Mer från Lafarge - Nu Meursault

Idag fortsätter vi med ännu en flaska från Michel Lafarge. Det har mer och mer blivit så att jag gillar hans viner oavsett färg eller nivå, även om de röda från Volnay är lite i särklass. Idag har korken dragits ur en 2008 Meursault, Domaine Michel Lafarge.

Här pratar vi mogna gula äpplen och riktigt mogna gråpäron inbäddade i en viss fetma med honungstoner, rostade nötter och len, len citrus. Det finns också ett drag av arrak med vissa tendenser till att också dra åt bokna äpplen och till slut små stråk av fin mineralitet.

I munnen har vi att göra med en exemplarisk syra som riktigt livar upp den i övrigt lätt feta känslan. Här är det citrus som spelar första fiolen och som samsas väldigt fint med den Meursaultitet som finns i övrigt. Väldigt rent och enkelt att dricka, och förstås lätt att gilla, men sen finns en svag mognadsoro som gnager lite och som tilltar glas efter glas.

Bara att skaka av sig sina funderingar och njuta av flaskan, men det blir återbesök ganska snart för att få koll på hur det egentligen står till med utvecklingen.....men slutkänslan är ändå att det här definitivt är gott.

En alldeles vanlig torsdag

Tidig avfärd från jobbet
Kostym av, shorts på
Ny bilfärd, nu Bauhaus
Gräsklipparbladet finns inte
Ny bilfärd, nu K-Rauta
Gräsklipparbladet finns
Ny bilfärd, hem
Hämta vin i källaren
Elda ogräs
Smaka på vinet
Montera gräsklipparbladet
Smaka mer på vinet
Klippa gräsmatta
Smaka ännu mer på vinet
Laga middag
Fylla på av vinet
Äta middag
Verkligen dricka av vinet
Kolla lite på Internet
Inse att glaset är tomt
Fylla på glaset

........och äntlingen kan jag njuta. Vinet är 2009 Bourgogne Rouge, Domaine Michel Lafarge och är alldeles perfekt en dag som denna. Toppklass för sin klassificering och inköpt för under 100 pengar. Ett perfekt vardagsvin!

Ny sajt med en rackarns massa bra info

Nu har den så blivit av....ja den sajt man nästan förstod skulle komma då satsningen på att få "Les Climats et Lieux-Dits de Bourgogne" till ett världsarv offentliggjordes. Det är en faktafylld sajt man kan navigera runt i och få svar på det mesta om Bourgognes vingårdar.

http://www.lesclimats.burgundy-wines.fr/

Bara att klicka vidare och läsa........

Definitivt något för mineralitetssuckers

Hur många har inte hittat sin livskamrat under studietiden, och sånt händer såklart även i de bästa av familjer, nämligen bland vinmakarna. För dagens huvudperson inträffade det under 1970-talets studier i oenologi i Dijon. Med vin i blodet sprungen från Sancerre hittade nämligen Jean-Marc Blain sin Claudine Gagnard och vinet i ådrorna började då pumpa snabbare, och resten är liksom historia.

Sväng ihop en lätt mix av namnen och vi landar självklart i firmanamnet Domaine Blain-Gagnard. Det är en liten firma med 8 hektar mark där dryga hälten är uppodlad med Chardonnay och resten i huvudsak Pinot Noir. Firman är bl.a. en av de lyckliga ägarna till en liten lott i Le Montrachet, en liten plätt på 0,08 hektar, men ändå.

Jean-Marc försöker att hålla bra ålder på sina rankor och för att lyckas med det ersätter han dem pö om pö för att på så sätt hela tiden ha avkastning av rankor med rätt genomsnittlig ålder i vingården. 

Idag ska vi prova en flaska från hembyn, nämligen från La Boudriotte i Chassagne-Montrachet. För lite mer bakgrund avseende den vingården kolla här. Nåväl, över till flaskan med 2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "La Boudriotte", Domaine Blain-Gagnard för att se vad som döljer sig där.

Jag kommer på mig själv att gång på gång tänka att det doftar väldigt likt viner från Etienne Sauzet. Det känns liksom friskt, elegant och balanserat redan i den första sniffen. En typisk Chassagne-rök, som samsas med en frisk, men ändå lätt inlindad citrus och en lätt nötig eller oljig honungstouch. Visst finns här lite andra frukter som melon och persika och kanske ett lätt, lätt drag av popcorn, men det blir så sekundärt i helheten.

Intressant nog drar smaken iväg åt ett helt annat håll, men visst kommer citrusen i form av citron igen i smaken. Sen är det dock en oljig stenighet blandad med lätt smak av rök som tar en vidare in i kroppen och som ut på andra sidan landar en i tydligt uttorkande känsla, som om man hade en uttorkande sten utmed munnens inre. Vi pratar också en bra och härlig syra som får citrusen att gnistra och som fint balanserar upp det tydliga mineraldrivet.

Ett riktigt bra vin, men kanske lite krävande, och det behövs att man gillar mineralitet för att det ska smälla till på poängskalan....men är man mineralitetssucker som jag är kvällen räddad. Stor tumme upp!        

Subregionalt med vingårdsbenämning från Patrick Hudelot

En ny bekantskap för min del är Patrick Hudelot, en firma som äger 22 hektar vinmark som hanteras biologiskt och som även har en négociant-verksamhet vid sidan av detta. På regionnivå har man specialiserat sig på eller kanske mer utmärkt sig för att producera s.k. subregionala viner med vingårdsbenämning. 


Dagens vin är ett sådant och är en 2009 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits "Les Genevrières",  Domaine Patrick Hudelot (DPH). Det varma året 2009 och dessa lite enklare lägen brukar ge bra "bang for the buck", så låt oss se var vi landar idag.

En fin fatrostning med såväl kaffe som fina kryddor, örter och peppar är det första intrycket. Därefter kommer viol, hallon och lite annat smått och gott i bärväg. En viss rökighet och stenighet finns där också som adderar till en totalt sett enkel, men fin sniff.

I munnen har vi ett lätt syrligt, syradrivet vin där hallon och vinbär blandar sig med viol till en trevlig liten bärkomposition, med lite sötma som delvis står emot syran. Kryddorna är lite kafferostade och i övrigt finmalda med dragning åt kardemumma och muskot. Tanniner är väl inget man direkt pratar om när det gäller det här vinet, utan det är mer den motståndslösa klunkbarheten som slår en. Okej då, lite kvardröjande kryddor, örter och mineraler finns det också, samt ett minimalt snörp.

Enkelt, lättdrucket och perfekt att ha i glaset när söndagsbestyrren ska fixas, men mer än så är det ändå inte.

Supergott från ett burgundiskt slott

Det kan ibland upplevas lite tjatigt när det beskrivs att en ny generation har skapat ett rejält kvalitetslyft hos en producent. Det är nästan så att det har blivit ett mantra som SKA skrivas eller nämnas. Då är det kul när det i alla fall verkligen stämmer och det på pricken, något som är fallet när det gäller Château de la Maltroye. I mitten på 1990-talet tog nämligen Jean-Pierre Cournut över efter sin far och sedan dess har vinerna lyft, lyft och lyft, och numer är det riktigt bra grejer som levereras från den här adressen.

I portföljen finns 40% rött och 60% vitt som kommer från i runda slängar 13 hektar och det är det vita som bygger namnet. Då hemmaplan är i Chassagne-Montrachet är det nästan givet att de vita druvorna kommer från byn och en del kommer t.o.m. direkt från platsen direkt framför det majestätiska slottet som gett namn åt domänen. Plockar man ihop lite druvor, ja de vita alltså, från monopolvingården utanför slottet får man grunden till dagens vin som är  2009 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos du Château de la Maltroye", Château de la Maltroye.

Ibland finns det dofter som liksom bäddar in allt annat och så är det lite i det här vinet. Det finns en svagt rökig mineralitet som liksom breder ut sig som en dimma över allt annat, men såklart bjuds det på en knippe annat också. Här finns en lätt och avrundad citrus, inbäddad i lite fet sötma, en del gula äpplen, lite persika, blommor och mandel. Inget att ringa upp sina vinvänner och yvas över.....

