Få viner kan charma och förtrolla som en bra flaska från Chambolle-Musigny, där fina röda bär, blommor och kryddor kan skapa en elegans som gör att man ikläder sig rollen av Ferdinand på julafton och bara sniffar och sniffar och sniffar. I den bästa av världar fortsätter sedan upplevelsen med nya superlativer när druvjuicen äntrar munnen och smaklökarna går i spinn.
Sen kan det ju å andra sidan skapas viner från Chambolle-Musigny som inte alls skapar samma känsla och det kan bero på många faktorer som sämre druvmaterial, lägre kompetens eller rent av att man skapar vin på ett sätt som berövar slutprodukten det som kännetecknas som terroir.
Om man öppnar en flaska gott vin som man egentligen njuter av som det är, men lägger på aspekten att det är atypiskt avseende terroir så kan det smyga sig på att vinet betraktas som sämre, bara därför liksom. I ett sånt läge kan jag fundera på om man ska göra som min sambo och bara njuta av vinet och faktiskt inte bry sig om typicitet och annat, eller om man ska göra som jag och faktiskt bry mig om annat än att vinet bara är gott. Det finns såklart inget rätt eller fel, men just i fallet där ett vin är atypiskt vinner nog sambons inställning och i det andra fallet kanske jag står som vinnare. När det gäller njutning alltså.
Varför denna fundering då? Såklart för att vi idag har att göra med ett väldigt koncentrerat vin från Chambolle-Musigny där vinmakaren använder sig av omvänd osmos och bl.a. på så sätt snarare får fram en husstil istället för tydigt avtryck av terrior. Vinmakaren är Michel Gros och vinet är en 1999 Chambolle-Musigny, Domaine Michel Gros.
En doft av mognad med en fond av röda bär, ett hyfsat påtaligt stänk målarlåda och grönsaker som börjat sin förruttnelseprocess. Sedan släpps de fram i parad, mognadsdofterna som gör att Bourgogne-hjärtat gör en liten extra volt i bröstet. Här finns finkornig jord, färsk cigarr av bättre märke och en riktigt koncentrerad doft av nyinköpt läderskärp och andra dofter från djurriket. Slutligen gör sig även örter och kryddor gällande innan vinet bara måste in i munnen.
Här pratar vi slank, mogen elegans med en syra som inte alls avslöjar åldern, något som dock de helt nedslipade tanninerna bidrar till. Smakmässigt pratar vi ganska tät rödfrukt, plommon och en del lakrits, tillsammans med lite jordiga och animaliska toner, men den Chambollska sensualismen lyser med sin frånvaro. Helt klart gott, men det är mer en koncentrerad husstil än terrior. Definitivt så.
Vi njuter såklart, men en liten tagg i sidan får i alla fall jag och så funderar jag på hur vinet kunnat smaka utan koncentrationsmakeriet?
Bryr du dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar