Benjamin Leroux tolkar Auxey-Duresses

En del människor har både talang och energi eller ork för att hinna med mer än ett jobb. Så är fallet med bl.a. vinmakaren hos Domaine Comte Armand i Pommard, närmare bestämt Benjamin Leroux. Sedan 2007 driver han nämligen även en négociant-verksamhet under egen etikett.

Idén är att driva en liten verksamhet där vinerna kommer från riktigt bra eller rikitgt intressanta lägen. Alla viner görs från inköpta druvor och dessa druvor hanteras i en modern anläggning som han delar med Dominique Lafon. Av de viner som Leroux gör under egen etikett är kanske det mest kända hans Auxey-Duresses Blanc. Druvorna till detta vin kommer från tre lieux-dits, nämligen "Les Boutonniers", "La Macabrée" och "Les Hautés". Dessa har Comte Armand låtit Leroux ta hand om och göra ett eget vin. Totalt sett rör det sig om ett par hektar mark och varje år blir det ungefär 10.000 flaskor av dagens vin. I dag dricker vi 2009 Auxey-Duresses Blanc, Benjamin Leroux.

Vissa sniffar bjuder liksom på en smeksam helhet och så är fallet idag. Det är lite av Meursault (vingårdslotterna ligger åt det hållet) med smör, fetma, nötter och honung, kombinerat med härligt avrundad citrus och en mäktig, lätt rökig mineralitet. 

Det är dock inget mot hur det beter sig i munnen. Här finns en skön syra som håller ihop citron- och limeduscharna mot den mer smör- och honungsmättade fetman och den tropiska frukten däremellan. Det här är både läskande på ett sätt och välbalanserat på ett annat. Härligt utfyllt i mellankroppen med en lång och långsam övergång till en svagt uttorkande mineralsvans. Skitgott och helt klart exemplariskt för att vara på bynivå från Auxey-Duresses. Stark rekommendation. Den här flaskan är förresten inköpt hos Otto Suensson för 242 DKK.

Kajsa Vargskt från Lafarge

"Man tager vad man haver" sa som bekant allas våran Kajsa Varg. Jag vet inte vem som myntade begreppet Bourgogne Passe-Tout-Grains, men det är lite samma visa här. Blanda lite av det som blev över av druvmaterialet och gör ett enkelt vin att dricka ungt är formeln....ja lite förenklat kanske. Normalt är det Gamay och Pinot Noir som blandas i proportionerna 2/3 och 1/3, men det finns såklart tydliga AOC-regler som bestämmer hur mixen får se ut och då kan även Chardonnay, Pinot Blanc och Pinot Gris ingå.

Till dagens vin är det idel rött och cirka fifty-fifty som gäller. Flaskan är 2009 Bourgogne Passetoutgrain "L'Exception", Domaine Michel Lafarge.

Här har vi en enkel och rättfram rackare med osedvanligt mycket att berätta redan i nosen. Syrliga bär, örter, peppar och andra kryddor inlindat i ett lila omslag av viol. Nästa del är kött och buljong och totalt sett en kul doft som lockar till klunkar snarare än sippar. -Jag är slank, men med karaktär viskar doften i mitt öra.....eller näsa.

I munnen är det såååå enkelt att dricka och gilla. Det bara flyter ner, men samtidigt visar det upp både smak och struktur på vägen. Löljligt enkelt att dricka och det är endast det lakrisala och tanninmättade avslutet med sin stenighet som hindrar mig från att klunka för fort. Attans så rätt en sommarkväll.

Andra som smakat finns här och här.

Ljuvligt från Marc Colin

När man har att göra med bra vinmakare verkar det som om äpplet inte faller så långt från trädet. Det gäller definitivt i fallet Marc Colin och hans barn. På egna ben med ruskigt trevliga viner står Pierre-Yves Colin-Morey (kolla här och här), medan hans tre övriga barn för hans namn vidare under etiketten Domaine Marc Colin et Fils.

Pierre-Yves, som äldsta son, var med i leken till runt 2005 som ansvarig för vinmakandet, men efter det har man fördelat sysslorna mellan barnen och det är numer Joseph som är vinman nummer ett. Här görs viner återigen enligt faderns tidigare recept och stil och vi pratar tydlig syra och tydligt mineraldriv. Ni vet precis som man vill ha dem.....liksom bara att plocka dem när syran känns rätt för en själv.