Smaken är då betydligt mer expressiv med en inledande arraks- och honungsaktig, fet känsla, som brottas ner av citron och syra. Citrusen omformas i den fylliga kroppen till att dra åt ett svagt, svagt grapebeskt håll och på vägen fångar det upp en rökig och grusig mineralitet som ger mig pricken över i. En skitgott vin helt enkelt, där det är svårt att klaga på något i den eleganta och balanserade helheten. Vill ha fler flaskor av det här, inget snack om det. Pappa plånbok har registrerat 42 Euro som inköpspris och det får man ta varje dag i veckan när ett vin landar på den här nivån.

Ps. Till dagens lammkotletter drack vi en 2007 L'As "Terrasses du Larzac", Mas Conscience, ett vin som efter ett par år i källaren har nått en helt ny nivå av drickbarhet, i alla fall om man har mina smaklökar.  Drickläge! Ds.

Kan en kryddoft vara spritsig?

En snabb återtitt på ännu en flaska som kom med i vårlasset. Denna gång är det från mannen på berget, nämligen herr Alain Gras. Flaskan är 2010 Auxey-Duresses, Domaine Alain Gras.

En väldigt uppfriskande doftupplevelse där delarna liksom hänger ihop, fastän de ändå inte riktigt hunnit landa i varandra. Här pratar vi ganska lätta bär med hallon och i viss mån körsbär som samsas med en rätt tydlig viol. Om en kryddoft kan vara spritsig är det precis vad den här doften är. Det är laktrits, en smeksam kryddpeppar, muskotnöt och lite nykrossad kardemumma som samsas med en blandning av örter. Riktigt trevligt.

Smaken är trevlig den också, även om den nog behöver lite tid innan den lever upp till doften. Hallonen, violen och lakritsen, samt blandningen av kryddpeppar och muskot har följt med in i munnen. Syran är ungdomligt frisk, tanninerna är unga och mikroskopiska, men ändå med ett visst mått av snörp, och snörpet får till slut sällskap av lite beska som har lite lätt gröna toner, men även inslag av grape och lakrisal, innan det rundas av med en lätt grusig mineralitet.

Ett extremt lättdrucket vin med hög klunkbarhet som är riktigt, riktigt prisvärt, precis som övriga viner från mäster Alain Gras. Intrycket från besöket på domänen står sig dock, vinet behöver vila ett tag för att utveckla potentialen.

Rått kött, blod och järn

Vissa viner är förbaskat kul att bekanta sig med, i synnerhet när man inte alls förväntar sig något speciellt. För egen del har ett par riktigt häftiga upplevelser varit tillsammans med flaskor från Pommard, men det har varit med lite äldre buteljer. Idag korkar vi upp en hyfsat ung Pommard för att se vad det är för djur, och för att lite ta tempen på vad månde bliva. Det som hälls upp i glasen är 2007 Pommard "La Chanière", Domaine Maillard Père & Fils.

Det är rätt häftigt när leendet sprids av en doft som domineras av en rejäl dos charkuteributik. Tänk dig styckdelar, pölar och stänk av blod som ligger direkt på bänkarna av rostfritt stål. Toppa detta med järn, jord och ett allmänt drag av ruttnad och vi närmar oss helheten. Bakom allt detta finns en röd frukt, kaffe och lite mörk choklad. Sammantaget en rätt maskulin doft som säkert någon oinvigd mer skulle vilja kalla stank. 

I munnen blir det såklart en helt annan upplevelse med betydligt mer bär i form av körsbär och hallon, och smakar man riktigt noga kan man hitta en liten sötma i bären. Det som sticker ut mest är dock en rätt rejäl beska som inte har integrerats med frukten, utan tar lite väl stor plats. Smakerna av örter, lakrits och mörk choklad blir då lite svåra att fånga och tanken far mer till blodgrape och stjälkiga örter.

Ett vin med en sjuhelsikes karaktär som tycks ha tillräckligt med syra, frukt och snörpiga tanniner för att kunna bygga ihop sig till något kul med tiden, även om det aldrig kommer att bli något stort av det. Databasen uppdateras med texten "Vag god stör ej".

Vingårdsbesök - Domaine Mongeard-Mugneret

Så var det då dags att styra bilen till något av det heligaste, nämligen Vosne-Romanée. Det är en by där det alltid är lika härligt att lämna bilen och gå ut bland vingårdarna och förundras över att några få vingårdar kan vara så mytomspunna och vara basen för viner man nästan bara får drömma om. Namnen ligger så bra i munnen också, "La Tâche",  "Richebourg", "Romanée-Conti".....eller det kanske är mest för att man trånar efter vinerna.

Romanée-Conti

Efter en liten strövtur bland rankorna rullar jag iväg mot eftermiddagens mål som är ännu ett producentbesök, nämligen hos Domaine Mongeard-Mugneret. Jag placerar bilen i skuggan alldeles vid porten och knallar in. Vid en första anblick känns det som om allt är ett par snäpp större här och liksom mer ordnat, något som också visar sig stämma längre fram, men vi ska inte springa iväg nu.......

Företagets logotyp

Genom ett fönster uppmärksammar jag några kvinnor och förklarar för dem att jag är här på ett planerat besök och vips så dyker någon upp vid dörren, och denna någon visar sig vara Marie Mongeard, min ledsagare under den närmaste timmen. Efter inledande hälsningsfraser visar Marie, med sina klapprande höga svarta klackar, vägen från den del där kontorsbyggnaden finns till det område där bl.a. provningsdelen ligger och vips så befinner vi oss inne i provningsrummets svalka.

Till skillnad från övriga besök jag hinner med den här omgången är detta mer storskaligt och professionellt och alltså inte lika personligt, även om Marie är trevlig och bjuder på sig själv. Det här visar sig direkt med en inledande presentation av ett antal trycksaker som jag får med mig, men jag duckar lite snabbt och slinker ur greppet och börjar med att prata om familjen och företaget.

Marie Mongeard

Det visar sig att företaget är en hyfsat storskalig verksamhet där dirigentpinnen hålls av Vincent Mongeard och där familjen är involverad på flera olika sätt, så även Marie. Totalt sett är det 18 personer som driver runt verksamheten, en verksamhet som ett normalår hanterar runt 170.000 buteljer. Eller hanterade kanske stämmer bättre, då man nyligen har gjort sig av med stora områden av region-klassad mark i Hautes Côtes de Nuits och det innebär att årsproduktionen framöver kommer att landa på 140.000 flaskor. Anledningen till försäljningen är att Vincent helt enkelt tycker att årgångsvariationen påverkar vinerna så mycket så att han inte riktigt vill stå för dem vid sämre år, samtidigt som deras terroir inte ger möjlighet till den komplexitet man strävar efter.

Förutom att Vincent och familjen gör vin så är man väldigt involverad i fathanteringen, något som anses ytterst viktigt då man använder sig av hyfsat stor andel ny ek. Det är Vincent själv som köper in eken och torkar den under några år innan han låter Tonnellerie Rousseau i Couchey, utanför Marsannay, tillverka fat åt honom. Det är nog förresten lite som Allen Meadows säger när det gäller domänens hantering av ek:

“The Mongeard wines are on the oaky side yet with time in bottle they generally absorb most of it and become quite satisfying."

Efter ytterligare småprat om arbetet i vingård och källare som är lutte raisonnée och i övrigt så naturligt med så lite inblandning som möjligt är det så dags att ge sig på vinerna. Jag som hade hoppats på att få prova lite från årgång 2010 inser nu snopet att 2010 kommer först att vara tillgängligt i november och att detta inte är en firma där vi far runt och provar direkt ur faten. Nåväl, en liten uppsättning av viner från 2008 får väl duga.

