The Sampler - en fredag i London

Helgen, med förlängning, tillbringades med familjen i London. London innebär i huvudsak att jag dricker en antal olika Ales och Bitters, men det slank såklart även ner några goda viner. Min första anhalt på egen hand var ett besök till den ena av The Samplers eminenta vinbarer, nämligen den i South Kensington. Väl på plats tankade jag upp mitt "Sampling Card" och botaniserade bland vinerna.

De Bourgogner jag testade var följande:

2009 Macon Villages, Héritiers de Comte Lafon
Fräsch och ren näsa med äpple och citrus i fokus. En släng gummi och smörfett kommer in från vänster, men i huvudsak en klassiskt ren Chardonnay. Smaken spelar på samma fiol med tillägget av en fin beska och en mineralsvans. Totalt sett ett rent och välgjort vin med bra syra. Prisvärt för £ 15,90.

2009 Meursault 1er Cru "Sous le Dos d'Ane", Leflaive
Kompakt dos av rökighet och grus, fat och mineral, allt sammanbundet av en nötig fetma. En härlig doft som också ger gul frukt och svaga citrusaromer. I munnen är det en fet upplevelse med ett visst citrusbett och en stor näve mineral. Syran är bra, eftersmaken likaså....det enda som behövs nu är tid. Lite svårbedömt p.g.a. den lilla mängden (2,5 cl) och att den var lite för kall. Det känns långt ifrån prisvärt för £ 95,00 idag, men tiden kan nog skapa något riktigt snyggt av det.

2008 Chambolle-Musigny, Ghislane Barthod
En fin och ung doft av jordgubbar och smultron, men även en gnutta körsbär ska vara med på ett hörn. Nästa stråk är en blandning fina örter och kryddor som ger ett leende. Det enda som stör är ett litet inslag av smörkola. Smakmässigt fortsätter upplevelsen av ett ungt och fint vin. Det är syrligt och lättdrucket med fokus på röda bär och lite, lite örter. I bakgrunden spelar sötma och mineral en vacker andrafiol. Jag skrev "Snyggt, vibrerande, slankt och Chambollskt".....och då var det väl så just då :). Priset £ 44,00 är rätt OK om man ger det några år på rygg.

1998 Nuits-St-Georges 1er Cru, Prieuré Roch
En i mitt tycke hyfsat klassisk NSG-näsa med hyfsad koncentration av smått uttorkad frukt och jordighet. Till detta adderas lite dammihet och en lakritston som får mig att tänka Fishermans Friend. Doften går igen i smaken, men här har frukten lite mer stuns och byggs upp av en livlighet i båda syra och tanniner. Torkan i doften finns definitivt inte i smaken. Här pratar vi livlighet. Inte min smak dock, något som accentueras av en ekbeska som tar över efterhand. Vinet kostar £ 80,00 och det betalar jag definitivt inte.

2009 Bourgogne Laforet, Joseph Drouhin
Här finns en tät rödfrukt med främst körsbär, men trädgårdens röda bär dansar lite svagt i bakgrunden. Här finns också en pepprighet, undervegetation, viol och en del annat. Smaken är fruktig och enkel och det lyser omedelbar drickbarhet om vinet. Lite grand som en blandning av en bra Beaujolais och en Pinot. Inte det bästa av båda, utan snarare någonstans mitt i.

Jag köpte med en flaska till hotellet och med återtittar i flaskan kan jag konstatera att det a) måste vara rejält kylt och b) att jag och sambon tappade lusten till vinet rätt fort. Det höll inte i längden helt enkelt. Det var dock prismässigt helt OK med £ 13,00 om man gillar den stilen.

En Méo-Camuzet i all hast

Det är bråda dagar just nu och vi har ännu inte landat i december. Vad månde bliva?

Som kompis till en kycklingsgryta och en massa efter maten-stökerier öppnar vi upp en flaska 2006 Morey-Saint-Denis, Domaine Méo-Camuzet och utan att bekymra mig om att lägga ner så mycket tid på läsande eller anteckningar kan ändå följande noter levereras.

