätta toner av rostad ek och en svag, svag touch av smörkola skapas ett rätt trevligt doftintryck.

Doftintrycken återkommer i munnen och med hjälp av en rejäl dos syra skapas ett fräscht, om än rätt enkelt vin. Det fungerar väldigt bra att bara att dricka som det är och mår ganska bra av att hållas rätt svalt. Kvaliteten håller inte upp vinet när temperaturen i glaset stiger. Som bersåvin är det dock perfekt och för 16 Euro sitter det som en schmäck.

Vougeraie Les Evocelles 2007 kan gott ligga till sig

Det är inte många Bourgogne-producenter av klass som kan lista elva viner på Systembolaget. Det kan dock Domaine de la Vougeraie, d.v.s. firma Boissets prestigemärke. I början på juni släpptes vissa nya viner från producenten och det fylldes på med flera mitt i månaden. Ett av dessa var Gevrey-Chambertin "Les Evocelles" med årsringar från 2007.

Les Evocelles är firmans första vingård och har sitt namnmässiga arv från Les Broselles som betyder typ jordlott med buskvegetation. Vingården ligger inte i Gevrey-Chambertin som etiketten antyder, utan i Brochon, d.v.s. grannbyn. Det är dock fullt tillåtet för Village-klassade vingårdar i Brochon att säljas under sin mer namnkunniga grannes namn.

Enligt producenten ska vingårdens läge delvis kunna jämföras med Les Ruchottes-Chambertin, något som kanske mest är ett införsäljningsförsök, vingården är ju trots allt Village-klassad.

....och så över till vinet som självklart är 2007 Gevrey-Chambertin "Les Evocelles", Domaine de la Vougeraie.

Jag hade inte tänkt mig att dricka det här vinet än, men inspirerad av detta inlägg korkades det upp idag. Läs gärna det inlägget och även detta om du vill veta lite mer om producenten.

Med näsan nedgrävd i glaset fångar jag upp dofter som direkt för mig till komposthörnet i trädgården. Här finns nymultnad jord, grönsaksblast som är under nedbrytningsprocess och även en hög av sumpfyllda kaffefilter. För en Bourgogne-älskare är det rustika och finfina dofter. Lite synd dock att frukten trycks tillbaka lite och får svårt att hävda sig, men visst finns det körsbär och även små spår av hallon och jordgubbar.

Smaken är också den av det lite grövre slaget, alltså ingen silkeslen Gevrey som dansar i gommen, utan mer en pubertal juice märkt av ekkyssen. Visst har vi en del gottigt för gommen med schysst frukt, vissa trevliga örtiga inslag med en aning anis och bra syra, men just nu är det lite för mycket ek för mig.

Inga fler inköp planeras in i konkurrens med annat gottigt, men visst lockar det lite att se hur det utvecklas.

Vingårdar från Bourgogne i Google Earth

Det finns ett antal ställen på nätet där det går att hitta fina vingårdskartor över Bourgogne. Jag brukar normalt vända mig till kartdelen på Burgundy Report eller så tittar jag i något jag har i pappersformat.

För ett tag sedan slog det mig att det säkert finns någon som har bemödat sig med att koppla samman vingårdskartor med Google Earth och ett par korta sökningar senare hittade jag såklart just det.

Rätt snyggt jobbat faktiskt. Ta en titt på Vinotopia eller sök efter just dina vingårdar/vinområden och se om någon har gjort samma sak med dem.

Mini-Meursault i vardande från Rémi Jobard?

Någon gång på 1960-talet delade Pierre Jobard upp sina vingårdar mellan sönerna Charles och Francois. Det blev startskottet för två av dagens fina domäner, nämligen Domaine Francois & Antoine Jobard och Domaine Rémi Jobard. Måhända att den förra har det bästa namnet idag, men Rémi och hans firma är något att hålla koll på. För tydlighetens skull ska väl nämnas att Rémi är son till Charles och driver domänen sedan mitten av 90-talet.

Basen för firman ligger i Meursault och de egna vingårdarna ligger i den appellationen, så vitt jag vet. Totalt uppgår det egna ägandet till i runda tal fem hektar och det kompletteras av en negociant-verksamhet som går under namnet Jobard-Chabloz efter Rémi Jobard och hans fru Frédérique Chabloz. För den verksamheten köps druvor och must in från diverse lägen och med inköpen skapas en portfölj med lite mer bredd med bl.a. Pinot Noir från Monthelie och Volnay, men det är de vita vinerna som är firmans stolthet.

