Meursault på bortaplan

På lördagskvällen var det middag och provning av gamla mot nya världen hemma hos vindrickarvännerna A och P. Provningen var helt blind och innehöll två flaskor vardera av Syrah, Chardonnay och Pinot Noir som ställdes mot varandra - gammalt mot nytt. För mig som mest dricker franskt och då i synnerhet Bourgogne är det alltid lika kul och utmanande att leka blindbock. Svårt och lärorikt, men nästan också alltid en fingervisning om var mina smakpreferenser ligger.

Ett av de vita vinerna kom från Bourgogne, närmare bestämt från producenten Latour-Giraud. Producenten är baserad i Meursault och har anor långt tillbaka genom de två släkterna. Det var dock först på 1950-talet som dagens domän blev till, då familjerna kopplades samman med något så enkelt som ett giftermål.

Domänen har sedan starten drivits av Pierre Latour och när han siktade in sig på ett lite lugnare liv tog sonen Jean-Pierre över, något som snart är 20 år sedan. Det var dock ungefär tio år tidigare som Jean-Pierre började arbeta på domänen och då började också den omvandling som utvecklat företaget till vad det är idag. Från att exempelvis ha sålt sin produktion i bulk buteljerar man numer nästan allt själva och parallellt med detta följer man med i den allt mer vanliga utvecklingen mot en vinproduktion där naturlighet och icke-inblandning är ledord.

Ägorna finns till stor del i Meursault och uppgår sammantaget till dryga 9 hektar. Av de Village-klassade lotter man äger så görs två viner. Ett från Les Narvaux och ett som är en "blend" av övriga vingårdar. Det senare vinet har fått namnet Cuvée Charles Maxime efter Jean-Pierres morfar och farfar. Det är detta vin av årgång 2006 som finns i kvällens glas nr 5. Vinet är alltså 2006 Meursault "Cuvée Charles Maxime", Domaine Latour-Giraud.

I mina anteckningar står att läsa:

Näsan bjuds på en fyllig doft av smörighet, honung, nötter och rostade fat. Bakom den feta fasaden finns även lite gula äpplen och något mått av citrus representerade, samt även lite rökiga mineralstråk.

Väl i munnen är upplevelsen av viskös smörighet påtaglig. Till det kan läggas en känsla av sötma som i min mun gärna skulle kunna få tonas ner. Som motpol finns en syra som ligger snäppet under medel och en hyfsad citrusfruktighet som försöker balansera upp det feta. Bäst av allt tycker jag dock är avslutet som rymmer en väldigt tydlig mineralitet, med möjlighet att tugga grus ett bra tag.

Summeringen blir ett gott vin som definitivt klarar av att stå emot stigande temperatur i sommarkvällen. Jag skulle dock vilja tona ner fetman ett snäpp för att vara helt nöjd. Flaskan är förresten köpt av värdparet på Viking Line för 218 kronor.

Pascal Lachaux när han inte är som bäst

Ibland när man beställer vin slinker det ner en bonusflaska eller två och de brukar ofta vara saker man inte provat och snabbt kastar sig över. Idag tänkte vi öppna en sådan som istället har fått ligga några år i källaren.

Jag har inga stora förhoppningar avseende vinet, även om det är en Grand Cru från en producent jag normalt sett gillar. Producenten är Pascal Lachaux på Domaine Robert Arnoux. Pascal kan ibland göra trolleritricks med sitt enklaste druvmaterial, men vid lite efterforskningar om dagens vin som är en 2001 Clos de Vougeot Grand Cru, Domaine Robert Arnoux, så är det inte direkt några "Hallelujah". Det får bli till att testa själv helt enkelt och bilda sig en egen uppfattning.

Anledningen till dagens val av vin är diskussionen om vissa vingårdars värdighet att vara Grand Cru. En diskussion som tog fart i och med att Pommard ska göra sin ansökan (se gårdagens inlägg). Det pratas alltid om Clos de Vougeot i sådana diskussioner nämligen.

Vill du förresten läsa om ett par andra viner signerade Pascal Lachaux så kolla här och här.......nu över till dagens vin.

Här är det inget snack om att vi pratar ett bättre vin med viss mognad. Det konstateras redan vid de första små sniffarna vid dekantering. Väl i glaset kan man plocka ur en hög av dofter där inledningen bjuder på smörstekta och milda indiska kryddor, samt små stråk av anis. Sen paraderar den klassiska lövhögen, den fuktiga jorden och lädret förbi innan vi landar i den mer animaliska delen som sjunger ut stänk av kött och blod....och sen finns det såklart en rätt torkad rödfrukt som dock sitter lite på läktaren.

