En kväll vigd åt Jacques Lardière - Maison Louis Jadot

Måndagskväll och trött efter en lång och tuff dag på jobbet vänder jag på skutan 180 grader och träder in i smakpalatset Esperanto för en kväll i huvudsak signerad Jacques Lardière. Visst fanns co-pilots i form av Sayan Isaksson och VinUnicare, men kvällen tillhörde definitivt herr vinmakare med stort V och kvällens begivenheter är ett av stoppen på den avskedsturné som Jacques just nu genomför.

Temat för kvällen var väl en blandning av att visa vad som skapats för viner under Jacques 42 år långa styre på Maison Louis Jadot, men också ett sätt att leka med olika årgångar av olika karaktär för att visa att här pratar vi terroir, inget annat. Lekfullheten innebar en kul blandning av årgångar, där de stora åren fick ge plats åt mer intressanta, lite svårare och mer utbildande årgångar.

Som sig bör delades provningen upp i ett antal fligther och till respektive flight serverades en liten och läcker matbit som liksom fulländade upplevelserna.

Först ut kom tre vita rackare:

2006 Beaune 1er Cru "Grèves Le Clos Blanc"
2003 Meursault 1er Cru Perrières
1998 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Combottes"

Här blåste jag liksom förbi det första glaset, fick en käftsmäll av dignitet av det andra och njöt i fulla drag av det tredje. Intressant med så olika personligheter i glasen och med möjlighet att verkligen jämföra. För min del var det aldrig något snack om var mina sparingar skulle landa om jag fick välja. "Les Combottes" bjöd på en stilren elegans som jag faller pladask för. Här fanns len citrus, honungsaktig sötma och en mineralsvans á la tre volter i pik. Kalas!


Upp ett snäpp på kvalitetsstegen och delvis in i Grand Cru-mark serverades följande:

1997 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Grandes Ruchottes"
2003 Batard-Montrachet Grand Cru
1978 Corton-Charlemagne Grand Cru

Jaha, så hamnade jag där igen. Fast i första glaset. En skön doftpalett med mognadstoner och en härlig fet kropp med tilltalande balans, elegans och mineralitet. Jag lovar, jag kan dricka det här på måndagar ett långt tag. Det sista glaset med Corton-Charlemagne vann sedan en Oscar för kvällens doft och höll ut relativt länge innan det dog ut en bit in på den sista flighten. Gott!

2003orna från båda flighterna då? Goda, intressanta och kul att prova, men de ligger inte riktigt i mitt smakregister med sin mognad och oxidativa drag.

På den röda sidan bjöds först:

2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Clos Saint-Jacques"
2003 Beaune 1er Cru "Clos des Ursules" 
2001 Latricières-Chambertin Grand Cru
2000 Moulin-à-Vent Clos des Rochegrès

En kort sammanfattning av flighten är en inledning med en ruskigt fin sniff, därefter en anabolstinn 03:a, följt av ett lite svårt och svårbedömt vin för lagring och ett avslut med mungiporna uppåt. "Clos Saint-Jacques" bjöd på kvällens enda fjärilslätta och florala Pinot-bygge. En ljuvlig näsa och ett trevligt sällskap att hålla i hand när de kraftigare vinerna bjöd upp till dans. Kul också med en Moulin-a-Vent bland alla hermeliner och riktigt kul att se att så många uppskattade den.

Återigen svårt med 03:an. För mycket av allt och för Bourgogne-atypiskt för mig, helt klart.


Avslutet gott, allting gott:

1997 Pommard 1er Cru "Epenots"
1983 Chapelle-Chambertin Grand Cru
1976 Corton-Pougets Grand Cru (Magnum)

Som sig bör så avslutades det starkt. Först ut en ruskigt maffig Pommard som är helgjuten idag med sin svettiga sadel, ruttnande grönsaker och allehanda andra gottigheter. Det här VILL jag ha mer av och gärna dricka även om fem till tio år.

Avslutet bjöd kvällens gamling på och här stämplar vi in 36 år i prästbetyget. Ingen hade kunnat ana det med den livlighet, kraft och pondus som vinet bjöd på innan det sakta slängde av sig plagg för plagg och avslöjade att det visst kunde visa upp en elegant sida också. Läckert! Smakprovet ur den andra magnumflaskan höll inte alls samma mått, men vad kan man begära efter 36 år?

Sammanfattningsvis en kväll med riktigt bra mat, härliga viner och trevligt sällskap. En bra start på veckan, helt klart. Stort tack till Claes och Catharina på VinUnic.

2006 Vosne-Romanée, Domaine d'Eugénie

2006 avled Philippe Engel, ättling till legendaren Rene Engel, och då det inte fanns någon i familjen med vilja eller ambitioner att driva vinmakandet vidare såldes hela klabbet under sommaren 2006. Köpare var Francois Pinault som även äger Château Latour i Bordeaux, definitivt ett intressant insteg in i en, för honom, ny och okänd värld av vin. Efter köpet namngav han sin nya firma Domaine d'Eugénie.

Det var i och för sig "bara" att flytta över lite resurser från Bordeaux och se till att hitta en lokal man att lita på och sen gasa på. Huvudansvarig blev Frédéric Engerer från Château Latour, men "deras man på plats" är Michel Maillard, en man med rötter i den burgundiska myllan. Första året kunde de inte påverka utfallet så mycket de hade velat, så deras första riktiga årgång kan väl sägas vara 2007.