Rémi är en man fylld av experimentlusta och blandar tradition från farfar med egna experiment. Ett par kul saker han sysslar med är bl.a. att han efter pressning kyler musten och låter den tillbringa tid i fat som placeras utomhus. Det ger en riktigt långsam jäsning och påverkar den totala tiden så pass att vinet inte buteljeras förrän efter 17-18 månader. En annan sak han leker med är att använda riktigt stora fat, bl.a. ett på 900 och ett på 1200 liter. En viss skillnad mot de normala på 228 liter. Nu verkar det ge bra resultat så kanske får vi se fler stora fat framöver, någon ska ju vara föregångare.

Över till dagens vin som är domänens vita basvin, ett vin som kommer från en mängd olika lägen runt Meursault. Vinet är alltså en 2008 Bourgogne Blanc, Domaine Rémi Jobard.

Här får vi en fräsch och fruktig doft med inslag av fat. Frukten är gula äpplen och citrus med lite blommor som flyter ovanpå. För att fylla ut kostymen har någon kastat med lite mineraler och smör. En helhet som är rätt tilltalande.

Smakupplevelsen är lite tudelad, en del pigg och syrlig frukt och syra, och en del smörighet och fat. På något sätt finns potentialen till en lättvikts-Meursault och med lite, lite dämpade syror och lite mer harmoni så passar det här min smak. Just nu är det dock inte helt hemma i min bok.

Kommer jag att köpa fler för att undersöka utvecklingen? Tror faktiskt inte det, men är ändå inte helt säker. Där någonstans hamnar betyget.

Vilodag, Walter Hansel och Amiot-Servelle

Är det skönt eller är det skönt med sommarlata dagar, när dagarna liksom flyter bort och skeendet är lite otydligt och simmigt. Lite grand som vissa viner kanske....

....för att matcha sinnesstämningen fångade jag upp en liten kalifornier från källaren i form av en 2006 Walter Hansel Chardonnay, Cahill Lane Vineyard. Den dracks för sig själv i solgasset och till lite olivoljestekt levainbröd med mjällig gravlax, och funkade definitivt i båda situationerna.

....fast nu sprang jag visst i förväg. Över till noterna.

Med näsan nedgrävd i kupan fångade jag ett trallande tropikerna med frukter utan namn, men också lite vanligheter i form av aprikoser, gula äpplen, fikon och melon. Till det bjöds det på en hel del smör och toast och skopvis av vått grus. Ganska trevligt, men för min Bourgogne-snok känns det lite som en överdos av fet koncentration.

Smakmässigt snackar vi fyllighet med frukt och fett, men också ett lätt citrusbett och en sjungande mineralsvans. Det är dock precis att det hänger ihop då syrorna nästan har börjat sin semester. Visst är det ett gott vin, men mina smakpreferenser ligger åt betydligt mindre ek, så jag känner mig lite trist neutral till detta.

----------------------- * -----------------------

Lite senare så öppnades en flaska rött som sig bör en kväll då grillen får påhälsning av lite kött och haloumi. Vinet kommer från den lilla firman Amiot-Servelle som har sitt säte i Chambolle-Musigny. Det drivs numer av Christian, sonen till Pierre Amiot och Elisabeth Servelle, därav namnet Domaine Amiot-Servelle. För kalenderbitaren bytte firman namnet från Servelle-Tachot till nuvarande namn inför årgång 1990.

Christian har sedan han tog över drivit en domän på ungefär 7 hektar. Vissa vingårdar har förlorats under resan och andra har adderats. Förra året ska han ha återfått ett par Grand Cru-gårdar och äger då en rätt trevlig samling med vingårdar som Charmes-Chambertin och Les Amoureuses i spetsen. Förutom en liten fjuttlott Chardonnay-stockar i Gilly som ger ett vitt vin som provades här, så görs enbart röda viner.

Det vin som dracks idag var deras instegs-Bourgogne, 2007 Bourgogne Rouge, Domaine Amiot-Servelle. Druvorna till vinet kommer från tre vingårdlotter nedanför N74 i Chambolle-Musigny, nämligen Les Plans de Gilbert, Les Pelsons och Les Rues.

Och hur doftade och smakade det då?