Näsan bjuds på mörka bär med körsbär i frontlinjen, men också mer syrliga bär som tranbär. Från köksskåpet hämtar vi örter, lakrits och choklad, samt en del sötaktiga kryddor. Slutigen toppas detta med vissa flyktiga slingor från målarlådan och när sista glaset hälls upp rullar en klassisk sous bois fram och skapar leenden.

I munnen handlar det smakmässigt i huvudsak om bären, örterna, kryddorna och lakritsen, med tillägg av en avslutande mineralitet. strukturmässigt känns det som att syran har övertag över tanninerna och för ett riktigt bra betyg skulle jag både vilja hitta en bättre balans där och en lite mer integrerad ek. För en stökig torsdagskväll funkar det dock riktigt bra och det vinner sannerligen på att få luft, så resterande flaskor får vila sig i form i ett källarhörn. Det blir nog riktigt bra det här ska ni se.

Ännu mer 1999, fast nu på en lägre nivå

I Volnay residerar sedan i alla fall 400 år familjen Glantenay. En gren av släkten har genom åren byggt upp det som idag är Domaine Bernard et Louis Glantenay. Under Louis styre ska det ha gått att få tag bra flaskor på deras adress i Volnay, något som efter hans död 1980 ska ha blivit svårare då Bernard kanske inte har samma känsla för vinhanteringen som sin far.

Oavsett det så består domänen av över 8 hektar vingårdsmark. Vingårdarna har sitt fokus i Volnay och Pommard, där också gräddan av vingårdarna finns, med ett gäng 1er Cru-gårdar som top of the line. Ikväll korkar vi upp en 1999 Volnay 1er Cru "Les Santenots", Domaine Bernard et Louis Glantenay, och jag hoppas att lite av magin från i söndags ska ha skvalpa över i dagens flaska.

Magi eller inte, men knutenheten och det relativt ungdomliga känns igen. Här finns en rätt tät frukt och en ek som pockar på att få bli integrerad. Efter att ha druckit av vinet under två dagar tror jag inte att tid kommer att göra så mycket upplyftande med vinet. Det spretar med ek åt vänster och får inte riktigt ihop det med frukt och syra till höger.

Fast skit samma, det funkar som ett enklare vardagsvin och att chansa lite fel för 19,50 Euro (Böhme) gör inte så mycket.

Ikonproducenter och hedonism - Comtes Lafon, Emmanuel Rouget, Liger-Belair och DRC

När jag började närma mig 100 av 150 producenter enligt min privata lilla målsättning dök det upp ett ypperligt tillfälle att bocka av en milstolpe tillsammans med riktigt bra viner. En kväll där man kunde slå två eller fler flugor med samma smäll liksom.

Likt katten kring het gröt inväntade jag söndagen den 20:e november då en lite speciell provning skulle gå av stapeln. Det jag visste sedan ett tag var att provningens fokus var 1999 och Vosne-Romanée, samt att det bland vinerna skulle finnas ett flertal viner från såväl Emmanuel Rouget som Domaine de la Romanée-Conti. Då förstår ni säkert varför jubileumet med 100 producenter passade bra för kvällen.

Nåväl, datumet och starttiden infann sig, och jag fann mig helt plötsligt tillsammans med ett antal helt nya bekantskaper och ett ytterst gott glas Champagne (1996 Comtes de Champagne Rosé, Taittinger). Efter diverse småpratande var det så dags att inta sina platser och njuta av den vackraste av syner, ett bord fullt av glas redo för provning.

 

 

Några av kvällens viner

 

 

Flight 1 - En lysande minivertikal

Den första flighten bestod av två glas vitt vin presenterat som en liten minivertikal. I glasen fanns följande viner från den alldeles lysande producenten Domaine Comtes Lafon:

• 2002 Meursault 1er Cru "Charmes" Domaine Comtes Lafon
• 2004 Meursault 1er Cru "Charmes" Domaine Comtes Lafon

Doften i det första glaset var till en början lite blygt återhållsam, men redan då slog det mig vilken klass och elegans som fanns i vinet. Över tiden utvecklades aromerna och jag noterade mest ord som "HARMONI" och "ELEGANS". Det kändes rätt meningslöst att ge sig på en dissikering, utan fokus blev njutning.

