Fingrar i fel syltburk - Comte Georges de Vogüé

Vårglädje á la Valborg, ett par ankbröst och en kväll där vi faktiskt slipper frysa vid brasan. Barnen är helt enkelt för gamla för att vilja titta och för unga för att vilja partaja. Hur plockar man då fram ett vin en sån här "gratiskväll"? Utan att gå in på ologikens svängningar landade jag i att det vore kul att prova en Comte Georges de Vogüé.

De Vogüé behöver knappast någon närmare presentation, utan det är en av de domäner som en hyfsat enad kritikerkår på något sätt lyfter till stjärnorna. Samma människor brukar hävda att viner från domänen ska väntas ut läääänge, men ibland sägs att deras byvin från Chambolle Musigny kan funka att dricka hyfsat ungt.

Låt oss se hur det är med den saken.

I dagens glas hälls det således upp en 2006 Chambolle-Musigny, Comte Georges de Vogüé och vi håller tummarna för att det funkar till ankbrösten som får samsas med apelsinsås och en variant av julienne-potatis som görs krispiga i ugnen.

Färgen i glaset visar fortfarande på ett ungt vin utan några direkta spår av mognad. Doften är vid öppnandet väldigt diffus och det är liksom bara en dimma av rödfrukt att sniffa på. Vinet säger helt enkelt åt oss att återkomma med omdömen efter att luft har fått trolla med sitt lilla spö. Varför tjafsa.....?

Någon timme senare har frukten börjat få drag av både av jordgubbar och körsbär, och ju mer tid som går så kommer de Chambollska särdragen alltmer krypade, Det blir mer sötma av rödfrukten och en mjuk kryddighet öppnar sig. Samma sak gäller smaken. Det som i början var ett rätt harmonilöst vin börjar arbeta sig ikapp och bakom syran, tanninerna och frukten växer mer och mer en silkighet fram. Till slut blir vinet både riktigt trevligt och rejält lättdrucket.

Fast hur jag än hjälper till och önskar mer så orkar det inte hela vägen. Jag är helt enkelt för tidig med den här flaskan. Precis samma sak upplevdes tidigare med årgång 2007. Det finns en potential, men den lär ta tid. Mina få resterande flaskor kommer att få ligga still läääänge och känslan just nu är att de Vogüé inte kommer att få del av mina slantar framöver. Det finns helt enkelt bättre viner för samma eller lägre pris.

Lite Monthelie värmer upp en frusen kropp

Att ställa sig vid sidlinjen på en fotbollsplan en timme en fredagskväll innebär att kroppen blir frusen in till märgen. Tur då att man redan plockat fram en flaska från källaren. Lite rött värmer ju som bekant upp en ganska bra, men först en snabb återtitt till gårdagens vita från Jean-Marc Morey. Här måste nämligen nämnas att även om syran kanske saknas så är det en ypperlig nektar såhär dagen efter. Både jag och sambon ger tummen upp och vinet kan nog gå mot en riktigt intressant mognad. Ett typiskt fall av....hur gör vi nu med återstående flaskor då?

Nåja, över till dagens vin och producent. Ibland kan en liten kommentar på bloggen göra vinvalet enkelt. Det var tvunget att bli en till Morey och jag har ett tag tänkt prova det senaste Morey-inköpet....så låt oss börja.

Dagens Morey är Pierre Morey och det är en man som har haft många järn i elden, men vi hoppar tillbaka i tiden för historien om domänen börjar långt tillbaka. Redan på 1500-talet finns det nämligen spår av Pierre's förfäder i Chassagne-Montrachet och 1793 slog de ned bopålarna där domänen finns idag, alltså i Meursault.

Ett långt hopp framåt i tiden ger att Pierre's far, Auguste, under 30-talet inledde ett samarbete med Domaine Comte Lafon, så förutom egna viner så gjorde han vin av deras druvor. Allt detta skedde under etiketten Auguste Morey-Genelot. 1971 startade så Pierre sin egen verksamhet, d.v.s. Domaine Pierre Morey och sakta men säkert tog han över samarbetet med Comte Lafon.

Sedan tog denne produktive man även en roll som en chef på Domaine Leflaive, något han sysslade med från 1988 och 20 år framåt. 1984 beslutade sedan Comte Lafon att "plocka hem" produktionen och över ett antal år så tappade Pierre de vingårdar han tidigare hade haft att leka med. Skam den som ger sig tänkte väl Pierre och kickade igång en négociant-verksamhet för att ersätta tappad mark.

Denna resa har till slut landat i en egen verksamhet med egna ägor på runt 10 hektar. Gräddan är vingårdar som ger vita viner från i huvudsak Meursault. Vid sidan av detta finns négociant-verksamheten (Morey-Blanc) som producerar runt  20-30.000 flaskor årligen. Slutligen måste nämnas att för att säkra återväxten arbetar numer dottern Anne tillsammans med Pierre och domänen kommer säkerligen att landa i
säkra händer vad det lider.

Nåväl, nu över till dagens vin, d.v.s. 2002 Monthelie, Domaine Pierre Morey. Druvorna till vinet kommer från 6 olika vingårdar i byn Monthelie, en by som ligger ovanför Meursault och Volnay på en sluttning av Montagne du Chagnot.

En mogen doft av jordgubbar och körsbär samsas med kaffe från de rostade faten. Till det en nästan lite stickig bukett av örter och kryddor, där en sötma och kryddpepprighet känns tydligast i min näsa, men visst fasen svansar lite lagerblad där också. Vem fasen kryddar Pinot med lagerblad these days? Att sedan bjudas på en härlig unkenhet ovanpå det gör att de sista spåren av frusenhet lämnar kroppen och leendet ersätter. En bra och rätt mogen sniff helt enkelt.

Smaken å andra sidan är på sätt och vis ganska enkel och rättfram i sin Pinositet, men den har sin balans i syror och millimeterstora tanniner som bär frukten hela vägen till en väldigt trevlig och mineralisk eftersmak. Snyggt, enkelt och förbaskat drickvänligt....inte Pinot-saft, men nästa nivå på stegen.

Påfyllning och utsortering

Igår var det lilla julafton hemmavid då det landade ett stort lass Bourgogner på parkeringsplatsen. Grannfrun slog en signal att leverans hade skett och jag gasade hem för att flytta in vinerna från sol till sval källare. Det roliga är ju att öppna kartongerna som ett barn på julafton, men sen kommer ju baksidan med all registrering. Jag är mitt uppe i den just nu. Puuuuh!

Samtidigt med detta tänkte jag snabbt kolla vad jag har för vita 2006or i källaren. Jag vill nämligen testa igenom dem för att få koll på vad som måste drickas upp inom en snar framtid. Det verkar nämligen vara stor skillnad på hur olika vita viner i min källare klarar sig från just den årgången.

Ett vin jag på något sätt har förbisett rätt länge är Chassagne-Montrachet från Jean-Marc Morey, så det är dags att ta tempen på det. Det dricks helt utan tilltugg och enda sällskap är boken Just Kids av Patti Smith. Vill du veta lite om producenten så har jag skrivit en del här.

Upphällt i glaset finns en färg som är en blandning av halm- och gyllengul. Ibland är färgen i sig väldigt tilltalande och det här är just en sån. Ren, klar och vacker......ja, inbjudande.

Den första bekantskapen som stiger upp ur glaset är något som liknar en blandning av alkohol och lösningsmedel, men rätt snart börjar det värsta ge vika och en nästan tropisk frukt skymtar fram tillsammans med lite honung. Visst finns där lite toner av citrus också, men mindre än önskat faktiskt. I övrigt kan skönjas lite rostade fat, men annars är det svårt att hitta så mycket mer.

I munnen är det lite smörigt och silkigt lovande, men det blir lite väl glest då syrorna är på rask tillbakagång. Eftersmaken ger dock en god, men kanske lite väl avrundad beska som ligger kvar. När jag vant mig vid att syrorna inte riktigt är med så är det faktiskt gott. Man får dricka det på dess egna villkor helt enkelt.