Jodå, det bjöds på rätt mycket kraft och koncentration, inte direkt Chambollskt, men rätt fint ändå. I näsan fanns körsbär (åt det kirschiga hållet), hallon och rostade fat, lite lakrits, svagt doftande nagellack och en pinot-krydda som kom krypande efter lite syresättning.

I munnen var det väldigt mycket körsbär som tillsammans med vinets pigga syror och en mängd hyfsat avrundade tanniner gav en väldigt trevlig munupplevelse. Slutklämmen gav samma sak som i doften, nämligen en aning pinot-krydda, men också lite beska och mineraler.

Ett rätt enkelt vin som gav ett trevligt ungdomligt motstånd och som även gav ett riktigt bra prisvärde då det köptes in på rea för 120 DKK.

Jag bugar mig för både Groffier och årgång 2009

I Morey-St-Denis huserar den lilla domänen Groffier som lyckas med bedriften att ha tre generationer igång i produktionen samtidigt. Äldst i huset är Robert som tillsammans med sonen Serge har drivit firman under många, många år. Nyligen anslöt sig Nicolas, d.v.s. nästa generation i vardande och de Groffierska traditionerna och hemligheterna kommer åter att ärvas och säkerställa att vi konsumenter kan glädjas åt förstklassiga viner ännu ett tag.

Domaine Robert Groffier är fullt ut en rödvinsproducent med fina ägor i byarna runt Morey-St-Denis, men faktiskt inga alls på hemmaplan så att säga. Guldäggen i korgen är Bonnes Mares, Chambertin Clos de Bèze och Les Amoureuses, och det sammanlagda ägandet uppgår till ungefär 7,5 hektar.

Bland ägorna finns även en Village-klassad lott i Gevrey-Chambertin från vilket druvorna till kvällens vin är hämtat. Vingården är Les Sevrées och rankorna planterades 1980.

Låt nu nyfikenheten stillas med en 2009 Gevrey-Chambertin, Domaine Robert Groffier.

Ja jäklar nu händer det. Här sätter man formligen en ungdom till näsan och får hela den sagolika doftpalett man kan önska mot sig. Här finns de obligatoriska bären i form av skogshallon, kompletterade med körsbär och jordgubbar. Allt liksom samlat i en liten och våt skogsdunge där förmultningen av löv och annat precis har inletts och där det även växer en samling av vildrosor. Till detta finns en fin motpol i form av eleganta fat,ett spår av lakrits och lite våt grusväg. Ungdomlig mumma av kaliber, helt klart.

Jag lovar, det blir inte sämre i munnen. Det här är redan idag ett bygge där delarna spelar ihop soch levererar som en värsta symfoniorkester och resultatet blir till ett vin som är en glädjefull, silkig smekning i gommen. Jag vill helt enkelt bara ha mer och mer och mer.

Visst, det kostar sina modiga 499:-, men ska du unna dig lite första klass Pinositet så är det inget snack, det är köpläge, och då gäller privatimport från Tryffelsvinet.

Utöver att vinet är gott måste jag åter hylla årgång 2009 rejält. Vilken tillgänglighet och kvalitet....dubbeltumme upp.

Varför dricka Bourgogne - lite inspirerande kuriosa

Jag hittade en liten kul tråd på nätet där en mängd vindrickare svarar på frågan "Why Burgundy?".

Här är ett litet exempelutdrag:

For most of the time, Burgundy is a pleasure; a sensual easy wine, with great complexity, dancing lightly on the palate and matching what is on the table beautifully. Occasionally, very occasionally, Burgundy reaches heights no other wine can get close to, a breathtaking wine that in its sheer brilliance takes you outside normal parameters, analysis and all the other things we do with wine, and gives you a temporary glimpse of immortality.

 

.......i tråden finns betydligt mer

Lättdrucket med potential från Sylvain Pataille

Precis söder om Dijon ligger byn Chenôve, en pluttig liten sak som sväljs upp av utkanterna av Dijon och självaste Marsannay. Tillsammans med Couchey ingår Chenôve i det som definieras som AOC Marsannay eller Marsannay-La-Côte. En liten detalj är att denna AOC egentligen inte tillhör själva hjärtat av Bourgogne då gränsen för Côte-de-Nuits går vid Fixin......nåja det är en parentes.