Det här vill man ju definitivt smaka på och när vinet smuttas och klunkas så står det klart att vi pratar en del mognad. Frukten är helt klart körsbär som ligger i spektrat mellan "spetsad" marsipangodis och inledande uttorkning. Till en början känns det som att frukten bär vissa spår av kärnbitterhet, något som försvinner under kvällen. Det finns dock hela tiden kvar en viss antydan till beska, kanske mer i form av svagt besk lakrits. I övrigt kännetecknas smaken av örtighet, ett antal skopor jord och såklart viss mineralitet.

När det gäller struktur är tanninerna fortfarande med och ger karaktär. De är små, många och visar upp sig som en sträv liten matta. Vad gäller syran så finns den kvar, men det är tydligt att den börjar mattas av och den lär ta evig semester om några år.

Sammanfattningsvis är det helt klart ett bra vin, men inte sjutton ger det en bejublad Grand Cru-känsla. Därtill är vinet lite för glest och ger inte den komplexitet man önskar. Jag är trots allt nöjd att det dracks nu då det inte känns som om det kommer bli bättre.

Pommard siktar på 2 x Grand Cru

Pommard kommer att lämna in en ansökan till INAO om att höja upp vingårdarna Rugiens och Epenots från Premier Cru till Grand Cru.

Läs mer om denna ansökan på Decanter eller följ diskussionen om den och vad den innebär, samt hur den står i förhållande till andra potentiella ansökningar på Wine Berserkers.

Pumpor i parken vid Chateau de Pommard

Vit Marsannay på bolaget - bara en sån sak

Det slog mig för några dagar sedan att det är extremt sällan man dricker vitt från Marsannay, i alla fall är det så i min lilla värld. Det slinker ner en hel del rött och enstaka flaskor rosé, men vitt lyser med sin frånvaro.

Då vänder man sig till stora affären och kör en snabb sökning. Några snabba klick senare har det lagts en beställning på den enda vita Marsannay som finns på systemet, nämligen en från Jean-Claude Boisset.

Idag finns ingen tid till några detaljer om producent eller liknande så vi kör rakt på vinet som självklart är en 2008 Marsannay, Domaine Jean-Claude Boisset

En rätt rökig ton med ett tydligt citrusstick är vad som direkt möter en när näsan borrar ner sig i glaset. När vätskan har snurrats runt utökas paletten till lite florala toner, honung, äpplen och gråpäron och en antydan till fudge.

I munnen är början honungsaktigt viskös, men snart tar syran eller ännu mer citrusen kommandot. Det är ett rejält citrusdrag i den här rackarn och när det klingar av får man på köpet en mineralmatta som stannar kvar som en svag beläggning ett tag.

Så långt trevligt och allting gott, men låter man värmen stiga i glaset tappar det ganska fort. Det orkar inte hålla ihop helt enkelt och visar upp lite svaghet. Annars funkar det definitivt som ett trevligt vardagsvin, dock utan att briljera. Håll koll på tempen bara.

Marsannay från Dupont-Tisserandot, årgång 2006

Helgen ska rundas av och vi känner för något enkelt som slinker ner innan man egentligen hinner blinka. Efter lite velande faller valet på en Marsannay från Dupont-Tisserandot. Jag testade 2002an i början på året och nu är det dags att se vad årgång 2006 av samma vin kan erjuda. I glaset finns alltså 2006 Marsannay, Domaine Dupont-Tisserandot. Kolla här för noteringar om producenten och 2002an.

Här har vi en rejäl mix av bär i första rummet. Det är körsbär, svarta vinbär och blåbär som slåss om uppmärksamheten. Till det finns en grön doft av gräs eller blad och en unkenhet som känns som en blandning av lövkompost och gammalt eller rökt kött. Lite Rhônskt svävar även ett långsamt drag av pepparkvarnen som ett skimmer runt doften.

Smaken är förvånansvärt sval, slank och fruktig med tanke på doften, även om en viss köttig jordighet kommer med ökad temperatur. Däremot trycker det till ett par snäpp i avslutet, där ett örtigt bett med lite tanniner ruskar om lite grand.

Ett rätt enkelt vin som slinker ner utan något egentligt motstånd. Perfekt som en vardags-Bourgogne, både till mat och som solitär......och prisvärt var det också, bara man håller det rejält svalt. Köptes för 120 DKK från Theis Vine.

1er Cru Combe aux Moines från Fourrier

Jean Marie Fourrier driver sedan 1994/1995 den fina firman Domaine Fourrier. Hans bakgrund är att ha arbetat med sin far på familjeföretaget och även med såväl Henri Jayer som Domaine Drouhin i Oregon. Genom egna och andras erfarenheter har han skapat sin egen filosofi när det gäller vinframställning och den har sin absoluta tyngdpunkt i arbetet i vingården.

Målet är att vinterbeskärningen är så bra och rejält utförd så att någon "green harvest" inte behövs och att därefter undvika eller minimera yttre påverkan genom besprutning. När sedan skörden ska bärgas är det stort fokus på att endast plocka bra druvmaterial för att minska vidare sorteringsbehov, oxidering och annat. Att man för några år sedan investerade i ett vibrerande sorteringsbord är en helt annan sak. En till sak förresten, man använder bara druvor från stockar på minst 30 år till sina egna viner, resten säljs av.