Vinerna görs från tre byar, nämligen Chassagne, Puligny och St-Aubin och totalt förfogar man över runt 20 hektar mark. Bland dessa ägor finns det 0,76 hektar i "Les Caillerets" (Chassagne) och det räknas till en av de bättre vingårdarna.

Jag provade ett vin från denna lott på Caveau de Chassagne i våras och var då mer än nöjd och det ska nu bli ruskigt intressant att se vad det innebär att riktigt dricka vinet, d.v.s. 2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Caillerets", Marc Colin et Fils.

Doften består av två beståndsdelar. Å ena sidan en typisk och rätt framträdande rökig mineralitet á la Chassagne-Montrachet. Å andra sidan en extremt fräsch fruktighet som får en att tänka på nypressad citron, melonsallad och gurkvatten i en ohelig allians.

Smakmässigt får man nästan en lite spritsig känsla av den nypressade citron, ja nästan som om små mjukdelar av citronen landar i munnen. Att detta sedan lindas in i en härligt fet textur gör att vinet är svårt att inte gå igång på. Det är häftigt hur den unga citrusen håller mineralerna stången så länge så att eftersmaken upplevs som att den knappt tar slut. 

Lägg lite ålder på detta och man vill kanske dansa naken med glaset i månskenet. Det här passar min smak som handen i handske. Riktigt, riktigt gott!

Förresten, det funkade ypperligt till kantarellmackorna vi inledde middagen med.

Vingårdsbesök - Domaine Dupont Tisserandot

Efter tips från olika håll kändes det självklart att boka in ett möte med Didier Chevillon på Domaine Dupont Tisserandot. Det ryktades om att vinerna stadigt blir bättre och att årgång 2010 skulle vara riktigt, riktigt bra. Vem kan annat än lystra till något sådant? Inte jag i alla fall, och egna erfarenheter pekar väl också på att Didier är något på spåren.

Sagt och gjort, mötet blev bokat och jag dök upp hos Didier på exakt utsatt tid. Här pratar vi om att bli mottagen och få en "time slot" mitt i hans arbetspass, som inte tycktes vara av det lugnare slaget. Nåväl, mottagandet var hjärtligt och Didier visade sig vara urtypen av en burgundisk vinbonde med hjärtat på helt rätt ställe.

Didier Chevillon

Didier är förresten ingift i familjen Dupont genom hans giftermål med Patricia, den ena av Bernard Duponts döttrar som numer är de som äger firman. Didier började jobba med Bernard redan 1989 och har sedan 1995 varit huvudansvarig för firman. Från det att Didier tog över har det skett moderniseringar både i form av nya maskiner och i nytt tänkande, det innebär allt från inköp av ny vinpress till införande av kallmacerering. Allt sammantaget har det inneburit att en hyfsad domän numer har lyft sig upp bland de lite mer mot de erkända namnen.

Till dagens provning frågade Didier om det var OK att prova ett axplock av domänens viner från 2010, där han väljer ut de han tycker jag verkligen borde prova. Vad säger man om det? Jaja, shoot! Upp på provningsbordet landade snart fem flaskor och vi provade endast dessa. Fatprov var det ingen idé att göra just nu enligt Didier, därtill hade väderskiftningarna och förändringar i tryck varit för stora, så det skulle helt enkelt inte vara schysst mot vinerna. Didier provar alltid ur faten när det är samma gynnsamma förhållanden för att inte grumla sina intryck med att fatproven har "en dålig dag".

När vi ändå var inne på att prata årgång 2011 frågade jag vilken årgång han skulle vilja jämföra den med och just för honom pendlade det mellan 2001 och 2008, men man vet ju inte förrän vinerna är klara säger han i nästa andetag och ler som ett barn som nyss lyckats sno åt sig den sista godisen ur godisskålen.

Saint Vincent övervakar provningen

Det vi därefter provade var i tur och ordning följande viner, alla från årgång 2010:

Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes - 22 Euro
Redan på bynivå är det tydligt att frukten är fin och att det finns en fin balans mellan frukt och syra. Det här är enkelt att gilla med sina hallon, violen och lakritsen. 


