2011 - Ett år av Bourgogne i backspegeln

Den sista flaskan som öppnas på hemmaplan anno 2011 är, hör och häpna, inte en Bourgogne. Som kamrat i glaset när detta skrivs tindrar istället en riktigt god Bordeuax från värmens år 2003. En d'Issan fick helt enkelt sätta livet till när året ska sammanfattas......och ja, det är klockrent gott!

Hela det här spektaklet med bloggande började med ett nyårslöfte som hade till syfte att få lite struktur, ja ordning och reda på vad jag dricker och vad jag egentligen tycker om det. Jag har tidigare druckit mestadels Bourgogne, men köpt lite för mycket på måfå och för ofta struntat i att föra noteringar. Så planen var utstakad och klar och den skulle genomföras genom att tvinga mig själv att blogga mig genom de flesta Bourgogner jag dricker och även ha ett kul mål att uppnå. Jag brukar nämligen funka bra med tydliga mål och där och då tog det fart.

 

Hur har det gått då? Jo fokus har ju varit på att bocka av producenter, så köpande och drickande har rätt mycket riktats in på just detta och till dags dato gäller följande siffror för 2011:

• 138 producenter har testats, Chablis och Beaujolais exkluderade.
• 112 av dessa ingår i nyårslöftet som innebär att prova 150 producenter på tre år. Nästan 75% alltså.

Det här har givetvis påverkat drickandet och andra viner har fått stryka en del på foten, men visst slinker det ner annat också, även om både jag och sambon är sålda på Bourgogne. En bra bieffekt är att nästan allt annat i källaren har fått ett år till av vila och lite mer damm på sin skrud.

Intrycken av vinerna under året är väldigt blandade där jag nästan mest har förvånats över att en del riktigt välrenommerade producenter har rätt halvtaskiga basviner, i synnerhet på den röda sidan. Överlag har dock det som druckits fått godkänt och tillräckligt ofta har det plingat till och någon slags guldstjärna har delats ut. Den lilla skvätt som satt bäst under året var nog i alla fall 2002 Meursault 1er Cru "Charmes", Domaine Comtes Lafon. Gott som bängen!

Och nu då? Prognosen tyder på att det förra nyårslöftet kan klippas in framåt sommaren, så det är väl dags att hitta på lite nya saker. Exakt vad det blir är inte klart än, men jag tror att följande är en trolig utveckling:

• Än mer strukturerade inköp
• Fler riktigt bra viner
• Mer jämförande provningar

Den som lever få se. Oavsett så ett stort tack till alla som läser och kommenterar för ett rackarns kul år och jag hoppas vi får ett ännu bättre 2012.

Rara Droppar

Igår Croix, idag Maillard - "Les Grèves" alltså

Bara för att jämförelsen jag gjorde med Maillards variant av Les Grèves ska vara fullt ut korrekt öppnade vi en flaska dagen efter vi drack exemplaret från Croix, och den preliminära slusatsen jag hade då stämmer i alla fall för mig. Sambon är inte fullt ut lika övertygad. Låt oss kolla närmare på 2008 Beaune 1er Cru "Les Grèves", Domaine Maillard.

Skillnaden i färg är tydlig. Dagens flaska är blekare och mer transparent är gårdagens. När det kommer tll näsan har vi nu att göra med en kryddighet som är en blandning av Pinot-krydda, lakrits och köttbuljong. Sedan är det ljusa röda bär som hallon, jordgubbar och körsbär som ger sig tillkänna och till sist en släng undervegetation och mineraler.

Smakmässigt är det söta och till viss del syrliga bär som blandas med lakrits i ett silkigt format. Gott! I bakgrunden finns en beska som sakta klingar av och lämnar plats för fin liten mineralsvans.

Maillard är som minnet sa, ett väldigt lättdrucket vin som definitivt har släktskap med sin kusin från Croix, men som känns renare, enklare och slankare. Visst finns en påtaglig syra och ett par skopnävar med väldigt lätta tanniner, men det enda motstånd som egentligen finns är en svag beska. I övrigt är de ett
"slinka ner fort som attan"-vin.

Jag föredrar att dricka Maillard idag, medan sambon röstar knappt för Croix. På sikt är inget självklart. Hyfsat jämnt skägg alltså, men vi är överens om att båda vinerna levererar enligt förväntan.

David Croix och hans ena projekt bjuder på Les Grèves

David Croix försökte 2004 att utöka ägorna för Maison Camille Giroud, men aktieägarna sa nej till möjligheten att köpa ägorna från Domaine Duchet. Istället köptes domänen av några andra investerare, men de ville ha David som ansvarig och han tillfrågades och fick OK från sin dåvarande arbetsgivare att köra dubbelt.

Helt plötsligt stod David med en ny påse leksaker till förfogande, däribland bl.a. fem vingårdar i Beaune. En av dessa är Les Grèves, en vingård som ligger mitt i Beaune-bältet och som är en av de Beaune-vingårdar där det kan produceras riktigt bra saker. Allt beroende på var lotterna ligger förstås då vingården är på 31 hektar. Stort så det förslår.

Här produceras mest rött, men några vita viner kommer också fram. Dagens skapelse är dock röd och är 2008 Beaune 1r Cru "Les Grèves", Domaine David Croix.