Efter någon veckas arbete i vinanläggningen förs sedan juicen äver till fat, varav 20% är nya, och sedan är inblandningen minimal. Vinerna ska tillåtas uttrycka sin terroir och då gäller det att inte pillra och peta för mycket.

Domänen består idag av knappa 9 hektar mark och det är ägor som sträcker sig från Village-klassad till Grand Cru-klassad mark. Merparten finns i Gevrey-Chambertin med en radda bra 1er Cru-ägor och en större andel Village-mark. På toppen tronar sedan 0,26 hektar i Griotte Chambertin. Dagens vin kommer från vingården Combe aux Moines där ägandet uppgår till 0,87 hektar av totalt 4,76. Stockarna härstammar från 1928 med nyplantering á la repiquage, d.v.s. att enstaka plantor ersätts när de dör av.

Flaskan för dagen är en 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Combe aux Moines", Domaine Fourrier.

En typisk Pinot-krydda från faten blandad med en tät, körsbärsdominerad rödfrukt. Efter ett tag sorteras övriga dofter in i facken jordighet, tallskog och örter. Ett svagt målarlådepuffande stör intrycket lite grand, men i huvudsak en trevlig doft med "rätt" ingredienser, om än lite anonyma. Ja, förutom bären då.

Smaken är kryddigt rödfruktig med en bra dos syra och en härlig matta av puderstora, men ändå tydligt sträva, tanniner. Ännu ungt och lite glest i mittpartiet, men ändå ett fint vin med ett tilltalande kryddigt avslut som börjar ge svag tendens till kryddsötma. Även det lite, lite glest dock.

Det når inte riktigt upp till mina förväntningar eller till priset på 600 kronor. Inte idag i alla fall.

....och så var de bara elva

Det är alltid något speciellt att med kirurgisk precision göra ett snitt i en Burgundisk vinlåda och blottlägga det översta lagret av tolv flaskor vin. Där ligger de skavhals och anar inte att snart ska en i buteljskaran ryckas från de övriga, och vad värre är, bli både stympad, utdragsamputerad och tömd på sina vätskor.

Just idag är det stapelvaran Savigny-Les-Beaune från en av våra "husleverantörer", Domaine Maillard Père et Fils, som gäller. En trotjänare som brukar leverera väldigt bra drickvärde och oftast slinker ner som vore det saft. Efter rätt många flaskor från Maillard har jag landat i att det finns tre viner som passar mig, i alla fall de flesta år. Dessa är följande:

• Savigny-Les-Beaune
• Beaune 1er Cru "Les Grèves"
• Aloxe-Corton 1er Cru ”Les Lollières”

Sedan har Chorey-Les-Beaune också visat bra takter de senaste gångerna så den landar väl snart på listan. Idel rött, samt enkelt, ärligt och Bourgogne.

Maillards källare oktober 2010

Tillbaka till lådan då....och till flaskan som fått sätta livet till. Det är en 2008 Savigny-Les-Beaune, Domaine Maillard Père et Fils.

Här behövs inga analyser. Det doftar ren Bourgogne-juice med röda bär och kryddiga fat. Smaken eller kanske ännu mer drickbarheten är påfallande. Det här rinner ner utan att man hinner blinka. Ganska enkelt, men väldigt balanserat och lättdrucket. Priset på 17 Euro kan nog ingen klaga över.......

........och kvar ligger elva till och anar ingenting. Känns bra!

Ett doftintryck och en bild, eller 2008 Savigny-Les-Beaune Vieilles Vignes, De Bellene

Vissa viner lyckas väldigt enkelt att skapa inre bilder hos mig och dagens vin är ett sånt. Det är liksom vissa tydliga ingredienser i det första doftintrycket som etsar sig fast och vips.....bilden är där.

Idag har jag hamnat i en barrskog om hösten. I närheten av en liten sjö har vi gjort upp en eld där vi grillar korv och röken från elden jagar mig genom att vindriktningen hela tiden envisas med att ändra sig efter min förflyttning.

Det som ger denna bild är 2008 Savigny-Les-Beaune Vieilles Vignes, Domaine de Bellene.

När jag rotar med snoken i glaset är det just röken som far rakt in i doftcentra. Den är till en början nästan så rökig så tanken far till Islay eller finsk rökbastu. Som tur är lägger sig rökdimman och frukten ropar tittut rätt snart. Här kommer skogshallon och körsbär i form av marsipangodis och som ett brev på posten kommer en näve grus inkastandes från vänster. Sen fortsätter det med vaniljig fudge och lite örter och tall, men någonstans slutar man liksom leta och där gör jag stopp.