Det här tillhör dock definitivt kategorin vita 2006or som bara måste drickas snart. Det finns en del som visar de dragen och det verkar som om de åker snabbt nedför backen. Kanske kan det vara så att det är flaskvariation i det här fallet, men jag tror nog mer på snabbt åldrande. Jag har ett par flaskor kvar så det blir till att knäcka någon rätt snart för att få visshet.

Ögongodis

Vill du drömma dig bort en stund?

Klicka här om du vill njuta av vackra bilder från Bourgogne tagna av Michel Joly

Förbaskat högt sniffvärde per krona

Så var vi då tillbaka hos släkten Gros och denna gång slår vi oss ner hos Monsieur Bernard. Lite kuriosa om Bernard är att förutom att älska vin så ska han vara en rackare på att spela piano. Frågan är om talangen att göra vin eller att spela piano är starkast? Oavsett får vi vindrickare vara nöjda med att Bernard fortsätter med familjearvet, d.v.s. vinet.

Bernards vinkarriär började direkt efter militärtjänstgöringen och 1984 tog han över rodret för domänen. Han har sedan dess införskaffat en hel del land i Hautes Côtes de Nuits och låtit omplantera över 90% av ägorna på drygt 20 hektar. Bland innehavet finns sådana pärlor som Clos de Vougeot, Echézeaux, Les Grands Echézeaux och Richebourg, så potentialen till bra viner finns, i synnerhet när rankorna får några år till på nacken.

Hyllningskörerna har på senare år varit många och det är aktade namn som Robert Parker, Allen Meadows och Clive Coates som hör till hyllningsskaran. I synnerhet lyfter man fram det faktum att vinerna tycks bli bättre och bättre, med mer koncentration i takt med rankornas ålder. Vad månde bliva när druvmaterialet blir ännu bättre?

Intressant är att Bernard hanterar sitt druvmaterial på ett sätt som skiljer sig från många andra vinmakare i Bourgogne. Här sker ingen kallmaceration då jäsningen startas inom ett par dagar med hjälp av tillsatt jäst. Nästa sak, som han har gemensamt med brodern Michel, är att efter färdig jäsning/maceration så värms musten upp till 40 grader i ett dygn eller så, i syfte att bl.a. extrahera mer färg och runda av tanninerna. Kul med någon som avviker från den gängse "moderna" ramen av den senaste generationen vinmakare från Bourgogne.

Vad har vi då i glaset idag? Jo en 2007 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Domaine Gros Frère et Soeur.

Snacka om att erbjuda näsan ett spektrum av dofter för en relativt billig penning. Här finns till att börja med en palett med rödfrukt som för mig innehåller syrliga bär som vinbär och lingon, men också toner av körsbär. Sen finns det en stark örtighet med varma vedartade örter och terassens tomatplantor som i växtriket får slåss mot tallskogen och dess skogstjärn. Att sen få doften av sommarmorgonens blöta grusväg på köpet gör att vilken sniffälskare som helst kan känna sig bönhörd. Ekfat.....jaja, såklart finns de med i bakgrunden.....och säkert en uppsjö annat som min avtrubbade näsa inte kan få korn på. Ja förutom vissa animaliska drag då.

I munnen når vi inte lika långt, men visst får vi en skön syra som bär den röda frukten och en rätt bitig och örtig beska som ger kärvhet i sällskap med de tanniner som finns. Med tid och luft börjar man förstå att det finns en bra potential här då det sakta kryper fram en silkighet och sötma som bådar gott. Om sötman är från kola eller lakrits låter jag vara osagt, men gott är det.

Toppbetyg för sniffen och gott betyg i övrigt för i sammahanget blygsamma 195 riksdaler. Gott betyg ges även här.

Fortsatta källarprov av årgång 2005

Med anor i Nuits-St-Georges som dateras tillbaka till 1600-talet får man väl säga att familjen Remoriquet är rotad i byn. Det var dock inte förrän runt 1890 som domänen Remoriquet skapades och den har sedan dess följt från en generation över till nästa för att sedan 1976 ha kompletterats med dagens huvudman Gilles Remoriquet.

Det börjar kännas som en väldig upprepning att skriva att den senaste generationen har haft stor inverkan på den kvalitetshöjning som har skett inom domänen, men så är fallet även här. I huvudsak har man gjort ett par större förändringar. Det ena är att modernisera vinanläggningen och arbeta mer modernt och varsamt med druvmaterial och druvsaft och den andra är att tydligare plocka druvorna vid fenolisk mognad och inte bara läsa av socker och syra. Sen har man såklart förbättrat övrigt arbete i vingåren och slutresultatet är ett mognare och bättre druvmaterial att arbeta vidare med.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet var jag ska placera den här producenten på kvalitetsskalan. Det kan bero både på att jag inte till hundra procent är en Nuits-St-Georges-freak, men det kan också bero på producenten. Låt oss se vad dagens vin gör för bedömningen. Vinet som har hällts upp idag är ett byvin från Nuits-St-Georges och således en 2005, Nuits-St-Georges från Domaine Henri et Gilles Remoriquet.

En tydlig och klar doft av körsbär med inslag av såväl undervegetation som kött. Ovanpå det finns fint behandlade fat med en svag kafferostad ton.

I munnen spritter det av ungdom. Här slåss syra och tanniner om vem som ska komma först över mållinjen. Det bli lite så att jag först glömmer bort att det finns en massa fruktaromer, mineraler, drag av örtkryddor, peppar och anis. Visst finns de där och visst är det ett uppfriskande vin, men för min gom är det alldeles för tidigt att dricka. Återstående flaskor får besök tidigast 2013. Hmmm, det kan nog bli gott det här och det är värt den dryga tvåhundring jag la på det för något år sedan.

Smak på slott

Vid mitt först besök i Bourgogne visste jag hur det låg till, att det skulle finnas mysiga små byar, att Côte d'Or är ganska fjuttigt litet och att det inte finns speciellt många slott. Hur lätt är det att fatta? Ett klassiskt franskt vindistrikt och så hör slott lite till undantagen.

Nästa sak är att självklart gäller samma regler för producenter som marknadsför sig under namnet på ett slott som för övriga producenter i Bourgogne. Det gäller helt enkelt att plocka russinen ur kakan. Varning kan exempelvis utfärdas för Château de la Marsannay som inte producerar något av värde enligt säkra källor. Har själv inte testat. Sen finns ju Château de Corton-André som är riktigt vackert, men inte heller producerar något av direkt värde.......and the story goes on....

.....som tur är finns det också slott som är bra på det här med vin. Det är väl i huvudsak tre stycken man kan lyfta fram i Côte d'Or och det är följande:

• Château de Chorey-Les-Beaune
• Château de Puligny-Montrachet
• Château de la Maltroye

Eftersom det släpptes ett vin från Château de Puligny-Montrachet på systembolaget för några dagar sedan får det bli detta slott som blir dagens ämne.

Jag har själv ingen erfarenhet av äldre viner från denna domän, men det anses att produkterna på sin höjd har varit medelmåttiga innan Etienne de Montille kom med i handlingen 2002. Innan dess var det bl.a. ett par banker som mest lekte vinproducenter, men 2002 tog det alltså fart. De Montille har såklart satt avtryck både ute på fältet, med sikte på att arbeta biodynamiskt, och i vinanläggningen, där målet är att arbeta så naturligt och varsamt som möjligt. Det här har såklart gett utslag på slutprodukten och de Montille som från början knöts upp på sju år förlängde 2008 sitt kontrakt, så vi kan med glädje se fram emot flera bra årgångar.