Här finns röda bär i hela spektrat från trädgårdens hallon och jordgubbar till körsbären i trädet, de som fåglarna tävlar om att äta upp. Och nog sjutton finns där även skogsbär som tranbär och lingon i något skede.....Bär, bär och återigen bär således. Stark som en ryggrad genom kvällen står dock de rostade faten som kryddar upp med dofter från kvarnen med Pinot-krydda som vrids varv på varv. I övrigt uppfattas viss örtighet, lakrits och spår av mineral.

I munnen är det röda bär åt det friska och nästan lite sura hållet och åt andra hållet svagt söta smaker mot lakrits. Till det finns en dos krydor, men än mer örter, nästan lite stjälkiga och gröna, något som ger vinet en svag beska. En beska som vid låg temperatur adderar till vinet, men när temperaturen ökar tycker jag de är negativa för helhetsbilden.

Syran är påtaglig och tanninerna är små, men kan ändå tuggas.....ett vin som jag normalt tycker man bör vänta in, men det funkade ändå riktigt kalas till dagens hängmörade biff med fettkappa. Som solitär tycker jag annars att det bäst funkade strax efter källarkallt och ett tag till då det uppvisade en fin renhet och var väldigt drickbart. Vid högre temperatur tycker jag det var på gränsen till lite för tufft med sina tonårsmuskler. Jämfört med Maillards Grèves från samma år är det här betydligt mer muskulöst och mitt val säger att drick Maillard nu och spara Croix till senare.

Javillier - en trollkarl när det gäller vitt?

När man läser att Allen Meadows uttryckt följande om en producent så går det inte annat än bli intresserad, eller?

“In fact, I would go so far as to say that there is quite simply no one in Burgundy producing better regional or villages level wines across the board.”

Utlåtandet gäller en man från Meursault vid namn Patrick Javillier, en av många i raden inom släkten Javillier som sysslat med vin. Det Patrick har gjort till skillnad från bl.a. fadern, är att sluta jobba med vinhandel som mäklare och istället endast ägna sig åt sitt egna vinmakande. Han har därmed byggt upp firman från några få hektar till att numer landa i snudd på tio.

Sin firma driver han med ett stadigt och proffsigt grepp med sin bas i Meursault. I portföljen finns en skvätt rött, men mest vitt och det är det vita som har gjort honom till ett namn. Nu har ansvaret för de röda lagts på hans dotter Marion, så kanske får även de ett lyft framöver.

Det sägs att Patricks viner inte ska drickas unga, utan att han medvetet vinifierar dem med tanke på lagring. För att nå dit använder han bl.a. gamla Vaslin-pressar och försakar på så sätt en del primäraromer på vägen. Frågan är då hur ett ungt vin från domänen smakar? Låt oss testa en 2008 Meursault "Les Tillets", Domaine Patrick Javillier.

En fräsch men ändå smörig och nötig citrusdoft är grunden till doftintrycket. Tänk dig en slags väldigt frisk och fräsch lemon curd och du är hemma. För att bygga lite komplexitet i doftbilden slänger vi även in lite äpple, slanggurka och blommighet. Som en helt annan sida av myntet eller doften bjuds en rejäl dos riktigt rökig mineralitet. Les Tillets ger rätt vinifierat ett vädigt uttryck för just denna rökga mineralitet, så vi kan väl bocka det i Terroir-listan.

Smakmässigt kan sedan ingen undgå den unga och omedelbara syran som tar grepp om gommen, men låter man glaset stå ett tag så luften och temperaturen fått verka lite så tämjs dessa till en bra nivå och ut på andra sidan kommer ett riktigt, riktigt gott vin. Det är egentligen samma visa som det näsan plockade upp, men citrusen blir mer omedelbar när den bärs fram av syran och mineralerna formas om till fuktigt grus......annars hänger det ihop från näsa till mun, från frukt till fetma. Domänen rekommenderar att vinet ska serveras vid 11 till 13 grader, men jag njöt nog som mest vid 15/16 grader. Tyder på en viss kvalitet.

Det här passar min smak riktigt bra och lägger man undan det några år lär det vara riktigt, riktigt gott. Ett vin och en producent som jag definitvt ska köpa mer av.

Blekt, blekt rött, men riktigt gott ändå

Högt upp på slänten ovanför byn Chassagne-Montrachet ligger vingården Clos-St-Jean, en vingård där de bästa vinerna som produceras faktiskt är röda. Vingården som är en 1er Cru består av följande delar:

• Clos-St-Jean - 5,08 ha
• Les Rébichets - 5,45 ha
• Les Murées - 1,61 ha
• Chassagne du Clos St-Jean - 2,02 ha

Summa summarum drygt 14 hektar vingårdsmark.

En av de producenter som gör rött vin härifrån är Jean-Marc Morey. Vinet som produceras liknar övriga viner härifrån när det gäller färgen. Den är nämligen rejält transparent, även med burgundiska mått mätt. Man ska dock inte luras av färgen. Här finns mer smak och lagringsduglighet än man tror vid första bekantskap.

Vinet som dricks idag är ett återbesök till ett vin som senast testades i februari, nämligen 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-St-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.