Provningsviner

2008 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits "La Croix" (10,80 Euro)
Druvorna till vinet kommer från ett läge precis nedanför skogen "Foret de Detain Gergueil", nämligen bestämt vid byn Arcenant. Vinet som sådant är rödfruktigt, örtigt och ekkryddigt med ett tydligt driv av syra och syrliga röda frukter. Det är helt OK och enkelt att dricka, men ger inga bestående intryck. Högt läge uppe vid skogen och årgång 2008 är inte en perfekt kombination, utan ska man köpa detta lär man gå på årgångar som 2009.


2008 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Narbantons" (19,00 Euro)
Inte något av de bättre lägena i byn, hyfsat nära vägen och gränsen till Beaune, men precis som Jasper Morris skriver så finns det vissa firmor som ändå lyckas göra bra viner härifrån, däribland Mongeard-Mugneret. Från detta vin och de två nästkommande slår det mig vilken precis rödfrukt de har lyckats fånga för årgången. Frukten är så klar att den för tanken till ett inre ljus eller en fjällbäck, där den finns lite undangömd av eken. Det är rätt tydligt att domänens bättre viner inte ska drickas unga, utan här behövs tid för att eken ska integreras. Man kan bara hoppas att när frukt och ek smälter samman att det uppstår något riktigt bra.

Nåväl, i övrigt finns det en del sötma med dragning åt lakritshållet och viss jordighet, men det är frukten som drar till sig intresset och eken som gör att jag tvekar. I slutändan fick det ändå bli ett par flaskor, dock för vila.

2008 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Orveaux" (35,90 Euro)
I denna fina vingård äger firman 1,2 av totalt 1,79 hektar, vilket innebär att man är den absolut största ägaren. Här pratar vi samma frukt- och ekintryck som i föregående vin, men sen händer det betydligt mer bakom kulisserna där det tydligare går att skönja enskilda bär som hallon och körsbär, samt ekspår av choklad och kaffe och även drag av mineraler. Eken (35% ny) och dess beska ligger dock som en dimma och döljer potentialen. Självklart följer flaskor med hem, men dessa ska vila.


2008 Echézeaux  (43,00 Euro)
I en vingård på över 37 hektar finns såklart en del variation beroende på läget. Mongeard-Mugneret buteljerar två etiketter från vingården, en Echézeaux och en Echézeaux Vieilles Vignes. Ägorna i vingården finns i Echézeaux du Dessus, Les Rouges du Bas och Les Treux och man äger totalt 2,5 hektar. Vinet jag nu provar känns som ett steg upp på stegen, i alla fall avseende potential. Det finns en struktur och komplexitet som lovar mer runt hörnet, men redan idag kan man bakom eken (50% ny) finna fina röda bär, en inledande Pinositet, vissa animaliska drag med en touch av blod och en dos mineraler. Samma sak gäller dock här. Jag låter det ligga.

Anteckningar och trycksaker

Summeringen av vinerna är att eken för min del är alldeles för framträdande idag, men att det finns frukt och struktur som kan ge bra viner runt hörnet. Jag har dock svårt att riktigt se potentialen och hur väl integrerad eken kommer att bli. Det får framtiden utvisa. I min databas registrerade jag återtitt på vinerna först 2017, men vi får väl se om jag kan hålla mig.

Slutintrycket av besöket blir att det inte är lika kul med besök hos större producenter och att Mongeard-Mugnerets viner inte är något för mig i unga år. Jag ska jaga tag i en eller ett par referensflaskor med lite ålder så jag kan få en bättre uppfattning om hur de utvecklas, och samtidigt se fram emot att smaka vinerna i källaren om fem år eller så.

Billigt och gott från Michel Lafarge

För ett stort antal år sedan var druvan Aligoté betydligt mer utspridd i Bourgogne än vad den är idag och fanns då i många av dagens ledande vitvinsvingårdar. I jakten på högre avkastning och mer pengar har Aligoté ersatts av Chardonnay på nästan alla bra lägen, ja rent av nästan alla lägen. Sen finns det såklart kvar en del rankor uppblandade med Chardonnay i en del vingårdar och i ett fåtal fall tillåts Aligoté få växa på riktigt bra vingårdsmark. något som är fallet hos Domaine Ponsot som sedan 2005 tillverkar det enda 1er Cru-klassade vinet som till 100% görs av Aligoté. En annan lysande producent är d'Auvenay och dessa två producenter visar verkligen på att det går att göra bra vin på druvan.

Ser man till andra producenter så är det lätt att blicka till Côte Chalonnaise och närmare bestämt Bouzeron, anledningen är att Bouzeron har den enda Aligoté-appellationen som finns. I Bouzeron finns bl.a. Aubert de Villaines lilla sidoprojekt som gör en Aligoté på hysat unga s.k. Aligoté Doré-druvor, en ganska ovanlig klon som ger lägre skörd med mer aromatiska och koncentrerade druvor än syskonet Aligoté Vert. En annan producent som gör sin Aligoté på Aligoté Doré-druvor är Michel Lafarge och här pratar vi om rejält gamla druvor på 60-80 år, vilket ger ett betydligt mer koncentrerat, fruktigt och aromatisk vin än många andra Aligoté-viner.

Michel strävar efter att hans Aligoté Dore-druvor ska skördas mogna och på så sätt skapa den lätt gyllene och mer aromatiska Aligoté som han är så stolt över. Idag dricker vi vinet som eftermiddagssällskap, utan några tillbehör och vinet är 2009 Bourgogne Aligoté "Raisins Dorés", Domaine Michel Lafarge.

Vinet har en lätt gyllene färg och är tydligt fruktaromatiskt och blandar upp detta med tydliga drag av hasselnötter och lite mineral. Fruktigheten tillhör den lätta sorten med inslag av citronvatten och lättare melon.

Smaken är härligt rund med inslag av citrus, nötter och mineraler som drar år hav och skaldjur. Hyfsat avkylt är det här så lätt att dricka och gilla med sin friska frukt och syra och den nötiga och svagt oljiga fetman, samt det lilla, lilla grapebettet. Att jag sedan betalade mindre än 8 Euro för en flaska gör inte saken sämre. Finns att beställa på SB för 150 SEK.

Bersåvin från Camille Giroud

Frågar jag min sambo om hon vill ha vin är svaret nästan alltid ett ja, och på frågan vad hon vill dricka är det nästan lika säkert röd Bourgogne. Det finns dock undantag från regeln och efter ett par dagars sängliggande för hennes del blir svaret på första frågan, "ett glas", och på den andra frågan, "vitt utan för mycket mineralitet".

Tankarna faller då på Côte Chalonnaise och även på flera ställen utanför Bourgogne, men så blixtrar det till och valet är gjort. Vid mitt besök hos Camille Giroud (återkommer till det i en separat post) så drack jag för första gången ett antal vita viner från producenten och med hem följde bl.a. en i mitt tycke rätt trevlig Bourgogne Blanc. Druvorna till vinet hämtas enligt Laure du Temple från Puligny-Montrachet och det råder inget tvivel om att hon är stolt över den årgång (2010) som vi provade. Vinet är alltså 2010 Bourgogne Blanc, Maison Camille Giroud.

Rejält med florala toner som blandas med gult äpple, persika och len citrus. Ett friskt första intryck som för mina tankar till en sommarberså. När man sedan kan lägga till en svag bakgrundsmineralitet och viss antydan till bivax så ökas förväntningarna inför första klunken.

Smaken domineras av en lätt fettinlindad citrus som snart lyckas bryta sig igenom den svagt honungssöta muren och ta över i ett rätt rejält citrondriv som i avslutet snörpar till och lämnar efter sig en grapeaktig beska. Samtidigt som grapen infinner sig växer en rätt hyfsad mineralitet fram liksom från ingenstans. Ett gott basvin, men ännu mer kul att dricka då smak och munkänsla ändras så tydligt genom varje klunk. Helt klart bra för sin nivå.