Dagens vin är 2008 Puligny-Montrachet från Château de Puligny-Montrachet och om jag har snokat fram rätt information så görs vinet på druvor från 1er Cru-vingården Les Chalumaux. Det är nämligen så att en liten del av den vingården har nerklassificerats p.g.a. att man har tillfört för stora mängder jord från andra områden, något som någon påpekade och degraderingen var ett faktum.

Man kan ju bara undra hur mycket rötterna bryr sig om det och i min lilla hjärna har vi definitivt att göra med 1er Cru-material. Låt oss se vad näsa och mun säger om det.

Här finns en tydlig doft av citrus som samsas med mjuka eller svagt doftande gula äpplen. Frukten är uppblandad med rostad ek, och som bihang finns också lite honung och smörig kola.

När man får det i munnen blir den fylld av en nästan övertydlig syra där citronen lätt kan hittas av en femåring. Syran skär igenom den fetma av smörighet som finns och blottar lite metall och en mineralitet som upplevs som skarp av den häftiga syran. Och sjutton vilket grapebeskt avslut...här stannar syra, beska och mineral kvar som en kvast ganska länge. Gott, men oförlöst.

Det här är såklart ungt, men det är skitkul att dricka då det sticker ut med sin extrema syra och gissar jag rätt kommer det att bygga ihop sig till något riktigt snyggt om några år. Köpa fler? Jag ska fundera på saken, men då är det mest för att se vad tid kan göra med denna ungdomliga dryck.

Förr SO4, nu 161/49, 3309C och 41B

Jag har aldrig riktigt orkat få kläm på hur samspelet mellan jordmån, rotstock och ympmaterial fungerar i detalj, d.v.s. vilka val den gode burgundiske vinbonden ställs inför när han/hon ska ny- eller återplantera vinrankor. För att få lite bättre koll botaniserade jag lite i böcker och på nätet och följande inlägg är en rätt övergripande beskrivning om hur saker ligger till rent generellt. Slutklämmen är sedan varför vissa rotstockar väljs framför andra i kära lilla Bourgogne.

Bakgrund
Redan i Catos "De Agri Cultura" som kom ut runt 160 f.kr. finns det beskrivningar om hur fortplantning av vinrankor sker genom ympning, inte något nytt under solen alltså. Det vi vinälskare tänker på när det gäller startskottet för ympning dateras dock till slutet av 1800-talet då man kom på att ympning på amerikanska rotstockar var ett sätt att undvika vinlusens härjningar.

Så långt allting gott och skolboksnamn som Vitis rupestris och Vitis riparia landade i vinodlarvokabulären. Det slutar givetvis inte här, utan människan som den kluriga varelse hon är, skulle förfina det här med rotstock, ympmaterial och jordmån betydligt mer. Det har skett genom lite av en kombination av vetenskap, empiri och känsla, och vi har idag landat i en uppsjö med tänkbara varianter.

Egentligen är det i teorin väldigt enkelt.

• Du har en jord med viss beskaffenhet
• Du väljer en rotstock baserat på denna
• Du väljer en druva eller klon som har egenskaper som matchar jord (eg. terroir) och rotstock

......och vips är du en vinbonde med lysande druvmaterial. Så enkelt är det såklart inte, men teori är ju teori. Låt oss ta det lite mer noggrant.

Rotstockens primära egenskaper
Det finns en grundläggande egenskap för ett rotsystem som måste få vara med och styra val av rotstock och det är rotens förmåga att ta upp och transportera vatten, näringsämnen och annat. Det innebär att olika rotsystem påverkar växtpotentialen hos olika ympmaterial, något som styr potentiell avkastning.

Till det finns det en uppsjö andra egenskaper som tillmäts värde vid valet. Ett exempel på viktiga egenskaper listades av Reynolds och Wardle 2001. Deras lista ser ut som följer:

• Resistens mot vinslusen
• Resistens mot nematoder
• Anpassningsförmåga till jordar med högt PH-värde
• Anpassningsförmåga till jordar med lågt PH-värde
• Anpassningsförmåga till salthaltiga jordar
• Anpassningsförmåga till blöta eller dåligt dränerade jordar
• Anpassningsförmåga till torra jordar

Andra egenskaper man kan hitta om man gräver lite mer i ämnet är bl.a. hur väl en rotstock klarar jordar med kalk/kalksten, resistens mot andra sjukdomar, härdighet mot kyla, påverkan på växtkraft, påverkan på typ av växtsätt, m.m.

Påverkan på vinet
Det riktigt intressanta är väl trots allt hur olika typer av rotstockar påverkar det slutliga vinet. Är det något som man kan märka i det upphällda glaset?

Det har självklart testats vetenskapligt vid ett flertal tillfällen. Testerna har gjorts på flera av vinvärldens stora druvor och har fungerat så att rotäkta plantor har planterats med exakt samma betingelser som ympade plantor. Därefter har druvorna analyserats rent vetenskapligt och testpaneler har druckit av de färdiga vinerna.......och resultatet?

Intressant nog har man tydligt kunnat se skillnad på ett flertal egenskaper såsom olika typer av syror och syramängd, skillnad avseende diverse fenoliska ämnen, m.m. Skillnaderna är olika för olika typer av druvor, och det råder även skillnad mellan olika typer av rotstockar. Utan att gå in på detaljer hamnar man lätt på ren vetenskap när man gräver i ämnet. Är du intresserad har jag listat ett par intressanta länkar nedan.

Sedan hävdas det att olika testpaneler har känt skillnad i rena provningar, så det påverkar alltså även det vi upplever i glaset. Det här innebär att det är av yttersta vikt att välja rätt kombination av rotstock och ympmaterial.

Hut väljer man då?
Det gäller självklart att balansera mellan rotstockens samspel med jordmånen och samspelet med ympmaterialet. Här gäller att ta hänsyn till resistens mot olika sjukdomar, anpassningsbarhet till olika jordar, samt påverkan på växtkraft och druvkvalitet. Inte det enklaste då det tar många år av empiri för att dra nya slutsatser i frågan.

I Bourgogne har man under en tid använt sig av rotstock SO4 (varför dessa sexiga namn?) på bred basis, men på senare år har man övergivit denna till förmån för andra sorter. Anledningen är bl.a. att SO4 i grunden ger för hög avkastning initialt och inte passar så bra för alla jordtyper. Den tenderar bl.a. att ha problem i kalkhaltiga jordar över tiden.

Idag används istället bl.a. följande rotstockar. Följ länkarna för detaljinformation.
161/49 - Föredrar väldränerad jord (sluttningar) är känslig för nematoder och påskyndar mognad till viss del
3309C - Vill ha låga kalknivåer, är känslig för nematoder och påskyndar mognad
41B - Klarar höga nivåer av kalk, men är känslig för nematoder och försenar mognad

Handen på hjärtat, när tänkte du på vilken rotstock som användes för druvorna du har i glaset?

Länkar
Winegrowers
Kentucky state university
South African Society for Enology & Viticulture

Påskkyckling och en flaska rött från Comte Senard

Strax norr om Beaune ligger den berömda Corton-kullen, där det finns rejäla mängder bra vingårdsmark. Bl.a. är detta det enda ställe i hela Bourgogne som har både vita och röda Grand Cru-gårdar. Till det finns en del bra 1er Cru-mark och då kan man inse att det måste finnas bra viner härifrån.

Nedanför kullen ligger den mysiga lilla byn Aloxe-Corton med bara runt 250 invånare och här finns ett fåtal producenter samlade, däribland bl.a. Domaine Comte Senard.

Domänen har sina rötter daterade så långt tillbaka som 1857 då den började byggas upp kring monopolvingården Clos des Meix. Efter ett hopp i kalendern till 1971 så hamnar vi där Philippe Senard tog över rodret och under hans "regim" ökades kvalitetsmedvetandet.  Ett lite udda tilltag var att anlita den libanesiske oenologen Guy Accad för att få ordning på arbetet i både vingården och vinanläggningen, något som har visat sig funka.