Fruktmässigt har vi sedan senast vandrat från tydligt fokus i körsbär till att hallonen får spela en tydligare roll. I mina anteckningar står att primärdoften visar upp körsbär, hallon och fina fat, men att det mest är hallonen som stannar kvar. Till denna bas kan läggas en tydlig mineralitet och en uppsjö av örter och finmalda kryddor, kryddor som lämpar sig väl nu i juletid. När tempen stiger i glaset tillkommer också drag av undervegetation och en lakrits som växer och växer. Ett knappt år har definitivt gjort sitt till. Vinet börjar öppna upp en annan mer komplex sida.

Smakmässigt finns det återigen stora doser hallon som samsas med lite mindre doser av körsbär och tranbär. På det har vi kamraten lakrits, viol, en näve örter och kryddor, samt en avslutande beska och mineralitet.....ett mönster som känns igen gång efter annan i vinerna som slinker ner här hemma.

Strukturmässigt finns det ännu liv i vinet med en bra syra och en nästan omärklig matta med tanniner som ändå ger en svag, men tilltalande strävhet.

Den sista sniffen och klunken ger en nästan mystisk, kryddig doft åt violhållet och smakprofilen sjunger åt det silkiga, lite sammetslena hållet med söta lakritstoner. Ett vin det är svårt att inte gilla redan nu, men som nog kommer att ta ett steg till redan det närmaste året.

En dissad flaska slank med och överraskade positivt

Ibland slinker det med en extra flaska vid de tillfälliga släppen, såna där flaskor som man egentligen inte hade tänkt att köpa, men så kommer nyfikenheten fram och flaskan följer med hem. Det hände vid det tillfälliga november-släppet då det släpptes en vit standard-Bourgogne från Domaine Pierre Labet.

François Labet som är ansvarig på firman har även ansvaret för Domaine du Château de la Tour i Vougeot, men skapar alltså även en del vin under faderns (Pierres) namn. Vinerna som säljs under etiketten Domaine du Château de la Tour är Clos Vougeot och Clos Vougeot Vielles Vignes. Resten säljs under Domaine Pierre Labet och det är följande om jag har fått till det rätt:

• Standard-Bourgogne (Vitt och rött)
• Savigny Vergelesses
• Gevrey Chambertin
• Meursault, "Les  Tillets"
• Beaune "Clos de Dessus des Marconnets" (Vitt och rött)
• Beaune 1er cru "Coucherais"

Varför just dagens flaska slank med på "gärsgårn" beror på att Clive Coates som jag litar en hel del på, beskrev domänens viner som "Thin and superficial” och då hamnade det liksom inte på listan. När ett vitt vin från Bourgogne ändå kostade humana 194:- så lockades jag att bilda mig en egen uppfattning och jag landade betydligt närmare den uppfattning som Bill Nanson, Burgundy-Report, levererar här.

Flaskan det handlar om är 2009 Bourgogne Vieilles Vignes Chardonnay, Domaine Pierre Labet.

Fruktmässigt har vi att göra med gula äpplen, citrus och en sötare variant av Piggelin eller kanske päron med honung och smör, definitivt med toner av fat. I fin samexistens finns sedan en rökig mineralitet av en stil jag definitivt gillar. En riktigt ung och fräsch doft av ett vin som varit öppnat i två dygn i kylskåp.

Smaken förenar beska, sötma och syra på ett riktigt bra sätt. Det är nästan lite av en enklare Lamy i stilen med en silkig och lite nötig och honungströg vätska med citrus som motpol. Syrans motstånd eller ryggrad skapar bra karaktär och gör att man liksom dricker för fort. Inga motstånd här inte. Definitivt riktigt trevligt till en stunds bokläsning på juldagen. Just ja, avslutets svaga beska och mineralsvansen som dröjer sig kvar när beskan har mattats ger skjuts åt leendet. Det som drar ner intrycket ett snäpp är att avslutet är lite tunt i stoppningen, men ska man begära mer av en standard-Bourgogne?

God Jul...Joyeux Noël.....

......och allt annat gott till er som läser bloggen.....

Detalj från Beaune

....önskar Rara Droppar

Julstök och en Pommard från Jadot

Skinkan är i ugnen sedan många timmar, ingniden med en mortlad blandning av kryddpeppar, kryddnejlikor, rosmarin och lagerblad. Ugnen står på 85 och termometern på 48 grader så väntan på julens första skinkmacka är lång i vårt hem. Den som väntar......ja, du vet.

Det härliga med julen är bl.a. alla härliga dofter som sprids i hemmet, många dofter för tankarna på i synnerhet Pinot-viner, men associationerna vandrar även åt andra håll. Kul att få tänka lite tvärtom, att känna kryddan och gissa eller minnas vinet eller druvan.

Igår och idag har vi till juldofter och julstök läppjat på bl.a. en flaska Pommard som finns tillgänglig på BS för 309:-, nämligen en 2007 Pommard 1er Cru "Epenots", Louis Jadot.

Direkt från källaren, Pop n Pour vid 12 grader, bjöds vi igår på en mättad och kirschig körsbärsdoft med vissa anslag av sous-bois. Sådan är i alla fall doften som kommer ur det stillastående glaset. Snurra, snurra och helt plötsligt exploderar det med dofter. Frukten drar nu mer åt jordgubb och trädgården blir närvarande med varma sommarrabatter med blandade blommor. Ovanpå detta finns även en rätt härlig och murrig doft av tobak, lite kött och en ganska mogen kompost. Köket representeras den här gången av en god lakrits och mineralerna är lite smygande i bakgrunden.