Och vad är det då med Chenôve? Jo här huserar en av Bourgognes utpekade "rising stars", nämligen Sylvain Pataille. Alltså ytterlilgare en i raden av yngre vinmakare som börjar göra sig ett rejält namn. Sylvain började sin bana som konsulterande önolog och tog steget  till att bli sin "egen" runt millenieskiftet. Då startade han med en hektar mark som under åren har vuxit till i runda slängar 10 hektar. Om jag har fattat det rätt ligger alla dessa hektar inom Marsannay och härifrån produceras dryga dussinet olika viner.

Som typ alla utpekade "förmågor" har Sylvain anammat den naturliga vägen, d.v.s. här sker minsta möjliga intervention och inriktningen är ekologisk.

Det vin som idag finns tillgängligt här på hemmaplan är hans bas-Bourgogne som tillhandahålls i sexpack från Tryffelsvinet. Vinet görs på druvor från 35 år gamla stockar från vingården Les Chamforeys.

Det här är första gången jag provar något från Domain Sylvain Pataille och vinet är 2009 Bourgogne Rouge.

Från första lilla sniff märks att det är ett fint hantverk. Det bjuds på en doftpalett med körsbär som drar lite åt det sura hållet och som kämpar mot ett snyggt behandlad ek. Det som tilltalar mig ordentligt är den Pinot-krydda som binder samman frukten och eken. Sniffvänligt, trots sin ungdom.

Smaken bjuder på samma komponenter som doften med lite mineralitet som ytterligare inslag. Sen finns såklart unga pigga syror och lite lätt nypande tanniner. Ett vin som det är väldigt lätt att tycka om, men jag tänker nog låta övriga fem flaskor få vila ett tag så att den ungdomliga, lite syrliga, uppkäftigheten mattas lite. I det läget är det nog ett kalasvin för sina 175 spänn.

Det enda jag egentligen har att invända mot vinet är den anskrämliga, blåbärsblålila etiketten som tyvärr inte görs rättvisa på bilden. Det känns lite som någon som etiketterade sitt maskrosvin på 70-talet eller nåt.

Total drickglädje, kanske i form av årets överraskning

Det hör inte till vanligheterna att jag plockar upp en röd Bourgogne från källaren, häller upp vin i ett glas och dricker det rakt av, i synnerhet inte som vinet då håller 12 grader. Det hände dock idag och jag är så förbaskat nöjd och glad över att ha upptäckt en ny producent som passar mig perfekt.

För ett par veckor sedan skrev jag om Domaine Jacqueson från Rully och drack ett av deras vita viner som var kalasbra. Kolla här. Idag blir jag skitglad över ett ungt, extremt lättdrucket, elegant och kryddsilkigt vin från samma producent. Vinet är 2009 Rully 1er Cru "Les Cloux", Domaine Jacqueson.

Här finns inte tid för analys, anteckningar eller annat, det får bli en annan gång. Just nu njuter jag bara i fulla drag.........och ler.

Problemet 2004, eller ibland är man lite sent ute

Till skillnad från Frankofilens fundering på om flaskor öppnas för tidigt har jag idag motsatt fundering, nämligen om jag med årgång 2004 rent generellt är för sent ute.

Jag hade tidigare ett knippe 2003or av Gevrey-Chambertin 1er Cru Poissenot, Domaine Humbert Frères, och det vinet vann poäng vid varje korkutdragning och var fullkomligt lysande i senhöstas när den sista flaskan dracks. Av den svagare årgången 2004 köpte jag bara en enda flaska och med tanke på hur 2004orna har presterat det senaste året var det idag dags att se hur det här vinet klarat sig.

Om vi säger så här att när det finns stråk av röd frukt som har svårt att slå sig fram genom en djungel sammansatt av lösningsmedel, en sur doft av fuktigt ruttnande purjolök och gammalt askfat, då vet i alla fall jag att vinet var bättre förr.

Som tur är har vinet inte fallit ihop riktigt än, utan i munnen finns rätt levande körsbär om än lite störda av en uttorkande jordighet. Vinet får stanna i kylskåp med kork på och serveras i mindre doser för att inte falla isär helt och hållet och klarar balansakten precis, dock utan någon som helst marginal.

Ja, ja, ibland väntar man lite för länge, men det hör ju till charmen. Det jag definitivt ska göra nu är att korka upp mina kvarvarande 2004or och hoppas på det bästa. Tur att det är väldigt få kvar.

Beaune du Château från Bouchard, men först lite godis från Sydafrika

Lite småplock  med salta förtecken, där charkuterier är ett av inslagen, brukar i min mun ofta funka med vita viner som äger viss sötma. Dags att lämna Bourgogne och börja kvällen med något annat således.

