2009 Volnay, Domaine Bzikot

Efter en vecka i Bourgogne och sedan tre större Bourgogne-provningar på en dryg vecka här hemma kan man undra om det inte räcker. Nääää, inte en chans. Det finns ju en del gott och blandat i källaren som bara måste smakas och jag föredrar helt klart när man kan umgås med samma vin över några timmar och riktigt lära känna det. En del typer av provningar är mer till för att stimulera annat än rena njutningscentra, men en flaska hemmavid kan lite få en meditativ verkan.

Jaja, slut på blahajet och över till det väsentliga. I en blandlåda som jag tidigare i år fick hem från Frankrike låg det en flaska från Domaine Bzikot. Det är ännu en familj och firma med rötter i Polen som har en "började med två tomma händer"-story. Som många bra historier så har det gått bra och Domaine Bzikot huserar numer i Puligny-Montrachet där de tillverkar mestadels vitt vin, men även en del rött.

Som debutflaska från firman korkade jag idag upp en 2009 Volnay, Domaine Bzikot.

Grundintrycket är ett varmt, körsbärsfruktigt vin med rätt rejäla slängar ek. Frukten upplevs nästan kirschigt spritig och det finns i alla fall initialt inte på min världskarta att jag skulle ha plockat detta som en volnay. Av de lätta, eleganta, florala och sötbäriga kännetecknen finns inte ett spår. Nu blir kryddigheten lite finare efterhand, men mycket mer än så är det inte.

Inte heller munkänslan skvallrar om ursprunget. Här blandas surkörsbär med rätt grova Pinot-kryddor och några små, små stänk av sötma och tendenser till lakrits. Mest känns det dock rätt rustikt och beskkärvt av eken.

Ingen idé att undersöka mer idag. Vinet är helt enkelt en besvikelse även om det inte är några problem att dricka det. Shit happens.

Skolboksprovning - vit Bourgogne

I söndags, mitt när värmen stekte Stockholm som mest, packade jag ihop mig och tog tåget in till stan och hade en trevlig eftermiddag/kväll i Vasastan. Temat för dagen var vit Bourgogne, med både helblinda och halvblinda serveringar. Kvällen delades in i tre flighter där man skulle kunna ge dem följande rubriker.

• Att sätta ramarna
• Grand Cru-områden
• En handfull Meursault

Över till provningarna och några lätta noteringar. Den första flighten var förresten helblind.


Flight 1 - Att sätta ramarna

Glas 1 - En väldigt klar och blek färg med väldigt blandade dofter. Här fanns lite päron, ylle, citrus och skaldjur. Smaken var torr med en påtaglig syra, tongivande citrus, lite fänkål och mineral åt skaldjurshållet. Känslan var att det var en tunnskalsdruva likt Aligoté men ändå med drag av Chenin Blanc, men där andra även hade andra förslag. Klurigt

Glas 2 - Definitivt en bra, men ändå enklare Pinot Noir, vad den nu skulle ha att göra på en vitvinsprovning. Jag hade först tanken att den skulle kunna vara från ett vitvinsområde typ Chassagne, men doft och smak drog snarare åt Gevrey. Hmmmm.

Glas 3 - Tydligt en elegant Chardonnay av lite yngre snitt. Svagt gyllengul med bra fräschör, lite honung, en del citrus och en rökig, men tillbakadragen mineralitet. I munnen återfinns doftbilden med tillskott av en lätt fet textur och ett stenaktigt mineralavslut. Ett vin för vilken vardag som helst. Gott!

Glas 4 - Nu kom lite mer mognad i form av en gyllengul vätska där mognadens doftplym gav sig tillkänna. Här fanns bl.a. mogna äpplen, citrus, koncentrerade tropiska frukter och mineral. Syran och citrusen var rejält livlig och slogs mot de mer mogna smakerna som landade i ett stenigt avslut med en lätt, lätt beska och en  uttorkande känsla. Chardonnay eller inte. Svårt att placera faktiskt.

Glas 5 - Nästa vin stiger ännu en mognadsgrad med en rejält gyllene färg. Vackert helt enkelt. I grunden samma attribut som föregående glas, men ändå så annorlunda. Återigen en riktigt pigg syra som spelar mot den mogna frukten. Kul också att hitta örter och arrak, men toppen var kanske den rökiga mineralsvansen med rejäl citrus. Chardonnay, jovars.

Kul första flight där alla viner faktiskt har en mening i sammanhanget eller vad sägs om följande facit:

Glas 1 - 2009 Gwäss, Chanton. Ett vin gjort på Gouais Blanc, en druva som faktiskt fanns i Bourgogne till typ sen medeltid. Vinet är med som den ena föräldern till Chardonnay och just detta vin produceras i en volym på ungefär 1500 flaskor årligen i Wallis, Schweiz.

Glas 2 - 2006 Bourgogne Cuvée de Noble Souche, Domaine Denis Mortet. Bra generisk Bourgogne och är givetvis med för att visa upp den andra föräldern till Chardonnay, nämligen Pinot Noir.

Glas 3 - 2006 Bourgogne Blanc, Domaine Denis Mortet. Bra exemplar på generisk vit Bourgogne. Endast med för att påvisa vad det kan bli av avkomman.

Glas 4 - 2000 Morey Saint Denis 1er Cru "Clos des Monts Luisants", Domaine Ponsot. Här pratar vi alltså inte Chardonnay, utan den huvudsakliga andradruvan i Bourgogne, nämligen Aligoté. Kul med just detta vin är att det är det enda 1er Cru-läge varifrån man producerar Aligoté.

Glas 5 - 1995 Nuits-Saint-Georges ”La Perrière” Blanc, Domaine Henri Gouges. Här blir det ännu roligare för nu har vi att göra med ett vin på s.k. Pinot Gouges, d.v.s. ett vin på druvor från i grunden vanlig Pinot-Noir som har muterat och blivit vit. För mer detaljer (annan årgång) se här.

Sammanfattningsvis en härlig provkarta och genomgång av en del av det som gör det så kul med Bourgogne och dess viner, i det här fallet vita. Kul också att prova vinet på Gouais Blanc. Skulle gärna testa det till lite skaldjur någon gång. Sedan är ju Mortet den han är, så ska man ha basviner från någon i källaren är han definitivt en kandidat.

Att dricka 1er Cru-Aligoté hör ju inte till vanligheterna och var definitivt kul, men kanske inte den smakmässigt största upplevelsen. Det saknades en knorr eller komplexitet som skulle fått det att lyfta tycker jag. Pricken över i var dock ”La Perrière” och jag är väldigt glad över att det serverades. Totalt sett en lysande flight tagen ur skolboken och så var det ju lite gott också :-)


Flight 2 - Grand Cru-områden

Här serverades fyra viner med mognad från byarna Puligny-Montrachet, Chassagne-Montrachet och Aloxe-Corton. Dessa serverades halvblint och var följande:

• 1996 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchere", Domaine Henri Boillot
• 2000 Chassagne-Montrachet, 1er Cru "Grandes Ruchottes", Chateau de la Maltroye
• 1986 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau du Martray
• 1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Perrières", Domaine Etienne Sauzet

En väldigt trevlig flight med mogna viner där "Clos de la Mouchere" bara gled ner i sin fortfarande unga och fina elegans med balans mellan citrus, honung och rökig mineral. "Grandes Ruchottes" i sin tur kändes lite mer moget trots sin ungdom, men spänsten fanns kvar i syra och fin frukt i form av allt från päron till tropiker. Här var även fetman mer påtaglig och avslutet hade en bra mineralkvast.