I munnen har körsbärsfrukten fått sällskap av tydliga hallon och lite jordgubbar. Återigen finns här lakrits och den är rätt söt och för tanken till söt lakritsfudge, men köksträdgården har även bjudit upp med en viss örtighet.

För att vara en så ung Pommard och från året 2007 känns det som om syran redan börjat klinga av från toppen, tanninerna har tagit semester och sötman har tagit ett stort kliv och blir rätt dominant....både jag och sambon tycker att vinet är hyfsat OK, men inte mer än så.....lite sötsmetsvarning.

Dagen efter, nästan direkt taget ur kylen är det en annan sak, då håller det bättre ihop och är riktigt tillgängligt, men det känns där och då mer som ett hyfsat enkelt Beaune-vin. Pommard-vibbarna saknas båda dagarna och jag känner mig rätt tveksam till vinet. Annat var det för tre veckor sedan då jag åter drack Louis Jadots Morey-St-Denis från 1997. Den var fortfarande klockren.

Årets sista ögongodis.....

Jag roade mig med att bläddra igenom lite Bourgogne-bilder igår. Det finns liksom inget bättre sätt att få igång reseplaneringen......jo förstås, om man sitter med ett bra glas med burgundisk vätska som extra tillbehör.

Vill du också drömma dig bort finns det en uppsjö bilder här.

Domaine Jean-Claude Belland - känns som en parentes

1996 tog Jean-Claude Belland över faderns eller snarare förfädernas vinarv och namngav detta till Domaine Jean-Claude Belland. Tio år senare anställdes Philippe Cheron som boss och vinmakare och en kvalitetsmäsig satsning tog fart. Från flera håll uppmärksammades detta och snart nog kom superlativen.

Någon gång på vägen har dock något hänt (vet inte vad) och ett bygge skapat över flera generationer har gått i graven. I slutet på 2009 såldes nämligen hela klabbet till olika intressenter och firman upphörde. Sånt är såklart livet, men det känns lite trist när ett familjearv bara avslutas.

Nåja, vi provar väl ett vin som kom till innan storsatsningen med Philippe Cheron bar frukt. Vinet är 2005 Santenay 1er Cru "La Comme", Domaine Jean-Claude Belland.

Rustikt, rejält och med en påtagligt tät körsbärsfrukt i spannet röda till mörka blir omdömet från näsregionen. Här finns även en hyfsad dos fat som ännu inte lyckats frigöra sig till någon fin Pinot-kryddighet. Summa summarum ger nosen en bild av ett hyfsat ungt vin.

Munkänslan ger först vid handen att här finns ett material som kan byggas vidare, det är friska syror och rejäla doningar till Pinot-tanniner. Sen finns det ju smaker också och här dominerar frukten, men visst finns det både gröna örter, påtaglig lakrits och en del mineral i stoppningen. Det är dock rätt hoppackat i den fas vinet befinner sig idag.

Ett gott vardagsvin, men that's it. Domaine Jean-Claude Belland försvinner från världen utan någon tår i ögonvrån, även om vinet bättrar på sig med tid och luft.

2008 Les Folatières, Domaine Alain Chavy

Familjen Chavy har funnits i Puligny i runda tal i 200 år och där håller man på och påtar, ansar, plogar och vinmakar med glädje och inlevelse. En av familjefirmorna som tidigare gjorde detta var Domaine Gerard Chavy et Fils, en firma som gjorde fina viner med fader Gerard i spetsen och sönerna Alain och och Jean-Louis i släptåg.

När Gerard pensionerade sig 1994 fortsatte bröderna tillsammans i nästan tio år, men efter en familjedispyt valde man 2003 att dela upp vingårdarna mellan bröderna. I mångt och mycket delades marken i lika delar, vingård för vingård, men i några fall hölls vingårdarna ihop och man fick helt olika lotter.

Totalt sett ligger alla dessa vingårdar i nobel vingårdsmark, nämligen i Chassagne-Montrachet, Puligny-Montrachet, Meursault och St-Aubin. Bättre byar än så finns inte att tillgå om man vill leka med Chardonnay.

Firmorna som numer innehåller vingårdar från dessa byar är Domaine Jean-Louis Chavy och Domaine Alain Chavy. Dagens vin kommer från sistnämnda domän och druvorna är från deras förnämsta vingård i Puligny, nämligen Les Folatières. I alla fall räknas vinet som det finaste och mest drivna av vinerna man tillverkar idag.

Låt oss hälla upp ett glas 2008 Puligny-Montrachet 1er Cru Les Folatières, Domaine Alain Chavy.

Det här är ett vin som direkt tilltalar mig. Redan på doften kan jag nästan säga att den här typen av vin funkar varje dag, men låt mig inte springa iväg, utan låt upplevelsen tala sitt språk. I näsan finns en frukt som domineras av citrus, men där det även finns inslag av mer tropiska sorter. Som en extra krydda finns dofter av honung, arrak och även en lätt ton av lagerblad. En snygg blandning av frukt och krydda, helt klart.