Förutom domänens egna vingårdar och viner så ansvarar man sedan 1989 fullt ut för produktion och försäljning av Domaine des Terregelesses viner. Sedan några tillbaka har stafettpinnen lämnats över till nästa generation och idag är det dottern Lorraine Senard som har ansvaret för domänen.

Över till vinet.

Till dagens påskkyckling fylld med stekt, karamelliserad citron och nyskördad timjan har vi plockat fram en ung flaska från Comte Senard, nämligen en 2007 Comte Senard, 1er Cru Valozières. Valozières är förresten en väldigt bra belägen vingård som ligger dikt an till den förträffliga Les Bressandes.

Två saker lyfts upp från det stilla glaset, en ton av rostad ek och en tydlig rödfrukt som redan i näsan känns syrlig. Med lite luft avslöjar sig frukten som jordgubbar och körsbär, och de får samsas lite med kaffe och en gnutta anis.

I munnen är det en frisk och syrafylld rödfrukt som är huvudintrycket. Där finns också örtkryddor och en viss grapefruktbeska och såklart en liten skopa tanniner.

Som helhet ett helt OK vin, men jag hittar inget som riktigt kan motivera priset (494:-). Det ligger inte på den nivån här och nu och det finns andra viner i den här prisklassen med mer potential. Det är gott och funkade till maten, men återköpsklockan ringer inte.

Back to basics med Camille Giroud

Gårdagskvällen tillbringades med kamrater ute på Djurgården, närmare bestämt på Cirkus. Vi åt, drack öl och hade ett trevligt umgänge, men framför allt såg vi en av humorns största förgrundsgestalter bjuda upp till show. En av höjdpunkterna var definitivt talet John Cleese höll vid Graham Chapmans begravning, något som jag inte hade sett tidigare. Klicka nedan så förstår du lite av vad showen bjöd på.

Är man sedan bortbjuden på middag kvällen efter känns det som att en flaska Pinot måste knäckas innan dess om jag inte ska riskera att gå in i självspinn. Ner i källaren och rota och efter lite funderande kommer jag ut med en ung och lovordad bas-Bourgogne från Camille Giroud. Vinet är en Côte de Beaune-Villages 2008, ett vin som släpptes i höstas och som i skrivande stund endast finns kvar i två exemplar på Regeringsgatan.

Här bjuds en frisk doft av röda bär uppblandad med milda toner av ek och kafferosteri. En begynnande doft av sous-bois och tallskog börjar också ge sig tillkänna när vinet har fått luft och värmts upp lite. Verkligen en snygg doftprofil för ett instegsvin.

Smaken är också den friskt bärig med samma inslag av ek. Här finns också drag av smörkola, en nypa anis, örter och vått sommargrus. Fortfarande ungt och lite, lite hopknutet, men ack så trevligt att bara gå och ta sig ett glas då och då. Camille Giroud eller egentligen vinmakaren David Croix gör en definitivt inte besviken.  Det var gott innan middagen och gott nu efteråt och definitivt värt sina pengar (198:-).

Vill du läsa mer har jag har tidigare skrivit om Camille Giroud här.

Gamay fullbordar cirkeln (nästan)

Jag har ju en viss förkärlek för Pinot Noir och Chardonnay från Bourgogne, men visst dricker jag en del annat (mestadels obloggat) från alla möjliga druvor och platser. För att inte gå helt utanför ramarna tänkte jag dock fullborda Stor-Bourgognes normala druvsamling med att dagen till ära knäppa en Gamay.

Det innebär att de druvor från Bourgogne som man normalt sett kan få tag på har provats och bloggats under året. När det gäller Pinot Noir och Chardonnay gäller ju att dessa druvor finns i nästan varje inlägg, men det har även druckits Sauvignon Blanc och Aligoté.

När det gäller Sauvignon Blanc ligger det ett område sydväst om Chablis där det tillverkas viner på 100% Sauvignon Blanc. Området heter Saint-Bris och det, samt ett vin på systemet finns beskrivet här.

För Aligoté gäller att det odlas och tillverkas viner på den druvan från Mâconnais i söder till Chablis i Norr. Den bästa Aligotén skapas i Bouzeron, där Aligoté har fått en egen AOC-beteckning, Bouzeron-Aligoté AOC. För några dagar sedan bloggades här om denna druva.

Jaha, tillsammans med dagens Gamay har jag då täckt de vanliga, men sen då, vad finns det mer för druvor?

Jo här är en liten enkel lista med allt från riktigt använda till nästan utdöda druvor.

• Pinot Blanc kan användas i viss röd och vit Bourgogne
• Pinot Gris (även kallad Pinot Beurot) kan användas i viss röd och vit Bourgogne
• Melon de Bourgogne kan användas i viss vit Bourgogne (marginellt)
• Sacy kan användas i viss vit Bourgogne och Crémant de Bourgogne (Yonne)
• César kan användas i Bourgogne Passetoutgrains (marginellt)
• Tressot* kan användas i Bourgogne Passetoutgrains (marginellt)
• (Pinot Gouges - en vit mutation av Pinot Noir. Kallas även Pinot Musigny)

*Intressant är att Tressot inte ens finns listad i Oz Clarke´s druvbok.

Det finns en mängd personer som har beskrivit druvorna från Bourgogne på ett bra sätt. Ett par av de bästa hittar du här och här.

Då tar vi oss över till vinet, som är 2008 Morgon från Marcel Lapierre.

En första svallvåg av röda bär kombinerat med peppar slår mot näsan. När jag hämtat mig går det att plocka ut bären i form av lingon, tranbär och nypon. Även pepparen har fått sällskap och det i form av vedartade örter och en bit kött. Lovande "indeed".

Skjuts in i munnen och där känns doftens aromer igen, typ nästan allihopa. Lindar man sen in det i en ganska mjukt fodrad kropp med lättsmälta tanniner och ungdomens friska och härliga syra, så har vi landat i Gamay-juice av det bättre slaget.

Det här liksom bara slinker ner utan motstånd och är helt klart gott. Ska jag anmärka på nåt så slinker det kanske ner lite väl lätt, men näääää, jag skiter i att anmärka och tar en klunk till. Vinet är tidigare bloggat här.

Aligoté x 3

Tänk dig att växa upp med föräldrar som Pinot Noir och Gouais Blanc. Den ena föräldern går omkring röd om nosen och sätter elegans i första rummet och den andra är blek om ansiktet och har mer eller mindre dött ut. Vad händer då med avkomman?

Jo, det blir en högavkastande avkomma som ger hyfsat stora druvor i rätt riklig mängd. Lite åsidosatt är den dock då den nästan aldrig får ta plats i finrummet. Finns det möjlighet att plantera "finare" druvor så är det oftast så att vår lilla avkomma får hitta andra platser att slå rot eller så kanske den rentav rycks upp med rötterna.

Det har blivit så att växtplatserna idag mest finns i Östeuropa där avkastningen är väldigt hög och vinet således mindre bra. I övrigt finns små skvättar i bl.a. Chile och USA och självklart finns det en del i moderlandet Frankrike. Här finns merparten i Chablis och resten är i huvudsak utspritt i övriga Bourgogne.

Vi pratar självklart om druvan som går under namnet namnet Aligoté. Druvan som traditionellt används till att blandas med Cassis för att göra kir, men även används för både mousserande Crémant de Bourgogne och för vanliga vita viner.

Idag ska vi se vad tre olika producenter kan göra av den lite mer udda druvan och för ändamålet lastar vi fram skaldjur av alla de slag. Då vinerna mer dracks än provades blir anteckningarna kanske inte helt att lita på.....men, men...låt slaget börja.

I glas 1 har vi ett vin som öppnades under gårdagen och som bjuder på en del blommor, gröna äpplen, päron och citrus. Sammantaget en väldigt frisk doft. I munnen återkommer frukten, men det är nog tre andra drag som slår en ganska tydligt. Först och främst är det en rejält frisk syra, sedan så upplever jag att vinet är väldigt, väldigt tunt och slutligen lämnar den kvar ett rätt "bitig" beska.