Smakmässigt är det ung frukt i form av surkörsbär och tranbär som är huvunumret. Tillsammans med rykande färsk syra och småettriga taniner skapas en härlig resa i munnen. Ett mineralrikt avslut med citrusbett ger sedan ett extra plus.

Summa summarum är det gott och ungt, utan att vara ett stort vin. Så pass ungt så att övriga flaskor får ligga ner i alla fall ett par år.

Vill du veta mer om de Bellene och Potel har jag skrivet en del här och här.

Mer från källaren anno 2005 - Nu Pommard

När det gäller Pommard är det två vingårdsområden som sticker ut från övriga. Det är Les Rugiens och Les Épenots. Det är väl till och med så att en del tycker att vingårdarna Les Rugiens Bas och Clos des Epenaux borde befordras till Grand Cru-nivån. För en uttömmande beskrivning av Clos des Epenaux och lite annat gottis hänvisas till Jockovino.

En av storägarna i Les Épenots är Domaine de Courcel som äger knappt fem hektar i Grand Clos des Epenots. Utöver detta äger man bl.a. en hektar i Les Rugiens och summerar vi ihop allt ägande landar vi på knappt nio hektar.

Det som skiljer ut denna domän från många andra är att här är man inte aktiv i att driva domänen, utan det har sedan 1996 lagts ut på på Yves Confuron. Intressant att notera är att dagens ägare som är Gilles de Courcel även anlitar Yves bror Jean Jacques Confuron att sköta vinmakandet på Domaine Chanson, en firma han driver åt Champagnehuset Bollingers ägare.

Under ett par dagar ska vi testa vad Domaine des Courcel kan göra av sina druvor från Grand Clos des Epenots. Det är i och för sig nästan ett barnarov att ge sig på en flaska Pommard redan i sexårsåldern, men man vill ju liksom ändå kolla hur status är och med en del luft brukar det ju kunna hända saker. Slutsnackat, i glaset har vi 2005 Pommard 1er Cru "Grand Clos des Epenots", Domaine des Courcel.

Det är extremt tydligt vad den primära doftpelaren bjuder på, det är målarlåda, målarlåda, målarlåda och lite, lite  mandelmassa. Med lite uppsnurrning får jag fram en mörk fruktpalett där körsbärsfrukten är tydligast och den uppför sig nästan lite spritigt. På kryddkontot fångar jag upp en aning vanilj, några svårbestämda örter och ett par pepparkvarnsdrag. Slutligen finns ett litet animaliskt drag som drar åt det råa hållet.

Dag ett var målarlådan nästan allenarådande, så utvecklingen över knappt ett dygn är riktigt, riktigt bra. Pommard-koncentrationen uppbackad av ett lågt uttag och en sen skörd är tydlig.

Inskjutsad i munnen är det väldigt mörkfruktigt med en mandelmassesötma. Bären känns som om de får representation från alla mörka och söta bär, såsom körsbär, björnbär och blåbär. När jag hämtat mig från fruktkoncentrationen fångar jag in strukturen med en matta av små tanniner som ger en härlig strävhet. Kombinerat med en livlig syra är det riktigt drickvänligt. Att slutet lämnar kvar ett tipplass mineral gör inte saken sämre. Sa jag förresten att det finns anis, örter och annat gottigt på köpet?

Häftigt att dricka idag, men jag tror att nästa flaska ska ha minst fem eller hellre upp till tio år innan den öppnas. Det är en ruskig skillnad på det här och en riktigt mogen Pommard, även om det här säkert gör nästan vem som helst riktigt nöjd.

2007 Les Chaumées, Domaine Bruno Colin - väldigt enkelt att tycka om

När skörden var bärgad det heta året 2003 hände det sig att den anrika producenten Domaine Michel Colin-Deléger delades upp. Delningen skedde i huvudsak mellan sönerna till Michel Colin, d.v.s. till Philippe och Bruno. Pappa Michel behöll bara sina tre bästa vingårdar, något att leka med på ålderns höst tills han inte orkar längre.

Det som delades upp hamnade i lika delar hos respektive son, men de delar som gjordes på andras druvor föll på endera sonen. Ur detta skapades således Domaine Bruno Colin, Domaine Philippe Colin och Domaine Michel Colin.

Om vi fokuserar på Bruno så är det en man som nästa år fyller 40 och som arbetat med vin hos sin far sedan 1993. 10 års skolning har gjort att Bruno kan alla grunder och nu lägger han sina egna idéer till detta, och vad blir det då av det?

Jo det blir en hel palett med både röda och vita viner från en mängd lägen, ofta så små att vi pratar ett fåtal rader med rankor. Det minsta lotten jag har koll på är Les Chevenottes och där är ägandet blott 0.09 hektar. Summerar vi ihop alla små lotter blir det dock ansenliga 8 hektar att leka med.

Den lott dagens druvor kommer ifrån är Les Chaumées och vinet är 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Bruno Colin.