Mineralmässigt är det en slags blandning där grus och knallpulver (rök) slåss om utrymmet. Sen finns det en svag, svag doft av ost eller champinjoner som lurar i fonden.....kommer inte riktigt överens med den.

När vätskan får landa i munnen kommer leendet. Det är en mjuk och len citrus som balanseras upp av en fin honungssötma, men helt plötsligt tränger så syran igenom och blottar en svag beska innan svansen lämnar kvar en mineralitet i form av grus och metall. Gott, inte stort, men förbaskat gott.

Ännu mer 1999 - Nu en Gevrey-Chambertin från Maume

I Gevrey-Chambertin finns den lilla producenten Domaine Maume. Den person som skapade firmans rykte var Bernard Maume, en man med starka akademiska meriter och en gedigen teoretisk kunskapsbas. Något annat är svårt att säga då mannen blev professor på universitetet i Dijon. Till detta adderades praktisk erfarenhet då unge Bernard hjälpte släktingen Louis Mariller med skörd och en del annat. När Louis ramlade av pinn redan 1956 fanns inga barn som kunde ta över så Bernard fick parallellt med studierna ta över vingården.

Det intressanta med Bernard är att han hade en stor skopa med biokemisk och oenologisk kunskap med sig när han tog över domänen, men den huvudsakliga inriktningen redan från början var att arbeta enligt gamla traditioner och inte börja experimentera med nymodigheter. Det har i huvudsak fortsatt på detta sätt sen dess, men sedan Bernards son Bertrand anslöt sig till firman så har små, små steg mot modernisering skett. Det har dock skett med utrustning såsom ståltankar, sorteringsbord och liknande, men hustilen hålls i övrigt intakt och lutte raisonée härskar här.

Då firman förfogar över endast 5 hektar egen mark har Bertrand adderat en liten négociant-verksamhet till övrig verksamhet. Denna går under namnet Maison Maume. Den egna domänen gör endast viner från Gevrey, men det är allt från Regionnivå till Grand Cru. Négociant-verksamheten adderar sedan lite Volnay, Pommard, m.m., men det mest intressanta är kanske att Bertrand numer gör en liten batch med vitt vin. Det vita går nämligen inte av för hackor, utan är en Corton-Charlemagne.

Från de egna vingårdarna kommer dagens vin som är 1999 Gevrey-Chambertin, Domaine Maume. Lite ålder på flaskan alltså och med ett druvmaterial som kommer från gamla stockar med lågt skördeuttag och tillika är sent skördade, ska det bli intressant att smaka.

Åldern finns definitivt i doften. En doft som har en söt rödfrukt, om än med uttorkningstoner, och som kombinerar denna med jordighet och järn. Med lite hjälp på traven kommer sedan en svag målarlåda, katrinplommon som legat framme och torkat till sig lite, men kanske allra tydligast finns där animaliska drag med doft av köttbuljong. Kryddan till denna är kryddpeppar och fänkål.....och med näsan djupt ner i glaset fångar jag till sist in flera andra former av dofter som ligger åt lakritshållet.

Smakmässigt följer bären upplevelsen i doften. Det är rött, sött och delvis uttorkat. Sedan kommer bittermandel, lakrits och drag av blod. Bygget hålls ihop av tanniner som mest upplevs som små flagor och en syra som ger en välbehövlig ryggrad.

Ett gott vin, men det sticker inte direkt ut och för priset på 39 GBP (The Sampler) kunde jag kanske önskat mig lite mer.

Pascals Pinot-saft har blivit mer krävande

Vissa viner är liksom väldigt bra att ha hemma och så har varit fallet med 2006 Pinot Fin, Pascal Lachaux. Vinet är det röda instegsvinet från négociant-verksamheten, en verksamhet som Pascal hanterar vid sidan av Domaine Robert Arnoux.

Vinet har visat sig vara ett av de bättre och mer lättdruckna basvinerna i källaren över de senaste åren. Alla små sagor har dock sitt slut och den senaste lådan avslutas just här och nu med den sista flaskan. Lättdruckenheten har funnits där över hela livstiden, men den har kanske tappat lite mot slutet då lite mer täthet och mognad har tagit klivet fram från skuggan. Låt oss se vad det sista glaset av den sista flaskan levererar.

Här finns numer ett bredare doftspektrum än tidigare med främst körsbär, men också lakritsfudge, katrinplommon, en svag tendens till målarlåda och en begynnande sous bois. Det rena och enkla har således tappat lite och ett mognadssteg har tagits, något som tydligt känns i doften, men också i smaken.

I munnen avslöjar sig körsbären direkt. De har gullat med Anton Bergh och inte tvättat av sig marsipankladdet. Sen har frukten fått andra drag åt blåbärshållet och kamrat lakritsfudge från doften har hittat sin tydliga plats i smakprofilen.

Det intressanta är att tanninerna som jag egentligen aldrig uppmärksammat då vinet varit något av en "nerrinnare" tidigare, faktiskt märks som små och gryniga idag. Den lilla mognadströghet som nu finns i vinet döljer inte längre tanninerna är min lilla tanke. Syran då? Jodå, den är fortfarande spelbar och funkar som en klocka.

Summa summarum är vinet fortfarande gott och lättdrucket, men i min bok är det en mycket större njutning att dricka det på den mer rena frukten.