Ett vin jag har köpt på mig i ett par omgångar är en Chenin Blanc från Ken Forrester i Stellenbosch som går under namnet FMC. En del hävdar att det står för "Fucking Magic Chenin".....vad vet jag.....men sanningen är nog mer "Forrester Meinert Chenin".

Det jag vet är att vinet är en fullblods-Chenin där vinet kryddas med några procent bortytiserad juice för att ge det lite extra uuuumpf och en liten särprägel. Mer att läsa om vinet och producenten finns här.

Efter lite surfande verkar det som om jag sippar på hyfsad högpoängsjuice, så låt oss testa vinet som är en 2007 FMC från Ken Forrester.

Om vi börjar med färgen så är den riktigt guldskimrande vacker och lockande, vilket gör att snart är näsan där den ska vara, i glaset. Doften är en snyggt sammansatt kompott av mogen sötma, där bina med deras vax och honung är med på ett hörn och resten mest är mosade frukter med persika och ännu mer persika som tydligaste inslag. Okej då, lite blommor flyter väl ovanpå.

När den fetsilkiga vätskan kommer in i munnen är det samma visa igen, alltså blommor, bin och frukt, men också lite citrusbeska som ger ett trevligt och behövligt motstånd. Syra finns, men inte så mycket mer än så.

Ja, jag gillar det här, men är faktiskt nöjd efter ett par glas när det gäller vin i den här stilen. Betygsmässigt är det definitivt bra, men i min smak inte hyllningsbart som på andra håll.

---------------------------------------------

Här tarvas lite back to basics känns det som och vad kan då vara bättre än en trotjänare från firma Domaine Bouchard Père & Fils. Den här domänen känner väl nästan alla till och den har en historia som sträcker sig så långt tillbaka som tidigt 1700-tal, men som från 1995 ingår som en del i Champagnehuset Henriot, eftersom familjen Bouchard då sålde ut.

Sedan 1995 har här hänt en hel del. Det har investerats i nya vingårdar, ett nytt vineri, nya arbetssätt, etc. Allt möjligt i och med att nya pengar har pumpats in, och med dessa investeringar har kvaliteten liksom återgått till hur det en gång såg ut förr i tiden och Domaine Bouchard Père & Fils är återigen en aktad producent, sin storskalighet (130 hektar) till trots.

Ur den digra portföljen provar vi idag 2007 Beaune du Château 1er Cru, Domaine Bouchard Père & Fils.

Här möts vi direkt av igenkännelse. Det är hallon och jordgubbar som fruktinslag och sedan definitivt lite vingummi. Du vet den svarta (jaja, den godaste)  från Bassets. Inte nog med det, utan här finns också en fin kryddighet som samsas med drag av varm jord, och i den står några rosor och bidrar till doftintrycket....innan de vissnar ner och bidrar till lite ruttenhet. Sen märks såklart fatrostningen, men den känns bara trevlig.

När det är dags för munnen fylls den av ung anismättad frukt med jordgubbar, hallon och körsbär. Här finns också en frisk syra, fina tanniner och en liten trevlig mineralitet. Med tid öppnas det även upp för lite trevliga kryddor som bidrar till en fin helhet.

Sammantaget kan man väl säga att det är ett vin som är väldigt drickbart och funkar helt klart för sitt pris på 229:- på systemet (BS), men det är ju kanske inte direkt en renrasig 1er Cru. Jag har dock inga problem att köpa fler av detta för det funkar både som matvin och solitär, utan att direkt glänsa.

Svenska Bourgogneklubben

På initiativ av Totte Steneby och Fredrik Lundmark (Vinitor) lanseras just nu den Svenska Bourgogneklubben. Idén är att privatkonsumenter ska kunna bli erbjudna exklusiva viner från bra producenter och bra lägen (läs 1er Cru och Grand Cru) i Bourgogne. Det innebär viner som man normalt sett inte får tillgång till som privatkonsument i Sverige.

Alla kanaler som kan erbjuda mig delar av ett svårtillgängligt urval viner är av godo, så jag väntar med spänning på fortsättningen och klubbens första erbjudanden.

En vit sommar?