2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos Saint-Jean", Domaine Fontaine-Gagnard

Domaine Fontaine-Gagnard är en producent som jag har druckit en del enklare viner av och varje gång har jag varit nöjd eller mer än nöjd. Då kan man kanske fundera över vad lite bättre viner kan erbjuda. På SB finns en del dugligt vitt att beställa, som jag definitivt måste granska lite närmare, men just nu är det rött som gäller och självklart tullar jag vidare på årgång 2010.

Vinet för dagen är en 2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos Saint-Jean", Domaine Fontaine-Gagnard.

En smekande doft från faten som skänker ytterst fin choklad och moccapraliner, samt lite malda kryddor á la Garam Masala. Sen finns här en örtighet av varma örter, utan stjälkighet. Frukten är lätt och ljus och ger mest hallon, men också lite jordgubbar och ljusa körsbär. Ovanpå detta finns violer och en gnutta floralitet som för tankarna till Volnay.

Den lätta fruktigheten av hallon och jordgubbar återkommer i munnen, och här i ett samspel med en frisk syra å ena sidan och en viss fruktsötma å andra. Sötman underbyggs av både viol och lakrits, innan den övergår i en krydd- och örtblandning som uppvisar lite gröna och svagt beska toner. Dessa övergår sedan i ett lätt uttorkande avslut med smågrusiga mineraler och mikroskopiska tanniner.

Det här är rent ut sagt skitgott och mer än väl värt sina 21 Euro. Beställningsknappen på SB är nära!

Storskaligt fusk av Labouré-Roi

Igår dök det upp en nyhet att jätte-négocianten Labouré-Roi misstänks för storskaligt fusk med upp till två miljoner buteljer under perioden 2005 t.o.m. 2008. Fyra ledande personer på företaget har hörts och är misstänkta för systematiskt fusk.

Se mer på bl.a. http://www.connexionfrance.com/Burgundy-wine-bosses-fraud-Laboure-Roi-13851-view-article.html eller använd Google då mer info dyker upp löpande lite här och var.

Sakta, men säkert

Det är lika kul att se dem i trädgården varje år.......och nu är det en drös klasar som bara väntar på mer sol.

Egna druvor 2012

2010 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes, Domaine Heresztyn

Så var det då dags att börja prova lite av allt det gottiga röda som kördes hem från Bourgogne. Först ut är en förlängning på föregående bloggpost och vinet som självklart måste testas är 2010 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes, Domaine Heresztyn.

Det som slår mig direkt vid första sniff är hur väldigt tydlig violdoften är. Den överskuggar det mesta och drar med sig ett doftspår som även blandar svart vingummi från Bassets med svarta vinbär och självklart lite lakrits. Övriga bär är lättare och skvallrar främst om hallon, men även lite sötare saker som jordgubbar. Från faten kommer lite kryddor, men ännu tydligare är mocca och choklad. Mineralerna visar sig med lite grus i bakgrunden.

Smakmässigt har vi ett lätt spår av fräscha röda bär som drivs fram av en tydlig syra. Detta paras med ett sötare spår där basen är lakrits och viol, mycket viol. Kryddboken bidrar med en del Indien och en del Jul, allt tydligt framlyft som det blir när man puttrar dem i smör. Här finns även en del örtighet och rent av en svag stjälkighet som drar igång ett avslut som byggs på med en lätt mineralsvans och lätta, pyttesmå och slipade tanniner som ändå lyckas snörpa till på sluttampen.

Jepps, det var riktigt gott, precis som jag tyckte på plats hos Domaine Heresztyn. Som solitär och provat under längre tid har vinet kanske tappat sin wow-faktor, men jag är väldigt nöjd med att det ligger kvar rätt många kamrater i källaren.

Vingårdsbesök - Domaine Heresztyn

Centralt beläget på huvudgatan Rue Richebourg i Gevrey-Chambertin, ligger Domaine Heresztyn bra placerat för ett vingårdsbesök och kanske en matbit på den utmärkta restaurangen Chez Guy, endast ett stenkast uppåt vägen vid  Place Mairie. Just nu ligger dock fokus helt och fullt på vin och dagens första besök och provning.

Jag svänger av från Rue Richebourg där skylten vid porten eller öppningen i väggen visar att jag har kommit rätt och låter bilen rulla några tiotal meter tills den parkeras framför rader och rader av vinrankor, precis där en liten mur säger stopp.

Clos Village från bilen

När jag har insupit atmosfären på gårdsplanen en liten stund går jag omedvetet helt rakt på provingslokalen och ringer på klockan, och snart dyker dagens ciceron och tillika firmans numer huvudansvariga vinmakerska upp, nämligen Florence. Florence tillhör den tredje generationen från familjen Heresztyn som sysslar med vinmakande här i Bourgogne, något som startade med farfar Jan och hans emigration från Polen under 1930-talet.

Gårdsplan

När vi pratar om rötter och Polen får jag en känsla av att arvet från Polen finns där och är rätt starkt, men att det räcker med det. Det finns inget behov av att hålla koll på eller kontakt med andra burgundiska vinmakare som har sina rötter i Polen, exempelvis Mikulski, Bzikot eller Serafin.

När vi tittar runt lite på vad firman kan erbjuda för viner och vad vi ska prova idag stannar jag till vid katten bland hermelinerna. Här finns nämligen en flaska Champagne mitt bland alla flaskor fyllda med rött vin, ja förutom en skvätt Bourgogne Blanc som är det enda vita som firman producerar. När det gäller Champagnen är det så att Florence make Simon Mazzini även är vinmakare i Champagne och därav den flaskan. Vinet finns till försäljning på domänen, men idag blev det vare sig det eller firmans vita. Nu var fokus på att prova och köpa rött.

Florence

Till dagens första vin gled samtalet in på arbetet i vingården och i vinkällaren. Känslan jag fick var att i vingården så är man väldigt praktisk och när man blandar sig i är det bara för att hjälpa naturen lite på traven så att resultatet blir det bästa. Det gäller allt från beskärning till besprutning, även om man självklart granskar alla sina stockar systemetiskt och gör insatser när och där det behövs.

När vingårdsarbetet är avklarat så sker en noggrann, manuell skörd, följt av en lika noggrann gallring vid sorteringsbordet. Endast de bästa druvorna är goda nog för att bli vin såklart. Till saken hör vidare att man behåller en hyfsad andel (25-40%) hela klasar beroende på årgångens kvalitet och från vilken vingård druvorna kommer.

Sjäva vinifieringen inleds sedan med en kallmaceration på några dagar, som sedan naturligt övergår till en jäsning som endast nyttjar naturliga jästämnen. Efter ett par, tre veckor av traditionell uppfostran dras musten över till fat, där andelen nya ligger på 25-50%, beroende på vin. Härifrån görs så lite som möjligt tills vinet landar i flaska efter ungefär 18 månader.

Summa summarum en rätt traditionell approach.

Provningsviner

Dags att rikta sitt fokus på de viner som sakta och metodiskt hälls upp i glaset. Vi ska börja med en referens från 2006 och sedan prova oss igenom ett antal viner från 2007 och 2008. Årgång 2010 som jag hade hoppats på att få prova är precis buteljerad och gör sig inte rättvisa, så den kommer tyvärr inte att presenteras idag.

Synd, men vad ska man göra? Här följer lite korta noteringar om vinerna.


2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Champonnets"
Inledningsvis upplevs det sötaktigt och fruktdrivet med tydliga drag av lakrits och viol, något som dock fort övergår till en rusticictet med rejäla tanniner och en livlig syra att backa upp med. Inte ett vin jag kommer överens med i dagsläget, men ge det några år så.

2007 Chambolle-Musigny
Ett byvin från fyra olika lotter i Chambolle-Musigny. Här märks det att vi lämnar hembyn då vinet är betydligt lättare och har ett svagt floralt uttryck blandat med lätta trädgårdsbär. Nog syns även här en viss dragning åt viol, men inte alls i samma utsträckning. I munnen är det lätt med fina tanniner och bra syra, samtidigt som det nästan upplevs glest i jämförelse med vinerna från Gevrey-Chambertin. Gott!