Detta till trots så tog ändå tog Frédéric Engerer och hans mannar hand om skörden 2006 och gjorde vinet. Ikväll ska ett vin från denna första årgång testas. Vinet är en Vosne-Romanée som kommer från tre olika lägen, Les Communes, Le Vigneux och Le Clos d'Eugénie och är alltså 2006 Vosne-Romanée, Domaine d'Eugénie.

I glaset har vi en rätt koncentrerad och kraftig Vosne-Romanée, definitvt inte på skalan floral elegans här inte. Doften är rätt fylld av körsbär med små stick av alkohol. Här finns också lite blommor någonstans i fonden och även en skopa burgundisk mylla. Eken bidrar med vissa kryddiga drag och totalt sett en rätt angenäm sniff, om än kanske inte riktigt vad jag hade förväntat mig.

I munnen är det några saker som slår mig och det är först den låga syran, sedan den nästan störande beskan och även att tanninerna tar ett rätt rejält grepp. Detta tillsammans med en frukt som inte hänger med i svängarna gör att jag inte tror att det här blir bättre. Lite av en besvikelse faktiskt, men man ska visst leta sig till årgång 2008 och senare för att få en bättre känsla för vart domänen är på väg. Får väl köpa in något sådant då, för mer av den här varan blir det definitivt inte, även om luft ger det en puff i rätt riktning.

2006 Nuits-St-Georges "Les Allots", Domaine Henri et Gilles Remoriquet

Till fredagens middag med en kryddmasserad kycklig i ugn plockade jag fram en lite udda flaska från källaren, man måste ju ge sig på även dem. Flaskan i fråga var en 2006 Nuits-St-Georges "Les Allots", Domaine Henri et Gilles Remoriquet. Les Allots eller Aux Allots är förresten en vingård med rejäl lera som i bästa fall ger fylliga viner av bra bykvalitet.

Återigen har vi landat i ett vin som inte riktigt har klassisk burgundisk Pinot-transparens, utan en tätare och mörkare röd färg. Ytterligare ett i raden efter Ambroise och Michel Gros, börjar lukta en vana av det här.

Apropå lukt så är de primära doftslingorna en blandning av nagellack och kirschiga körsbär. Här finns också lite svårfångade Pinot-kryddor och marsipan, samt jordighet och mammas gamla köttsoppa. Det känns dock mestadels hyfsat ungfruktigt och man får verkligen arbeta sig bakom de initiala dofterna för att fånga upp övriga delar.

I munnen har vi att göra med ett vin med trevlig syra och tanniner som fortfarande är med och ger ett visst tuggmotstånd, annars är det mest körsbär, örter åt det lite beska hållet och en viss jordighet som registreras. På sluttampen fångar jag också upp en lite vaniljaktig fudge....ja, så är det nog. Helhetsupplevelsen är att detta är ett halvfylligt vin med en frukt som tar slut lite för snabbt och lämnar kvar ett vedartat avslut kryddat med Lakrisal.

Ett helt OK vin, men inget jag springer efter fler gånger. Skulle nog drista mig till att även om jag inte är ett stort fan av Nuits-St-Georges så saknar det här ändå delar av den stoppning som jag gissar att man vill ha om man gillar vinerna från just den byn.

Att njuta eller inte njuta av ett atypiskt vin?

Få viner kan charma och förtrolla som en bra flaska från Chambolle-Musigny, där fina röda bär, blommor och kryddor kan skapa en elegans som gör att man ikläder sig rollen av Ferdinand på julafton och bara sniffar och sniffar och sniffar. I den bästa av världar fortsätter sedan upplevelsen med nya superlativer när druvjuicen äntrar munnen och smaklökarna går i spinn.

Sen kan det ju å andra sidan skapas viner från Chambolle-Musigny som inte alls skapar samma känsla och det kan bero på många faktorer som sämre druvmaterial, lägre kompetens eller rent av att man skapar vin på ett sätt som berövar slutprodukten det som kännetecknas som terroir.

Om man öppnar en flaska gott vin som man egentligen njuter av som det är, men lägger på aspekten att det är atypiskt avseende terroir så kan det smyga sig på att vinet betraktas som sämre, bara därför liksom. I ett sånt läge kan jag fundera på om man ska göra som min sambo och bara njuta av vinet och faktiskt inte bry sig om typicitet och annat, eller om man ska göra som jag och faktiskt bry mig om annat än att vinet bara är gott. Det finns såklart inget rätt eller fel, men just i fallet där ett vin är atypiskt vinner nog sambons inställning och i det andra fallet kanske jag står som vinnare. När det gäller njutning alltså.

Varför denna fundering då? Såklart för att vi idag har att göra med ett väldigt koncentrerat vin från Chambolle-Musigny där vinmakaren använder sig av omvänd osmos och bl.a. på så sätt snarare får fram en husstil istället för tydigt avtryck av terrior. Vinmakaren är Michel Gros och vinet är en 1999 Chambolle-Musigny, Domaine Michel Gros.

En doft av mognad med en fond av röda bär, ett hyfsat påtaligt stänk målarlåda och grönsaker som börjat sin förruttnelseprocess. Sedan släpps de fram i parad, mognadsdofterna som gör att Bourgogne-hjärtat gör en liten extra volt i bröstet. Här finns finkornig jord, färsk cigarr av bättre märke och en riktigt koncentrerad doft av nyinköpt läderskärp och andra dofter från djurriket. Slutligen gör sig även örter och kryddor gällande innan vinet bara måste in i munnen.

Här pratar vi slank, mogen elegans med en syra som inte alls avslöjar åldern, något som dock de helt nedslipade tanninerna bidrar till. Smakmässigt pratar vi ganska tät rödfrukt, plommon och en del lakrits, tillsammans med lite jordiga och animaliska toner, men den Chambollska sensualismen lyser med sin frånvaro. Helt klart gott, men det är mer en koncentrerad husstil än terrior. Definitivt så.