Ett snäpp upp på stegen var Corton-Charlemagne, men jag var inte riktigt bekväm med känslan av bortrytis där honung, aprikos och annat vällde fram. Både doften och smaken var ändå häftigt expressiva med en massa olika och även udda inslag. Ett tag fick jag inte bort känslan av räkmacka ur skallen när dill puffade till gång på gång, men såklart var det frukten och den välbeverade syran som stack ut. Gott, men drick nu, tycker i alla .

Sist ut en favoritproducent med ett vin som givetvis också var moget men också hade en välbevarad syra att luta sig mot. Förutom en kaskad av frukt och kryddofter var det som slog mig mest att avslutet var så kritigt uttorkande.

En härlig flight med goda viner rakt över. Lite grand känns det som att det mycket är en smaksak vad man väljer och åsikterna rund bordet var definitivt delade.


Flight 3 - En handfull Meursault

Som sista flight presenterades fem viner från Meursault, även här med en del mognad.

• 1983 Meursault 1er Cru "Charmes", Maison Leroy 
• 1999 Meursault, Olivier Leflaive 
• 1996 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Bernard Milloy
• 1999 Meursault, Maison Leroy 
• 2002 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Domaine Comtes Lafon

Nu börjar vi prata vissa rejäla mognadstoner med bl.a. bokna äpplen och oxidationstendenser. "Charmes" som är ett Hospice de Beaune-vin hade tydlig mognad och var i mitt tycke mer intressant än riktigt gott.

Meursault från Leflaive var också moget men inte på samma nivå och kändes just därför nästan elegant när man provade de tre första i samlingen. Det var nog lite av en jämförelseluring för med koncentration på vinet så blev det lite mer ordinärt.

Bernard Milloy säger mig ingenting och troligen är det första och sista gången vi möts. Vinet kändes rätt bråkigt med oxideringstoner mot frisk syra, här fanns sötma men ändå upplevdes det som torrt, hmmm. Kul, men inte mer än så.

Nästa Leroy var trevligt för att det upplevdes så mycket yngre och piggare på alla sätt. Ett négociant-vin som definitivt funkar och som visade upp mer av lätt blommighet och citrus i jämförelse med sina kamrater. Måhända lite lättviktigt och anonymt, utan riktig komplexitet, men ändå riktigt gott. Gulpable!

Sist ut en Lafon och då bara vill man ju att det ska vara kalasgott. Här pratar vi elegans i nästan alla led, med fin balans mellan alla byggstenar. Sen fanns det ändå något som störde, en orenhet i doften som gjorde att vinet inte fick blomma fullt ut. Men i munnen var det definitivt en härligt balanserad Lafon. Riktigt bra avslutning när det väl landade i gommen. Mums!

Sammanfattningsvis nyttigt och lärorikt i flight ett och gott i övrigt. Att dricka då många mogna vita Bourgogner känns dock i överkant. Svårt att riktigt uppskatta dem fullt ut då de lite "tar ut varandra".

Att vi sedan avslutade kvällen med mat och därefter Maderia är en helt annan historia.

Årgångsvariation från Rully

Jag har sedan årgång 2009 lagt ner några flaskor från Domaine Jacqueson, Rully, i källaren och det ska bli intressant att se vad de har lyckats med på den vita sidan 2010. Jag har testat ett par röda från årgången som varit till belåtenhet så nu hoppas jag på det bästa. I synnerhet som det verkar som om Domaine Jacqueson blev ruskigt drabbade av hagel under 2011 och den skörden nästan helt räknas bort. Så låter i alla fall de uppgifter jag har fått. (Jag har verifieringsmailat domänen och så snart jag får svar sker uppdatering)

Över till vinet som är en 2010 Rully 1er Cru "La Pucelle", Domaine Jacqueson. Jämförande not avseende årgång 2009 finns här.

En rejäl överraskning väntar i den första sniffen, för här slår det till med en rejält rökig mineralitet och inte de förväntade blomtonerna och berså som så ofta brukar komma från Rully-viner och som fanns i 2009an. Ja, det finns såklart också en rätt fin frukt i form av citrus och päron, nästan åt piggelinhållet, samt även en viss honungsfetma...och lite, lite blommighet. Kul är också att det finns ett drag av indiska kryddor i doften. Bra sniff, helt klart.

I munnen råder bra balans mellan citrusen och syran å ena sidan, samt honungsfet fruktighet och en rejäl mineralitet å andra sidan. Det som slår mig mest är trots allt det genomslag mineraliteten har, nästan så att man har en näve grus som man smackat på ett tag. Denna mineralitet och citrusen som samsas i ett långt avslut gör att man har lätt till ett leende. Ge det sedan lite tid att integrera eken och leendet kommer bli ännu större.

Inte på något sätt stort, men drickbart och trevligt. "Bra att ha i källaren"-vin. Sedan är det kul när årgångar ger så olika uttryck, ingen design här inte.

Meeeeh - Méo-Camuzet

En flaska vitt plockas upp på måfå ur källaren och jag gör en snabb koll på när vi drack en kompis senast. Nästan lite spooky att inse att det var exakt ett år sedan, på dagen. Inte så mycket mer att orda om, korka ur, hälla upp och prova. Det som finns i glaset är en 2007 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits "Clos Saint-Philibert", Domaine Méo-Camuzet.

Doften för en direkt mot fetma, smör, citrus och honung. Allt paketerat i ett fullmatat och mättat paket, Det jag uppfattar som nytt den här gången är även rätt tydliga dofter av skaldjursskal och orange melon när dess doft blir som mest koncentrerad. Sedan finns här en fruktpalett med i alla fall päron, äpple, och persika som rundar av en i alla fall lite intressant doftbild.

Känslan i munnen är även den rätt fullmatad med en fetma som liksom fyller ut och en syra som spjälkar. Det balanserar hela tiden på rätt sida om att "bli för mycket", och klarar sig tack vare att syran och mineralerna gör sitt jobb.

Sammanfattningsvis har jag nog ändå lämnat den här stilen lite bakom mig. Hellre lite renare och slankare, med mindre fetma landar smakpreferensen i idag. Gillar du fet amerikansk Chardonnay kommer du däremot troligen att gilla det här skarpt. Jag hoppar dock över det framöver.

Bourgogne våren 2012 - en sammanfattning

Planeringen - Under planeringsstadiet av min resa till Bourgogne var det några pusselbitar som skulle passas ihop för att få till ett bra koncept. Själva grundidén blev att en normaldag skulle innehålla en längre morgonvandring som avslutades med ett producentbesök. Producentbesöken skulle även gärna vara lite utspridda geografiskt så vandringarna blev lite olika dag för dag. Efter producentbesöket skulle det bli en trerätterslunch på lokal resturang innan det var dags för ytterligare ett producentbesök. Sen eftermiddag och kväll var sedan fria för andra aktiviteter och såklart middag. Såja, bara att skrida till verket.

Kartor och böcker

Bilresan - Ett av huvudmålen med årets resa var att köpa hem vin, i synnerhet då röda viner från 2010. För att göra det enkelt för mig så fick det helt enkelt bli 
bilresa hela vägen ner och hem. Kör man själv, som jag gjorde, får man räkna med en lång dag i bilen, följt av några timmar dagen efter. Rätt segt, men definitivt överkomligt.  
 
Nåväl, bilresan ner gick bra och jag checkade in på mitt boende under en veckas tid, nämligen det lilla, familjeägda hotellet "Le Home". Det ligger utanför ringleden på vägen norrut mot Dijon, vilket innebär att det är perfekt för alla planerade bilfärder och att det även går snabbt att ta en promenad ner till centrala Beaune.