Nästa Morey till rakning

Vingårdarna tillhörande Marc Morey delades mellan barnen i slutet av 80-talet. Sonen Michel etablerade tillsammans med sin fru firman Domaine Morey-Coffinet och dottern Marie-Joseph behöll faderns namn på sin del, alltså Domaine Marc Morey. För att kompensera för förlorad mark i uppdelningen med brodern har Marie-Joseph och hennes man Bernard Mollard etablerat en lite négociant-verksamhet vid sidan av sin egen produktion.

En produktion som landar på i runda tal 50.000 flaskor årligen och där fokus är vitt vin, men rött ligger inte så väldigt långt efter. De egna topparna finns i ett gäng 1er Cru-viner från hemmaplan, d.v.s. Chassagne-Montrachet, och det kompletteras med en del riktigt bra négoce-viner med en Chevalier-Montrachet som topp.

Deras village-vin från Chassagne-Montrachet är en blandning av must från egna ägor och inköpta dito och det är det vinet som slinker ner just idag. I glaset finns alltså 2008 Chassagne-Montrachet, Domaine Marc Morey.

Här är ett vin som passar min näsa. Det är lite gurkvatten, rejäla drag av citron och även ett stänk apelsin. Sen finns det en rejäl dos Chassagne-rökig mineralitet som pekar på nämnda by. Det finns även lite äpple och honung att lockas av innan munnen bara måste få sitt.

Hög syra som balanseras upp av en honungssötma som liksom lindar in vinets citrusmak. En väldigt tydlig grape-beska följer....det är liksom inget snack om att det är grape och det är sådär perfekt lagom mycket av den varan, så att beskan inte slår över. Sen blandar mineraliteten sig i mot slutet, men tar aldrig riktigt över, utan kvar dröjer sig en kombination av ren citron, beska av grape och mineralerna. Gott!

Riktigt gott för village-nivå och definitivt ett vin som ger mersmak. Priset är 34 Euro hos Drexler.

Lucien Le Moine - serverat till en julbordsguppy

I lördags var det julbord med övernattning på Bomans i Trosa. Efter ett för stort antal vändor med allt från sill till småvarmt som sköljdes ner med öl och nubbe var det dags att sätta sig ner i en soffgrupp och kippa efter andan likt en guppy på land. Julbord och lagom går nämligen sällan bra ihop med undertecknad.

Det dröjde dock inte länge innan suget efter något lättdrucket kom över mig och från vinlistan hämtades en Bourgogne Rouge från Lucien Le Moine.

I soffan togs varken något kort på flaskan eller några vettiga noteringar, men vårt lilla sällskap vara väldigt överens om att vinet var riktigt bra för sin nivå.

Det hade en bra ryggrad och struktur i form av syra och tanniner och tillsammans med en härlig rödfrukt från skogen i form av hallon och lingon bjöds det på en enkel men härlig drickglädje. Det som definitivt diskuterades mest var dock doften av blod och järn, samt mineralsvansen som låg kvar länge och fint.

Ett perfekt vin efter ett julbord och jag ska definitivt prova mer från den här producenten som är ny för mig. En producent som utförligt finns beskriven här och här.

200 poster firas med kraftfull Chambolle á la Serafin

I Gevrey-Chambertin huserar ännu en av dessa män med rötter i Polen, nämligen Christian Serafin. Där driver han sin lilla domän, Domaine Serafin, med hjälp av i första hand dottern, som sköter pappersarbetet. Domänens framtid är inte helt säkrad och klar då Christians enda son dog 2001 och ingen ännu riktigt verkar stå och vifta med stafettfanan för att ta över.

Oavsett den lite osäkra framtiden så skapar Christian just idag en rad riktigt bra viner med fokus i Gevrey-Chambertin, men även med ett par viner från Chambolle och Morey-St-Denis. Vinet från Chambolle-Musigny kommer från vingården Les Baudes, en vingård som ligger dikt an och nedanför Bonnes Mares, precis på gränsen till Morey-St-Denis.

Låt oss se vad Christian kan trolla fram med druvor från Bourgognes sensuella vagga. Vinet är en 2006 Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Baudes", Domaine Serafin.

Näsmässigt har vi att göra med lätt kirschiga körsbär, hallon, nypon och en del florala toner, men mest av allt en fantastiskt fin Pinot-kryddighet med en smörig sötma som på ett ögonblick tar mig tillbaka till tidigare besök på bakgatorna i New Delhi. När jag vant mig vid de första kryddorna tränger lakrits, nyhuggen körsbärsved och sous bois fram. Ett av de bättre sniffarvinerna på länge, där doft efter doft liksom trollas fram på ett pärlband.

Munkänslan sen, är en blandning av en koncentration eller täthet som andas Gevrey, men med en silkighet som kanske mer pratar det Chambollska språket. Avslutningen och dess lakrits är åter mer kraft á la Gevrey......men vad gör nu det? Vinet är skitgott med friska syror, tannin-flakes som ger avtryck och en eftersmak som skapar leende.

Det här kan jag dricka alla dagar, oavsett vilken post jag skriver eller inte skriver. Skitbra helt enkelt, fast smakar det så kostar det. Dryga sexhundringen på BBR.