Vi njuter såklart, men en liten tagg i sidan får i alla fall jag och så funderar jag på hur vinet kunnat smaka utan koncentrationsmakeriet?

Bryr du dig?

Det blåser vårliga vinvindar

Efter en period med slattar av sibirisk kyla som letat sig till Sverige och hållit oss i sitt grepp, ser det nu ut som om värmen tar ett rätt bra grepp om termometern. För alla som är som jag innebär det att det nu verkar vara fritt fram att beställa vin från utlandet igen, om man såklart håller koll på eventuella vädermässiga (temperaturmässiga) bakslag.


Våren för mig kom faktiskt redan igår med årets första låda som kom dimpandes ner och jag hoppas på ytterligare tillökning innan veckan är slut. Tänk att få uppleva känslan av att vara som ett barn på julafton gång på gång, i vuxen ålder. Härligt!

Vårblomma 2011

Här och nu bestämmer jag att nu är det vinvår. Basta!

Lättdrucket från en förbaskat duktig kvinna

Vem är hon?

• Hon är en av 39 medlemmar i FEVB (Femmes et Vins de Bourgogne).
• Hon är "otrogen" Bourgogne och gör viner med maken i Minervois.
• Hon är släkt med Michel, Anne Francoise och Bernard.

Ja, ja, ja.....det är Anne Gros. Kvinnan som trollbinder med sina eleganta och silkiga viner. Idag gör vi ett litet återbesök i den enklare delen av hennes palett, en palett som mestadels består av Region- och Village-vin, men som kryddas med en trio Grand Cruer från Richebourg, Echezeaux och Clos de Vougeot.

Det vi klunkar i oss idag är dock en 2008 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Domaine Anne Gros. Föregående prov gav följande resultat.

 

Kan man prata skolboksexempel på trädgårdsbär så är vi nära idag. Det är sommarhallon, midsommartårtans jordgubbar och ett strå med de finaste smultron man kan drömma om en kväll i februari. Till det finns lite drag av ek som visar sig i allt från knallpulver till små fina kryddor. Slutligen tänker jag mig en sommarvarm tallglänta och doftbilden känns rätt komplett.

 

Väl inne i munnen skjutsar vätskan ner utan några direkta motstånd. Det har sin bas i en rejält frisk syra som balanseras upp av avrundade tanniner och en härlig frukt. Det här är enkel Pinot-saft signerad av någon som vet vad hon gör. Charmigt och klunkbart och ett vin jag gärna återkommer till, både till mat och som meditativt sällskap.

Brasklapp...låt inte vinet gå sig varmare än 16-17 grader för då tappar det fort sin fräschör.

Mitt livs första flaska från en webblansering på SB - En Ambroise Grand Cru

Röd Bourgogne, som jag gillar den bäst, är nästan alltid transparent eftersom Pinot-Noir bl.a. har så låg andel skal och därmed färgämnen. Sen finns det producenter som ändå får till djupt röda viner och då menar jag inte sådana som fuskar med omvänd osmos, utan där fokus är på lång maceration och rejält mogna druvor.

De flesta viner med den här stilen jag har druckit kommer från vingårdar i Nuits-St-Georges eller från vinmakare som kommer därifrån. Ett exempel på denna stil kommer från Domaine Bertrand Ambroise och baseras säkert på att Bertrand i grunden fick lära sig vinmakning av sin svärfar som både bodde i Nuits-St-Georges och hade alla sina ägor i byn, sammanlagt åtta hektar.

Över åren har Bertrand utökat arealen till totalt 17 hektar egen mark och till det hanterar han ytterligare ungefär 7 hektar och köper även in druvor som han vinifierar. En rätt ansenlig verksamhet numer alltså.

Åter till den koncentrerade stilen, något som Bertrand får fram genom att först och främst se till att ha fullt mogna druvor och sedan använda sig av en macerationstid på uppåt totalt 4 veckor. Macerationen inleds med kallmaceration i upp till en vecka, som följs av jäsning och ytterligare urlakning tills Bernard är nöjd.

Resultatet blir täta och koncentrerade viner som ovanpå det får stor andel ny ek, något som adderar till vinernas rusticitet. Här landar vi alltså så långt från lätta eller silkiga Pinoter det går att komma i Bourgogne och meningarna är väl delvis delade när det gäller kvaliteten på vinerna.

På Systembolagets första Webblansering någonsin släpptes dagens vin, nämligen 2009 Corton Grand Cru "Le Rognet", Maison Ambroise. Förväntningarna är låga, trots att vi har att göra med en Grand Cru. Vinet borde väl egentligen ha en 10-20 år på flaska och tillhör inte de som ska drickas på frukten, men nu kör vi.

Den första doften efter upphällning i karaff är väldigt funky, med en blandning av fat, jord, läder och andra animaliska toner ovanpå dunkel frukt. Bara att låta vinet vara några timmar......och det senare beslutet efter en provsmakning var att vänta en hel dag till.

Såhär dagen efter har vi landat i en mer tilltalande doftbild där faten numer är mer återhållna och frukten faktiskt tittar fram ordentligt. Vi pratar fruktkoncentration kryddad med limtoner, inte alls på något sätt fel, men heller inget att skriva hem om.