 Framme i Beaune

Vandringarna - Bourgogne inbjuder faktiskt till en del rätt trevlig vandring. Det är såklart inte de tuffaste leder man kan tänka sig, men det finns vägar och leder bland vingårdarna och mellan byarna så det går att få ihop rätt schyssta etapper. För några år sedan gjorde jag en regelrätt vandring från Dijon och söderut, genom alla byar och det var trevligt, men en kanske lite enahanda vandringsstil. Bättre då att göra som i år, nämligen att alternera mellan flack vingårdsvandring och lite tuffare etapper som i och runt Saint-Romain.
 
Framförallt är det numer kul att se arbetshästarna på fälten och lite drömma sig bort till en svunnen tid, samtidigt som uthuggna stenar och skyltar talar om att man befinner sig i nästan helig vingårdsmark. Att där och då lyfta upp lite daggblöt jord och smula den mellan fingrarna i morgonkylan blir något visst, i synnerhet som jorden kommer från Bonnes Mares, Montrachet eller liknande. 
 
Till saken hör kanske också att man ska ha lite tur med vädret om "finvandringar" av detta slag ska vara njutbara och det hade jag. Våren är ju nyckfull i bl.a. Bourgogne, men mina morgonvandringar fick kalasväder allihop, utom den första som innehöll en del duggregn.....så jag hade i alla fall tur med vädret.

Vandringsvy

Maten - Är man i Bourgogne finns det liksom inget alternativ, det ska ätas och i rätt stora mängder. Tänk efter vilka maträtter du mest förknippar med Frankrike och du kommer säkert att upptäcka att flera av dem härstammar från Bourgogne, och då är det såklart här man gör dem bäst eller i alla fall mest traditionellt. 

Det är alldeles lysande att vandra sig hungrig, prova lite vin och därefter slå sig ner vid ett bord i någon liten restuarang och beställa in dagens meny bestående av tre rätter, samt såklart ett glas passande vin. Privärdet är ofta slående och en komplett trerätterslunch i byarna, inklusive vin, vatten och kaffe landar på ungefär 200 kronor. Lyx i vardagen, helt klart.

Bor man sedan i Beaune finns ju ett härligt utbud av restauranger där det går att äta riktigt gott. Nu var jag ju helt själv, så fokus var inte stjärnkrogarna, utan ribban lades ett snäpp ner. På den nivån kan definitivt Ma Cuisine rekommenderas, samt Cave de Madeleine och Le Bistrot Bourguignon för ensamätare. Den senare är även en vinbar där det är lätt att knyta kontakter med andra ensamvargar, samtidigt som man sörplar i sig några glas gott vin.

 Burgundiskt schapp

Vingårdsbesöken - Nu var kanske huvudsyftet med resan ändå att besöka vinproducenter och köpa med sig av deras vin, så över till det. Jag kommer att återkomma till ett antal av besöken med egna poster, så här kommer bara lite generella intryck. 

Innan resan kontaktade jag sjutton producenter och av dessa kom jag överens med nio stycken om besök. Av lite olika anledningar blev inte samtliga besök av, men det var på mitt eget initiativ, så jag måste säga att besöksuppfyllnaden från producenternas sida var exemplarisk. Själva besöken skiftade i språk, fokus, antal deltagare och längd, vilket självklart gör att vissa besök blir mer minnesvärda än andra. Bäst som kompletta besök med bra diskussioner och större provningar var definitivt Maison Camille Giroud och Domaine Heresztyn, något som säkert till stor del bygger på att jag var själv där och har en befintlig relation till deras viner.

Ur ett annat perspektiv....ja det där när man bedömer vad som var gottigast så måste självklart Domaine Dujac nämnas, men den stora och positiva 
överraskningen var definitivt Domaine Dupont-Tisserandot, något som tydligast märks på hur inköpsbudgeten spräcktes rejält vid detta besök.

Vid sidan av producenter finns det ju en mängd vinbutiker i Beaune och på andra håll. Ett par bra exempel som kan rekommenderas är Cavon Bacchus i Nuits-St-Georges och Caveau de Chassagne-Montrachet i byn med samma namn som butiken. Sedan finns en uppsjö andra butiker att springa runt i, men jag föredrar oftast att handla utanför Beaune, även om jag slutspurtade där, i butiken Wine Connection.

Besök hos Dujac

Intrycket av vinerna - Det kan kännas lite meningslöst att generalisera intrycken av en årgång, men då jag i huvudsak provade en massa viner från 2010 hos producenter och i butiker så bildar man sig ganska fort någon slags uppfattning. För min del kan det nog sammanfattas med att viner gjorda på Pinot Noir genomgående har en förbluffande balans. Många gånger blev jag nästan förvånad över hur allt satt så bra på plats, trots ungdomen och den ofta korta tiden på flaska. En årgång som kan gillas av de flesta, helt klart.

På den vita sidan var det en helt annan sak och jag fick inte alls samma känsla för årgången, något som kanske beror på att jag provade mer rött. Här var det nämligen en rätt stor spridning från regelrätta syrabomber med lagringskrav till lena och avrundade skapelser färdiga att dricka. Såklart beror detta på skördetidpunkt, vinifiering och annat, men det var där jag landade intrycksmässigt. Kanske var det dock ändå mest rätt syradrivna skapelser som dracks.

Jag återkommer mer specifikt om det här med vinerna under beskrivningen av de olika vingårdsbesöken.

Bedömning av viner

Källaren - Mätt på mat, vin och intryck styrde jag sedan kosan hemåt med ett bagage fullt av vin. Det här är definitivt det roligaste sättet att köpa och sedan dricka sitt vin på, ja man har ju en relation till det som är mer personligt präglad än annars  och minnen som återkommer när korkar ploppas. Ska bli kul att sakta, men säkert, börja prova de hemtagna vinerna när de lugnat ner sig ett tag till.

Inslängt i källaren

Pappa Colin är äldst - och bäst?

När Michel Colin-Deleger fick för sig att dra sig tillbaka delade han upp vingårdarna mellan sönerna Bruno (läs här) och Philippe (läs här), men han kunde ju inte bara lägga sig platt på marken utan behöll några plättar att leka med. En av hans handplockade favoriter är vingården En Remilly i Chassagne-Montrachet, varifrån han gör ett vin som bl.a. Clive Coates regelbundet köper för egen konsumtion.

Den andra producenten som brukar pekas ut som bra när det gäller vingården är sonen Bruno, så här finns långsiktig trygghet i bra vin från denna del av släkten Colin från just denna vingård. Huvudparten (knappt 30 hektar) av vingården finns förresten i St-Aubin och det är endast 1,56 hektar som tillhör Chassagne-Montrachet.

Det vin som dricks idag är 2009 Chassagne-Montrachet 1er Cru "En Remilly", Domaine Michel Colin-Deleger.

En typisk Chassagne-rökig doft är det första som slår en, sen adderas frukt i form av persika, melon och citrus. Lite smöraktigt feta och söta toner finns där också. En väldigt fräsch doft allt som allt där även små späda örter ger sig till känna. Väldigt trevligt för näsan.

Munkänslan är väldigt trevlig den också, även om syran är lite på gränsen till att vara i underkant. Trevligt nog är citrusfrukten så livlig att den lyckas skära igenom den i övrigt feta texturen. Vinet verkligen fyller ut sin kropp i hela munnen och trycker ut sitt avtryck i varje skrymsle. Sedan klingar det sakta av när fetman arbetas bort och då återstår citron, lime och en skönt stenig munkänsla. Ett förbaskat gott vin helt enkelt. Inget snack om att såväl pappa och söner kan trolla med sitt trollspö för vita viner.