De underbara sommarkvällar vi just nu har fått som en skänk från ovan gör att livsstilen hemma allt mer får mañana över sig.....eller för att tala klarspråk, vi släcker gärna törsten med lite vitt eller rosé på kvällen. Efter en massa inspirerande läsning om diverse roséer och Rieslings här i bloggosfären står jag och velar mellan en Chateau Peyrassol och en Dönnhof Riesling, och valet faller givetvis på en vit Bourgogne. (Jag är bedrövlig, jag vet)

För ett par veckor sedan åt vi en god middag på bortaplan där vi drack ett par enklare 2009or och det kändes liksom att det är dags att prova dem även på hemmaplan. Först ut är det enklaste av de enkla, nämligen en 2009 Bourgogne Blanc, Domaine Prieur-Brunet. Tidigare årgång har provats här.

Efter en kort kylning (tycker det behövs för vissa enkla viner) doftar jag lite lätt på vinet och ler snabbt ett igenkännande leende. Rent, fräscht och enkelt är orden som kommer till mig. Helt enkelt ett vin att bara dricka, inte mer än så.

Jag dricker det som det är utan tilltugg och låter det få spela ut sitt enkla register i näsa och munhåla. Det här kommer att bli en trevlig följeslagare under det närmaste året och mer därtill.......låt semestern snart börja!

Ps. För 10 Euro kan sommaren inte bli annat är vit. Ds.

Les Enseignères - Kommunläge med tokgrannar

Efter en lång och varm dag med mestadels uteaktiviteter är det väldigt lätt att vitvinssuget gör sig tillkänna, och på den numer svenskaste (?) av dagar råder inget undantag. Efter lite funderande känns det som om det är dags att ta tempen på hur årgång 2006 från Domaine Hubert Chavy står sig idag. För lite mer information om domänen och andra Chavy-fakta, se här.

Les Enseignères är kanske den mest kända av Puligny-Montrachets Village-klassade vingårdar och anledningen till det är rätt självklar om man tar en titt på kartan (se ovan). Närmaste grannar är nämligen Bienvenues-Batard-Montrachet och Batard-Montrachet. Vi har alltså att göra med en Village-klassad vingård som ligger dikt an mot två av de största vitvinsvingårdarna i världen. Såklart "smittar" de geologiska förutsättningarna av sig, så förutsättningarna för att göra bra vin härifrån torde vara god.

Det vin vi smakar på idag går alltså ganska lätt att lista ut från inledningen, det är en 2006 Puligny-Montrachet "Les Enseignères", Domaine Hubert Chavy.

Vinet ger nyöppnat ifrån sig en rätt anonym doft med svaga spår av både päron och äpple, men lite tydligare citrus och honungs-aromer. Sen finns det ett slags skimmer av fint behandlad ek och vått grus i bakgrunden. Finstämt kan man nästan kalla det.

Med luft blir citrusen till väldigt tydlig citron och sakta smyger det sedan på blom- och gräsdofter, som om jag fasiken satt vid ett rosenbuskage med nyklippt gräs i närheten. När händer det med en vit Bourgogne?

Väl i munnen är dock igenkänningsfaktorn betydligt högre. Här finns lite äppelfrukt och fina spår från fatbehandlingen, men det som gör att vinet lyser är citrusen i par med en bibehållen fräsch syra och väldigt tydliga, nästan munuttorkande (svårt ord) mineraler som börjar med kalk och avslutas i renaste metall.

Läget gav förutsättningar för ett bra vin och dessa har förvaltats på ett riktigt bra sätt. Ett väldigt lättdrucket kalasvin och väl värt sina 30 Euro.

Drömmen om en egen vingård......

 ......får nog stanna vid en dröm. Att sedan få se "ätdruvornas" utveckling från vårens knoppar till skörd är i alla fall lite vindruvsglädje.

Röda druvor - status 2011-06-06

Gröna druvor - status 2011-06-06

Riktigt gott från Michel Lafarge - med rejäl uppsida

En gammal pensionerad borgmästare, hans son och ett följe med glada hönor är en syn som kan upplevas i Volnay. Fångar du den synen är det säkert Michel och Frédéric Lafarge som är ute och spankulerar i eller på väg till någon vingård. Här tycks lugnet råda och lugnet är säkert en produkt av deras filosofi avseende naurlig vinmakning med biodynamiska förtecken.

Grundtanken är lika enkel som självklar, nämligen att låta bli att lägga sig i så mycket som möjligt och genom traditionella metoder låta växtplats och druvmaterial få lysa i vinet. Det innebär vidare att vid nyplanteringar så är klonala urval bannlysta då det anses ge för hög avkastning. Vill du läsa mer så kolla gärna här.