I munnen har det nu hänt en del del åt det bättre hållet. Vi har att göra med ung frukt med bibehållen syra och en rätt sträv matta med tanniner. Polermaskinen har inte lyckats mer än lugna ner dem i kanterna, men de ger ändå en skön känsla i munnen. I övrigt är det mest ung frukt som slåss mot örtig beska och jordighet, innan jag känner av mineraldrivet.

I bakgrunden viskar dock herr lakrits till fru silkighet att deras tid kommer när ungtupparna har lugnat ner sig. Om det räcker för att lyckas förföra mig i framtiden får jag troligen inte veta för jag kommer inte att köpa fler flaskor av detta vin. Inte riktigt min stil av Bourgogne-Pinot, även om det var riktigt bra till de indiskt kryddade kycklinglårfileerna och även funkade helt OK efter det.

2002 St-Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Domaine Hubert Lamy

Vit Bourgogne av bra kvalitet kostar pengar. Det är en trist sanning man måste leva med om man som jag gillar vinerna därifrån. Som tur är finns det fortfarande möjlighet att köpa riktigt bra viner till överkomliga priser om man riktar bort blicken från de mest namnkunniga byarna

Det exempel som ligger närmast till hands för mig är då St-Aubin. Här finns exempelvis producenter som Hubert Lamy och Gerard Thomas som definitivt kan göra bra viner, i synnerhet då Lamy. För mer info om Lamy hänvisas hit, för nu bär det av ner i Riedel-kupan för ett smakprov av 2002 St-Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Domaine Hubert Lamy.

Doften är rätt typisk för en St-Aubin från Lamy. Här blandas de återstående dragen av fat och en honungsaktig fetma med dämpad citrus och tydligt rökiga mineraler.Till det så finns där en rätt kraftig fond av utslagna blommor, med rosor, syren och en hel berså av annat gott.

Det är rätt kraftiga dofter som nästan drar mig bort från Chardonnay ett litet tag, men väl i munnen är det inte någon tvekan. Här är citrusen tydligare och balanserar väldigt bra upp vinets fetma. En väldigt bra drickfas där syran fortfarande orkar tränga igenom vinets oljiga kropp och gör det både drickvänligt och intressant. Som pricken över i är avslutet underbart långt och blandar citrus, mineral och fetma som bara stannar kvar och kvar.

För knappa 250 kronor är det här ruskans gott och det trevliga är att det här och andra viner från Lamy finns att tillgå för en bra peng lite överallt. Jag fortsätter att köpa och dricka Lamy, helt klart.

2009 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Corbeaux", Domaine Heresztyn

Ibland är det så fullt upp på jobb och fritid att man inte riktigt hinner stanna upp i tillvaron och njuta av en flaska vin. Så har det nästan varit den här veckan, men med lite god vilja och en gnutta nyfikenhet så löste det sig visst ändå, så här kommer en kort notis skjuten från höften eller taget ur minnet, välj själv.

Till kokta, marinerade och grillade revbensspjäll öppnade vi en flaska 2009 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Corbeaux", Domaine Heresztyn.

Här snackar vi varm 2009-frukt där lätt kirschiga körsbär blandas med bittermandel eller björnklister och där fina Pinot-kryddor dansar i bakgrunden. Här finns också lakrits, aningar lim och ett drag av bondens vardag som bidrar med lite jordighet och djur.

Munkänslan är härligt silkig, utan några egentliga tanniner att tala om och smakmässigt pratar vi lätt, lätt syrlig rödfrukt, sötlakrits och finmalda kryddor i skön harmoni. Det här är näst intill sensuellt i sin unga söta elegans och det lyckas hela vägen balansera på rätt sida om det eleganta, innan det avslutar i en lätt citrusaktig och örtig beska. Jag är väldigt nöjd över att ha ett knippe kompisar att följa över de kommande åren. Skitgott helt enkelt.

2006 Marsannay "Les Grasses Têtes", Domaine Bruno Clair

I slänten ovanför byn Marsannay eller kanske ännu mer precist, direkt väster om Route des Grands Crus, ligger de vingårdar i Marsannay som är klassade på Village-nivån. Här finns ett antal Lieux-dits som är lite mer namnkunniga än övriga och dit hör bl.a. Les Grasses Têtes.

Namnet som betyder "Tjockskallarna" har enligt Bruno Clair kanske kommit av den feta (Grasses) lerjorden, och de platta stenar (Têtes) som finns i jorden. Vad vet jag?

Det jag vet i alla fall är att Bruno Clair äger 1,29 hektar mark i vingården och att marken är lerigt fet och tung och när marken tillåts få genomslag i vinet skapas det kraftulla och rustika viner. Av den anledningen är det smart att vänta några år på vinerna härifrån. Enligt Brunos egna sajt ska 4 till 8 år vara lagom.

Låt oss se vad jag tycker då.....och vinet är förresten en 2006 Marsannay "Les Grasses Têtes", Domaine Bruno Clair och dracks senast för drygt ett år sedan.

Upplevelsen är till skillnad från senast att vinet är lite tunt i inledningen och att kraften egentligen i huvudsak består i att det finns en hyfsat rejäl dos tanniner som ger rusticitet. Annars är det sedvanliga körsbär och ruttna grönsaker som står för huvudnosen och som andrafiol finns lakrits och kryddor från faten.

Munkänslan är mer skogsbär, men också lakritsen och en skopa örter som tillsammans med syran och tanninerna gör ändå vinet lite trevligt. Det håller dock inte riktigt måttet då det känns lite väl tunt och då påverkas även avslutet som blir lite väl kort.....man blir lite snodd på konfekten. Med lite värme och luft blir det ett snäpp bättre, men når inte riktigt hela vägen.