Parhästen i glas två hade liksom mer av allt. Kraft, fetma, grus....you name it. Även det ett riktigt, riktigt gott vin, men efter ettans elegans var det inget snack om vilket vin jag föredrog. Mina sista ord när den sista klunken svaldes var "EXTREMT ELEGANT MED EN BALANS NÄST INTILL PERFEKTION". Det blir inte så mycket bättre än så.

Flight 2 - Uppvärmning

Uppställningen i denna flight var följande:

• 1999 Bourgogne Rouge, Domaine Emmanuel Rouget
• 1999 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Beaumonts", Domaine Emmanuel Rouget
• 2002 Vosne-Romanée 1er Cru "Aux Reignots", Domaine du Comte Liger-Belair
• 2006 Bourgogne "Cuvée de Noble Souche", Domaine Denis Mortet

I den här flighten var det slående hur bra båda de generiska Bourgognerna var för sin nivå. Rena, fint hanterade och perfekt i drickläge. Bra start helt enkelt.

Sedan kom det som i mitt tycke lite blev temat för resten av kvällen, nämligen att vinerna fortfarande var lite för hårt knutna och hade behövt ett antal år till i ryggläge. Det gällde både "Les Beaumonts" som kändes lite ruffigt ungdomlig med ordentligt med byggmaterial kvar i form av syra och tanniner, och i minst lika hög grad "Aux Reignots" som kändes rätt oförlöst med mängder av ek som pockade på att integreras och till det en syra som visade på ungdomlig form. Sen hade "Aux Reignots" en annan egenhet och det var en extremt tydlig doft av knallpulver som adderade ytterligare till dess egenhet. Gott? Ja, för sjutton gubbar, men tanken på barnarov slog mig mest hela tiden.

Flight 3 - Grand Cru-material

Efter en rätt lång uppladdning var det så dags för nytt vin i glasen i form av följande uppställning:

• 1999 Vosne-Romanée 1er Cru "Cuvée Duvault-Blochet", DRC
• 1999 Echezeaux, Domaine Vincent Girardin
• 1999 Echezeaux, Domaine Emmanuel Rouget
• 1999 Echezeaux, DRC

Det första glaset är en Cuvée av deklassificerat druvmaterial från DRCs olika vingårdar. Druvorna är alltså rakt av Grand Cru-druvor och det enda jag är osäker på är om Romanée-Conti ingår i blandningen. Det finns uppgifter som pekar åt båda hållen.

Generellt för flighten är återigen känslan av barnarov. Det är självklart väldigt bra viner, men de hade inte riktigt nått fram till sin peak och man fick mest ana vad som komma skall. En väldigt kort reflektion av det som stack ut med respektive vin är följande.

Cuvée Duvault-Blochet hade utan konkurrens kvällens bästa doft. Där fanns precis det jag älskar som mest med Pinot-Noir från Bourgogne, nämligen lagren eller skikten och ändrandet av skepnad över tiden. Ja du vet, de finaste av röda bär, anis och lakrits i en nästan osannolik bredd och så hela bazaaren av indiska kryddor. Smaken var även den riktigt bra, men slutbetyget blev "EXTREMT DOFTVIN".

Echezeaux'n från Girardin fick på sig kvällens dumstrut då den hade "berikats" med tydliga oxideringsdrag. Som tur var hade inte smaken tagit samma skada och det blev till kvällens övning i att hitta vinet bakom masken. Epitetet fick bli "KVÄLLENS KÄLLARVIN".

Echezeaux'n från Rouget var fortfarande rätt sluten även om det börjat visa upp riktigt eleganta drag. Med luft växte det sakta mot större höjder, men kom kanske inte hela vägen. Betyget blev "SENSUELLT MED REJÄL POTENTIAL".

Slutligen var det dags för Echezeaux'n från DRC. Det bestående intrycket doftmässigt var när någon yttrade "Undersidan av en chokladkaka". Det var verkligen spot on i en doftbild som annars bjöd på betydligt mindre än vad jag förväntat mig. Tur då att smaken bjuder på något helt annat. I munnen är det näst intill perfektion. Allt är liksom på rätt plats, även om det också lyser ungdomlig potential om vinet. Det riktigt slående är en väldig koncentration och en enastående längd som nästan inte kan ta slut. Bestående minnet nerkladdat i blocket är "ENASTÅENDE LÄNGD".