En rökig doft med fatrost och mineraler är det dominerande intrycket direkt ur glaset. Frukten i bakgrunden är gul och det är äpple och citrus som hålls ihop av lite honung. Sen finns där lite godistoner, inte fudge som man skulle kunna tro, utan mer kola med gräddig mint.

Smakintrycket börjar med en simmig och sötaktig frukt och övergår snart i en väldigt tydlig citrussmak där syran skapar en rejäl salivproduktion, och i trestegsraketen tar till sist riktigt rökiga mineraler över, även om den friska citrusen ligger kvar länge och väl.

Väldigt, väldigt enkelt att tycka om. Med en sådan eftersmak kan man liksom inte hamna fel.

Tack Bruno Colin!

Ändrade planer, eller ett sätt att njuta lite extra

Så kommer man då äntligen hem efter den första hela arbetsveckan och har middagen helt och hållet uttänkt i huvudet, och det gäller både mat och vin. Det tar ett tag att inse faktum, men att äta hemma innan 20:00 lär det inte bli tal om. Anledningen till detta är klassisk, d.v.s. hantverkare.

Om man klockan 17:12 möts av nedanstående bild i rummet intill matsalen så är det bara att planera om och göra det bästa av situationen.

Så efter middag på en lokal Thai-restaurang och fika vid den lokala idrottsplatsen var vi mer än värda ett glas vin eller två. Lösningen blev helt enkelt ett vitt och ett rött och en positionering i soffa respektive fåtölj i rummet med den nyrenoverade rörspisen.

Vin 1 är 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Bruno Colin
Vin 2 är 2005 Pommard 1er Cru "Grand Clos des Épenots", Domaine de Courcel

Just nu bara njuter vi i fulla drag av två riktigt goda viner...........ändrade planer kan vara av godo.

Jag återkommer med lite mer info under helgen.

En Nuits-St-Georges från Patrice Rion

1955 startade Daniel Rion sin bana som vinmakare genom att skapa det som idag är Domaine Daniel Rion et Fils. 1980 tog hans äldsta son, Patrice, över ansvaret för vinmakningen och det fortsatte ända till år 2000 då Patrice beslutade sig för att bryta sig loss.

Genom att sälja sin andel i familjens firma kunde han köpa på sig vingårdar till de han redan själv ägde och Domaine Michèle et Patrice Rion var ett faktum. Under åren har sedan ytterligare uppköp gjort att Patrice och hans fru Michèle nu förfogar över i runda tal 5,5 hektar vingårdsmark. Till detta finns en négociant-verksamhet som ytterligare bygger på verksamheten och totalt sett tillverkas ungefär 65.000 flaskor årligen.

Portföljen består av i huvudsak 1er Cru-mark i Chambolle-Musigny och Nuits-St-Georges, men också lite lägre klassad mark och ovanpå allt tronar 0,06 hektar i Bonnes Mares. Från denna lilla lott lyckas Patrice skapa ett fat årligen.....lite, men naggande gott kanske man kan säga.

Som vinmakare ligger fokus för Patrice först och främst på arbetet i vingården. Det innebär att hanteringen är organisk och är på väg mot att bli biodynamisk. Att fokus ligger i vingården hindrar dock inte Patrice från att vara ytterst noggrann i själva vinifieringen och vill du läsa mer om det hänvisas hit.

Dags då att pröva dagens vin som kommer från en av 1er Cru-lotterna i Nuits-St-Georges, nämligen Clos des Argillières. Dagens vin heter 2004 Nuits-St-Georges 1er Cru "Clos des Argillières", Domaine Michèle et Patrice Rion.

Direkt ur glaset strömmar en lätt eldig och koncentrerad doft av bär. Det är hallon och körsbär och en lätt touch av målarlåda. Med syresättning svänger det till och fram kommer lite björnklister, läder och jordighet.

Väl i munnen finns en tydlig körsbärs- och slånbärsfrukt som börjar få lite torkade drag av mognad. Där finns också vissa gröna toner, örter och kryddor. Det slående är dock att vinet samtidigt som det visar musklerna med en nästan alkoholig värme och en relativt tät frukt i lnledningen, sedan tappar greppet och bleknar ut i ett svagt avslut.

Det känns lite om man blir snodd på avslutet och kanske är det årgången som är boven. Som tur är ringlar mineralerna kvar ett tag. Ett bra vin, men inte mer än så och i mitt tycke inte värt penningen på ett snäpp över femhundringen.

Hur går det för årgång 2011?

Efter lite surfande och genomläsning av diverse sajter och bloggar kan man väl snabbt summera läget med följande:

Efter en kall, men relativt torr vinter och tidig vår så smällde vädret till under april och maj och bjöd på rena rama sommarvärmen. Ur led var tiden och knoppning, blomning och tillväxt formligen exploderade. Redan tidigt på säsongen började det prognosticeras om en tidig skörd, något som inte var så svårt då april och maj gjorde att man låg tre veckor före tidtabell.