Såhär en måndgaskväll efter ett föräldramöte gör det dock sin pryl, men jag väntade mig faktiskt mer efter provet för ett år sedan.

1999 Chambolle-Musigny, Domaine Hudelot-Noëllat

Med tisdagens Bonnes-Mares i färskt minne gjorde jag en sökning på Chambolle-Musigny i min lilla databas och "Katjong" dök det upp lite gottigt att välja bland. Då kommande dag ska ägnas åt lite framåtstupa vinläge valde jag en ganska enkel sak från firma Hudelot-Noëllat att skölja ner fredagens lammfile, trattisar och potatiskaka med.

Hudelot-Noëllat är förresten en Vougeot-baserad producent med en naggande god uppsättning vinmark. Här pratar vi traditionalister och även om gamle Alain nu har lämnat över till barnbarnet Charles van Canneyt så lunkar man på i sin sträven att blanda sig i så lite som möjligt och på detta sätt skapa eleganta viner med tydligt uttryck av växtplatsen.

Dagens vin provades i årgång 2008 för ett tag sedan och där står att läsa lite mer om producenten. Över till vinet som är 1999 Chambolle-Musigny, Domaine Hudelot-Noëllat. Intressant att notera är att det förra provade vinet, årgång 2008, köptes från Danmark för 240:- och dagens vin köptes färdiglagrat från Tyskland för 265:-. Intressant att veta att alternativ står till buds för olika smaker till ungefär samma peng.

Efter en tids luftning i karaffen var jag där och nosade och det var det mest precisa uttryck av kodynga och fuktig jord jag känt på länge och då menar jag inte bara för att snötäcket ligger. Efter en styv timme har denna lite "funky" doftbild skingrats och fram träder betydligt mer eleganta drag av Chambollsk parfym. Här samsas flyktiga blomsterdofter med lätt rödfrukt och små stänk av målarlådan. Sen finns där också en fin, fin kryddighet och så känner man att lite jord puffar till då och då. Det är en total förvandling i doftbilden på en enda timme och den blir bara mer och mer tilltalande efterhand.

Smaken är len och lättdrucken med en kvarvarande syra och näst intill totalt nedslipade tanniner. Det är just nu i en fas där silkigheten börjar brytas isär och känslan blir nästan ultrasmå korn av jordighet och kryddor. Frukten finns kvar i hyfsat skick, men nedmonteringen har börjat. I mitt tycke är vinet i ett härligt drickfönster just nu och jag tror inte att tid adderar så mycket mer, utan det är bara att klunka när tid finns.

En grön knapp blir röd

Jag satt som många andra förväntansfulla vinälskare och höll tummarna för att min beställning av Armand Rousseaus "Chambertin" skulle hinna loggas i tid. Självklart blev det inte så och jag satt och småskrattade för mig själv hur löjlig jag måste ha sett ut framför datorn.

Med lite distans till händelsen och sittandes med ett litet sting av besvikelse så funderade jag på rättvisan i systemet och kan egentligen inte förstå varför man i rättvisans namn inte använder sig av ett regelrätt lotteri. Hade jag designat lösningen hade samma bokningsförfarande fått gälla, men med skillnaden att man bokar önskat antal av respektive vara och när bokningstiden är över (säg en timme) så stängs funktionen.

Efter detta sker en regelrätt lottning av flaskorna mellan angivna bokningar. Finns flaskor kvar till önskad kvot erhålls dessa tills alla flaskor är slut. Enkelt och betydligt mer rättvist än att låta reaktionstid, uppkoppling eller programmeringskunskap skapa fördelar.

Finns det något som egentligen kan tala emot en sådan lösning?

Ps. Inväntar svar på frågan från Systembolaget. Ds.

Maison Louis Jadot - Jubileumsårgången 2009

Med årgång 2009 firade Maison Louis Jadot 150 år som vinproducent och resan under dessa 150 år är ganska remarkabel. Allt kanske kan sägas ha börjat med den vingårdslott i Clos de Ursules i Beaune som familjen köpte 1826 och som Louis hade som start för företaget. Över åren har sedan både de egna ägorna ökat åskilligt, samtidigt som en rejäl negociant-verksamhet har etablerats och numer produceras någonstans i spannet 150-160 olika viner årligen, från Chablis i norr till Beaujolais i söder.

Trots den enorma mängden viner är filosofin att inte etablera något husstil á la Jadot, utan att hela tiden låta terroir få genomslag och det lyckas man definitivt med, i synnerhet i domänvinerna där man har kontroll på allt från ranka till flaska.

En annan intressant sak man kanske glömmer bort när man pratar om hur Bourgogne lyft sig som region under de senaste 20 åren är att det inte bara gäller små producenter som många vurmar för, utan det gäller även de stora drakarna som såsom Jadot och Drouhin. Man kan således vara hyfsat trygg att det är bra vin som levereras för nivån om man köper något av dessa och resten är liksom upp till de personliga smakpreferenserna.

Över till dagens evenemang som sammanfaller med VinUnics lansering av årgång 2009 från Maison Louis Jadot och mer specifikt besöket av Siegfried Pic som är ny exportchef på företaget.

Provningen delades upp i ett antal flighter och mina tankar eller noteringar följer ordningen som vinerna hälldes upp, men kanske inte exakt flight-indelat.

Beaujolais

De första glasen kom från Beaujolais och var riktigt fruktiga och varma små rackare. Av dessa är det inget snack om att "Champ de Cour" går vinnande ur striden med sin mörka frukt, faten, örterna, ja hela paketet liksom. Helt klart ett vin att ha hemma och dricka redan nu, men också ett objekt för källaren.