Halva Lucien Le Moine personifierat av Rotem Brakin

"The 2009 vintage can be expressed in one word, Harmony". Med det som utgångspunkt och ledstjärna guidade Rotem Brakin oss genom ett antal viner av årgång 2009 från den überklassiga négociant-firman Lucien Le Moine.

Platsen var Bistro Bobonne där två bord fulla med entusiastiska vinspottare hade samlats under mysticismens ljus till ett mässande av den kvinnliga munken Rotem. Här kanske tarvas en förklaring. Namnet Lucien Le Moine byggs upp av två delar, den första, Lucien, som anspelar på ljuset och den andra som är munken, Le Moine. Här är alla delar nämligen genomtänkta och det innebär att vi inte har att göra med den vanliga enkla burgundiska vinbonden som bara vill göra bra vin, utan här finns ett genomtänkt helhetskoncept som bygger på små volymer av inköpt material från 1er och Grand Cruer, allt paketerat med marknadsmässig finess.

Det mystiska går igen i det hemlighetsmakeri som omgärdar vilka druvor vinerna är gjorda av, alltså vem sjutton köper de egentligen av? Ingen vet, ja förutom då Rotem och hennes man Mounir Saouma. Tänk er en källare som rymmer 100 fat per årgång, that's it. Då har man inte mycket att spela med och ändå trollar de ihop så pass mycket vin så Sverige erbjuds 40 olika etiketter, av totalt ungefär 70. Att lyckas med detta innebär att de gör mellan 300 och 900 flaskor per vin, alltså 1 till 3 fat. Småskalighet i ett nötskal.

Allt detta har paret Saouma och Brakin hanterat själva sedan 1999 då de köpte in sina första druvor/viner. När det sedan kom till lite barn i familjen, från 2006 och framåt, så anställdes ett par ytterligare personer och hela baletten hanteras numer av totalt fyra personer. Nog om bakgrund och över till själva provningen.

Till förminglet serverades en Bourgogne Blanc som enklast kan karaktäriseras av rik fetma och härlig mineralitet. Ett gott vin att starta med innan sittningen. När väl provningen presenterades skulle den i huvudsak byggas upp i jämförande flighter om två glas som skulle jämföras. Självklart bröts mönstret direkt och vi fick till oss tre glas där det första stod lite för sig själv och de två andra var den jämförelse som skulle påvisa skillnader i terroir mellan närliggande vingårdar.


Flight 1 - Vit 1er Cru

Meursault "Les Charmes" har i första hand en ljuvlig mineralitet som känns flintig och rökig. Frukten är fräsch och bärs fram av en god syra, något som rundas av genom vinets fetma och sötma. Avslutet är långt med fin citrus och mineral. Ett gott vin som dricks bra nu.

Puligny-Montrachet "Les Folatières" har även den en tydlig mineralitet som kännetecknas av sten och ett svagt metalliskt inslag. Rätt stora likheter med föregående vin när det gäller struktur och smak, dock med ett tillskott av viss grapebeska och en annan mineralitet.

Puligny-Montrachet "La Garenne" är ett helt annat djur. Mineraliteten är mer dämpad, syran har tagit sig upp ett par snäpp och avslutet är helt annorlunda med ett uttorkande avslut där toner av citrus och mineral länge ligger kvar i känslan av en torr mun. Fint att vänta på under låååång tid.

En bra första flight där personlig smak avgör vart man lägger sin röst. "Les Charmes" på kort sikt och "La Garenne" på lång sikt är mina val.


Flight 2 - Vit Grand Cru

Corton Blanc och Corton "Le Grand Loliere" är två viner som har mer likheter än skillnader. Båda har en tydlig mineralitet med en twist som för tanken till modellera. Det stora intrycket är dock att de är väldigt balanserade med citrus, syra, smöraktig fetma och mineralitet. Snygga skapelser där det första vinet vinner i tie break. Intressant att notera är att detta vin innehåller 15% Pnot Gris.

Summerar jag de vita så lägger jag helt klart pengarna på 1er Cruerna då de passade min smak bättre. Nu över till lite rött.


Flight 3 - Röd 1er Cru - floralitet och parfym

Volnay "Les Caillerets" bjuder på en härligt floral och fruktig doft med allt från syrliga lingon till söta jordgubbar. Här finns även viol (nästan vingummi) och fina Pinot-kryddor. I munnen är det rent och fruktigt och avslutas med fina mineraler. Härlig start på det röda gardet.

Vosne-Romanée "Les Suchots" är ett helt annat djur med mer koncentration i alla muskler. Här finns en parfymerad frukt och definitionen av Pinot-Krydda. Frukten är alkoholvarm och här finns även örter och en fint mineralavslut. Jämfört med sin glasgranne finns här även mer tanniner och helheten blir liksom mer manlig, även om det är elegant.

Volnay idag och båda imorgon om jag får välja.


Flight 4 - Röd 1er Cru - Chambolle

Chambolle-Musigny "Les Charmes" är en rustik och manlig Chambolle med animaliska inslag. Visst finns här gottisar som gräddkola, hallonfrukt och sötma och fin mineralitet, men det som sticker ut är rusticiteten för att vara en Chambolle.

Chambolle-Musigny "Les Hauts Doix" är en helt annan sak. Här snackar vi istället elegans i varje del. Här finns floralitet, lättflyktiga fruktaromer som blandas med en superfin Pinot-krydda och ett bra mineralavslut. Grymt gott vin som får den tydligaste vinsten idag.

"Les Hauts Doix" vinner alla dagar, även om jag gärna tar båda.


Flight 5 - Röd Grand Cru

Charmes-Chambertin ger koncentration, viss rusticitet och Pinot-kryddor i massor. Vi pratar en lång lista med kaffe och peppar i den första sniffen. Här känns det som att tiden behöver få jobba ner eken och den lätta ekbeska som stör mitt intryck. Sedan upplever jag att mellanregisret är fylligare än avslutet som klingar ut relativt slankt. Det här ger jag tid och håller samtidigt tummarna.

Echezeaux är mjukare och mer sensuellt, floralt och lättfruktigt. Här är det dock åter en ekkänsla som grumlar intrycket. Å ena sidan känns vinet slankt och lätt i munnen med ett avslut med sötma och mineral, men samtidigt tynger eken intrycket. Ännu ett vin att vänta på. Svårt att välja ett av vinerna, utan jag skulle vilja testa båda efter lång lagring.

Totalt sett faller rösten helt klart på "Les Hauts Doix" bland de röda.


Flight 6 - Ch9P

Tyvärr var jag tvungen att springa iväg på ett annat möte så jag fick ingen chans att prova parets nya satsning som är viner från egna ägor i Ch9P. Nåväl, jag var mer än nöjd med lunchen ändå och det är inget snack om att det är bra viner som skapas av den lätt mystiska duon Saouma och Brakin. Vinerna kostar en slant, men gillar man Bourgogne är det definitivt en producent man vill ha i källaren.

Slutligen ett stort tack till Wineworld och Chattis för möjligheten att få ett bättre grepp om en intressant producent.

En milstolpe avklarad - 150 producenter - check!

Jag är sådan att när jag vet att jag kommer att klara av en sak, lösa ett problem eller något liknande, så  tappar jag lite intresset för uppgiften. Så har det även varit med mitt nyårslöfte som lade grunden till den här bloggen. Jag har alltså inte riktigt hållit koll på hur många producenter jag har betat av.

Efter en uppdatering av min lilla databas upptäckte jag nu att antal producenter jag har provat inom de som ingår i nyårslöftesgruppen så har jag numer klarat av det jag föresatte mig, även om inte allt är bloggat.