Summering
En riktigt intressant kväll med en väldigt bra uppställning viner. Lärdomen av kvällen är definitivt att stora viner från 1999 ska få ligga kvar i källaren flera år till. Ett stort tack till C & G såsom värdar för kvällen och till L som förtjänstfullt ledsagade oss genom vinerna.

 

Nästa milstolpe i nyårslöftet

Det nyårslöfte som gäller för innevarande och de två nästkommande åren är att jag under tre år ska prova mig igenom minst 150 av Bourgognes (Côte d'Or) "topproducenter". Måttstock vid producentgallringen har varit Clive Coates och Norman & Taylor som tillsammans summerar upp till drygt 180 utvalda producenter.

Den 26:e maj i år hade jag klarat av målet för innevarande år och bockade av producent nummer 50. Igår kväll togs nästa stora steg mot slutmålet då ett antal producenter dracks och bland dem fanns även producent nummer 100. Jag ligger alltså rätt bra till i "producentrallyt", men nu börjar snart utmaningen att få tag på viner. Bara att kämpa vidare bland vinhandlare i bl.a. Tyskland, men också dags att planera in en rejäl inköpsresa till Beaune framåt våren. Vissa kämpainsatser är liksom trevligare än andra......

Producent nummer 100 var förresten Emmanuel Rouget och jubileumsvinet en Bourgogne-klassad Pinot från 1999. Mer om detta vin och en hel del annat av riktigt bra kaliber när jag hämtat mig från jubileumsprovningen.

Dussinvin från Albert Ponnelle

Ett par kvällar som bilförare med mat och vin på bortaplan har resulterat  i att helgens (hittills) enda Bourgogne har blivit en enkel rackare från firma Albert Ponnelle. Väl hemma i huset har jag under två dagar tagit ett glas 2009 Bourgogne Pinot Noir "Les Tilleuls", Domaine Albert Ponnelle.

Direkt i glaset fångar man upp en rätt tät doftpelare där ung frukt i from av körsbär och tranbär slåss om utrymmet med en saftigt rostad ek. Läge att låta glaset stå en sväng och återkomma.

När luften fått lite tid har doften sansat sig lite, men huvudingredienserna är de samma. Nu börjar dock lättare bär som hallon, lite örter och kryddor komma fram. Min näsa har dock svårt att reda ut detaljerna i det rätt kompakta doftpaketet. 

Smaken är lite enklare att komma underfund med, med sin fruktbild av syrliga bär som bärs fram av en tydlig syra. Här finns även mikroskopiska tanniner i en matta som ger små spår av strävhet, i alla fall under dag ett. Med tid och luft kommer sedan en viss 2009-känsla med värme och sötma i frukten och ju längre tid vinet får desto trevligare blir det, men riktigt kul blir det ändå inte.

Totalt sett så landar jag ändå bara i ett "nästan OK". Det här är liksom ett vin som det finns tretton av på dussinet om man är lite tråkig. Mitt andra försök på rätt kort tid när det gäller viner från Ponnelle ger hittills ett resultat som inte lockar till några återköp.

Privatimport från Swedish Brand via SB till priset 198 SEK.

Vin från "home base" av Rossignol-Trapet

Med den ena grenen av släkten med anor från Volnay så långt tillbaka som till 1500-talet och den andra grenen med anor från Gevrey ändå från 1700-talet skapades en helt ny gren genom äktenskapet mellan Jacques Rossignol och Mado Trapet. Domänen Rossignol-Trapet blev härmed ett faktum.

Det var dock inte förrän parets två söner Nicholas och David tog över domänen 1990 som saker började hända på riktigt. Bort med kemikalier och annat skräp och in med gammalt hederligt arbete i vingård och vinanläggning. Tänk hur långt enkelt och sunt bondförnuft kan ta en, att sedan även ta hjälp av modern teknik som bröderna gör är ju inte fel om det ligger i linje med det gamla tänket.