• Beaujolais Villages "Combe aux Jacques"
• Moulin-A-Vent "Champ de Cour" Château des Jacques

Vita 1er Cruer

Det serverades tre vita 1er Cruer och oron för eventuell låg 2009-syra glömdes snabbt bort, i synnerhet i glasen från Puligny. Här var dock alla tre glasen riktigt trevliga, men jag skulle kunna tänka mig att Puligny-vinerna funkar bättre om ett antal år, medan vinet från Meursault var ytterst drickvänligt redan idag. Det hade redan nu en ruskigt tilltalande balans mellan syran, fetman och frukten. Riktigt elegant och förföriskt. Med lite distans till provningen är det detta vin som jag köper först och det trots att jag blev av med mina halvdruckna/spottade vita glas alldeles för tidigt. Det gällde att vara vaken lärde jag mig.

• Meursault 1er Cru "Les Genevrières"
• Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Referts"
• Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Garenne"

Vita Grand Cruer

I högt tempo hälldes sedan upp två vita Grand Cruer, där vi tog nästa steg upp på kvalitetsstegen. Det blir en annan komplexitet, samt oljighet och fetma som gör viner på den här nivån svåra att slå. Valet här är svårt att göra, men ser man till priset är det inget snack då vinner Corton-Charlemagne alla dagar i veckan med sin gula frukt, lena citrus, oljiga mineralspetsade fetma och ett avslut som ger viss grapeaktig beska och en lång mineralsvans. Frågan är nog bara hur bra det blir om några år.

 

• Corton-Charlemagne Grand Cru
• Chevalier-Montrachet Grand Cru "Les Demoiselles"

 
Rött från Côte de Beaune

Den första röda uppställningen från Côte d'Or innehöll tre 1er Cruer och en Grand Cru från Côte de Beaune. Fyra bra viner, men där jag personligen var lite svårflirtad för dagen bland allt annat gottigt. Min summering blev överlag lite unga och rustikt kantiga. Fast det är klart Corton-Pouget stack ut lite med sin drickbarhet och sina trevliga julkryddor.

• Beaune 1er Cru "Les Boucherottes"
• Beaune 1er Cru "Les Theurons"
• Pommard 1er Cru "Les Epenots"
• Corton-Pouget Grand Cru

Rött från Côte de Nuits

Nu börjar vi snacka på riktigt. En 1er Cru och sex Grand Cruer från Côte de Nuits. Jag njöt mig igenom hela uppställningen och det var väl endast Clos Vougeot som jag inte riktigt kom överens med. Det är två viner jag definitivt vill komma tillbaka till på hemmaplan och det är först Lavaux St Jacques för sin potential i förhållande till priset. Här pratar vi väldigt tät och koncentrerad frukt, men samtidigt en slank elegans där silkigheten med sin kamrat sötlakrits redan har börjat arbeta i bakgrunden och fint samsas med Pinot-kryddorna. Men, som sagt, en del vila på det.....

Dagens röda i form av drickbarhet är det andra vin i denna uppsättning jag skulle vilja gå tillbaka till och det är Bonnes Mares. Mina anteckningar blev lite knapphändiga här och kan summeras till skitgod, ren, lätt och elegant. Det behöver inte vara svårare än så. Förresten, jag skulle nog gärna titta tillbaka på alla vinerna, men man kan ju inte få allt.

• Gevrey-Chambertin 1er Cru "Lavaux St Jacques"
• Chapelle Chambertine Grand Cru
• Echezeaux Grand Cru
• Clos Vougeot Grand Cru
• Bonnes Mares Grand Cru
• Chambertin Clos de Beze Grand Cru

Summa summarum en imponerande uppsättning viner där mina slantar nog landar på "Les Genevrières", "Lavaux St Jacques" och Corton Charlemagne. Stort tack till Claes och Catharina på VinUnic för en kalastrevlig tillställning.

2009 Chassagne-Montrachet Vieilles-Vignes, Domaine Vincent et Francois Jouard

Häromdagen "hittade" jag en oregistrerad flaska nere i källaren och valet till dagens fisk blev med ens ganska enkelt. Flaskan kommer från en mellanstor domän i Chassagne-Montrachet som äger knappa 10 hektar i byn. Fördelningen mellan Chardonnay och Pinot är ungefär 60-40 och med ett tydligt fokus på vita viner så säljer man av druvor och must av det röda.

Det vita vinifierar man dock helt och fullt själva, men det är faktiskt inte mer än 15 år sedan man började buteljera detta helt själva. Det blev väl ett naturligt steg när Vincent och Francois tog över verksamheten efter pappa Pierres död i början på 1990-talet.

Domänens portfölj består till 100% av vingårdsmark i Chassagne och toppen är en pyttelott på 0,13 hektar i Batard-Montrachet. Övrigt är diverse 1er Cruer och huvudparten är sex hektar Village-klassad mark, varav hälften Chardonnay och hälften Pinot.

Dagens vin kommer från de Village-lotter som har gamla rankor och medelåldern på dessa är ungefär 45 år. Vinet som dricks idag är alltså 2009 Chassagne-Montrachet Vieilles-Vignes, Domaine Vincent et Francois Jouard.

Näsan är rätt återhållen med citrus och lite tropisk frukt toppad med honung och nyskördade vårörter och rent av vinbärsblad. Runt och över allt svävar en rätt rejäl dimma av Chassagne-rökig mineral.