I helgen kunde jag alltså bocka av producent 150 på listan. På knappa 17 månader mot målet på 36 månader känns ändå rätt raskt marscherat och jag kommer att fortsätta tills hela listan är avbockad, även om nyårslöftet är uppfyllt. Jag kommer även lägga till de producenter som tillkommit i Bill Nansons bok. Något ska man väl roa sig med?

Ni blir alltså inte av med mig bara för att en milstolpe (eller nyårslöfte) är avklarad :-)

Du som är intresserad av framdriften när det gäller producentavprickande kan titta här och här och här.

En touch av NSG, men ändå Gevrey-Chambertin

Sedan snart 300 år har släkten Liger-Belair verkat inom vinnäringen i Bourgogne. Lite kortare tid, eller mer precist sedan 2001, har Thibault Liger-Belair tagit över en återbördad familjeegendom och skapat en firma med en lyster av kvalitet. Om namnet Liger-Belair förresten klingar bekant så är Thibault kusin med Louis-Michel på Domaine du Comte Liger-Belair.

Domänen gör viner från sammanlagt dryga 7 hektar mark utspridd i Vosne-Romanée, Vougeot, Nuits-St-Georges och Gevrey-Chambertin. Topparna finns i Richebourg och Clos du Vougeot, men det finns också några fina 1er Cruer med Les St-Georges i spetsen.

Här på firman lyser EKO-lampan starkt, något som innebär allt från plogning med häst till att lyssna efter boskapshjordar med örat till marken.....ja nästan då. Väl skördade är fokus att druvorna ska vara så friska och hälsosamma som möjligt och efter det ska inblandningen vara så liten som möjligt. Det uttjatade mantrat att producentens signatur ska vara underställd vinets terroir råder självklart....och nu känns det som att det är dags att smaka.....

....ja och vinet är 2009 Gevrey-Chambertin "La Croix des Champs", Thibault Liger-Belair.

Näsan avslöjar att vi har att göra med värme, ja i form av ett varmt år. Det är körsbär i ett kirschigt format med en touch av alkohol och tendenser till målarlåda. Hade det inte dämpats av en ekrusticitet, jordighet och animalitet hade det nog blivit till ett doftspjut rakt upp i näsan. För att bredda plymen adderar vi också lite blommor, anis och kryddor, samt en skopa mineral. Oavsett vad man gillar doften kan den inte beskyllas för blyg eller karaktärslös. Blint hade jag nog mer trott på Nuits-St-Georges än Gevrey-Chambertin, men det finns ju även stor variation inom den senare byn.

I munnen är det rätt mycket frukt med dragning åt det söta som kallar på uppmärksamhet. Frukten får dock inte riktigt understöd av varken syra eller tanniner för att skapa något riktigt intresse för min del. Kanske är det sötfrukten parad med jordighet á la Nuits-St-Georges som gör det, men det går inte riktigt smakmässigt ihop med mina smakpreferenser.

Det sista glaset dag två har det hänt en del och då har bitarna bättre fallit på plats. Det är inget snack om att det är ett bra vin och att det har utvecklingspotential och gillar du bra viner från Nuits-St-Georges kan det nog sitta som handen i handsken.

2009 Chassagne-Montrache 1er Cru "Les Vergers", Domaine Philippe Colin

Ännu en i raden av vinmakarmän från Chassagne-Montrachet är Philippe Colin. Philippe är bror till Bruno Colin och bygger i grunden sin verksamhet på de vingårdar han fick när Domaine Colin-Deleger delades för knappa tiotalet år sedan. Som sig bör är Philippe i huvudsak en vitvinsman, även om han slarvar lite med några delar Pinot Noir.

Ägorna uppgår i runda slängar till 11 hektar där huvudparten av marken finns i hembyn Chassagne-Montrachet. Här hos Philippe gäller lutte raisonée. Väl plockade och sorterade får druvorna sin ungdomsfostran i tank, innan juicen förs över till fat. Faten är i huvudsak från Francois Frères och 25% byts ut varje år.

Det vita som ska testas idag är en 1er Cru kallas Les Vergers och det vinet sägs kombinera kraft och finess, hur nu det är tänkt? Låt oss testa 2009 Chassagne-Montrache 1er Cru "Les Vergers", Domaine Philippe Colin.

En doft som utan någon som helst tvekan tar en till Meursault, i alla fall om man doftar blint. Här finns alla markörer från denna by med den söta och fetma smörigheten, mineralerna och den något i bakgrunden svävande frukten. En tilltalande, om än inte stor doft på något sätt.

I munnen följer exakt samma mönster, måhända är det den lite svaga syran som gör att vinets feta textur tar mig till en helt annan by. Inte heller Chassagnes rökiga mineraler kan riktigt skönjas, utan det är mer ren sten vi snackar om.

Definitivt ett gott vin, men nästan för "fett" för min smak. Sedan är det ju alltid kul om man får den stil man tänkt sig i glaset. Summa summarum ett nja, kanske.

Hemkommen och fingrarna redan i syltburken

När jag kollade väderprognosen för hemresan fattade jag beslutet att sticka en dag tidigare än planerat. Vinerna var provade och köpta och endast en vingårdsvandring återstod. Visst lockade den med sitt vin och sin mat, men bilkörning på torra vägar genom Europa lockade mer. Själv i en bil i regnväder under långa timmar är sällan kul. Resan gick bra och källaren är nu i behov av en omstrukturering efter inlassningen. Nu ska vinerna få vila till sig lite innan det blir kära återbesök i lugn och ro, men ett litet prov kan man väl ta direkt, eller?

Efter en flaska rosé (2010 Côtes de Provence Rosé Château de Selle, Domaines Ott) som definitivt kan rekommenderas så korkades det upp en flaska 2009 Bourgogne Blanc "Cuvée des Ormes", Sylvain Dussort. Det här är meningen att vara ett stapelvin för de dagar man vill dricka Meursault, men nöjer sig med något från den enklare skolan, i så fall var det tanken med inköpet.

Kort bakgrund är att Sylvain Dussort är en vitvinsmakare som härstammar från Meursault. Han basar över en liten firma på i runda slängar 6 hektar där huvudparten är Region-klassade druvor från Meursault. Av dessa gör han en ren Bourgogne Blanc och ytterligare en cuvée som är dagens vin. Jag har aldrig druckit hans viner förr och inte mer än hört hans namn, så jag läste lite om honom här och här.

Vinet som sådant dracks för några dagar sedan i 22 graders sommarvärme i Ivry-En-Montagne och återigen igår eftermiddag på den egna terassen med trevliga grannar på besök. Utan att annat än bara njuta av vinet i nuet kan väl följande utlåtande göras: Ett enkelt vin med alla Meursault-markörer på plats. Här finns en liten återhållen syra som brottas med en honungsaktig smörfetma. Frukten är mjuk och lite otydbar, men visst finns där definitivt citrus. Det som lyfter vinet ett snäpp på stegen är en kalasfin mineralitet som är högst ovanlig för nivån. Totalt sett precis det jag önskade och ett vin som nästan känns mer åt Village- än Regional-nivån. 10 Euro flaskan är inget annat än lysande "Bang for the buck". Återkommer med en riktig notering när vinet "landat".

Ma Cuisine - eller jag mötte Lassie

Igår var det dags för det obligatoriska besöket på Ma Cuisine och ensam som jag är var det tidig sittning i en rätt gles lokal. Jag beställde mat och vin och betraktade sällskapen som satt runt mig och de som droppade in. På något sätt kom jag på mig själv att tänka på ett äldre amerikanskt par som satte sig bredvid varandra vid ett bord för fyra, en liten bit från mig. Nåja, de väntar väl på ytterligare sällskap tänkte jag.