2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Champonnets" Som hos storasyster är detta fruktigt och har starka inslag av viol och lakrits, men med den stora skillnaden att sötman och rusticiteten har bytts ut mot årgångens lättare och mer florala toner. Tanninerna är snyggt slipade och syran möter upp bra. Ett vin som är kalasgott idag och som lovar mer.

2007 Morey-Saint-Denis 1er Cru "Les Millandes"
Här pratar vi en massa frukt i form av hallon, jordgubbar och körsbär, samt till det en del kryddor och violer. Smakmässigt är känslan i huvudsak balans och elegans. En lagom stoppning med bra mängd av både syra och tanniner, samt ett bra mineralavslut. Gott!

2007 Clos Saint-Denis Grand Cru (Morey-Saint-Denis)
Ett steg upp i komplexitet som märks direkt. Bra frukt, kryddor och kaffebod med både lakrits och choklad på besök. Bra strukturell känsla i munnen över hela registret. Problemet jag har är att vinet precis togs fram och serveras lite för kallt. Synd på så rara ärtor, för gott är det.

2008 Gevrey-Chambertin "Clos Village"
"Clos Village" är ett byvin från en enda vingård och det är det vingård jag blickade ut över när jag parkerade bilen. Rätt häftigt att lämna "huvudgatan" i byn och inne på gården så övergår det i regelrätta vinodlingar. Kontrast!

Ett floralt och lättfruktigt vin med bra syradriv, åt det eleganta hållet. Små spår av tanniner ger sig tillkänna innan lakrits och sedan mineraler tar över. Lätt att gilla och med fördel dricka ungt.

2008 Gevrey-Chambertin 1er Cru "La Perrière"
Lite av en mer komplex storasyster till föregående vin. Även detta är floralt och lättfruktigt med bra syra. Här finns dock en lite silkigare sötma som lindar in lakritsen och violen. Lätt, elegant och gott redan idag.

2008 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Goulots"
Här pratar vi om ett vin som sticker ut helt från de övriga. Till den unga syradrivna frukten finns en motpol som drar åt mognadstoner som skog, svamp och animalitet. Klart udda i sammanhanget och inte riktigt i min smak.

2008 Clos Saint-Denis Grand Cru (Morey-Saint-Denis)
Här känns det som om någon har knutit ihop vinet och det upplevs rätt slutet och svårbedömt, men ändå på något sätt komplext ocxh levande. Jag är helt enkelt inte man nog att bedöma det här idag.


Efter denna lilla uppvisning har vi provat merparten av firmans viner och diskuterar lite årgångar och deras variation. Hos Heresztyn, som hos många andra, är det definitivt så att 2006 är rustikt och bör få ligga kvar ett tag i källaren, 2007 är lätt och tillgängligt redan idag, 2008 är syradrivet och kan lagras länge. 2009 är varmt och fruktigt och kan drickas nu, men kommer nog snart att sluta sig. Men vad händer framåt då?

När vi pratar 2010 är det nog Pinot Noir, balans och elegans vi nämner mest under samtalet och för 2011 gäller en jämförelse med exempelvis 2007. Andra producenter gjorde liknande jämförelser med 2007, men även 2001 och 2008 nämndes.

Under denna del av samtalet när jag tydligare förklarar att jag mest är på jakt efter röda 2010or och undrar vad de har att erbjuda där så försvinner Florence iväg och återkommer med ett smakprov. Jag ska ju inte tvingas köpa årgången helt blint säger hon och jag anar ett extra litet finurligt leende, lite som en stolt tupp kanske.

2010 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes
Det är rätt kul att efter att ha provat nio viner från Village- till Grand Cru-nivå från olika år upptäcka att ett rätt enkelt vin från 2010 gör störst intryck. I anteckningsblocket står det Satan-i-gatan-bra för sin appellation. Det är fräscht, elegant och helt i balans, även om det buteljerades så sent som i mars och endast har fått två månader på flaska.

Här mest skrattar jag till frukten, sötman, lakritsen, syran, örterna........ja Satan-i-gatan så bra!

Som helhet ett väldigt trevligt besök med bra viner där jag tydligare fick koll på hur husstilen ser ut, även om målet såklart är att uttrycka terroir. Vilken skillnad mot besöket hos Alain Gras där jag nu fick använda engelska och ha vinmakerskan helt för mig själv. Ett besök här kan verkligen rekommenderas.

Packning på gång

Att läsa och tyda anteckningar är ju en sak, men viktigare är kanske vad man köpte med sig. Efter mina intryck från provningen och en del diskussion med Florence landade jag i att det blev idel vin från 2010 och blandningen, inklusive priser på plats, bestod av :

• 2010 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes - 21,20 Euro
• 2010 Gevrey-Chambertin "Clos Village" - 26,85 Euro
• 2010 Morey-Saint-Denis 1er Cru "Les Millandes" - 34,40 Euro
• 2010 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Champonnets"  - 34,40 Euro

Nu är det bara att börja återuppleva detta på hemmaplan........

Cloudy Bay till kocken

Som matlagningskompis drack vi idag ett litet referensvin långt från upptrampade stigar i Bourgogne. Ursprunget är nämligen Nya Zealand, närmare bestämt Marlborough. Producenten är en bekanting från systembolaget, Cloudy Bay, och vinet är 2007 Chardonnay, Cloudy Bay. Mer om vinet finns att läsa här.

Här pratar vi en rätt varmfruktig doftådra med lite florala tropiker som sticker ut mot mina invanda mönster. Här finns persika och kanske lite nektarin, samt också små puffar av något som liknar banan och definitivt melon. Mer igenkännande dofter är gult äpple och en lemon curd-aktig citrus, toppad med en dos honungssötma. Mineralspåret är stenaktigt rökigt och gör att totalbilden brottas mellan nya och gamla världen på något sätt.

Smaken är initialt lätt honungsaktigt sötad i sitt citrusdriv och fina syra, där mineralerna är tydligt instämplade. I mellanpartiet kommer dock en beska som är mer än den normala graepbeskan jag är van vid och den ligger kvar och balanserar på gränsen till störande, och det är nog en smaksak om man anser att den stör eller kan klassas som ett rätt trevligt karaktärsdrag. Avslutet torkar sedan ut munnen med en blandning av limejuice och mineral och lämnar kvar en god och trevlig eftersmak.

Ett rätt så gott vardagsvin som slinker ner fort och lätt och hade jag kunnat trolla bort beskan hade det definitvt funnits flera av samma sort i källaren.

2009 Chassagne-Montrachet 1er Cru "La Maltroie", Jean-Marc Pillot

Jean-Marc Pillot tillhör en av grenarna av släkten Pillot med Bas i Chassagne-Montrachet. Familjen har som jag förstår det arbetat med vin i fyra generationer och Jean-Marc har varit igång sedan 1985 då han började arbeta tillsammans med sin far, Jean. Redan efter sex år, 1991, så tog han över ansvaret för firman med hjälp av sin fru och syster och har sedan dess utvecklat domänen både i storlek och avseende kvalitet.

När Jean-Marc började på domänen bestod den av 5 hektar vingårdsmark och det har han sett till att expandera till 11 hektar och därtill ytterligare 5 hektar av inköpta druvor. Det  i sin tur har inneburit att han fått bygga ny vinanläggning och källare för att få plats och det har såklart också gett möjlighet till olika former av kvalitetshöjningar. Jean-Marc förespråkar som så många andra ett naurligt och noggrant arbete i vingården och fortsätter med samma filosofi i vinanläggningen.

De vita vinerna jäses långsamt på fat som är upp till 30% nya och får vila på sin jästfällning i ett år. Därefter dras vinet över till ståltankar där det får vila sig i form och tack vare detta kan kylstabilisering, klarning och filtrering hållas till ett minimum. Känns det igen?