Väl i munnen slås man av hur lent vinet är. Det är en kombination av en rätt låg syra och en fetma parad med honungssötma som liksom håller tillbaka citrusen som står för det trolleritricket. Sedan tunnas dock vinet ut och kroppen liksom löses upp och tappar greppet. Det är inte förran i avslutet som en lätt beska och en tydlig mineralitet ger vinet en skjuts igen.

Ett vin med några fina beståndsdelar, men det håller inte riktigt ihop. Syran är för låg och kroppen för klen. Fullt drickbart (med njutning) här och nu, men jag skulle inte spara på dropparna i tron om bättring.

Vådan av sibirisk iskyla eller har turen vänt?

När man är "On a Mission" och letar vin runt om i Europa så är sibirisk iskyla väldigt mycket av ondo. Som tur är har jag just nu att göra med seriösa leverantörer som håller inne beställningarna och inte skickar vinerna förrän vi är överens om att flaskorna pallar vädret.

Problemet är bara att det kliar starkt i korkskruvsmusklerna när man vet vad som är på väg. När sedan det enda som ramlade in på mitt lokala Systembolag efter beställning från februarisläppet är några flaskor Mikulski och Jobard så stillas inte direkt lusten efter nytt.

Döm då om min förvåning när jag lade ner nyinköpen i källaren och en flaska jag totalt missat att registrera i datorn upptäcktes då jag flyttade runt ett par flaskor - en odrucken och obloggad domän som bara dyker upp - ett hopp tänds. Sen kommer ett mail från en importör som faktiskt "råkar" ha kvar just de flaskor jag vill ha. Sist, men inte minst, märker jag att väderprognosen helt plötsligt pekar åt rätt håll......spiralen går åt rätt håll igen, tycks det.

Kommer inget nytt till källaren så dricker man bekant det man har och i helgen drack vi bl.a. ett vin som egentligen redan hyllats av tillräckligt många, men jag vill faktiskt sälla mig till hyllningskören jag med. Vinet är 2008 Spätburgunder, Friedrich Becker som åter levererade lysande drickglädje för det modesta priset 139 kronor. Bättre Pinot för den pengen är faktiskt svårt att hitta.

2007 Vosne-Romanée "Les Hauts de Beaux Monts", Domaine Bruno Clavelier

23 år gammal, med färska betyg, kom Bruno Clavelier hem till familjens egendom och började den mödosamma resan att buteljera på hemmaplan, öka kvaliteten i alla led och sakta expandera verksamheten. Ser man till de superlativer som strös runt Bruno har han nog lyckats rätt väl, även om det numer har gått inflation i uttrycket "rising star".

Enigheten att han numer tillhör de namn i Vosne-Romanée man ska hålla koll på verkar dock total och anledningen är nog mest att han hela tiden levererar och gör riktigt bra viner i en traditionellt saftig stil där även terroir får säga sitt. Kanske har hans bakgrund med studier i både oenologi och geologi något med det att göra?

Det Bruno och hans domän har att erbjuda är välgjorda viner från i huvudsak Vosne-Romanée och de närliggande byarna Chambolle, Nuits-St-Georges och Gevrey. Sedan 1999 finns det även en Grand Cru i portföljen, nämligen 0,34 hektar Corton Rognet. Totalt förfogas över i runda slängar 6,5 hektar.

Ett snabbt hopp över till det vin som nu har druckits över två dagar här hemma, d.v.s. 2007 Vosne-Romanée "Les Hauts de Beaux Monts", Domaine Bruno Clavelier.

En underbart floral och trädgårdsfruktig doft med tydliga drag av smultron och jordgubbar som sedan liksom sträcker ut sig och räcker hela vägen till Bassets svarta vingummi, och då menar jag den ytterst färska varianten. I bakgrunden finns det sedan hela tiden en doft av Pinot-kryddor och lite mineraler. För att vara en Village-klassad flaska från Vosne-Romanée är doftbilden ruskigt elegant och förfinad.

I munnen möts man av en slank fruktsötma med basen i doftens söta röda bär. Munkänslan i övrigt är att syran gör vinet livligt och den näst intill totala avsaknaden av tanniner gör att vinet slinker ner i hastigheten "Blixtafort". Till fruktsötman kan adderas smaker av lakrits, violm vingummi och lite örter och kryddor och ett stänk grus. Häröigt uppnosigt och drickvänligt, men se till att temperaturen inte stiger för mycket om du inte gillar Pinot-sötma.

Andra vinet i rad med riktigt bra drickfaktor, men här finns ett par brasklappar. För det första måste man gilla Pinot med lite tilltagen fruktsötma och för det andra måste man (tycker jag) hålla temperaturen i schack. I rätt temperatur, tämligen kylig, är det nämligen ett utsökt vin.

2006 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Deux Montille

I Volnay arbetar numer barnen till en viss Hubert de Montille med att föra familjens traditioner vidare, och till det har man tillfört några doser nytänkande. Sonen Etienne är ansvarig för domänen och de röda vinerna, medan dottern Alix har hand om Negociant-delen, d.v.s. de vita vinerna....det är i alla fall den ungefärliga uppdelningen.

Att Alix tar hand om i huvudsak de vita vinerna är ganska naturligt då hon är gift med en viss Jean-Marc Roulot. För dig som inte vet det är det en av de absoluta stjärnorna i Bourgognes vita liga.

Bland de vita viner man gör finns självklart Chassagne-Montrachet på kartan och efter gårdagens röda Ramonet från byn så kändes inte steget så långt till ett vitt från samma ställe. Skillnaden är förutom producent också att vinet idag kommer från en annan vingård, nämligen Les Chaumées. Här pratar vi vitvinsmark och bra sådan. Riktigt bra viner härifrån kan vara både komplexa och lysande.