Ett enkelt och ändå rätt OK vin som finns att tillgå för 99 SEK på bolaget. Det får dock definitivt nöja sig med plats tre. Vinet är 2009 Bourgogne Aligoté från firma Drouhin.

Nästa glas bjuder upp lite mer till dans och här finns tydliga tecken som gör att det borde kunna passa maten. Det doftar musselskal eller ostron, ja av hav helt enkelt, men också av blöt lovikavante. Fruktmässigt finns antydan till äpple och citrus i bakgrunden och kanske rentav lite gurka. Frukten är tydlig i munnen och den får här sällskap av en tydlig mineralitet och en del smöriga spår av ek. I eftersmaken finns drag av Chardonnay med en trevlig citrusbeska och mineralsvans.

Definitivt ett par snäpp upp från föregående vin och en självklar andraplats. Gott och välgjort helt enkelt, även om man kanske inte köper sådana här viner i bulk. Vinet är 2007 Bourgogne Aligoté från Michel Bouzereau et Fils. En vinmakare från Meursault som är känd för sina fina viner just därifrån.

När det gäller det sista glaset så luftades det i karaff i fem timmar innan middagen och stod sedan i karaff under resten av kvällen. Tur var det då mina första intryck var att vinet stank av en blandning av kloak och stinkande hav. Bilden blev en sandstrand vid havet där tång har flutit iland i massor och ligger i solen och luktar illa. Efter några timmar har det värsta lagt sig och kvar finns tång, dygnsgamla musselskal, en gnutta rök och kanske, kanske, fångar jag in lite gurka mitt i doftattacken.

I munnen var det initiala intrycket ingen höjdare, med smak av skaldjur och en skarp beska som gjorde att jag fick hålla tummarna.....och tänk vad några timmar i luft kan göra med ett vin.....vips så kan man fånga äpplen, citrus och mineraler, även om havsdofterna tydligt finns kvar. Lägg till det en frisk syra och ett skönt citrusbeskt avslut och vinet seglar upp till förstaplats. I synnerhet vinner det i kombinationen med bordets skaldjur där det gifter sig perfekt. Vinet då? Jo, det är en 2007 Bourgogne Aligoté från firma Leroy.

Sammantaget en riktigt kul vinupplevelse där vinerna kanske inte riktigt är i min smakprofil, men att de passar till skaldjur är helt klart. Vidare är det också klart att det går att göra riktigt bra och intressant vin på druvan Aligoté. I synnerhet kvalificerar sig vinet från Leroy in på skalan "intressanta vinupplevelser".

Källarprov av årgång 2005

Det finns så mycket åsikter om årgångar hit och årgångar dit och hur bra eller dåliga de är. I mitt tycke är årgångsvariation lite av charmen med vin och är det bara en bra producent bakom vinet blir det oftast ett bra vin. Sen finns det ju årgångar som är mer lagringsdugliga än andra, så är det bara. Ett sådant år i Bourgogne är 2005 och jag känner att det börjar bli dags att, sakta men säkert, ta tempen på flaskorna i källaren från det året.

Varför då inte börja med en favoritproducent och något så enkelt som ett Village-klassat vin. Valet faller på en Vosne-Romanée från Domaine Robert Arnoux och årgången är självklart 2005. På etiketten finns även vinmakare Pascal Lachaux's namn, något som borgar för att det faller mig i smaken. Lite kort om producenten har jag tidigare skrivit om här.

Innan vi provar vinet fräser vi lite styckad kyckling tillsammans med morot, lök och taggsvamp och kryddar det med salt, svartpeppar, lite fond och en skvätt Aligoté, modell större. Det får sedan puttra ihop sig och läggs upp på tallrikar tllsammans med hederlig, köpt pommes. Aligoté finns kvar till i morgon så här finns nog utrymme för lite roligheter.

Dags att hugga in och se hur vinet mår idag.

Det första som slår an hos mig i doftintrycken är elegans. Här finns en silkig blandning av lakritstoner, mint eller menthol, och en svag ton av ekrostning. På andra planhalvan återfinns en skopa körsbär och en och annan dito av röda skogsbär.

Elegansen är ännu tydligare i munnen. Här finns en behaglig syra och kvardröjande tanniner som samsas väldigt väl med vinets frukt och lakritssötma. Det tydligaste intrycket är ändå hur silkigt vinet redan är och hur bra det är för att vara ett Village-klassat vin.

Visst går det att ta ett eller ett par snäpp upp på skalan, men redan på den här nivån presenterar sig Bourgogne från sin bästa sida. Dubbla tummar upp, ingen snack om saken. Det gäller både till maten och som solitär.

Just ja, det var ju ett utlåtande om hur årgången mår jag var inne på......och med detta första källarprov på länge så måste jag säga att det verkar stå bra till. Att det sedan finns potential för mer gör ju inte saken sämre.

Madame Lalou Bizet Leroy, en levande legend

Det vilar ett mystiskt skimmer kring namnet Leroy och mycket av det tillfaller helt klart Madame Leroy själv. Har man en bakgrund som delansvarig för Domaine de la Romanée-Conti och tillika hälftenägare i den domänen så är man ju redan då ett jättestort namn. Om man sedan ovanpå det äger (helt och delvis) och driver andra absoluta stjärnverksamheter så inser man lätt att det här är en kvinna att räkna med.

Det finns massor att läsa om Leroy på nätet och i böcker så jag tänker inte annat än nämna några korta fakta om vad Madame egentligen äger och är med och driver för något.

Toppnamnet är Domaine d'Auvenay som hon och hennes syster ärvde av deras far. Systern är sedan länge utköpt och domänen drivs numer som hennes egna toppdomän med viner för den stora plånboken. Vid sidan av detta finns Leroy S.A. som hon äger tillsammans med systern och en japansk partner. De har varsin tredjedel av ägandet. För att sluta cirkeln så äger Leroy S.A. sedan Domaine Leroy till 100%. Domaine Leroy levererar toppviner, fast inte på d'Auvenay-nivå och Leroy S.A. är negociant-verksamheten som levererar betydligt enklare viner.

En onsdagskväll i hemmets lugna vrå får man kanske drömma stort, men flaskan som öppnas kommer från negociant-verksamheten. Dagens vin är en 2000 Bourgogne Rouge från Leroy. Vinet finns för 299:- på systembolaget, men kan hittas billigare på annat håll. På tidigare utförsäljning från Theis Vine gick flaskorna för 149 DKK.

Redan när korken blottas känner jag igen mig. Här finns en kork som har tagit stryk och som kräver koncentration för att få loss i ett helt stycke. Sen är det smuts runt hela buteljöppningen som ska bort, innan jag tillåter mig att dofta. Mums, inga defekter här inte.

Upphällt i glaset kommer koncentrerade mörkröda bär, det är en kirschighet med en udd som pendlar mellan svagt lösningsmedel och mintighet. Svaga, svaga stråk av skog och svamp kan anas i den annars kompakta frukten. Och förresten, vinet är ganska mörkt rött för att vara en burgundisk Pinot.

I munnen kommer en elegant körsbärsfruktig smak som har mognat ut, utan att börja falla isär. Det finns fortfarande kvar en gnutta smeksamma tanniner som spjärnar emot.

Det roliga med det här vinet är att det lurar en bort från Bourgogne i både utseende och doft. Jag hade nog kunna springa åt Italien innan jag fångade det i munnen, men inte ens då är det toktypiskt. Kul helt enkelt.

Det här är definitivt gott och lätt värt 149 DKK. Jag tycker iofs att det är värt 299 SEK också om du vill prova Leroy och en instegs-Bourgogne som slår ut de flesta andra.