Dagens vita vin kommer från vingården Maltroie i Chassagne-Montrachet. Den lilla plätten på 0,16 hektar tillhör de senaste tillskotten till firman och ligger strax söder om byn, bredvid Champs Gains. Rankorna är från 1951 och sägs ge rejält koncentrerade viner. För den som inte har redan har räknat ut det är dagens vin 2009 Chassagne-Montrachet 1er Cru "La Maltroie", Jean-Marc Pillot.

Rätt typisk doftprofil för ett varmmoget vitt från årgång 2009 med den lite mer feta profilen, än ett mer friskt vin från ett syradrivet år som 2008. Här finns en avrundad citrusfrukt som blandas med i viss mån äpple, men frukten dämpas en hel del av de koncentrerade, honungsfeta, ja snudd på nötoljiga tonerna. Sen finns där rätt rejäla drag av Chassagne-rökiga mineraler och en svag havsarom som onekligen lyfter sniffen ett extra snäpp.

I munnen är inledningen nästan lite åt det svagt platta hållet, då den feta, nästan oljiga texturen och mineralerna håller emot citrusfrukten och liksom torkar ut munnen. Däremot skiner citrusen och i viss mån syran igenom i avslutet som blandar nypressad lime och lite citron med rätt stora skopor stenig och rökig mineral.

Slutintrycket är ändå att vinet definitivt har många förtjänster, men att det skulle behöva ett snäpp mer syra för att få ihop och balansera helheten och riktigt tilltala mig och min smakprofil.

Luftandets metamorfos

För ett drygt halvår sedan drack jag min första och hittills enda flaska från Agnès Paquet. Det var inte direkt någon lustupplevelse så förväntningarna inför min andra flaska är inte direkt höga. Nu var ju den första flaskan ett rött vin och vi har nu att göra med ett vitt, så det kan faktiskt vara en helt annan historia.

Dags för 2009 Auxey-Duresses, Agnès Paquet. Låt oss leka........

Första dagen ur nyöppnad flaska och nyupphällt i glaset stöter vi på lite patrull. Först ut är en del reduktiva pustar som lugnar sig efter ett tag, men även i munnen är det störande med vissa tendenser till kemikalievarning. De sista smuttarna är dock ett par snäpp bättre så flaskan åker in i kylen för att få ett mognadsdygn på sig.

Så här dag två är doften en helt annan, den är för det första alldeles frisk och ren och för det andra ganska trevlig. Vi pratar citrus, blommor, lite duschar äpple och en lätt smörig och nötig fetma som omsluts med lätt rökiga mineraler

Smakmässigt är det också ett helt annat vin. Det är bra balanserat med fräsch citrus, lagom med fetinlindnad i kroppen och trevliga mineraler, samt en lätt beska i avslutet. Ett rätt enkelt vin som inte alls skäms för sig, och som framför allt visar hur viktigt det kan vara att lufta sina vita viner. Tumme upp, kanske främst för förvandlingen dock. Serveras med fördel lite svalare än normalt förresten.

Att fira nationaldag.....

I morse dök sambon upp efter en vecka på bortaplan. I bagaget fanns bland annat dessa kitschiga vinväskor med plats för en vinare och självklart innehållande korkskruv.

Väskorna är kanske inte riktigt min grej, men håll med om att de är lite roliga.

Sen innehöll de såklart en flaska i varje, och det är definitivt min grej :). Återkommer om dem.

1996 Chassagne-Montrachet Vieilles Vignes, Domaine Bernard Morey

Förföljd av skitväder skiftar fokus snabbt om från vitt till rött vin och efter lite botaniserande i källaren plockar jag fram en lite kul flaska ur ett dammigt hörn. Jag kommer förbereda mig inför nationaldagen med en flaska 1996 Chassagne-Montrachet Vieilles Vignes, Domaine Bernard Morey. För lite info om producenten kolla här.

I glaset finns en hyfsat djupröd färg med orange och tegelfärgad rim. Färgen är betydligt djupare än vad jag normalt förknippar med en röd Chassagne, men självklart finns det olikheter även härifrån.

Doften är mognadsljuvlig med en bibehållen frukt som antagit körsbärs- och plommontoner. Eken har lämnat kvar fina kryddor, kaffe och choklad. Sedan kommer nästa våg av mognad som bjuder på mer animaliska inslag, läder och tobak. Den återhållna doftmitten ligger och lurar på målarlåda, mintighet och eukalyptus.

Det här är en lek med dofter som kan hålla en sysselsatt ett tag och allt slutar hela tiden i en kombination av lakrits och mineral som de sista dofterna att lämna näsan.

När jag tar en klunk av vinet förvånas jag över hur vitalt det är med en spänstig syra och till dammkorn slipade tanniner som ändå ger sig tillkänna. Inget snack om att vinet lever och att frukten står upp och har många år kvar innan den viker ner sig. Trots allt är  det i sniffen det här vinet är som bäst idag. För att riktigt leverera även smakmässigt får man nog glömma bort syskonflaskor några år till, för mot slutet händer lite trolleri som landar i lite sötare och silkigare toner.

Fine Wines - Bourgogne - Wineagency

Den 28:e maj var det dags att botanisera lite bland det mer exklusiva sortiment som erbjuds av Wineagency. Huvudtemat för dagen var definitivt till min belåtenhet då det rubricerades "Fine Wines Bourgogne" och av 25 upphällda viner visade det sig att 20 var från Bourgogne. Till saken hör att vinerna provades i ett tempo jag inte riktigt är van vid och från första till sista glas tog det kanske 1 timme och 20 minuter. En nyttig och god övning, helt klart.

Samtliga viner som provades och deras inbördes ordning, samt priser ex moms, finns nedan. Till detta lite noteringar av blandad längd.

Pierre Peters
2002 Cuvée Speciale Les Chétillons -  slut
2004 Cuvée Speciale Les Chétillons -  460:-
2005 Cuvée Speciale Les Chétillons -  460:-

2002 börjar visa upp en fin begynnande mognad och är härligt drickvänligt med bra syra, citrus, äpple och viss brödighet. 2004 är såklart yngre och mer syradrivet, men känslan är att här finns potential och jag skulle gärna ha några i källaren. 2005 når inte fram till mig på samma sätt.


Domaine JA Ferret
2009 Pouilly Fuissé - 192:-
2009 Pouilly Fuissé "Les Clos" 239:20

Inte riktigt min stil. Lite för oljigt feta och platta, utan understöd av någon syra att tala om. Jag passar.


Domaine Lorentzon
2009 Mercurey 1er Cru "Champs Martin" - 228:-
2009 Mercurey 1er Cru "Croichots" - 220:-

Ett snäpp upp på skalan, men fortfarande rätt märkta av årgången. Champs Martin tycker jag får kämpa emot eken lite för mycket, vilket känns synd då det finns fina drag av blommor, frukt och mineral. Då upplever jag Croichots som trevligare då den orkar hålla emot eken bättre och uppvisar en bättre balans, utan att fetman får ta över. Skulle jag gärna dricka någon gång i lite mer lugn och ro.


Domaine Arnaud Ente
2009 Bourgogne Chardonnay - 236:-
2009 Meursault - 399:20
2007 Meursault - 1er Cru "La Goutte d'Or" - 716:-
2008 Meursault - 1er Cru "La Goutte d'Or" - 716:-
2009 Meursault - 1er Cru "La Goutte d'Or" - 716:-

Nu pratar vi helt andra skapelser och det gäller redan på den generiska Bourgogne-nivån. Det här passar min smak perfekt med sin elegans och balans. Syran är bra för årgången, mineralerna är bra och vinet upplevs väldigt drickvänligt. Lanserades 1/6 på SB och några få flaskor finns kvar i vinkällarbutikerna och jag råder dig att hugga fort innan de är borta. Jag har redan mina på väg.