Nåväl, över till vinet som är en 2007 Volnay ”Vendanges Selectionnées”, Domaine Michel Lafarge.

Efter ett par röda viner i rad som uppvisat lite väl mycket surfrukt och/eller gröna, omogna toner hoppas jag på bättre tur denna gång. Vid den första sniffen vaknar viss oro då det är en pigg och syrlig rödfrukt som fångas in. Till min glädje är det dock inte bara sura körsbär som sitter lägst fram, utan doften bjussar mer på hallon och i viss mån jordgubbar, vilket gör att hoppet ökar.

Efter en tids luftning balanseras vinet och nya dofter ger sig över tiden tillkänna. Det är små toner av fint rostad ek, mineraler och en kryddblandning med orientaliska kryddor som gör att jag börjar må rätt bra.

När vinet får tillåtelse att landa i munnen upplever jag en tydligt ung frukt med markerad syra och ett uns av gröna toner som ackompanjeras av ytterst små, och fint sträva tanniner. I övrigt finns lite söta godistoner i spannet smörkola till sötlakrits som tillsammans med en kryddblanding presenteras i en skönt silkig textur.

Med tid och luft rundas frukten av och övergår mer och mer till en silkig elegans. Det blir skitgott efter ett par timmar och då försvinner det blixtafort ner i våra strupar.

Ett ungt vin som är riktigt trevligt att dricka idag, i synnerhet med lite luft. Det lär dock bli riktigt, riktigt gott med lite mognad och jag måste nog komplettera med ett par flaskor.

Monopolvitt från Domaine de la Vougeraie - Anno 2005

Familjen Boisset är en av de största familjerna inom fransk vinindustri och äger och driver ett antal olika alkoholrelaterade verksamheter. Under främst 1980 och 1990-talen köpte man på sig ett antal firmor/vingårdar och med dessa som bas skapade man Domaine de la Vougeraie 1998. Det man gjorde var helt enkelt att samla sina bästa vingårdslägen inom samma domän i ett försök att ta upp kampen med de andra prestigeproducenterna. Att man blivit ett namn att räkna med råder ingen tvekan om. Det som kan diskuteras är väl hur långt man egentligen har nått.

Den person som i huvudsak har utvecklat domänen är Pascal Marchand. Med honom i rodret vred man produktionen till biodynamisk och kvaliteten tog ett par steg åt rätt håll. 2006 tog sedan Pierre Vincent över som vinmakare och frågan är om saker inte har tagit sig ett snäpp till efter det.

Intressant är att Boisset driver ett elitlag och plockar in det bästa man har, som när Pierre Vincent togs över från Jaffelin (som man också äger). Jag får lite vibbar av fotboll och Chelsea eller nåt, i alla fall om man jämför med den historik som ligger bakom väldigt många av domänerna i Bourgogne.

Låt oss se vad man kan göra med lite Chardonnay-druvor från monopolvingården Clos du Prieuré av årgång 2005. Vinet är alltså 2005 Clos du Prieuré, Domaine de la Vougeraie.

Tänk dig en skål med fruktkulor av melon, gult äpple och lite persika där det har ripplats över lite god honung och smält fudge. På avstånd står ett skål nymalda kaffebönor som ska användas till espressobryggaren. Där någonstans landar doftintrycken.

I munnen får den mjuka frukten sällskap av citrus och en liten dos syra, men framförallt en väldigt god och väl avvägd antydan till smörighet som avslutas med en rejäl dos mineraler. Det här är helt enkelt riktigt, riktigt gott.

Jag är svag för tydligt fräsch frukt som fått en varsam behandling av ek och avslutas med rejäl mineralitet och det här platsar definitivt i den ligan. Mums helt enkelt.

För tidigt ute med La Justice från Pierre Damoy

Sedan 30-talet har familjen Damoy gjort vin med bas i Gevrey-Chambertin. Idag håller Pierre Damoy i taktpinnen som den fjärde vinmakarmannen i familjen. Pierre har i likhet med många från den yngre generationen vinmakare i Bourgogne stöpt om domänen helt och hållet. Numer är naturlighet och noggrannhet ledord i vingårdarna. Här används inte längre några kemikalier och skörden hålls tillbaka genom gallring av både blommor och druvklasar. Att Pierre tidigare forskat inom området agrikultur gör att valet av metod får lite extra tyngd.