När följande viner provas är det dock en helt annan nivå vi pratar om. De har alla uppfostrats på samma sätt med 100% ny ek i 10 månader, varefter de får ytterligare 5-6 månader i gamla fat innan de buteljeras. Vid provningen hade de varit i flaska ungefär i två månader.

Gevrey-Chambertin 1er Cru "Lavaut St Jacques" - 37 Euro
Balanserat och koncentrerat med körsbär, tydliga florala drag och rejält med viol. Eken märks, men inte så det riktigt stör. Gott som sjutton, men ska såklart få tid på sig.

Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Cazetiers" - 37 Euro
Känslan är ett rundare, varmare och mjukare vin trots att tanninstrukturen har ett snäpp bättre grepp. Tydliga markörer här är lakrits och viol.

Charmes Chambertin - 56 Euro
I vinet ingår 25% mazoyeres chambertin. Här pratar vi helt andra saker än tidigare, en typisk Charmes enligt Didier. Mina intryck är att vinet har en smeksam, lite silkig kropp med söta och karamelliga drag som sticker ut. Här finns bl.a. kaffe och toffee. Ett riktigt, riktigt gott vin. Ett kommande sniffvin som man bara vill ha i källaren.

Mazis Chambertin - 59 Euro
Här pratar vi mer örter och kryddor och ett snäpp mer avseende tanniner. Här känns det verkligen som om lagring behövs så bl.a. tanninerna får verka ut. Även det här är riktigt bra.

Det som talar sitt tydliga språk är kanske mest vad man köper med sig hem och det blev "Lavaut St Jacques", Charmes Chambertin och Mazis Chambertin i budgetspräckande mängder. Viner att låta vila, även om jag nog lär knäcka en "Lavaut St Jacques" rätt snart. Lite kuriosa är att när jag hade valt vilka flaskor jag ville ha så fick vi tillverka dem, ja sätta på etikett och skyddet för korken alltså. Lite trevligt med småskalighetens vardag.

Här gör vi några av mina flaskor

Ett väldigt trevligt och riktigt gott besök med en riktigt skön snubbe som dock hade lite arbetsstress i kroppen. Hit vill jag tillbaka.

Nyplockade kantareller och mogen Pinot

En sväng ut i ny skogsmark i jakt på kantareller med sambon och döttrarna. Ganska snabbt hade vi plockat så vi var mer än nöjda och gav oss av tillbaka till bilen. Av någon anledning fick jag för mig att kolla hur marken såg ut på den sida om vägen där vi hade parkerat och bara några meter från bilen formligen lystes marken upp av stora, gula kantareller. Det är häftigt när det händer och det är bara att bita ihop med rensning och efterarbete. Satan i gatan vilket kantarellår förresten.

På vägen hem köpte vi en fläskytterfile som skulle bli kompis med delar av svampen och sen var det bara att hitta ett vin som passade. Målet var ett hyfsat enkelt vin, men med tydlig mognad, då det i mitt tycke passar väldigt bra med svamp. Valet föll på en flaska 1999 Fixin 1er Cru "Les Arvelets", Domaine Vincent et Denis Berthaut.

Doften tyder på ett fint mognat, balanserat vin, utan någon större komplexitet. Frukten drar åt det torkade hållet och får tydligt samsas med tobak och läder. Här finns också ett visst inslag av målarlåda, bittermandel och lakrits. Trevligt att sniffa på lite sådär före, under och efter maten.

Doftintrycket går verkligen igen i smaken, med tillägget att åldern har slipat ner tanninerna nästan fullt ut och dämpat syran en hel del. Ett kalasbra vin om man bara vill ha lite enkel, men mogen Bourgogne som passar till maten. Söker du komplexitet och stordåd får du leta någon annanstans, men det funkade perfekt till ändamålet idag och då finns inget att anmärka. Mogen Bourgogne som denna finns bl.a. att hitta hos Böhme. För denna och andra tyska vinhandlare, se här.

Bourgogne på SB för under 100 pix - Går det?