Med denna start kröp det fram en rädsla och oro att vi skulle kunna få ett nytt 2003, men vädret har lugnat ner sig efter dess och en kyligare sommar med en hel del regn, och på vissa håll hagel, har gjort att den risken inte infriades.

Som det verkar så kommer druvorna att få sina 100 till 110 dagar från blomning till skörd och eftersom blomningen startade så tidigt så blir det en väldigt tidig skörd. Från flera håll pratas det om att den inleds 20-25:e Augusti.

Tittar vi lite i spåkulan, d.v.s. i yr.no så ser tiden fram till det att skörden börjar närma sig riktigt bra ut. Nu håller vi tummarna för att allt faller väl ut.

Alain Gras - Nu rundar jag av årgång 2009

Alain Gras gör två röda viner. Det ena är det till viss del omtalade vinet från Auxey-Duresses. Omtalat för att rankorna är över 100 år gamla. Det andra vinet kommer från Saint-Romain. I Saint-Romain härskar lera och kalksten och rankorna som växer i marken är hyfsat jämnt föredelade mellan Pinot Noir och Chardonnay, med viss övervikt för den senare druvan.

Rankorna till kvällens vin bär druvor av Pinot Noir och de är i runda tal 35 år gamla. När druvorna har plockats så avstjälkas rubbet innan Alain trollar lite i sin vinanläggning. När vinifieringen är klar får juicen vila ett år på ekfat, där ungefär var sjätte fat är nytt. När vinet har tappats på flaska så lyder texten på etiketten: 2009 Saint-Romain, Alain Gras.

Här har vi en doft som till en början beslöjas av en trevligt kryddad ek, men eken hindrar övriga intryck ganska mycket. Visst finns där en rödfrukt med hallon och lite körsbär, men sen är det svårt att plocka ut mycket mer. Med väntan släpps dock frukten fram och upp dyker också en fin doft av gröna tallbarr och ekens kryddbukett blir mer elegant.

Väl i munnen får vi en härligt orientkryddad och drickbar Pinot-saft att leka med. Den har en mjuk frukt med hallon och körsbär som huvudingredienser, men också en lite syrligare spets av lingon och kanske lite citrus. Syrligheten behövs för att skapa något slags motstånd och karaktär i drycken. Tanninerna har nämligen åkt på semester och avslutet försvinner lite väl fort. Visst finns där en del mineralitet, men den sköljs nästan bort i den enkla drickbarheten.

Enkelt, gott och lika drickbart som en lager i sommarsol, men inget som ger några större bestående intryck. Jag gav 27 Euro och det är på gränsen.

Ente bra.....

Så var vi då där igen, till ännu en i raden av odlare som har tilldelats epitetet "The brightest rising star of Burgundy". De är några som konkurrerar om titeln helt klart, men visst är dagens man en kandidat, i synnerhet när det gäller vita viner och då främst från Meursault.

Vi pratar om en man som gått i skola hos en viss Coche Dury, inte ett så pjåkigt val av läromästare. Den egna sagan börjar väl egentligen 1992 då han etablerade sin egen domän och började med att hyra vingårdar från sin svärfar Phillipe Thévenot.

Mannen det handlar om är självklart Arnaud Ente. En man som arbetar i det lilla med runt 4 hektar vingårdsmark och dessa sköts av honom själv, frun Marie-Odile och två anställda. Högre kvot person/ranka får man leta efter i Bourgogne, och detta nyttjas till fullo genom att arbeta ytterst genomtänkt och kvalitetsmedvetet i alla led.

Efter att tidigare ha varit känd för att plocka sina druvor riktigt sent och få till extremt rika och fylliga viner så har Arnaud numer tidigarelagt skörden och resultatet är viner som hamnar mellan syradrivna och fylliga. Han lyckas på nåt sätt plocka upp det bästa av båda delarna.

Idag har vi öppnat flaska nummer 1733 av totalt 2330 producerade av 2008 Bourgogne Chardonnay, Domaine Arnaud Ente. Druvmaterialet kommer från Meursaullt och Puligny......låt oss dricka

Det här gillas från första lilla sniff. Näsan ner i glaset och en frisk och fräsch fruktdoft möter en. Den är av det gula slaget, med äpplen, meloner och citrus, och svävande ovanpå allt ligger en blommig känsla. Med tanke på att det även finns spår av honung bestämmer jag att just denna komponent får kallas "blommor och bin".

När jag sedan nästan förväntar mig att fågelkvitter ska ansluta så vaknar jag upp av att ekrosten pressar in kilar i doften och så va man här och nu igen.....jaja, faten och lite mineraler åt det rökiga hållet får väl vara med då.