OBS! Uppdatering avseende bedömningen. Efter ett dygn i kylskåp har vinet blivit riktigt atypiskt och levererar inte alls. Öppnad flaska bör således drickas upp direkt och flaskorna i källaren dricker jag i år.

Årets första skörd och ett litet stänk från Hubert Lamy

De sista spåren av vintern dröjer sig kvar på tomten i form av små strängar med snö. Hur stark och våryster solen än är så tar smältningen tid när skuggan kämpar emot med näbbar och klor. Leende vet vi ju ändå hur det blir. Värmen tar till slut segern och trädgårdslivet börjar på allvar.

Snön kom ju väldigt hastigt i senhöstas och det innebär just nu att tomten är full av löv som ska krattas, men det finns även andra, kanske lite mer lustfyllda, saker att ta tag i......

.....på med stövlar, fram med spaden och ut i det inhägnade trädgårdslandet. Här behöver vi återigen fylla på med mylla och gödsel/kompost så att jorden blir redo att ta emot frön och lökar längre fram, men det är en senare fråga. Det lustfyllda är att det finns saker att skörda redan nu. Ett gäng purjolökar har stått kvar över vintern. Visst är de lite sargade, men med lite rensning är de fullt ätbara. Det är dock ingenting mot härligheterna som döljer sig under jorden. Här finns nämligen rejäla mängder av jordärtskockor som nästan ropar på att bli upplockade.

Nytvättade och fina placeras de i en ugnsform tillsammans med nyplockade örter och olja så det täcker. Sen får de tillbringa några timmar i 95-graders ugn, innan jag saltar och snabbgrillar dem och serverar till knaperstekt bacon.

Det går liksom inte att inte hämta en flaska vin i ett sånt här läge. Tur det finns några halvflaskor av vitt godis i källaren så vi riktigt kan smaka in våren. Den flaska som kom med upp är en 2007 St-Aubin 1er Cru, Les Frionnes från Domaine Hubert Lamy. En annan årgång testades här.

Den primära doften ger en del ek, citrus, honung och gula äpplen. Med tillsatt luft kommer sedan de toner som jag känner igen som gurka och i viss mån melon.

I munnen är det nästan sammetslent och syrorna är näst intill uppätna och mineralerna känns dammiga. Som tur är finns lite, lite stuns kvar som gör att det håller ihop på ett hyfsat bra sätt. Fruktigt, lite limestänkt och extremt lättdrucket gör att vi skålar in våren på riktigt.......men....

.....lite förundrad är jag dock över att det redan känns som om vinet är på väg att tappa. Kan det vara storleken på flaskan eller just den här flaskan? Jag brukar annars tycka att vinerna från Hubert Lamy är riktigt bra ganska länge, men idag finns mer än en liten tvekan.

Unknad och animalisk ruttenhet á la Trapet

Ett av de klassiska namnen i Gevrey-Chambertin är Trapet. Det är också en namn som har förknippats både med bra viner och med viner av skiftande kvalitet. Under den tid (i runda slängar 70- och 80-tal) som Jean Trapet och Jacques Rossignol skötte produktionen var det si och så med kvaliteten, men så en dag 1987 anslöt sig Jean's son Jean-Louis till domänen och då började den vändpunkt som har lyft namnet Trapet mot stjärnorna igen.

Nästa steg var att sönerna till Jacques, nämligen David och Nicolas, anslöt sig, och det blev startpunkten till att dela upp domänen i två delar. Från och med då uppstod Domaine Trapet Père et Fils och Domaine Rossignol-Trapet.

När det gäller Domaine Trapet Père et Fils såg Jean-Louis bl.a. till att minska skördeuttaget och vrida om tänket totalt mot tidigare. Han ställde om all produktion till att bli biodynamisk, använda häst för plogning, m.m. Detta var klart 1998. Den här omställningen har lyft namnet igen och vinerna är numer av genomgående hög kvalitet.

Ser vi till domänens ägande är det helt och hållet koncentrerat till Gevrey-Chambertin, men med vissa tillägg i Marsannay. Marsannay saknar ju helt och hållet inslag av högre klassade vingårdar, så det bästa därifrån finns på Village-nivån eller lägre. Domänens ägor här finns i Grasses Têtes och Grand Poirier. Det är från dessa vingårdar druvmaterialet till dagens vin är hämtat. Med viss logik kan man då räkna ut att dagens vin är en Marsannay från Domaine Trapet Père et Fils. Lägg till att årgången är 2006 och vi kan börja dricka.

Rostad ek, körsbär åt det kirschiga hållet och lite unkenhet kommer från det stilla glaset. Med luft går unknaden mot ruttenhet och det drar defintivt åt det animaliska hållet. Det finns också drag av kryddor, som i huvudsak tar mig till Indien, men också en pepprighet som går bra ihop med det animaliska.

I munnen är det inte lika mycket körsbär, utan det blir mer skogshallon, jordgubbar och ett svagt, svagt inslag av lingon. Det finns också lite svaga och rökiga ektoner och örtkryddor som bidrar till en smaklig helhet. Att det sedan finns kvar en liten skopa syror och tanniner av finaste sandpappersstorlek gör att det är svårt att inte gilla det här.

Det här vinet var väldigt surt och spretigt när det köptes och har blivit bättre och bättre för varje flaska. Definitivt ett bra köp när det nu har fått ligga till sig. Det har dock ingen större framtid för sig, utan nedförsbacken är i antågande. Motsvarande vin årgång 2008 finns att köpa i sexpack från Tryffelsvinet. Priset är då 1.400:- för sex buteljer

Chavy, Chavy, Chavy och Chavy

Det finns fyra familjer Chavy med ursprung i Puligny-Montrachet som tillverkar vin. Det är två brödrapar som självklart är kusiner till varandra, vad annars? Det första brödraparet är Jean-Louis och Alain som har delat upp det som tidigare tillhörde deras far, Gérard Chavy, mellan sig. Det andra brödraparet är Philippe och Hubert som delat upp fader Alberts ägor mellan sig. Det vi då har landat i är följande domäner.

• Domaine Alain Chavy
• Domaine Jean-Louis Chavy
• Domaine Philippe Chavy
• Domaine Hubert Chavy

Nu räcker såklart inte det, utan när det gäller Domaine Hubert Chavy så har det hänt saker. Här har man använt sig av namnet Domaine Hubert Chavy på vinetiketterna, medan man på skyltningen vid domänen använt sig av Domaine Chavy-Chouet.

Som grädde på moset har nu Huberts son Romaric anslutit sig till domänen så håll i er.....
 
Det har startats upp en negociant-verksamhet under namnet Maison Chavy-Chouet.

Det har släppts viner under etiketten Domaine Romaric Chavy.

Det har släppts viner under etiketten Domaine Chavy-Chouet.

......en marknadsförares mardröm eller?

Någon har dock hört bön och planen är visst att på sikt flytta in allt under namnet Domaine Hubert & Romaric Chavy. Tack och Amen!

Oavsett namn är det en domän med ett tydligt vitvinsfokus där portföljen i huvudsak består av ägor från Puligny-Montrachet och Meursault. Bakgrunden till detta är att gårdarna från Puligny-Montrachet kommer från familjen Chavy och de från Meursault från familjen Chouet. Sätet har man i Meursault. Ännu ett i raden av exempel på hur familjer blandar och ger i Bourgogne. För detaljer se här.

Över till vinet då, som idag är en 2005 Meursault Les Casse-Têtes.

Det här är ett rätt blekgult vin med ett lätt gyllene skimmer. Doften är rätt fin med mild citrus och gula äpplen som har blandats upp med en snyggt hanterad ek. I fruktbilden kan också skönjas melon och toner av färsk slanggurka.

Samma aromer kommer igen i munnen och får sällskap av lite honung. Det är en rätt ren och elegant smak som byggs på i eftersmaken där det blir till en mustig mix av gurka, melon och citrus....och när de friska smakerna lägger sig så biter sig citrusbeska och mineraler kvar ganska länge.