Domänens portfölj består av i huvudsak vingårdar i Gevrey-Chambertin, men det finns även några små tillskott från Beaune, Savigny-lès-Beaune och Morey-St Denis. Druvorna är klassade från regionnivå till Grand Cru med Chambertin som toppen på kronan. Såsom varande en producent från Gevrey-Chambertin är det rött vin vi pratar om här. Ingen idé att fuska med vitt här inte.

Av domänens vingårdar i hemmabyn är drygt sex hektar klassade som Village och av dessa görs en specialtapping av vingården Etelois (0,3 ha) medan resten blandas till en cuvée. Det är denna cuvée som dricks idag, d.v.s. 2005 Gevrey-Chambertin, Domaine Rossignol-Trapet.

Tjoho, här har vi inte en doft som fegar ur, snarare får man nästan en liten knäpp på näsan. Här talar vi robusta toner med mörka bär och snygga fat. Jag får direkt känslan att här hade jag kunnat lugnat mig ett antal år, men varför fara i ovisshet?

Nästa våg av dofter tar oss ut i höstens trädgård med dofter av jord och kompost och runt detta far hela tiden en lätt och lite svårfångad doft av orientens kryddor.

I munnen fortsätter det robusta språket, även om det med luft finns spår i dräkten som talar om att förfining är på gång. Vi pratar alltså om jordighet och tobak som med hjälp av fina tanniner och väl avvägd syra banar väg mot en begynnande skrud av mer silkiga toner fyllda av lakrits och sötma. Hela tiden med en närvarande frukt såklart.

Helt klart gott och det kan bli lite bättre med ryggläge. I konkurrens med annat så är det trots allt en "middle of the roader" då priset landade på 31,50 Euro på Weinstock.

A.F. Gros vs. D'Ardhuy

Fars dag bjöd ¨på en bra långlunch med bl.a. en rejäl lammstek och till det en dos rött i form av Clos des Langres från Domaine d'Ardhuy. Efter mat, bastu och umgänge ställer jag sedan upp gårdagens röda mot dagens lammsteksvin och det blir en jämförelse av två viner på Region-nivå, nämligen 2007 Côte de Nuits Village "Clos des Langres", från Domaine d'Ardhuy mot 2009 Hautes Côtes de Nuits, Domaine A.F. Gros.

Först nosas det i 2009an från A.F. Gros och här kommer definitivt en rejäl dos av syrliga bär. Det är lingon och faktiskt lingonris, tranbär och surkörsbär. Till detta byggs på med en tydligt rostad och lätt rökig Pinot-krydda. Med luft kommer kryddorna mer tydligt och det är kryddpeppar och muskot som dominerar. Här finns också ytterligare kryddor och örter från örtagården, men framför allt väldigt tydliga drag av varm tallskog och tallbarr...lite av en känsla av Kiwi-Pinot.

Dofterna går igen i smaken och det är en rätt annorlunda 09-frukt med syrliga bär. Denna paras med en viss grönaktig stjälkighet med tall-touch och beska. Jag hade nog trott på en varmare och mer mogen frukt trots Hautes Côtes-läget. Det är ju ändå en 2009a. Det här innebär att trots bra syra, ett visst mått av schyssta tanniner och en svag aning sötlakrits när den sista slurken slinker ner, så kommer det inte bli något återköp här inte. Priset är annars 22 Euro på Weinhandlung Drexler.

Vad kan D'Ardhuy kontra med då? Rött vin från ett monopolläge från vilket det även presteras en liten andel vitt....låt oss testa. När det hölls fritt från analys funkade det väldigt bra till lunchlammet, men det är ju en annan historia.

Doftmässigt en väldigt tydlig fatrost med en initialt rätt diffus Pinot-krydda och röda bär i form av  hallon och röda vinbär....snart kommer dock lakrits i form av gammalt hederligt lakritspulver fram och rätt tydliga drag av peppar.

Smaken bjuder sen helt klart på vinbär, örter och kryddor i en rätt skön mix. Uppblandat med en bra syra och små tanninsmulor är det rätt trevligt att dricka, men inte mycket mer än så. För 339 SEK är det alldeles för platt och endimensionellt idag. Det kommer säkert att bättras på med lagring, men inte i min källare.