Med lite mer temperatur i glaset kommer lite mer tropik i fruktdoften, och ta mig sjutton om det inte doftar lite ost, kanske som av Brie. Doften i den här bas-Bourgognen är häftig. Det känns lite som om det går att hitta nya nyanser mest hela tiden....men jag nöjer mig så här.

Smaken är också riktigt bra. Den består av ett fruktinslag som delas i en syradriven del som dras åt citrus och en sötare och fylligare del som tar upp doftens honungskomponent. I längden vinner citruskomponenten och bygger bo med den vanliga kompisen mineral i avslutet.

Ett riktigt snyggt bygge som lyckas kombinera fyllighet med fräschör och för att vara ett Bourgogne-klassat vin är det riktigt, riktigt bra. Då priset ligger i den övre nivån för den här kategorin så är väl betyget pris och prestanda ett snäpp lägre, men jag struntar i det och njuter mig vidare i sommarkvällen.....och återkommer definitivt till detta när det fått vila ett år eller så.

Vinet ingick i augustisläppet och kostar 295 kronor.

Döden i vingården, eller utpressningen mot DRC

Ibland är det verkligen så att verkligheten överträffar dikten. I samma tid som den första boken i genren "wine crime" färdigställs (Champagneführern av Kåre Halldén) så släpps nyheten om att någon har utövat utpressning på Domaine de La Romanée Conti.

Utpressningen bygger på att någon har förgiftat vinrankor i vingården.......och det gäller även andra vingårdar ägda av andra ledande domäner.

Läs den spännande och välskrivna fortsättningen här........

Källarkoll av årgång 2005 fortsätter - Nu med rött från Chassagne

Först en kort återblick på gårdagens vin som avslutades efter en skön långpromenad i solen. Vinet hade lyft sig ännu ett snäpp och jag är numer rätt nöjd med vad vinet bjöd på. Nåväl, idag är det en annan dag (ingen koppling till Christer Björkmans schlager, tack) och ett nytt vin hälls upp i glaset. Det är ett i raden av "ta pulsen på årgång 2005"-prover som måste göras.

Idag har turen kommit till den duglige vinmakaren Bernard Moreau i Chassagne-Montrachet. Jag har tidigare skrivit om honom här och här, fast då gällde det syskonvinet gjort på Chardonnay. Idag stiftar vi alltså bekantskap med ett av hans röda viner, något som han inte gör så väldigt mycket av. Har man bas i Chassagne-Montrachet säger det sig nästan självt att vitt är huvudfokus.

För det röda vinerna gäller minst ett år på fat och ibland så mycket som 20 månader. Andelen ny ek skiftar mellan 10%-50%, lite beroende på årgång och vin. Exakta siffror för kvällens vin har jag tyvärr inte. I övrigt sker saker så naturligt som möjligt med väldigt liten inblandning. Här sker inga omdragningar, filtreringar eller klarningar. Juicen ska tillåtas uttrycka sin terroir....ganska uttjatat uttryck, men ack så viktigt.

Låt oss se vad som uttrycks i kvällens flaska, d.v.s. 2005 Chassagne-Montrachet "Vieilles Vignes", Domaine Bernard Moreau et Fils.

Intressant är att färgen på vinet tillhör den mörkare delen av skalan när det gäller Pinot-röd och det tillhör inte vanligheterna när det gäller viner från Chassagne-Montrachet. Samma sak gäller doften, som är tät och koncentrerat rödfruktig. Mest är det körsbär, men också spår av skogsbär i form av hallon. Faten gör sig ganska tydligt tillkänna och i dessa och deras rostning finns ett svagt vaniljdrag och typiska Pinot-kryddor. Snart utvecklas också en antydan till sous-bois. På doften känns det som om luft och eller lagring kommer att bygga vidare på vinet, men låt oss smaka på vad som gäller här och nu.

Ett vin som fortfarande ger en del av smak av ungdom. Det finns rejält med rödfrukt och syra och små tanniner som ger motstånd. Du vet såna där skitsmå rackare som ändå får till en liten härlig strävhet (om än kort). I slutet ligger det även kvar lite mineral att tugga vidare på innan nästa klunk.

Det här är helt klart gott och drickvänligt och värt sina 26 Euro, men det känns ändå som om det väntar på att bjuda upp till en ny dans om ett år eller två. Det noteras och nu står det att nästa flaska ska öppnas om ett år.

Ett steg i rätt riktning av Charlopin-Parizot

Enligt noteringarna drack vi vår förra och första flaska från Domaine Charlopin-Parizot den 13:e mars i år. Den första bekantskapen var inte direkt positiv, men skam den som ger sig, låt firman få flera chanser. Det går ju inte att döma bort en domän efter ett vin.

Till saken hör att detta är semesterns sista flaska vin. Jag har under flera år börjat jobba en torsdag så att den första komatosen endast pågår i två dagar......och i alla fall vill jag att den sista flaskan innan "allvaret" ska ge några positiva vibbar.