Under en liten sejour i Sälen genomförde vi ett mindre experiment där det från det lokala systembolaget plockades ihop fyra flaskor Bourgogne under hundralappen, två vita och två röda. Uppställningen blev följande:

• 2011 Mâcon-Villages, Blason de Bourgogne (77 SEK)
• 2009 Bourgogne Vieilles Vignes de Pinot Noir, Albert Bichot (97 SEK)
• 2010 Bourgogne Chardonnay, Maison Francois Martenot (90 SEK)
• 2010 Bourgogne Pinot Noir, Maison Francois Martenot (90 SEK)

Experimentet gick ut på att se om något vin funkade att dricka och utfallet blev rätt dåligt. De vita gick att dricka väl kylda, i synnerhet Mâcon-Villages, men så fort temperaturen steg avslöjades kvalitetsbristerna. Än värre var det med de röda som egentligen inte funkade vid någon temperatur alls och när värmen steg var det vaskningsläge.

Utan direkta anteckningar kan ändå konstateras att det inte kommer att bli återköp av något av vinerna och att svaret på frågan i rubriken är nej, i alla fall för mig, även om Mâcon-Villages faktiskt funkade för sitt pris.

Vem vill dela på några lådor från Domaine Amiot Guy et Fils?

Tryffelsvinet har tre olika 1er Cruer av  Domaine Amiot Guy et Fils i restaurangsortimentet. Flaskorna säljs i lådor om sex och det är lite mycket om man vill ha alla tre. Jag och Kayaker kan tänka oss att köpa två flaskor av varje, så nu behövs en tredje intressent som kan tänka sig samma upplägg, för att gå iland med köpet.

Är du intresserad? Först till kvarn i så fall, så ordnar vi det logistiska mellan oss.

2007 Gevrey-Chambertin "Les Seuvrées", Domaine Hubert Lignier

Precis på andra sidan vägen om D974, ja på den nedre och platta sidan av Gevrey-Chambertin alltså, ligger vingården Les Seuvrées. Åt söder angränsar vingården till Morey-St-Denis om man ska vara än mer tydlig. Mest intressant är dock kanske att på andra sidan vägen är marken klassad som Grand Cru, så några få steg innebär rejäla steg på AOC-trappan. Det finns en del namnkunniga producenter som buteljerar denna Village-klassade Lieu-dit separat och en av dessa är Hubert Lignier. Idag ploppar vi korken ur en 2007 Gevrey-Chambertin "Les Seuvrées", Domaine Hubert Lignier.

En rätt fyllig doft av körsbär med drag av bittermandel eller björnklister. Till det lite en sväng av animaliskt snitt med en blandning av blod, kött och järn, och nog svävar där en svag doft av höstlig skogsdunge ovanpå hela alltet. Eken är till en början rätt skarp med tydligt rostade drag, men det ger med sig efterhand och övergår i rostat kaffe och ett litet nätt kryddpaket. Samma sak med frukten som övergår till mer sötare bär efterhand.

I munnen är det syrliga bär och syra i den ena ringhalvan och en rätt ointegrerad ek i form av mörkrostat kaffe i den andra. Med luft och viss ökning av temperaturen lugnar eken ner sig och man börjar känna potentialen med en fin bild av rätt skira bär som möter en kommande pinot-kryddighet. Det här behöver dock tid på rygg för att dämpa syran lite, integrera eken och runda av tanninerna. Visst funkar det, men det behöver helt klart tid.

Chassagne från Amiot Guy et Fils - finns numer i Sverige

Sedan 1920 då Arsène Amiot förälskade sig i byn Chassagne-Montrachet har familjen Amiot skapat viner därifrån. Fokus är och har varit viner från Chassagne-Montrachet, även om det tillverkas något annnat också. Idag heter firman Domaine Amiot Guy et fils och man är, som sig bör, i huvudsak en vitvinsdomän, men kompletterar även med lite rött. Juvelen i kronan är såklart Le Montrachet, men det som bygger firmans namn är en räcka 1er Cruer från hembyn.

Idag öppnar vi en flaska vitt från byn, nämligen 2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "La Maltroie", Domaine Amiot Guy et Fils. Vingården ligger precis nedanför byn och är uppdelad i olika lieux-dits, varav den mest kända delen kanske är "Clos du Château de la Maltroye", d.v.s. monopoldelen ägd av slottet. Amiot Guy gör rött vin från Clos de la Maltrioe, men exakt vilken lott det vita kommer ifrån vet jag inte. Då vinet benämns som endast "La Maltroie" kommer dock druvorna från "Chassagne", "Les Places" eller "Ez Crets", eller från flera av lotterna.