Summa summarum är det här fortfarande vitalt med sköna syror. Ett bra vin, utan att briljera. Sparar återstående flaska ett par år till för att se vad som händer.

En Chambolle-Musigny från Hudelot-Noëllat och förväntningar som slår fel

Ännu ett inlägg som har koppling till Vougeot, Den här gången gäller det den andra av de två topproducenterna, och då Domaine Bertagna är avklarad så återstår endast Domaine Alain Hudelot-Noëllat. Det här är en mindre domän som från det att Alain Hudelot runt 1960 fick ett par lotter i Chambolle-Musigny från sin far, har byggts på till en total om 6,6 hektar. Alain är född 1940 och börjar således bli till åren så sakta, men säkert, lämnar han nu över ansvaret till barnbarnet Charles van Canneyt. Det kan bli intressant att följa vad som kommer att hända med domänen då sonsonen är född så sent som 1988.

Ägorna finns i huvudsak i Vosne-Romanée, Chambolle-Musigny och Vougeot och består till stora delar av riktigt fin vingårdsmark. Om jag har förstått det rätt är det endast den village-klassade lotten i Vougeot som inte håller någon direkt klass. Med bra druvmaterial är det som produceras på domänen i huvudsak eleganta och koncentrerade viner där man försöker göra saker så naturligt som möjligt.

Druvorna till dagens vin hämtas från 11 olika parceller om totalt 1,85 hektar i Chambolle-Musigny. Alla parceller är Village-klassade. Vinet är således en 2008 Chambolle-Musigny, från Domain Alain Hudelot-Noëllat

Doftpelaren ur glaset andas ek, röda bär och drar man i lite ordentligt fylls näsborrarna av en rejäl dos tjära, nästan som de där finska tjärpastillerna. När man sorterar ut saker och ting blir bären mest till körsbär och jordgubbar och så finns där allsköns kryddor i en liten bukett. Det doftar gott, men det spretar lite och eken är lite väl tuff.

I munnen känns bären och tjäreken igen, men sen finns det också en antydan av den Chambollska silkigheten och elegansen, den där som är lite härligt och silkigt jordgubbskryddig. Problemet är att jag vill mer och jag vet precis vad jag vill ha, men det finns inte där idag. Visst finns där en antydan åt rätt håll och till det en del syra och lite tanniner, så än kan saker hända. Jag vill dock inte vänta och utvecklingen efter ett dygn i kylen ger för lite.

Nu gick vinet loss på 240:- från Theis Vine så visst det är värt sina pengar, men ibland har man lagt ribban fel från början och det är ju inte vinets fel.

Bourgogne kandiderar till UNESCOs världsarvlista

Min senaste post nämnde Château du Clos de Vougeot och i dagens inlägg står återigen slottet lite fokus. Det kommer nämligen att skrivas under ett dokument där, nu på fredag den 8:e april. Dokumentet är The Burgundy Vineyard "Climats" Territorial Charter. Det är ett dokument som beskriver hur regionen Bourgogne (mellan Dijon och Les Maranges) gemensamt åtar sig att bevara och verka för regionen och dess "Climats" (vingårdar). Dokumentet är ett avstamp mot att försöka få regionen och dess vingårdar klassade som ett världsarv.

I sedvanlig stil sker detta avstamp under pompa och ståt med parad i vingårdarna, tal av bl.a. organisaionens president Aubert de Villaine, och såklart middag på slottet.

Härmed önskas lycka till med ansökan...och vill du veta mer kan du läsa här.

Vougeot, en liten kommun, ett skolexempel och en duglig producent

Kommunen
Den minsta kommunen i Côte d'Or är Vougeot. Namnet kommer från den lilla floden Vouge som har sitt ursprung i Chambolle-Musigny och som flödar förbi Vougeot ner mot Flagey-Echézeaux på slätten. Byn ligger lite inklämd mellan Vosne-Romanée och Chambolle-Musigny och består av endast ungefär 66 hektar uppodlad vinmark. Trots sin litenhet är namnet på byn spritt bland vinkännare. Det beror till viss del på att kommunen huserar Grand Cru-gården Clos de Vougeot, men kanske ännu mer på att La Confrérie des Chevaliers du Tastevin huserar i Château du Clos de Vougeot.

La Confrérie....vadå? Jo, det är en orden eller ett brödraskap som först grundades som "Ordre de la Boisson" redan 1703 och som återupptod med sin nuvarande inriktning och sitt nuvarande namn 1934. Som alla brödraskap är det en exklusiv klubb där, i alla fall idén, är att man ska vara Bourgogne-entusiast för att få tillträde, men det krävs såklart mer än så. För detaljer se här.

Utöver att ha sin bas och huvudkontor i Château du Clos de Vougeot så finns det lokala avdelningar (underkapitel) runt om i världen, men ännu saknas det lokala avdelningar i Europa. Nog om detta nu, det var ju litenheten som var temat och då kan det vara på plats att nämna att byn Vougeot bara har runt 200 invånare, inte mycket till storlek alltså.

Skolexemplet
Grand Cru-gården Clos de Vougeot brukar ofta användas som skolexempel på hur svårt Bourgogne är och då syftar man oftast på att vingården har ungefär 80 olika ägare. Det innebär självklart att det kommer att vara en spridning på kvalitén avseende de viner som görs härifrån. Olika producenter är ju olika bra.

Det är dock bara halva sanningen då Clos de Vougeot är så stor (50 hektar och största Clos i Côte d'Or) att kvaliteten inom vingården är väldigt skiftande. Det finns både historiska och nutida åsikter och beskrivningar om vingårdens terroir, men att den högst belägna delen av vingården över tid ger bäst viner råder det hyfsad enighet om. Här är jordmånen fylld av kalksten och fossil, medan andelen lera ökar ju längre ner man kommer, och nere vid vägen (RN 74) är det en fuktig lerjord som vid dåliga år kan utsätta rankorna för mjöldagg eller frost.

Det finns numer åsikter om att man borde gå igenom hela Clos de Vougeot och klassa ner de delar av vingården som egentligen inte är av Grand Cru-kvalitet. Syftet är självklart att skapa förtroende för vingården såsom en riktig Grand Cru. Roar man sig att själv granska vingårdskartor ser man att den övre delen av vingården angränsar till Grand Cru-gårdarna Musigny och Grands-Echézeaux och nere på slätten är grannarna Village-klassad mark. Det säger i alla fall en del för en lekman som mig.

Dugliga producenter
Har man bara 200 invånare kan det inte finnas en mängd producenter i byn och det gör det inte heller. Och av den dryga handfull som jag har hittat är det två som sticker ut som kvalitetsproducenter, nämligen Domaine Bertagna och Domaine Alain Hudelot-Noëllat. Idag tar vi tag i den förstnämnda och provar ett enklare vin från producenten.

Domaine Bertagna är en relativt ung domän med anor från 1940-talet, som fick nya och ambitioösa ägare 1982. De som då tog över var Eva Reh och Mark Siddle som då började ett arbete med att få ordning på domänen, ett arbete som Eva har fortsatt ända till idag.

Det som har hänt är stora insatser både avseende arbetet i vingården, med bättre druvmaterial som resultat, men också investeringar i vinanläggningen. Tillsammans har det gett ett så bra resultat att Domaine Bertagna numer tillhör de aktades skara.

Dagens vin
Sådär, då var vi då framme vid det jag egentligen skulle skriva om, nämligen vinet. Det som slår mig direkt är att även om vinet är rött och ryms i en grön butelj så ser det ljust ut. Lyfter jag det mot fönstret är det tydligt transparent genom flaskan, inte mycket till färg alltså. Just ja, vinet var det....det är 2008 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Les Dames Huguettes, från Domaine Bertagna såklart.