Ännu en mogen Berthaut, nu från Gevrey

Med mitt första möte med Berthaut i minnet (se här) var det ganska enkelt att köpa på mig några andra viner. Kolla in prisläget i prislistan från Böhme så förstår du nog varför:

• 1999 Fixin 1er Cru "Les Arvelets", 22,50 Euro
• 2002 Fixin 1er Cru "Les Arvelets", 22,50 Euro
• 1999 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Cazetiers", 28,90 Euro

Idag, mitt i decemberhetsen, testar jag vad deras "Les Cazetiers" kan erbjuda. Vinet....ja, ja, druvorna då....kommer från en vingård som ligger högt upp på kullen ovanför byn och med sin rejäla sluttning och östvända läge, lapar i sig morgonsol. Enligt Jasper Morris ska bra viner från vingården ha egenskaper som förfinade och precisa och locka rent intellektuellt (fan trot!)

Från teori till praktik, d.v.s. ett smakprov av 1999 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Cazetiers", Domaine  Berthaut.

Näsan sjunger rostade fat, svagt torkad rödfrukt, viss kryddighet och lakrits. Efter ett tag kommer även små dofter av grönsaksruttnad, men mer blir det liksom inte. Lite anonymt och blygt kanske är en bra sammanfattning.

I munnen har vi att göra med ett vin där tanninerna nästan har suddats ut och syran är det som ger vinet dess livlighet. Smakmässigt är det största intrycket en väldigt tydlig smak av lakrits som hänger kvar typ jättelänge, men innan dess är det en skön smak av rödfrukt med körsbärsspets som erbjuds.

Ett helt OK vin för pengen, men inte skulle jag gissa på 1er Cru om jag inte visste vad jag drack. Det är helt enkelt för tunt i stoppningen för det och sen finns det inte en tillräcklig elegans för att motivera det heller. Jag håller mig till deras Fixin. Känns som betydligt bättre "bang for the buck".

Beaune, en massa 1er Cru-mark - och ett smakprov

I Beaune finns det inga vingårdar som klassificeras som Grand Cru, men däremot en räcka vingårdar som klassas som snäppet lägre, d.v.s. 1er Cru. Det mest intressanta är kanske inte antalet, utan den totala storleken. Det finns nämligen 337 hektar vingårdsmark i Beaune klassat på denna nivå. Rejäla mängder helt enkelt.

Flera av vingårdarna är också stora var för sig eller vad sägs om listan nedan:

• Les Grèves 31,3 ha
• Le Clos des Mouches 25,2 ha
• Les Cent Vignes 23,5 ha
• Les Teurons 21,0 ha
• Les Aigrots 18,7 Ha
• Chaps Pimont 18,2 ha
• Les Bressandes 17,1 ha
• Clos du Roi 13,3 ha

Sådana storlekar gör såklart att det finns en hel del variationer inom vingårdarna så det gäller att ha lite koll på var producenten har sin lott eller sina lotter. Vinet som ska drickas idag kommer från Clos du Roi, en vingård gränsande mot Savigny-Lès-Beaune. Vingården är till stora delar är klassad som 1er Cru, men den lägst belägna delen på 0,3 ha är Village-klassad. Exakt var i vingården rankorna till dagens vin är hämtade har jag tyvärr inte lyckats lista ut.

Vinet som dricks är en 2002 Beaune 1er Cru "Clos du Roy", Domaine Prieur-Brunet.

En härligt tät doft av körsbärsfrukt med små inslag av plommon tyder på vitalitet. Det som senare för in tankarna på att vinet inlett sin resa mot övergångsåldern är att målarlåda och jordighet gör sig påminda. I övrigt finns en ek som mest anas som en bakgrundsdoft av kafferost och lite mörk choklad, men efterhand tillkommer en rejäl dos kryddor i en påse med orientkryddor och kryddpeppar. Sen får jag ta mej sjutton känningar av melon och gurka, inte det vanligaste i ett rött vin.......eller så yrade jag eller nåt.

Smaken ger en fortfarande vital och rätt koncentrerad rödfrukt med kirschiga körsbär i första rummet och även med lite inslag av apelsin, dock finns tendenser till att frukten precis har börjat sin uttorkning. Till det finns en lakrits som vandrar åt det söta hållet och en fin beska som ger karaktär, snarare än stör. Syran gör att vinet känns rätt livligt och den finmaskiga tanninmattan adderar till intrycket.

Gott och perfekt till att förgylla söndagens lilla mysstund i soffan. Vinet lever vidare än ett tag och nu är det mest en smaksak när resten ska ryka.

Priser för årgång 2011?

Den tredje söndagen i november går den årliga välgörenhetsauktionen arrangerad av Hospices de Beaune av stapeln och efter fjolårets jubileumstillställning (150 år) med rekordhöga priser var intresset stort avseende åt vilket håll årets priser skulle peka.

Det har nämligen visat sig över åren att auktionen är en bra temperaturtagare eller indikator på hur prissättningen för den utauktionerade årgången kommer att bli framöver......och priserna då? Enligt vad jag har hittat så sjönk genomsnittspriset i jämförelse med föregående årgång enligt följande:

Vita viner: 12,86%
Röda viner: 6,21%

Så nu gäller bara att se om det ger ett reellt utslag på verkliga konsumentpriser.