Efter en kort tid dyker det upp ännu ett äldre par som blir väldigt väl välkomnade vid entren och då ser jag att den amerikanske mannen vinkar lite lätt åt det nyanlända paret och jag hade förstått allt rätt. Där och då hajar jag till....är det inte? Jo baske mig....mannen, myten och legenden Aubert de Villaine med fru (antar jag).

Nu bekymrar jag mig egentligen inte om att det just var de, men jag funderade faktiskt direkt på vad de skulle ta in för vin. Tar man in sitt eget vin en tisdagskväll lite hipp som happ eller dricker man något annat.

Om vi säger som så, jag drack en 2009 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Aux Guettes", Domaine Pavelot, men jag tänker inte ens skriva en not om det vinet, för jag dreglade åt de två flaskor jag såg öppnas vid ett visst annat bord.

Först ut en Montrachet, DRC och därefter en La Tâche, DRC. Ingen aning om årgångarna, men mogna var de helt klart. Som tur var vaknade jag upp ur yran av att jag hade druckit slut på mitt vin, slickat rent min assiett med Epoisses och bestämde mig för att betala och gå. Jag klarar inte hur mycket som helst innan jag behöver haklapp.

Så kan det gå en tisdag i Beaune.

Att luncha i Bourgogne har bra prisvärde

Det är aldrig svårt att hitta ett enkelt ställe att få sin lunch på här i Bourgogne. Jag tänkte med två små exempel ge en liten fingervisning om vad man får för i runda slängar 200 kronor.

Unga druvor utanför Vosne-Romanée

I söndags lunchade jag i Nuits-St-Georges, centralt på torget på ett litet ställe som heter Café Centre. Dagens lunch gickdär  loss på 13,90 Euro och innehöll följande:

• Lokala charkuterier tillsammans med en bondpaté
• boeuf bourguignon
• Tarte tatin med vanilj- och kolaglass

Till det ett glas 2009 Nuits-St-Georges 1er Cru "Charmottes", Chicotot (en väldigt lokal vinmakare, endast några stenkast bort). Priset för detta var något på 7 Euro.

Vinet var förresten rustikt med jord från bondens stövlar kombinerat med hallon och körsbär, och ta mig sjutton om det inte svävade lite floralt ovanpå. Allt hopkokat med en fin bukett Pinot-kryddor. I munnen var det smeksamt med en angenäm syra, lätta tanniner och en nästan kirschig körsbärsfrukt. Till det lite örter och jordighet. Ett rätt gott vin, men det var doften som vann, trots ungdomen.

Nästa lunch var i måndags då jag åt på La Petite Auberge i Vosne-Romanée, det första röda huset på vänster hand om man kommer från Beaune. Här kostade Business-lunchen 21 Euro och då ingick vinet.

• Bondsallad med späda endiver och gratinerad getost på små brödbitar
• Biff med grönpepparsås och grymma smör och dragonkokta morötter
• Blåbärskaka med vispad grädde

Till det fick man ett glas 2010 Bourgogne Rouge, Cacheux. En körsbärsfruktigt doft som kryddats med örter och lite peppar. På det lite Lakrits och viol. I munnen hallon, viol och lakrits. Avslutet bjuder på mineral och en uttorkande Lakrisal. Bra syra och fina tanniner tillkommer och ger ett snyggt och balanserat vin för sin nivå.

Rätt häftigt vad 200 kronor kan bjuda på och då är all mat bra, inte lysande på något sätt, men bra. Tur att jag vandrar en del bland vingårdarna, annars är det lätt att öka i volym :-)

Middag, morgonvandring och rader med vinrankor

Ett av de ställen som finns med på "att besöka"-listan när man befinner sig i Beaune är Cave de Madeleine, ett litet trevligt matställe med i huvudsak ett långt bord där man sitter tillsammans. Som ensamätare underlättar det helt klart då det främjar socialt utbyte.

Min "dejt" för kvällen blev Denis, en ung belgare med stora dryckesambitioner och examina i såväl ölbryggning och vinkunskap i ryggsäcken. Hans stora projekt just nu var 4 nyinköpta hektar vinmark i Loire. En del drömmer, andra förverkligar....kanske det krävs plånbok också? Oavsett, så var kvällen kalas och maten också. Lite ankbröst och lokala ostar på det kan ju inte bli fel liksom.

De viner jag lyckades få ner i strupen var först 2009 Macon "Milly Lamartin", Héritiers de Comte Lafon. Ett floralt och fruktigt vin med svag fetma och honungssötma som landade i en fin mineralitet. Snyggt och balanserat. Ett vin att dricka när som helst.....nästan.

Nästa försök var att ge sig på Alex Gambal igen. Den här gången 2008 Aloxe-Corton, Alex Gambal. Nu var jag där igen och blev tveksam till Gambal. Inte så mycket att skriva om, men visst var det körsbär, hallon, viol, lakrits och lite örter. Strukturen bjud på bra syra, men inga direkta tanniner att tala om. Jag ställde kanske lite höga krav, men väntade mig mer faktiskt. Funkade dock rätt bra till ankan och osten.

Som sista vin bjöd Denis på ett glas 2009 Volnay "Vieilles Vignes", Voillot innan jag smet ut i den kyliga kvällen. Vinet var gott och gjorde att jag la till Voillot på listan att undersöka närmare. Vid detta läge hade noteringarna nämligen avslutats.

sömn, sömn, sömn.....sova, sova, sova

Som morgonövning idag tog jag en vandring från Nuits-St-Georges, via Vosne-Romanée, till Clos de Vougeot och sedan tillbaka (en annan väg). Jag roade mig med att ta lite bilder på hur det ser ut i och mellan raderna med vinrankor under promenaden. Lite intressant hur olika ålder på rankorna, samt filosofin och arbetssättet med dem ger olika utseende.

Vackert så det värmer är det också :-)

....trött i kroppen fortsatte jag med en lokal lunch i Nuits-St-Georges, men det är en helt annan historia.

2010-syran tär på emaljen

En dag full av upplevelser. Det började med att vädret tog ner en på jorden och visade upp normal burgundisk vår med lätt regn innan det klarnade upp till 17-18 grader. Dagen började med vandringskängor på och en rejäl morgontur på ett par timmar runt Saint-Romain. När kroppen var mör blev det sittplats hos Alain Gras och lite trevlig provning. Mer om det en annan dag.

Från Saint-Aubin bar det iväg till Caveau de Chassagne-Montrachet, ett bra tillhåll för inköp av vitt vin. Bra utbud och bra priser. Här testade jag mig igenom en drös vita viner tills emaljen skrek...STOPP! Det fanns en del gottigt där 2010 Chassagne-Montrachet "Caillerets", Marc Colin stack ut tillsammans med 2009  Chassagne-Montrachet "Les Vergers", Philippe Colin. Ett vin att vänta på och ett i perfekt balans redan idag. Dessa och en drös till hamnade i skuffen för vidare färd till källaren hemma. Behövlig vila för tänderna blev det nu.

Senare skulle jag "plocka upp" en låda vin från Henri Boillot, men grossisten i fråga tillhörde det skumma gardet  och hade kryddat det överenskomna priset så jag drog som en avlöning. Inga viner, men pengar över...kan vara bra.

Sen eftermiddag tillbringades på "Le Bistrot Bourguignon" där ett par glas slank ner. Först ut var 2009 Meursault, Terre de Velle. Ett vin med len frukt, dämpad citrus och rejäla drag av mineral. I munnen kom oväntat mycket syra, lite grapebeska och en stor mineraldos. Ett OK vin, men lite udda för 2009 för det känns som om syran behöver väntas ut rejält om man ska landa i en typisk Meursault. Vinet lugnar sig med tid och luft  då fetman rundar av syran och då blir det en klass bättre.