Låt oss gå rakt på't, d.v.s på flaskan med 2008 Bourgogne "Cuvée Prestige", Domaine Charlopin-Parizot.

I näsan är det unga, kirschiga körsbär (lite Anthon Berg-varning) och rostade fat. När den täta frukten och rostningen släpper greppet kan man börja ana orientens kryddpåse, men den springer kurragömmalek i bakgrunden.

Känslan i munnen är att det är ett rätt slankt vin, med ungdomens syra och rödfrukt som huvudinstrument. En svag tendens till tanniner står också att finna, men inte mer än små pyttefjuttekorn som klingar av nästan direkt.

Vad tycker vi den här gången då. Jo, vi är båda överens om att det funkar som ett enkelt vin både till dagens köttfärsbiffar med lite orientalisk kryddning och helt på egen hand. Det ger såklart inga bestående intryck, men det är också ett Bourgogne-klassat vin och då kan man inte begära mer. Priset är 199 bagare och jag kan i och för sig använda pengarna bättre, men vinet funkade och gjorde inte bort sig alls.

Domaine Charlopin-Parizot tog ett steg upp på min skala i alla fall.

Forsatta prov av Alain Gras årgång 2009

Efter gårdagens goda flaska Meursault kändes det rätt naturligt att fortsätta på den inslagna vägen och öppna ännu en flaska från just den byn. Den här gången står Alain Gras för dropparna och det är den tredje flaskan av hans 2009or som öppnas under sommaren. Hittills har utfallet varit bra.

De ungefär 3000 flaskor Meursault som Alain buteljerar varje år kommer från den riktigt bra vingården Les Tillets. Det är en av de Village-klassade gårdar som sticker ut lite extra och som tidigare benämndes som en deuxième cru. För mer information om detta se här och i övrigt så rekommenderas att använda sökfunktionen för att se vad jag tidigare skrivit om Alain Gras.

I glaset finns idag en tunt gyllenskimrande 2009 Meursault "Les Tillets", Alain Gras. Doften bjuder på en del fin och fräsch frukt i form av citrus, honungsmelon och kusin slanggurka. Som motpol en del rostade fat och dammiga småstenar och i ett försök att tränga sig in i helheten gluttar lite honung fram.

Om vinet har en lätt trevlig doft så är det i munnen det händer. Det är en slank och silkig vätska som liksom samlar på sig kropp i form av citrus och syra under vägen och fyller ut munnen med detta, innan det klingar av lite smörigt och lämnar över till en svans som är sprängfylld med de härligaste mineraler man kan tänka sig. Snacka om att lämna kvar ett grustag i munnen.

Gott...mmm....prisvärt...mmmm.

Riktigt bra Village-Meursault från Fichet

I Meursault finns en man som genom åren haft lite av en berg- och dalbaneupplevelse när det gäller tillgång till druvmaterial och möjlighet till lagring av sina viner. Anledningen till detta har i huvudsak varit bristen på egna ägor och hållbara druvkontrakt och med det en osäkerhet vad som skulle vinifieras varje år.

Nu har detta tack och lov stabiliserats sedan ett antal år och det finns egna ägor, en négociant-rörelse och tillräckliga källarutrymmen för att driva verksamheten mer kontrollerat. Den verksamhet som avses finns i Meursault och tillhör en viss Jean-Philippe Fichet.

Här drivs en rörelse som till ungefär 95% hanterar vita viner och hanteringen bygger på en lätt avslappnad inställning till vingårdsarbete, en lutte raisonnée som nästan är organisk vid bättre år och som använder en del kemiska ämnen vid blöta årgångar. Själva vinifieringen ska väl betratas som klassisk, med anpassningar vid behov.

Av ägorna, som har sitt fokus i Meursault, ska vi idag bekanta oss med en Village-klassad mark som heter Le Tesson. Den vingården ligger strax utanför byn, nästan rakt västerut och inte så långt från det avlånga 1er Cru-bältet. Vinet som ska drickas härifrån är en 2006 Meursault "Le Tesson", Domaine Jean-Philippe Fichet.

Här får man en härlig, frisk Meursault-doft. Det är gula äpplen, honung och smör och en svag, svag antydan till lemon curd. Fatrostningen gör sig också besväret att titta fram genom doftpelaren och det gör även mineraliteten som tar rygg på de rostade faten.

Meursault ger sig tydligt tillkänna även i munnen. Det är samma beståndsdelar som i doften, men lemon curden har bytt kläder och är numer ren citron som far omkring med en lagom dos syra, och sedan kommer en svag antydan till grapebeska i svansen. Till det är mineralerna rejält mycket tydligare än i doften.

Helhetsintrycket är en Village-klassad Meursault av det bättre slaget där allt är i balans och harmoni. Ett vin helt och hållet i min smak. Gott som bara den. Fast det ska det vara med en prislapp på 454 :-.