När druvorna väl är bärgade sker sedan en noggrann sortering vid ett nyinvesterat sorteringsbord och resten av hanteringen följer ungefär samma mönster. Nästan uttjatat kanske, men ändå intressant att se att trenden tycks vara så stark rakt över.

Det druvmaterial Pierre har att leka med kommer från mindre än 11 hektar vingårdsmark där topparna kommer från tre riktigt aktade vingårdar, nämligen Chambertin, Chapelle-Chambertin och Chambertin Clos de Bèze, där ägandet i den sistnämnda uppgår till hela 5,5 hektar.

Nu ska vi inte leka bland dessa när dagens klunkar inmundigas, utan istället ska det drickas ett vin på druvor som är inköpta och alltså inte kommer från egna vingårdar. Druvorna är från vingården La Justice och tittar man på en karta så blir man kanske lite frågande till vilken kvalitet det är på vingården, utsträckt som den är till öster om RN74.

Låt oss då dofta och smaka på vinet som är en 2008 Gevrey-Chambertin "La Justice", Pierre Damoy. (Då druvorna är inköpta står endast Pierre Damoy på etiketten, alltså inte Domaine Pierre Damoy)

En rackarns tät körsbärsfrukt med lite marsipan eller rent av bittermandelinslag. Körsbären får samsas med vedartade, örtiga aromer och en begynnade skogstjärn, om än så ung. Skogen visar sig också med vissa spår av gröna tallbar. En ung och rätt angenäm doft med även vissa inslag av kafferost och lakrits.

I munnen är det i huvudsak syran som paras med sura bärsmaker som ger sig tillkänna. När jag lägger till tanniner och en örtbeskig smak önskar jag att jag hade väntat lääääänge med den här flaskan. Visst finns här en paket av möjligheter i bakgrunden, men i min smak är drickvärdet idag inte i närheten av priset på 395:-. Har du flaskor så ge dig till tåls ett antal år är mitt råd.

Bas-Pinot från Maison Nicolas Potel, eller nära skjuter ingen hare

När Gérard Potel olyckligt lämnade jordelivet 1997 beslutade sig vissa ägare av Domaine Pousse d’Or att sälja domänen han drev. Det innebar att den unge sonen Nicholas Potel stod utan arbete och det blev upptakten till den négociant-verksamhet, Maison Nicolas Potel, som då startades och som än idag bär hans namn.

Det var en verksamhet som växte snabbt under Nicolas kontakter och ledning. Efter att senare ha startat en helt egen verksamhet under namnet Domaine Nicolas Potel och hamnat i en hel del meningsskiljaktigheter med ägarbröderna Cottin från Labouré-Roi fick Nicholas lämna Maison Nicolas Potel och gick då vidare till sin nya verksamhet, som efter namnkonflikter fick namnet Domaine de Bellene.

Namnet Potel som han alltså inte längre har rättigheten till drivs vidare av Labouré-Roi som fortfarande tillverkar vin under det inarbetade namnet Maison Nicolas Potel. Portföljen är imponerande med en radda Grand och 1er Cruer som topp och till det en bredd som gör att alla kundtyper kan bli tillfredsställda.

Av alla vinerna ska vi idag dricka det enklaste av de enkla, nämligen en 2007 Bourgogne (Pinot Noir), Maison Nicholas Potel. Noteras bör att vid denna årgång så arbetade Nicolas fortfarande kvar på firman.

Jag drar in en djupsniff och doften är fin med körsbär och lite surare bär som lingon och tranbär. Sen finns ett parallellt doftspår som bygger på ek, med rostat kaffe, och riktigt mörk choklad......och visst hittar man också lite trevliga kryddor om man väntar och söker. När undervegetationen gav sig tillkänna vet jag inte riktigt, men visst kom den också.

I munnen återkommer sedan bären tillsammans med en rätt tydlig syra. Efter det startar leendet när de små tanninerna nästan döljs i silkiga slöjor med sötaktig smak av kryddor och lakrits. Shit vad det lovade gott.....typ dit.

Det är ju sjutton att man ska vara tvungen att vakna upp och fatta att man inte når till himlen med 116 spänn. Och vad är då problemet? Jo i avslutet startar lite grand av en kamp mellan en örtig grönbeska och den trevliga sötman, och beskan vinner enkelt på poäng och jag blir så förbaskat besviken när det nu var så nära.

OK då, för 116 spänn från BS funkar det, inget snack om det, men jag trodde för en sekund på så mycket mer.