Om en chardonnay kan lukta "torrt", så är det precis vad detta vin gör. Det är torrt hö och stenar i ganska stora doser och till det en frisk citrusdoft. Ett lite udda inslag är ett svagt drag av bokna äpplen, trots att vinet är ungt. Inget som återspeglas i smaken dock.

Smakbilden är både god och intressant. Det är en rätt märkbar syra som inledningsvis bär fram en tydlig citronsmak. När mittpartiet tycks börja breda ut sig i en fruktigare, fetare och sötare kropp blir man ganska snart snodd på hela den härligheten och en ganska skarp och delvis besk, men ändå väldigt fräsch och god citrus tar över och parar sig snart med mineraler i ett långt och uttorkande avslut.

Riktigt friskt och gott, men i min smak bör nog vinet vila till sig några år så att det öppnar sig och lugnar sig lite, samt sitter ihop ännu bättre. Definitivt en producent att prova mer av framöver nu när Tryffelsvinet har lite viner att sälja.

Mineralstinn Meursault från stenig vingård

Bland annat norr och väster om det huvudsakliga band av vingårdar som utgör Meursaults 1er Cru-bälte, finns det ett antal lieux-dits som  tidigare klassades som s.k. Deuxième Crus (Mer om Deuxième Crus här). Bland dessa återfinner vi den steniga vingården "Les Casses Têtes", en vingård på runt 300 m.ö.h. med huvusaklig riktning åt öster.

Vingården utökades i mitten av 90-talet och dessa delar är tydligt urskiljbara då de är väldigt steniga även på ytan och ännu inte har lyckats etablera något övre jordlager.

Producenter som gör vin härifrån, antingen som ren Meursault-Village eller som vingårdsbeteckande Village-viner är bl.a. Deux Montille, Javillier, Leflaive och Chavy-Chouet. Idag häller vi upp några glas från sistnämnda producent och vinet är 2009 Meursault "Les Casses-Têtes", Domaine Chavy-Chouet.

Vi har att göra med en fond av rätt svagt doftande frukt som är en blandning av melon, gurka och äpple. Mer framträdande är dock det ekiga Meursault-draget som drar lite grand åt den gamla klassikern nötcréme, d.v.s. nötigt och smörigt. Mineralerna är idag representerade av nykrossad sten och typiska drag av vått grus. Sammantaget en ganska schysst sniff.

Väl i munnen gäller att farbror citrus har tagit över huvudrollen och lyckas få den smöriga honungsfetman på fall. När vi närmar oss avslutet trycker det till med en ganska påtaglig grapebeska och sedan fylls det på med ett gäng skopor grus. Definitivt gott och framförallt dröjer sig eftersmaken i form av citrus och uttorkande mineral kvar riktigt länge.

Jag gillar helt klart den här stilen där fetman inte får ta över för mycket och mineralerna torkar ut munnen så att man bara måste ta en till klunk.

Tillbaka till källaren

Oj, som vi har saknat detta.....en hederlig Bourgogne som sprider glädje åt gom och själ. Idag drogs korken ur en flaska 2006 Aloxe-Corton 1er Cru "Les Grandes Lollières", Domaine Maillard Père & Fils. I mitt tycke brukar just detta vin vara det som har mest "själ" av domänens viner. Deras Savigny-Les-Beaune och Beaune "Les Grèves" står mer för lättdruckenhet och i viss mån elegans, men "Les Grandes Lollières" brukar få sinnena att lite svaja till. Låt oss se var vi befinner oss idag.

I grund och botten handlar det här vinet om kaffe och choklad från ekfaten, rejäla körsbär åt det kirschiga hållet och en hyfsat stor dos sötlakrits. Sen finns det viss drag av sous bois som skvallrar om att några år har gått, men det är detaljer.

Smakmässigt är vi inne i en fas där syror och tanniner fortfarande ger rejäl struktur och stadga och där frukten forfarande lyser kirschigt klar. Det som håller på att ske är att sötlakritsen får ett större grepp och att en viss sammetslen silkighet börjar infinna sig. Det är så rackarns gott redan idag, men det här lovar så mycket mer och ett par år till borde vara lagom tills nästa återbesök. 


Så skönt att få njuta lite igen......mmmmm

Enkel mat och enkelt vin från Santenay

Stekpanna, olja, smör, lök, bitar av kycklinglår och lite blandade kryddor. Därtill en lätt sallad och lite rostat levain-bröd. Enkel mat som bör matchas med enkelt vin. En snabb koll i vinkällaren och valet faller på 2005 Santenay 1er Cru "Le Foulot", Domaine Prieur-Brunet.