Byvinet är ett steg upp i precision och elegans och jag sitter mest och njuter och är nöjd över kombinationen av att eken hålls så snyggt i schack, samtidigt som man lyckas få en så fräsch frukt från en varm årgång. Inget snack om att denna lilla domän vet vad den gör.

Intressant sedan att ställa upp en minivertikal där det är tydligt att 08-bombaren måste få vila till sig, men man väntar så gärna. 07-an är härligt smeksam i doften och tanken bara snurrar runt orden elegans och balans. Helt klart förbaskat gott med bra avvägning mellan syra, frukt och mineral. Kan gott vila lite till, men är riktigt gott redan idag. 09an når inte samma nivåer som syskonen, även om det är bra. Det kan dock drickas med nöje redan idag.


Domaine & Sélection
2009 Meursault "Les Vireuils" Vieilles Vignes - 1092:-

Ett vin som vinifieras av J-F Coche-Dury, något som förpliktigar och sätter förväntansnivån. Detta är min första bekantskap med Domaine & Sélection och jag upprättar gärna en långvarig relation. Här bjuds nämligen på ännu ett riktigt bra hantverk ur den vita Bourgogne-skolan. Vi pratar elegans och komplexitet med fin frukt och markerade mineraler. Gott idag, men här behövs några år i källaren för att få ut potentialen. (Sen är det ju väldigt bra att man inte kan läsa alla sina anteckningar - bedrövlig handstil ibland)


Dana Estates
2008 Helms Vineyard Cabernet Sauvignon - 1800:-
2008 Lotus Vineyard Cabernet Sauvignon - 1800:-

Holy Macaroni vilka kraftpaket. Här tar vi oss långväga bort från min hemmaplan och bjuds på unga, komplexa storheter som jag ser potentialen i, men inte riktigt fullt kan uppskatta som unga...med min palett blir det lite av små monster. Jag skulle dock älska att ha ett antal av vardera i källaren och återkomma om dussinet år eller så.


Domaine Ponsot
2000 Clos de la Roche Cuvée Vieilles Vignes - 1512:-

Ponsot är Ponsot och här får man vad vingården presterar ett visst år. Inga krumbukter eller stretching för att förbättra sker, utan här finns en medveten årgångsvariation. Jag var nog partisk efter min bekantskap med käftsmällarna från Dana, men att få dofta mogen Bourgogne är bra härligt. Här fanns hela registret med stall och läder, målarlåda och trädgårdens plockade bär och blommor, lite kryddor och mineral.

Munkänslan ger en bra syra och slipade men ändå lätt, lätt sträva tanniner. Till det en fin, lätt och elegant frukt som håller ut länge och ett avslut med mumsiga mineraler. Ett elegant och gott vin, men jag skulle vilja ställa det mot typ 99 eller 02 och se vad Ponsot verkligen kan få till när åren är bra.


Domaine des Lambrays
2009 Clos de Lambrays Grand Cru - 799,20

Det första som slår mig är vilken doftvariation och -komplexitet som vinet visar upp. Här finns de smörknivar i eneträ som barnen gjorde i skolan, skopvis med örter som nästan ger Grenachiga utryck och krydda efter krydda. Liksom bara ta listan och bocka av. Frukten därtill är varm och innehåller både körsbär och hallon.

Trots de varma uttrycken beter det sig relativt slankt i munnen med samma mängd örter här som i doften. Strukturen bjuder på bra syra och tanniner och avslutet är långt, mineraligt och uttorkande.


Domaine Perrot-Minot
2008 Morey-Saint-Denis "La Rue de Vergy" - 396:-
2009 Morey-Saint-Denis "La Rue de Vergy" - 396:-
2008 Nuits-Saint-Georges "La Richemoine" Vieilles Vignes - 760:-
2009 Nuits-Saint-Georges "La Richemoine" Vieilles Vignes - 760:-
2009 Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Echanges" Vieilles Vignes - 840:-
2009 Charmes-Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes - 1352:-
2009 Chapelle-Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes - 1436:-
2009 Chambertin "Clos-de Bèze" Grand Cru Vieilles Vignes - 1599:20

Perrot-Minot är en producent som jag inte riktigt kommer överens med när det gäller unga viner. I synnerhet när man provar i ett högt tempo och inte har mat att kombinera med. Jag tror att mer syradrivna år som 2008 passar mig bättre när det gäller den här producenten. Det visar sig i de två minivertikalerna där jag föredrog 08orna i båda fallen.

Sen finns det ju en rackarns massa potential i vinerna, men som de upplevs nu är de inte riktigt för mig. Jag skulle dock hemskt gärna testa bl.a. Grand Cruerna i mer mogen ålder och se hur de tar sig.

En snabb, men härlig provning där Arnaud Ente definitivt passar mig som hand i handsken. Tack Ann och Catharina för det.

Tänk att ett litet fel kan visa sig vara så väldigt rätt

Att administrera är i min värld allt annat än kul, men ska man ha koll på sina viner så är det lika bra att ha ett uppdaterat register eller en databas över dem. Sen är det ju, i synnerhet vid större inköp, rätt trist att registrera alla flaskor och ibland så gör man ett litet fel här och där. Dessa upptäcker jag normalt vid inventeringar, men definivt inte om det undre lagret av en låda skiljer sig från det övre.

I sakta mak har jag betat av det övre lagret av en kartong 2006or från Domaine Gerard Thomas och när jag nu skulle ta en flaska till middag visade det sig att den undre raden består av 2007or. En liten, liten miss i registreringen som ju definitivt kan ha stor betydelse. Jag drack någon 2007a för något år sedan och i mitt minne är det definitivt ett betydligt bättre och roligare vin är storasystern.

Då det enda sättet att få reda på det är att korka upp och testa, så hälls det snart upp ett glas 2007 Saint-Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Domaine Gerard Thomas.

Yes, en betydligt bättre fräschör än 06an, med rejäla doser frisk citrus och lite äpple. Eken finns såklart med på ett hörn, men håller sig lite mer avvaktande den här årgången. Som slutkläm får man också en härligt bullrig och rökig mineralitet, och efter hand kommer också lite nyplockade och torkade örter, samt tydliga drag av anis.

Det är dock i munnen vinsten verkligen kommer. En ungdomlig syra som formligen skvätter nypressad lime omkring sig vinner på fall mot ekfatens fetma. Att det sedan finns en kamp mellan citrus, sten och lite metall i avslutet adderar till pluspoängen. Det här var två steg upp på stegen och kanske är det bara så att det gäller att välja rätt årgångar av domänens viner, alternativt är de på väg mot något bättre. Jag måste testa lite senare saker också för att få en klarare bild.

Ruskigt prisvärt från Pierre-Yves Colin-Morey

Efter vingårdsbesöket hos Alain Gras tog jag en sväng förbi Caveau de Chassagne-Montrachet och provade igenom deras vita utbud, ja det som gick att prova för dagen i alla fall.....och någon som jag fick dem att öppna. Här blandades det en del mellan solvarma och drickfärdiga 2009or och en del emaljfrätande ynglingar från 2010. Mest häpnadsväckande var kanske skillnaden på vinerna från Marc Colin, årgång 2010, där Saint-aubin 1er Cru "La Chatenière" blev till dagens syramonster, medan Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Caillerets" stämplade in som alldeles ljuvligt och självklart fick följa med hem.

En annan producent som provades och som stiger i aktning varje gång jag dricker deras viner är Pierre-Yves Colin-Morey. Här plockade jag med några flaskor av bland annat deras 2010 Santenay 1er Cru "La Comme", Pierre-Yves Colin-Morey, och en sådan flaska har jag följt under två dagar och spänd av förväntan undrade jag självfallet om det smakar lika bra här hemma, eller kanske rent av bättre?

Låt mig börja så här.....det här är riktigt förbaskat bra och till sitt pris är det snudd på lysande. En smeksamt avrundad doft med fint samspel mellan delarna. Här finns en len citrus, en lätt rökig mineralitet, lite mjuka, ljusa frukter och en honungsmättad fetma som rundar av. Det är friskt och lätt direkt upphällt från källaren, men lite oljigare i uttrycket när temperaturen stiger.