Låt se om dagens vin som är 2006 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Deux Montille kan leva upp till detta.

En ytterst läcker doftprofil som blandar gula frukter som spetsats med citrus med en brödighet och fet nötighet. Som om inte detta var nog vill även doftpuffar av mineralitet blanda sig i bilden. Sitter man och sniffar kan man komma på sig själv med att fånga stråk av både det ena och det andra under vinets sakta vaknande från sin 12-gradiga vila. Urläckert innan det ens har landat i munnen.

Det blir ta mig sjutton ännu bättre i munnen där fetma och syra kramar om varandra till en välbalanserad kropp som bär fram frukten och nötigheten till ett elegant citruslätt och mineralstänkt avslut.

På ren svenska är det här skitgott.

2004 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Domaine Ramonet

Chassagne-Montrachet är för många hjärtat när det gäller kvalitativ vitvinsframställning i världen. Anledningen är till stor del självklart baserat på de fantastiska Grand-Cruer som presteras i byn och då i synnerhet från Le Montrachet, men det finns även en hel del annat smått och gott på både Village- och 1er Cru-nivå.

Bland alla dessa övriga vingårdar finns det en vingård som sticker ut både p.g.a. sin storlek och för att fokus här mer är röda än vita viner. Denna vingård är Morgeot, en vingård som är mer än 58 hektar till ytan och som med anledning av detta är uppdelad i en drös lotter med egna namn, "lieux-dits", såsom bl.a. La Boudriotte och Les Fairendes. Namnet Morgeot kommer förresten från Abbaye de Morgeot som ligger i södra delen av Chassagne-Montrachet.

Jordmånen här är bra både för Chardonnay och Pinot-Noir och har inslag av olika delar kalksten, vit märgel och järn. Andelen är såklart olika i olika delar av vingården p.g.a. dess storlek. Dagens vinmakare, Domaine Ramonet, gör både röda och vita viner från vingården och dessa viner är följande:

• Morgeot (Blanc)
• Morgeot (Rouge)
• La Boudriotte (Blanc)
• Clos de la Boudriotte (Rouge)

Vinmakarna kan välja att använda specifika lieux-dits på etiketten eller benämna vinet med Morgeot. En cuvée bli dock såklart en Morgeot. Vill du se hur vingården är uppdelad finns en bra och pedagogisk sida här.

Dags att dricka och dagens vin är rött (vad annars vid denna kvicksilvernivå) och är en 2004 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Domaine Ramonet.

Väldigt tydliga, men också eleganta fat är det första som slår mig. Det är kafferost och mörk choklad som regerar tillsammans med en lite diffus men trevlig matta med Pinot-krydda. Frukten tar in sommarbär i form av hallon och jordgubbar och steget till skogen är inte långt med både undervegetation och tallbarr i doftbilden. Det känns som om vinet tagit ett bra steg framåt doftmässigt på ett år......så låt oss se vad som hänt med smaken.

I munnen har rödfrukten en dragning åt hallon och körsbär och när den tunnas ut lite avlöses den av jordighet, lite känsla av torkade bär och en rejäl skopa örtighet, utan att den är direkt störande som det ibland kan vara på viner från 2004. Örtigheten lämnar sen över till en grapeaktig beska, lite mineraler och en svag vaniljton och lite ljus choklad.

Ett riktigt gott vin såhär i elfte timmen när den sista flaskan är öppnad. Dags att jaga vidare efter fler röda viner från Chassagne-Montrachet. Om jag förstått det rätt är kombinationen Ramonet, Clos de la Boudriotte och 2009 nåt att kolla efter.

Bill Nanson på nattduksbordet

För den som gillar Bourgogne och söker information på nätet tar det inte många sekunder innan man hamnar på Bill Nansons eminenta sajt Burgundy Report. Nu har Bill tagit steget från nätet till det tryckta ordet på papper och lyckas med bravur föra över sitt trevliga språk till det nya formatet. Jag slukade gladeligen den första delen av boken i ett längre nafs och insåg helt plötsligt hur lättsmält den delen var. Boken förresten är The Finest Wines of Burgundy - A Guide to the Best Producers of the Côte d'Or and Their Wines, Bill Nanson.

Ska jag vara lite mer strukturerad i bedömningen så inleds boken med en introduktion där man täcker in baskunskaperna avseende marken, historien, druvorna, vinmakandet och lite annat i självaste Côte d'Or. Allt detta ryms på 50 sidor, vilket självklart gör att det inte blir några djupdykningar rent faktamässigt, men däremot får man en snabb överblick som nog är tillräcklig för de flesta. Om man nu inte snöar in på Bourgogne som jag.

Nästa del, som är bokens huvudsakliga tema, är en genomgång av de producenter som Bill rankar högst. Först betar han av Côte de Nuits och dess byar innan han ger sig på dess producenter, och sedan är det samma visa för Côte de Beaune. Här är det precis som tidigare inte så mycket information om respektive by och producent om man jämför med andra referensverk, men man får en massa övergripande information och det går fort att läsa och är ganska lättsmält.

Det som är bonusen för egen del är att boken lyfter fram ett antal nya namn i ljuset, en del som är helt nya för mig och en del som ingen tidigare har lyft fram på det här sättet. Till det ska läggas att Bill gjort sina bedömningar av producenterna som helt oberoende och betalande konsument, vilket är unikt i sammanhanget.

Slutsatsen är att det är en bra instegsbok, men om kunskapstörsten tilltar så räcker den inte så himla långt, fast då finns ju å andra sidan annat att komplettera med.