Jaha, här har frukten hamnat i tidig brygga märker man direkt vid första sniff. Det är tydligt att tobak, svamp och läder kommer krypande och att frukten har börjat torka ut. Här finns också små spår av målarlåda. En trevlig, men inte märkvärdig doft.

Väl i munnen känns det lite yngre med hyfsat pigga syror och ett lätt bett kvar i tanninerna, men det blir ändå lite av samma känsla avseende frukten, att den är på väg att torka ut och att mittenpartiet kanske blivit lite blekt. I övrigt inget anmärkningsvärt, utan ett bra bruksvin från en producent som gör rustika viner. En pluspoäng är ändå avslutet som ligger kvar hyfsat länge med lite lakrisal och mineral som slutkläm.

Till maten då? Det gjorde sitt jobb till våran belåtenhet, helt klart.

It ain't over till the fat lady sings

När man läser om nuvarande årgång (2012) finns det en hel del domedagsprofetior där stormar, hagel, fukt, coulure, millerandange och mjöldagg nämns. Det man med säkerhet kan säga är att vi har att göra med ett fuktigt år där besprutning sker frenetiskt. Det är till och med så att delar av bio-skaran redan nu sprutat mer kopparlösning än hela förra året och kanske är det rent utav så att en del redan knaprar på nästa års ranson.

.....och så kanske vädret vänder och något underbart sker?

Här följer liggande prognos och några sidor som skriver mer om saken.

http://wineberserkers.com/forum/viewtopic.php?f=1&t=68133&p=919222&hilit=burgundy+vintage+2012#p919222

http://www.burgundy-report.com/diary/2012/06/a-few-days-in-the-cotes-sun-rain-mildew-coccinelle-and-damn-volkswagens/

http://www.lavigne-mag.fr/actualites/cote-d-or-une-pression-exceptionnelle-de-mildiou-59051.html

http://www.scottpaul.com/scott/the-sky-is-falling

Vingårdsbesök - Domaine Dujac

Morgonen är solig och vacker och jag är uppe med tuppen. Efter en typisk fransk frukost styr jag bilen mot Morey-Saint-Denis och Rue de Bussière och väl framme parkerar jag, snörar på mig vandrarkängorna och slänger på mig en liten ryggsäck. Det är dags att sträcka på benen och insupa lite härliga vingårdsintryck innan dagens första producentbesök.

För mig finns det knappt ett bättre sätt att starta en morgon eller att förbereda sig för en vinprovning. Sinnet är öppet och hela "jaget" blir liksom syresatt. När klockan börjar närma sig 10:30 och kropp och själ har fått sitt, återvänder jag till bilen. Precis när jag kommer fram dyker ytterligare en bil upp och vi tycks ha samma mål i sikte, nämligen Domaine Dujac.

Efter hälsningsfraser och lite småprat kommer så dagens värdinna, Diana Seysses, och välkomnar oss, samt ledsagar oss in i huset till väntrummet en våning upp. Vi kommer att bli tre grupperingar idag och förutom jag och de kanadensiska sommeliergrabbarna jag nyss har mött, ska vi invänta ett amerikanskt par. Vi hamnar ganska fort in i diskussioner om monopol och likheter och skillnader mellan våra länder, innan vi blir avbrutna av att Diana har fångat in det amerikanska paret. Dags för kort promenad och visning runt anläggningen.

Här gör man vin

Innan vi tar det kan det kanske vara på plats att kort beskriva Diana och hennes roll på Domaine Dujac. 1968 köpte Jacques Seysses dåvarande Domaine Graillet i Morey-Saint-Denis och sedan dess har han och senare även hans amerikanska fru, Rosalind, verkat på domänen. I takt med att domänen vuxit och barnen har växt upp har sedan två av tre söner valt att arbeta på firman och när Jeremy träffade sin amerikanska fru Diana, så blev de snart en trio som svarade för det mesta av arbetet på gården. Jacques är visserligen med på ett hörn, men tar inte ansvar i den dagliga driften.