Väl upphällt i glaset har vi ett ljusrött, transparent vin, och att döma av detta hade man nog kunnat tro att vi rör oss kring Chassagne-Montrachet eller nåt, men icke, här pratar vi ju Côtes de Nuits, med iofs unga vinrankor,

I sin klara, rena doft finns klassiska pinot-dofter av bär och unknad tallskog. Enkel och trevlig sniffvänlighet, utan någon direkt komplexitet. Smakintrycken fångar upp samma register och vi har att göra med en enkelt, rent och rätt elegant instegsvin. Ett vin att dricka till vardags och som inte skäms för sig, men inte heller ger bestående minnen. Du vet, ett vin att ha ett knippe av vid oväntat besök.

Vill du veta mer om producenten så titta in på deras späckade sajt.

Provning, slattar och middag

Fredagen bjöd på en fantastiskt god middag som hade sin utgångspunkt i en finfin hjortfilé och en drös Karl Johan-svamp plockade i höstas. Till det en nyanländ flaska från Domaine Heresztyn (se gårdagens inlägg).

Till kocken och lite, lite i rödvinsskyn blev det också ett helt nyinköpt vin från Domaine Boisset, nämligen deras 2009 Santenay 1er Cru La Comme. (Släpptes 1/4). Det dracks lätt dag ett och lämnade inga bestående eller bloggbara minnen. Såhär dag två undrar vi om det hänt något.....mer om det längre ned, för innan dess blev det spanska viner på bortaplan och en laxmiddag på hemmaplan.

De spanska vinerna avnjöts hos team A & D, där eftermiddagen blev alldeles förträfflig. Tänk er en bra Cava vid ankomsten och sedan en spansk buffé värdig en mindre kejsare. Det var lufttorkat från ko och gris, diverse ostar, korvar och en hel del annat. Tokmums helt enkelt. Till allt plockgodis serverades Rioja vs. Ribera del Duero, i formen av fyra glas Tempranillo.

Ur minnet, utan anteckningar är intrycken följande:

Glas 1. Ljusrött, enkelt och lättdrucket. Rätt diffusa, dammiga toner av röda bär, mest körsbär.

Glas 2. Mörkt rödblå färg. Kompakt kryddig doft med rejäl ek (kanske lite väl mycket bacon) och en massa annat som kom fram efter hand, såsom körsbär, plommon och kakao. Gott, men behövde definitivt mat.

Glas 3. Mörkt rödblå färg. En blandning av körsbär och gamla "dilliga" skaldjursskal. Lite glest, men ändå helt OK. Också i behov av mat.

Glas 4. Mörkt röd. En sjuherrans doftpelare med allsköns härliga dofter. Flaskan öppnades i torsdags och har sedan dess uppfostrats 8 timmar i karaff och övrig tid i flaskan. Ändå finns kalasmycket vitalitet kvar och här krävs definitivt mer lagring för att få ut potentialen. Funkade bäst som solitär, men skulle må bra av en rejäl dos fettmotstånd.

.....och vad drack vi då?

Glas 1. 2007, El Molino (6044), 75:-
Glas 2. 2005, Baigorri de Garage (96861), 385:-
Glas 3. 2007, El Pedrosal (2389), 87:-
Glas 4. 2004, Parcela El Nogal (94153), 595:-

Summa summarum är glas 2 och 4 är riktigt bra. Glas 2 är rätt så drickfärdigt, medan glas 4 är oförlöst och har en grym potential. Med mina Spanienreferenser får allt tas med en nypa salt, men sällskapet var rätt så överens.

Fram med mobilen. Slå 020-202020.....och vänta. Efter en mindre evighet dyker taxin upp och jag är försenad till hemmets laxmiddag. Som tur är hade de räknat med det, alternativt planerat fel, för jag är perfekt i tid. Till laxen finns färsk, nystekt sparris och en parmesankräm, samt ett vinglas med något jag känner igen väldigt väl.

Lite väl mycket ek, men ändå rätt OK är glaset med Chorey-Les-Beaune 2006 från Domaine Maillard. I jämförelse med andra provade årgångar är det dock inte riktigt prisvärt, trots priset på 16 Euro. Det här visar nog ganska tydligt på hur en helt OK domän som Maillard faktiskt inte lyckas leverera alla år, utan emellanåt så spretar det lite, även om det inte är dåligt på något sätt....eller är det så att smaken förändras?

Hur var det då vinerna som öppnades igår?

Boisset fortsätter att vara drickvänligt, men blir lite till en parentes bland alla vin som dricks idag. Visst finns här Bourgogne-markörerna, men är man en 1er Cru ska man vara en 1er Cru, och det levereras inte på den nivån. Priset (179 Kronor) avskräcker inte, men jag kan ändå inte rekommendera köp.

Dag två av vinet från Domaine Heresztyn är en helt annat historia, här börjar Gevrey-Chambertin göra sig riktigt tillkänna. Det har blivit mer till en finessrik, silkig, fruktig smekning efter ett dygns utveckling. Inget snack längre. Här ska det köpas fler, även om kvittot stämplat in på 325 kronor.

Nu ska jag slicka såren innan söndagens kalas, för gästerna som kommer vill garanterat ha vin till sitt kött. Det är tufft att leva ibland :-)

En familjeangelägenhet med polskt ursprung

Till min glädje föll det en massa bra saker på plats idag och en av de roligaste var att det dök upp lite viner att hämta upp på vägen hem. Bland dessa fanns bl.a. viner från ett par Bourgogne-producenter jag aldrig har testat förr. Otålig som jag är så får flaskorma inte vila, utan det är pang på rödbetan....och här följer vin nummer ett.

Tänk dig först tillbaka i tiden till 1932 och lägg sedan till att platsen du befinner dig i är Bourgogne. Nästa pusselbit är att du är nyanländ och det direkt från Polen. Handelsproblemen med Tyskland har gjort att du flytt från problemen i Polen för att söka lyckan i Frankrike, ett land som behöver arbetskraft. Vad månde bliva om man snabbskruvar lite på tiduret tror du?

Ur tanketavlan träder det fram en man vid namn Jean Heresztyn, en mångsysslare som börjar sin karriär inom jordbruket och som bl.a. ägnar sig åt storskalig lökproduktion och på så sätt samlar på sig en del pengar. Parallellt med det korsar han vinets bana och tar anställningar både hos Gelin och Jean Trapet. Bra beskrivning av detta finns här och här.

För de pengar han tjänar köper han sakta på sig vinlott efter vinlott och 1959 etableras Domaine Heresztyn. Resten av historien är precis som vanligt i Bourgogne, en familjeangelägenhet. Jean fick två söner och dessa tillsammans med fruarna har fortsatt att driva domänen och för ett tag sedan anslöt sig dotterdottern, Florence, till sällskapet och det är hon som numer är vinmakare.

Domänen har sin bas i Gevrey-Chambertin och det är även där merparten av ägorna finns. Druvorna till dagens vin kommr från tre olika vingårdar i Gevrey-Chambertin, nämligen följande:

• En Songe, 0,7 ha
• Les Guelepines 0,28 ha
• En Dérée, 0,22 ha

Det vin som avses är 2007 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes.

I doften väller det fram täta, mörkt röda bär med fokus på lite kirschiga körsbär, men man skymtar även lite jordgubbe och ett drag av örtighet. Detta ramas in av sous bois, eller undervegetation och en elegant rostning från faten. Fina dofter.....indeed.

Väl inne i munnen finner man  härlig frukt med lite tunna, tunna anisflagor som far runt. Syran och tanninerna samsas och har valt att dansa klassiska danser ikväll. Ungt, lite oförlöst, men ack så gott. Det här har nog många härliga år på sig att bli kalasbra. Mer viner från Domaine Heresztyn blir det snart, inget snack om den saken.

Är du intresserad finns viner från Domaine Heresztyn att beställa här på hemmaplan. Importör är Prästgårdens vinhandel.