Nästa vin var en 2010 Givry 1er Cru "Baraude", Bourgeon. Här snackar vi skönt samspel mellan frukt och fat. Frukt i form av hallon med kompisarna viol och lakrits som blandas med sköna, finmalda Pinot-kryddor. Det känns lite som en kusin till Jacqueson's Rully Les Cloux, gott och lättdrucket. En bra, men inte överdriven syra och finmaskiga tanniner gör att det dricks bra idag som ett kalasbra vardagsvin. Middagen tar vi senare.

Framme, mör och nöjd

Att köra själv ner till Beaune sätter sina spår i kroppen, men efter lite yoga, stretch och vin är allt i balans igen, lite som vore man ett gammalt och gott vin.

Dagens vinövningar har varit knappa, men såklart har jag fått i mig några rara droppar och jag slänger ihop lite noter om dessa och lite annat efterhand, så tar jag besöken senare.

Till dagens lätta lunch slank det ner ett glas 2010 Beaune "Clos des Mariages", Domaine Rateau. Vinet dracks på en uteservering i 30!!! graders värme så ta noten med en nypa salt.

Här pratar vi enkel citrus i form av citron och lime, lite andra gula frukter och ett ytterst svagt spår av mineral. Det som stod ut var doften som bjöd på både lite tvål och en udda örtblandning av lagerblad och salvia. Helhetsintrycket ger ett enkelt, syradrivet och således friskt vin, med lite beska och mineral ovanpå det.

Till middag eller tilltuggsätandet snarare blev det tre viner. Först ut en 2009 Rully, V Dureuil. Påtagligt floralt med försommarblommor och en lätt fruktighet på det. Här finns även en fetare ton med lite smöraktig honungsfetma som ger ett mjukt och 2009-balanserat vin. Gott!

Nästa vita var en 2010 Fixin, Alex Gambal. Nu pratar vi betydligt mer personlighet och spänst. Bra syra, fräsch citrus och en flintaktig mineralitet som känns rejält både i näsa och gom. Lite beska och örtighet adderar till helheten och ger ett totalt sett tilltalande vin. Känns bättre för sin nivå än vad jag brukar uppleva Gambal.

Kvällens röda var 2006 Volnay 1er Cru "Les Brouillard", Glantenay och det vinet var också det bästa. Fina röda bär i form av hallon och körsbär uppblandade med fina, mjuka Pinot-kryddor. Strukturmässigt pratar vi bra syra och rätt bitiga tanniner som kämpar emot bra och som ger lite ekbeska. Upplevelsen är dock i huvudsak ett trevligt och fruktigt vin som börjat sin Volnayifiering med små lätta drag av Pinot-parfym, lakritssötma och spår av silkighet. Lägg den i källaren några år och njut av mums runt hörnet.

Startgropar

05:45 imorgon bitti bär det av. Allt är packat och det firas med det enklaste av det enkla, en klunk 2007 Bourgogne Blanc, Domaine Prieur-Brunet.

Ingen kamera på plats och ingen ork till att mixtra fram något foto. Vinet är enkelt, gott och ger precis de signaler som jag vill ha innan jag reser......

Nu kommer det bara att bli bättre under en tid framåt :-)

2000 Bourgogne Rouge, Maison Leroy

Bourgognes övermadam är definitivt Madame Lalou Bizet Leroy. Hon tronar med finfina äganden i DRC och sina egna ägor, D'Auvenay och Leroy. Lite mindre finfina är vinerna från Négociant-verksamheten, där klass och variation halkar ner betänkligt på stegen, men ibland funkar de fint och som vardagsstjut är det fino vino.

Senast jag drack ett syskon till kvällens flaska hade jag kunnat luras till Italien, så jag är minst sagt intresserad av vad dagens flaska 2000 Bourgogne Rouge, Maison Leroy har att erbjuda.

En rätt skön doft bestående av ett spann från körsbär till lite målarlåda och som hållplats på vägen rätt kirschiga körsbär. Här finns också ett rätt uttorkat, jordigt drag med animaliska inslag. Kryddmässigt är det en påse ek och orientkryddor, toppat med lite lakrits. Trevligt, men inte ett sniffarvin.

I munnen är vinet fortfarande påtalande ungdomligt med frisk syra och en del tanninbett kvar, om än hyfsat nedslipat. I övrigt är vinet lättdrucket med syrlig frukt, viss kryddighet, örtbeska och lite uttorkande mineraler i svansen. Sista glaset bjuder tom på lätta drag av sötlakrits.

Troligen den bästa av de flaskor (5 st) jag testat. Det är dock remarkabelt vilket spridning det har varit när det gäller flaskvariation. I vissa lägen undrar jag om det överhuvudtaget är samma vin.

Girardin igen, nu med St-Aubin

Sol, vår och hyfsad värme, då är det lätt att det suger till i vitvinstarmen. På senare tid har det blivit en del från Vincent Girardin och så även ikväll. Det kändes som att en återtitt på 2007 Saint-Aubin 1er Cru "En Remilly", Domaine Vincent Girardin var på sin plats. Senast det begav sig var ju drygt ett år sedan.

Det känns som om doften utvecklats en del sedan senast och att eken definitivt har dämpats. Numer har vi att göra med en härlig doft av krita, lite metall, peppar och örtighet som sticker fram ur en honungsdämpad frukt med allt från lite tropiska inslag till citrus.

I munnen känner jag bättre igen vinet med sitt fokus på citrusen och att denna accentueras av en rätt rejäl syra. Att känna denna fräschör och sedan få den balanserad av mer feta och smöriga toner kan göra vem som helst glad. Perfekt vårvin där smaken ligger kvar länge med tydliga markörer av citrus och sten. Riktigt bra för pengen och köpt på allas vårat SB för 239 bagare för drygt ett år sedan. Det är liksom inget snack, Vincent levererar återigen på den vita sidan.

Mogen Pommard från Gaunoux

Att köpa Pommard med några år på nacken lite på chans är sällan något problem. Normala viner från byn åldras nämligen med behag och bra viner kan bli riktigt härliga med ålder. Idag rycktes korken ur en flaska Pommard från 1995 och producenten var för mig helt obekant och oprovad. Producenten till dagens vin är Domaine Michel Gaunoux, en till synes stabil producent som i det tysta verkar ha gjort bra vin från bl.a. Pommard sedan 1885. Övrigt i portföljen är lite Beaune och Corton.

Namnet bakom domänen är Michel, en man som drev firman från 1957 till sin död 1984. I det läget var sonen, Alexandre, för ung för att ta över, så änkan Madame Gaunoux drev firman vidare i ett antal år innan Alexandre tog över 1990. Här är arvet starkt och vinerna som tillverkas är klassiska och traditionella för Pommard, d.v.s. koncentrerade, strukturerade och sprungna ur lerig jord.

Lite kuriosa är att denna firma tillsammans med Ampeau inte erbjuder provning av viner från fat eller egentligen heller från flaska om vinet inte har landat på marknaden. Det innebär likt Ampeau att det går att få tag på lite äldre flaskor från domänen. Dagens flaska är en 1995 Pommard 1er Cru "Les Grands Epenots", Domaine Michel Gaunoux.

Doften är påtagligt mogen med oxidativa drag som svagt drar åt sherry. Här finns annars körsbär och plommon och det klassiska draget av Pommardisk jordighet. Kryddat ovanpå detta finns lite brända toner av knäck eller socker och ett drag av ruttenhet eller sous bois som andas mognad. Ja, och såklart lite målarlåda.