Domaine/Maison Louis Latour - En av giganterna

En av de absolut största aktörerna i Bourgogne är Louis Latour, en tudelad firma som både är en familjedomän och en négociant av format. De egna ägorna uppgår till knappa 50 hektar och består av i huvudsak fin vingårdsmark i Grand och 1er Cru-lägen. Hela 28 hektar är faktiskt Grand Cru. De egna vinerna hanterar man utifrån sin bas i det vackra Chateau de Grancey i Aloxe-Corton.

Vid sidan av detta finns alltså även en rejäl négociant-verksamhet med bas i Beaune och här finns det en betydligt bredare portfölj med viner från Beaujolais i söder till Chablis i Norr, och faktiskt lite annat godis från ställen utanför Bourgogne. Summa summarum finns det liksom något för alla i den kombinerade portfölj, på 180-190 viner, där båda benen bär namnet Louis Latour.

Förresten verkar ju det namnet vara en viktig del i arvet eller vad sägs följande uttalande från nuvarande chefen Louis-Fabrice Latour:

"I am the eleventh generation of Latours and the seventh Louis Latour to head this company"

(Snott från The great domaines of Burgundy, Norman & Taylor)

Ur den långa listan med viner har jag idag "tickat av" deras Pouilly-Fuissé och vinet är mer precist 2008 Pouilly-Fuissé, Maison Louis Latour.

Härlig start.....en frisk och fräsch doft av vårens vita blommor, en sallad av blandade meloner, gula och röda äpplen, och över hela alltet har det hällts en dressing av citron, lime och honung. Lite svagt i bakgrunden finns även en mineralitet som pustar till med grus och flintaktig rök. Med den doften bådar det riktigt gott.

Smaken är sedan lent honungssötad med äpplen och päron i grunden. Den till vinet passande syran sjunger fina citrussånger och bjuder upp till en enkel och balanserad renhet. Avslutets svaga beska och små stråk av mineral ger en fin touch och harmonierar väl med övriga delar.

Ett vin som checkar in som en klockrent basvin med de flesta beståndsdelarna på rätt plats. Bra prisvärde för 16 GBP (Gatwick). I Sverige finns just nu ett par andra viner från producenten hos Tryffelsvinet för den intresserade.

I skuggan av Corton-kullen - Rött från Chandon de Briailles

Några låååånga stenkast från Beaune ligger Savigny-Lès-Beaune och slumrar. I ett av byns finare residens huserar en producent med anor långt tillbaka, men trots anorna har det riktigta kvalitetsmedvetandet dröjt ända till de senaste två decenninerna.

Från att ha varit en eftersatt domän har det tagits jättekliv allt sedan Nadine de Nicolay beslöt sig för att "på egen hand" ta hand om familjens ägor. Hon har både på egen hand och tillsammans med en duktig baranaskara utvecklat domänen, Domaine Chandon de Briailles, till att numer vara ett aktat namn i Bourgogne.

Ägorna är rätt koncentrerade till Pernand-Vergelesses, Savigny-Lès-Beaune och Aloxe-Corton, där gräddan av marken ligger på Corton-kullen, med ägor i en handfull Grand-Cru-gårdar. Det man kanske ändå är mest känt för är ägandet i Ile des Vergelesses, en vingård i Pernand-Vergelesses med perfekt läge i slänten och solslukande från sydost. Ett solslukande som inte på något sätt hindras av den stora Corton-kullen. Domänen har ett rejält majoritetsägande i vingården och gör både rött och vitt härifrån, mest rött dock.

Innan vi ger oss på vinet är det viktigt att notera att vinmakningen på ett sätt sker lite annorlunda än normalt. Det man gör är att å ena sidan ta med stjälkarna, helt eller devis, för att på så sätt ge vinet mer karaktär, medan man å andra sidan använder extremt lite ny ek för man vill inte få ett ekgenomslag i vinerna.

Låt oss se vad resultatet av detta blir för en flaska rött från primärägan, d.v.s. en 2005 Pernand-Vergelesses 1er Cru "Ile des Vergelesses, Domaine Chandon de Briailles.

Katjoff!! Här möts man av en rökig vägg med kamrat jord hand i hand. Vad som är mineral respektive fat känns svårt att reda ut då doften är rejält kompakt till en början. Efter hand kan man dock plocka isär lite kaffe, grus och järn om min näsa nu känner rätt. Samtidigt ger sig både fina röda bär och blommighet tillkänna....och fortsätter man doftletarjakten kommer diverse kryddor, vedartad örtighet och mint. Bakom den rökiga väggen finns helt klart något riktigt fint på gång.

I munnen har jag lite svårt att komma överens med vinet i det stadium det har idag. Det första intrycket är ett relativt lätt och härligt, sirligt och syrarikt vin med en mix av lätta röda bär i form av jordgubbar, hallon och senare även lingon. Från tidigt mittparti och långt in svansen gör vinet ett könsbyte och vräker ut en beska som döljer det mesta av det gottiga som finns i bakgrunden. Jag glömmer till och med bort tanninerna. Här behövs enligt min bok en rejäl stund i källaren innan stjälkbeskan har integrerats tillräckligt i vinet. Dock finns det definitivt en potential till något snyggt i framtiden.

Typiskt ett vin man nog borde köpa mer av och "glömma bort" i alla fall en fem till tio år.