Fortfarande är det en dynamisk trio som delar på arbetet med olika ansvarsområden och Dianas roll är numer helt enkelt vinmakarens. Hur kan en ung amerikansk kvinna hamna i en sådan postion kan väl någon fördomsfull typ tänka...svaret är helt enkelt att hon är ruskans duktig. Med en akademisk examen i oenologi från University of Davis och en uppväxt i en familj med egen vinmakning (Snowden winery i Napa Valley) har hon all bakgrund i världen. Sedan har hon såklart lärt sig en hel del på Domaine Dujac. 

Diana i källaren

Som modern ung kvinna hinner Diana inte bara med att vara mamma till grabbarna Aubert (2007) och Blaise (2009), samt göra vin hos en av världens finaste producenter, hon hinner också ansvara för vinmakandet på Snowden winery och flyga över dit ett antal gånger per år....men det är ju en helt annan historia.

Åter till besöket, där vi först fick den nästan obligatoriska rundvandringen och tittade in i vinanläggningen. Det mest intressanta är kanske inte hur de gör sitt vin med hela klasar och annat, utan filosofin att skapa viner som väver samman elegans och finess med en tydlig komplexitet. Det ger viner som för en del kan uppfattas som lite lättviktiga, men för oss andra är det bland det mest underbara man kan dricka.

En annan del i familjens filosofi är att dela med sig av sitt vin till vinälskare världen över, även om de inte alls behöver. Försöker man som glad amatör att ta sig in i toppskiktet av domäner är det väldigt ofta kalla handen, men hos Domaine Dujac ställer man upp på besök, även om man inte ens säljer något direkt på gården. Värt en stor eloge tycker i alla fall jag.

Efter vinanläggningen tittade vi till den närmaste vingården som är en premier cru med namnet "Clos Village". Intressant med den vingården är att när den omplanterades så valde man av misstag fel Pinot-klon, så hela lotten är fylld av Pinot Droit. Det innebär att druvmaterialet inte når den nivå som Dujac vill ha avseende en premier cru, alltså sker en deklassificering till village. Det är dock möjligt att det blir en regelrätt premier cru någon gång i framtiden när rankorna uppnår tillräcklig ålder för att ge bra druvmaterial, men det överlåter vi åt framtiden.

Så var det då dags att få prova lite vin och nedan följer provordning och mina små intryck.

Provningsvinerna

2010 Morey-Saint-Denis
Ett härligt första intryck av floralt parfymerad Pinositet. Här samspelar härlig frukt med viol och lakrits och allsköns kryddor. I munnen finns en bra syra som bär frukten mot en samling av örter och kryddor där salmiak känns mest framträdande. Tanninerna ger bra motstånd och hänger med in i det mineralstinna avslutet. Rackarns vilken start.


2010 Chambolle-Musigny
Återigen en tydlig floralitet och en ännu finare frukt med tydliga hallon och jordgubbar. Faten ger kryddor därtill, men det som sticker ut än mer är en rejäl dos mineralitet. Struktur, syra och tanniner är rätt lika föregående vin, men elegansen är ännu ett snäpp upp. Gott!


2010 Vosne-Romanée 1er Cru "Aux Malconsorts"
Återigen floralt, men nu är frukten lite mörkare och eken lite tydligare med inslag av kaffe och choklad vid sidan av kryddorna. I munnen känns syran och frukten igen, men nu tar tanninerna ett större grepp och här finns även mer bredd eller komplexitet i en annan örtighet och mineralitet. Ännu ett steg upp och ett tydligt tecken på att vinet behöver utveckling för att riktigt visa sin potential.


2010 Clos Saint-Denis
För att vara ett så ungt vin är det en grym doft som erbjuds, den liksom andas komplexitet och mer tyngd. Beståndsdelarna är i huvudsak samma som tidigare, men samspelet känns bara bättre och man liksom sugs in i vinet och dess doft på ett annat sätt. I munnen pratar vi elegans mitt i den unga syran och de hyfsat greppiga tanninerna. Det här vill man bara ha mer av, men visst ska man vänta och ganska länge också.


2010 Clos de la Roche
Mer struktur och kraft, samt en tydligare mineralitet är det första som slår mig. Nästa sak är att även frukten är ett snäpp djupare och bättre. Det här är typiskt ett vin som kan komma ut som en "killer" efter en lång källarvistelse. Årgångens vinnare, främst avseende potential. Mums!