Smaken är jordig med mogna körsbär och plommon, samt ett drag av lakrits. Tanninerna är nerslipade, men det finns ändå ett snörpigt grepp som drar tag i läppar, kinder och gom. Härligt. Syran lever kvar utan att slå volter och ger ett vin som är i en drickfas där det lämnat sin peak enligt min smak och går mot mer fullständig mognad. Hade jag fler flaskor skulle jag nog ge dem en handfull år till och se vad som hänt då.

Ett halvkul moget vin som liksom medellevererar. Gott, men inte mer än så.

...och hästen heter Indigo

Vissa producenter som jag hört namnet av, men egentligen knappt eller aldrig druckit, brukar ha det lilla gemensamma att det råder olika meningar om dem hos Bourgognes förståsigpåare. Det verkar vara ett litet gemensamt drag i alla fall. I dagens fall gäller det en producent som inte alls nämns av Norman & Taylor eller Jasper Morris, men som Coates ger en stjärna och som även återfinns i Bill Nansons nya bok.

När jag läser om producenten slår det mig att överallt så nämns att han använder häst för att ploga alla sina vingårdar (utom de regional-klassade där traktor används) och det är väl inte så märkvärdigt. Däremot är det lite udda att hästen alltid nämns vid namn...hur viktigt är det på en skala? Nåja, jag är inte sämre än att sälla mig till skaran....hästen heter Indigo.

Utgår man från hästen blir resten rätt naturligt. Här sker saker "the old fashion way" med så lite intervention som möjligt....har vi hört den förut?

De vingårdar som hanteras naturligt finns i huvusak i Marsannay och närliggande byar söderut. Själva bopålarna är sedan länge nedslagna i Marsannay och då hamnar vi till slut hos en viss Olivier Guyot. För mer info kolla här.

Dagens vin från domänen är deras röda basvin, nämligen 2006 Bourgogne Pinot Noir, Olivier Guyot.

Bra start med en doft som andas begynnande mognad. Här finns en grund av mogna körsbär som kombineras med lite torkad frukt och en bra dos vinbärsblad. Ännu tydligare mognadsspår finns i en lite murken jordighet, svaga stråk av tobak, lite kött och lite allmän burgundisk ruttenhet. Håller man på och sniffar går det att vända sten på sten och hitta saker som målarlåda och eukalyptus....och självklart Pinot-kryddor....och mer och mer.

I munnen har vi att göra med en skön frukt som är understödd av härliga syror och där tanninerna än så länge ger ett härligt motstånd. Lite sträva och uppkäftiga är de med en ryggrad av ek, ja nästan lite lätt ungdomskärva. Ett härligt enkelt mat- och vardagsvin där allt har hittat sin plats och drickbarheten är härlig, trots visst tanninmotstånd, och allt detta för ynka 12 Euro. Finns det fler kvar så kommer det snart hem en låda, inget snack om den saken.

En godsak i vardande

Få namn på vinbyar i världen klingar så vackert som Vosne-Romanée. Här skapas det vin från fantastisk vinmark gjord av mästare och har så gjort under lång tid. Namnet Vosne-Romanée dök upp i den burgundiska historien år 636 och har sedan dess byggt sitt rykte.

Betydligt senare, närmare bestämt i början av 1600-talet noterades namnet Mongeard för första gången i Bourgogne och sedan åtta generationer tillbaka har man befunnit sig i Vosne-Romanée som vinmakare. Intressant är en Mongeard arbetade för Domaine de la Romanée-Conti redan 1786.

Om vi gör ett språng i historien till 1945 så hamnar vi i den brytpunkt där dagens domän fick sitt namn. Anledningen är att då tog Jean Mongeard över och lade även till moderns efternamn, d.v.s. Mugneret. Historien bakom detta är att Jeans far hade dött fem år tidigare och då det inte fanns någon annan som kunde ta över så fick Jean axla ansvaret redan som 16-åring. Sin första skörd sålde han i bulk till bl.a. Gouges. Gouges rekommenderade dock att man skulle buteljera själva framöver och det rådet följdes.

Sedan 1970-talet har Jeans son, Vincent Mongeard, arbetat på firman och efterhand tog han över ansvaret för domänen, där han för traditionen vidare och fortsätter att göra vin på samma sätt som tidigare. De mindre ingrepp som har gjorts är bl.a. att sluta med onödig filtrering och på så sätt blanda sig i vinifieringen än mindre.

Firmans portfölj består idag av vingårdsmark på totalt över 30 hektar, fördelade på nästan lika många appellationer. Här pratar vi nästan genomgående Pinot Noir där rankorna i genomsnitt är runt 50 år gamla. Visst finns här någon enstaka Chardonnay-druva, men det är de röda vinerna som är firmans definitiva ryggrad.

Då jag om knappt två veckor ska sniffa och sörpla hos Mongeard-Mugneret och min erfarenhet av deras viner är rätt liten kändes det på sin plats att tjuvdricka en flaska för att, så att säga, "get the feeling". Flaskan för dagen är en 2009 Vosne-Romanée, Domaine Mongeard-Mugneret. Noteringarna är två dygn efter öppnandet då vinet tedde sig lite vresigt första kvällen. Efter två dygn i igenkorkad flaska i kylen får vi följande intryck.

En väldig plym av bärparfym slår till direkt. Här är det hela spektrat från varma körsbär till hallon och jordgubbar. Lindat runt detta finner vi florala toner och nästan lite löddrig sommartvål. Vresigheten som mestadels var ektaggad har nu lugnat sig och istället träder det fram väldigt trevliga Pinot-kryddor, ja rent av en liten fin orientpåse. I samma påse har någon slängt ner lite lakrits, eukalyptus och mynta, något som tillsammans ger en härlig sniff.

Munkänslan landar i lite syrligare bär än i doften, men visst finns här också lite söta trädgårdsbär. Frukten kompletteras av en härlig dusch apelsin som ger en riktigt härlig fräschör tillsammans med den pigga syra som bär fram frukten. Som motpol finns en ek som ännu inte är integrerad, men som lovar ganska mycket för framtiden. Här finns bl.a. den sötlakrits jag gillar, en tanninstruktur som är skönt avslipad och tendenser till att silkighet växer till runt hörnet. En godsak i vardande.

A year in Burgundy - A film

Ett år, ett antal vinmakare, en film. Under ett år följer filmmakarna Martine Saunier, David Kennard och Jamie LeJeune ett antal producenter i Bourgogne och speglar Bourgogne ur deras perspektiv. Premiären sker med en förhandsvisning under IPNC (International Pinot Noir Celebration) i slutet av Juli i Oregon.

Nu väntar jag på att filmen görs tillgänglig för oss övriga......

Återtitt på Chassagne-Montrachet från Bernard Moreau

För knappt ett år sedan provade vi kvällens vin för första gången och upplevde det då som trevligt, balanserat och framförallt gott.

Låt oss se vad ett år har gjort med 2009 Chassagne-Montrachet, Domaine Bernard Moreau.

En rejäl Chassagne-rökig mineralspruta, lite lätta drag av lösningsmedel, några gröna örtkvistar, citron såklart och även lite fräsch, nyöppnad melon. Till det lite honung och smör, ja lite gottigt fatfett helt enkelt.

Munkänslan ger en hyfsat bra syra för årgången som bär fram en frisk citruskaraktär. Mot detta står en fet, smör- och honungsmättad motpol som gör att helheten landar skitbra. I min mun ett alldeles lysande vin som har släktskap med de senare årgångarna av Lamy, men med ett sjuhelsikes mineralavslut á la Chassagne. Gott, gott, gott. Dricker jag gärna typ varje dag.

Faktiskt är det ännu bättre än förra gången. Mycket igenkännande, men med en ännu bättre harmoni mellan citrusen och dess syra och den mogna och fatiga fetman.