I munnen landar alla delar rätt. Det är så elegant och så snyggt balanserat och så lätt att tycka om att allt annat egentligen känns överflödigt att skriva. Det har dock ett temperaturspann vid kanske 11-13 grader då det är som bäst och vinet bara slinker ner i klunk efter klunk. Att det inte är stort märks när temperaturen stiger och en oljighet tar över och det kantrar lite, i alla fall i min smak. Det är dock en randanmärkning för det här ligger så förbaskat rätt i munnen.

18,50 Euro, sa jag det....18,50. Frågan är om det inte kvalar in som bästa privärde för i år.

Vingårdsbesök - Alain Gras, Saint-Romain

Fredagskvällens nästan tropiska hetta hade blåst och regnat bort och från mitt frukostbord såg jag ut över ett grådaskigt och inte särskilt inbjudande Beaune. Kanske inte den start jag hade beställt för mina inledande vinäventyr, men med regnkläder och vandringskängor på så satte jag mig i bilen med sikte på Saint-Romain. Från Beaune innebär det att ta sikte mot sydväst, närmare bestämt Auxey-Duresses, för att sedan följa skyltarna västerut mot Saint-Romain.

Saint-Romain är ett liten pittoresk by (ca: 250 invånare) i kantonen Nolay, lite utslängd för sig självt i en utstickare från den huvudsakliga, långsträckta sluttning som ugör självaste Côte d'Or. Byn som sådan är egentligen uppdelad i två delar. En nedre del, Saint-Romain-le-Bas, där allting händer, d.v.s. där kyrkan och den enda restaurangen finns, ja tillika hotellet såklart. Det är också här jag parkerar bilen som första stopp och slänger på mig en liten ryggsäck för att riktigt insupa Bourgogne till fots.

Utkanten av Saint-Romain-le-Bas

Klockan är runt 08:00 när jag börjar vandra, så det enda liv jag ser under den första timmen är nog ett antal skällande hundar och brödbilen som har börjat sin runda. I övrigt är det stenhus, välskötta trädgårdsland och diverse utslängda verksamheter, i huvudsak med koppling till vin, såsom vinmakare och tunnbindare. Den trevligaste delen av vandringen är nog ändå när jag kommer upp till den övre delen av byn, nämligen Saint-Romain-le-Haut. Här är det om möjligt ännu lugnare och framförallt vackrare. Vissa utsiktpunkter och landmärken är riktigt trevliga och vid klart väder kan man faktiskt se riktigt långt vid den utpekade utsiktspunkten.

Utsikt vid gamla slottet - Saint-Romain-le-Haut

När klockan har passerat 10:00 vandrar jag ner till bilen igen och kör upp den till Saint-Romain-le-Haut, det är nämligen här som Alain Gras har sitt tillhåll. Då jag anländer strax före utsatt tid, sista biten ledsagad av familjens hund, blir jag välkomnad av en Alain till synes på gott humör. Han var visst rätt klen delar av förra året om jag förstått det rätt, så det kändes kul att han åter ser ut att vara bra i farten.

Egen vingård precis vid tomtgränsen

Strax efter mig anländer en grupp med fem franska personer och här börjar jag inse att provning och samtal kommer att bli en utmaning. Min franska är halvknagglig och funkar bra i en ren dialog, starkt understödd med engelska, med Alain, men när det blir gruppövning så går det lite väl fort och jag får bara till en summarisk bild.

En rätt stor del av provningen gick åt att prata burgundisk skåpmat, nämligen appellationssystem och terroir och då sniffade jag mest på mina viner. När vi däremot kom över på Saint-Romain och Alain's viner och vingårdar spetsade jag dock öronen lite mer och uppfattade att jordarna i Saint-Romain är krävande med en hel del kalksten, där rankorna får sträva djupt ner med rötterna för att säkra tillgång till vatten. Från dessa jordar producerar Alain både ett vitt och ett rött vin, båda på Village-nivå då det inte finns vare sig Grand eller 1er Cruer i byn. Det röda vinet står normalt för runt 15.000 flaskor och det vita för mer än dubbla det antalet, men 2010 var skörden mindre med följden att mycket redan hade gått åt till befintliga kunder och det innebar att vi endast fick prova det vita. Först ut på plan var alltså 2010 Saint-Romain blanc.

Jord i Saint-Romain

Härligt att äntligen få sniffa och smaka på lite vin och detta första intryck ger en doft med en tydlig och frisk citrus parad med en knallpulverliknande mineral. Mer som understöd finns honung och smör. Huvudintrycket kan nog beskrivas så enkelt som fräscht, där man lätt dras till att vilja smaka. Väl i munnen får man sedan ett kvitto på doften. Det är fräscht och syrafriskt i en slank och elegant upplevelse med ett väldigt gott mineralavslut. Ska jag tro något så mår det nog bra av att vila till sig lite och få den skarpaste syran lite avrundad.

Innan det var dags att prova lite Meursault diskuterades kinesernas allt större intresse av såväl viner, firmor som mark i Bourgogne och man kan väl lugnt säga att bilden inte var odelat positiv bland fransmännen. Jag sniffade snabbt in i nästa glas som var från firmans Meursault, nämligen 2010 Meursault "Les Tillets", alltså från en namngiven lieu-dit.

Alain Gras

Det här vinet hade en mjukare och mer avrundad doftbild där frukten, företrädesvis i form av citrus balanserades upp av Meursault-drag i form av sötaktig fetma och viss mineral. Smakmässigt är det samma sak, med en tydligare rondör där honung, nötter och smör skvallrar om vilken by vi har att göra med. Avslutet är lugnare och mineralerna är inte alls knallpulverstickiga som hos föregående vin och ligger kvar riktigt länge.

Samtalet gled nu in på vem som tar över efter Alain och hoppet verkar stå till Alains lilla son som springer runt och hjälper till på gården. Han är dock bara barnet än, så det finns ingen säker framtid utstakad. Samtidigt är ju familjens framtid tryggad enligt Alain då vingårdsmark är värd en rackarns massa pengar, men önskan är såklart att vinmakandet lever vidare inom familjen.

Nu över till dagens enda röda då all Saint-Romain Rouge var slut. Det roliga med detta vin är att det görs på druvor från ytterst gamla vinrankor. Rankorna är numer drygt ett sekel gamla.....rätt häftigt faktiskt. För att markera detta ordentligt har Alain valt att lägga till "Très Vieilles Vignes" på etiketten och vi provar då 2010 Auxey-Duresses "Très Vieilles Vignes".

Inget snack om vilket vin som vinner dagens doftpris. Här finns en fin parfym med läckra fatkryddor och en delikat, söt trädgårdsfrukt. Ett rent, fint och balanserat samspel som ger en fin sniff redan i unga år. Kul är även tillskottet av tydliga örtkryddor (burgundisk garrigue?) och en lätt aniston. I munnen slås jag av en ungdomlig uppkäftighet i syra och även tanniner, även om nu dessa är små. Den friska frukten, touchen av ek och uppkäftigheten gör att jag gärna låter det här lugna ner sig innan jag testar igen, men visst finns här grunden till ett bra bygge. Gott!

Till salu

Efter lite avslutande prat och artigheter, samt ett ursäktande från alla fransmän, inklusive Alain, att provningen kördes på franska, så var det dags att bunkra upp lite. Här pratar vi bra och välgjorda viner till riktigt bra prisvärde, eller vad sägs om följande priser:

• 2010 Saint Romain, 15 Euro
• 2101 Meursault "Les Tillets", 25 Euro
• 2010 Auxey-Duresses "TVV", 18 Euro

Med en tolva under armen var det nu bara att gasa vidare och fortsätta äventyren. Härifrån blir det egentligen bara bättre och bättre när det gäller utbyte och diskussioner, så grupprovning och på franska får inte så högt betyg i min bok. Kanske dags att sätta igång med lite franskastudier.