2009 Morey-Saint-Denis 1er Cru "Monts Luisants"
Nosen bjuder på fin floralitet, päron och gula äpplen, svaga spår av citrus och en stenig mineralitet. I munnen upplevs det elegant och balanserat med en syra åt det lättare hållet. Smakerna i munnen är avrundade av viss fetma och bjuder mest på citrus, vissa mått av honung och fins stråk av mineral. Helt klart ett vin i min smak.


Hos Dujac erbjuds alltid ett referensvin för att visa potentialen och vart vinerna tar vägen om man är tålmodig. En riktigt trevlig gest med tanke på vilka viner man bjuder på. Idag provades följande:


1996 Clos Saint-Denis
En helt enkelt lysande doft med tydliga mognadstoner, men ändå en bra frukt av hallon, jordgubbar och plommon som samsas med allsköns dofter såsom skog, tryffel, tobak, läder, svamp, svart te, och lakrits. Listan skulle liksom kunna fortsätta hur länge som helst.

I munnen är syran fortfarande tydlig, medan tanninerna har slipats ner rejält. Det ger tillsammans med frukten en silkig och elegant känsla som nog är i ett perfekt drickläge. Det här är Satan i gatan-bra.

Vi som provade

Jag gillar att vandra och njöt på morgonen, men tankarna på den njutningen blir totalt bortblåsta efter provningen hos Dujac. Inget snack om saken att vi har att göra med riktigt bra viner, rakt över. Tack så väldigt mycket för att man får komma och prova.

2010 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Peuillets", Maison Camille Giroud

När jag närmar mig årgång 2010 på den röda sidan tycks det nästan som om alla har lyckats få till det. Sen är det väl alltid så att vissa lyckas bättre och andra sämre, och en del lyckas såklart varje gång.

En jag gissade skulle lyckas är David Croix hos Camille Giroud, en producent som jag inte riktigt blev överens med värmens år 2009, då jag inte tycker att de riktigt kom upp till samma rena stil och nivå som 2007 och 2008, i alla fall avseende det jag har druckit. 

Årgång 2010 borde väl då passa bättre för David Croix på Camille Giroud kan man tycka, och visst är det så. Ikväll gäller ett återbesök till ett av deras viner, nämligen 2010 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Peuillets", Maison Camille Giroud.

Låt mig säga så här, det går att sniffa lääääänge på det här. En söt, röd frukt inbäddad i allsköns godis och kryddor, såsom kafferost, vanilj, fudge, kardemumma och lakrits. Blommorna till allt detta representeras av viol och ger tillsammans ett härligt doftintryck som lovar mer.

Och när man sedan fyller upp munnen så är det så rent och snyggt i sitt uttryck att klunkarna bara avlöser varandra. Till doftbilden kan här adderas en fin mineralitet och det enda lite negativa, nämligen att eken kanske sticker ut ett snäpp för mycket med sin beska. Det är dock nästan en löjlig randanmärkning.

Det här är väldigt, väldigt gott och jag kommer definitivt att fylla på mer av Camille Giroud årgång 2010. Det är nämligen så enkelt att tycka om med sin friska syra, lätta tanniner, fina frukt och lyxiga fat. Mums!

Värme, balans och syra

Lite mat, lite vin och en del gäster. Temat var värme, balans och syra, något som syftade på årgångarna 2009, 2010 och 2008. Utöver detta ett inledande bubbel, ett avslutande italiensk pärlvin, vin i maten och ett vitt för att runda av allt.

Inga anteckningar......bara trevligt.

Vin i maten - korkdefekt

Enkelt och somrigt rosébubbel

Värme - vitt

Värme - rött

Balans - vitt

Balans - rött

Syra - Vitt

Syra - rött

Pärlande rött till desserten

Vitt till efterdyningarna

Samtliga viner föll sällskapet i smaken, men Lamy, Heresztyn och Jadot stack ut på olika sätt. Lamy med sin härliga mineralitet delade sällskapet i två läger där jag höll det som absolut bästa vita. På den röda sidan vann  Heresztyn hos de flesta för drickbarhet just nu, men Jadot på sikt. Min röst föll på Jadot och en ny laddning av vinet beställdes idag.


Roligast var nog ändå Brachetton som passade perfekt till färska jordgubbar med sabayonne smaksatt med samma vin. Enkelt, men väldigt kul.