Inte heller det här får igång några glädjetjut och summeringen av helgens röda är lite av en besvikelse. Tur då att det står några droppar vitt från Carillon kvar i kylen.

Domaine Louis Carillon - en anonym stjärna

Om man betänker att det finns i runda tal 4000 domäner i Bourgogne är det självklart att man normalt sett inte kan ha koll på mer än en bråkdel av dessa. Gillar man Bourgogne har man nog i alla fall koll på toppdomänerna och har säkerligen provat något från det stora flertalet, men så finns det slamkrypare som man inte riktigt har koll på och inte har provat. En sådan firma för min del är Domaine Louis Carillon et Fils.

Firman har burgundiska rötter långt tillbaka och man vet med säkerhet att en förfader vid namn Jehan Carillon odlade vindruvor i Puligny redan på 1520-talet. Dagens, eller snarare gårdagens, huvudansvarige för verksamheten har varit Louis Carillon. Det som precis har hänt är dock att sönerna har delat upp ägorna mellan sig och från årgång 2010 finns i stället domänerna Domaine Jacques Carillon och Domaine François Carillon.

Det här är lite av en domän som smyger i bakgrunden och sägs göra storslagna viner. Det är en av endast sjutton domäner som får tre stjärnor av Clive Coates och från Norman & Taylor kommer följande betyg:

"Over the past twenty years, Carillon has been the most consistent of all the top Puligny domaines. Whilst unable to compete with Domaine Leflaive in terms of range and quality of vineyards, the Carillon wines have an individuality and purity to be prized and savoured; a tribute to this excellent family's skill and art."

Tro sjutton att jag ser fram emot att smaka på dagens vin som är 2002 Puligny Montrachet, Domaine Louis Carillon et Fils.

Viss oro uppstår när korken ska dras ur flaskan. Den känns lätt porös och ser lite illavarslande ut, men som tur är har vi att göra med ett falskt alarm. Från oro till glädje går det fort när vinet hälls upp och fyller glaset med en klar och gyllenskimrande vätska som direkt skjuter iväg doftpartiklar åt alla håll.......bara för näsan att ta emot alltså.

Doften ger ett första intryck av mogna och söta frukter från sydliga breddgrader blandat med honung och arrak, lite av en touch av punsch nästan. Med luft känns det som en väldigt balanserad och "silkig" doft av frukt som emellanåt släpper igenom stick av mineral i form av sten och som även bjuder på en doftfond av skaldjursskal. Nog med analyserande. Det är helt enkelt en ruggigt fin doft som jag knappt kan få nog av.

Smaken är också bra med friska syror, tydliga citrusmarkörer och ett sammanhållet och långt avslut med citrusbeska och grustag. Det är dock doften som går vinnande fram idag, även om smaken inte heller gör mig besviken. Jag har svårt att tro att det blir så mycket bättre för ett vin som stämplar in under 300 buckarones (31,90 Euro). Vinet tillsammans med en massa annat gottigt från producenten finns att köpa hos Böhme. Jag kommer definitivt att testa flera andra från denna producent, det är liksom inget snack om det.

En Pommard på rätt väg, signerad Vincent Dancer

På vägen hem gjorde jag en fredagsklassiker och passerade förbi Percys kött för att inhandla lite gott inför helgen. Enligt plan inköptes en rejäl lammstek till på söndag då fars dag ska firas bl.a. genom att min och sambons mödrar ska utfordras....och jag väl landar i en bunt nya strumpor eller nåt annat klassiskt.

Åter till verkligheten och Percys. Lite ensamt placerade bland alla andra stora bitar kött såg jag några små bitar lammentrecôte som fick följa med och utgöra basen till fredagens middag. Efter en liten biltur hem och lite plockande i köket fick köttet snart sällskap av röda paprikor och blomkål på köksbänken. Paprikorna rostades snart söta och blomkålen stektes knaprig i smör och olja, och slutligen fick lammet några ögonblick i pannan. Väl klart skulle detta serverades med ett Café de Paris-smör och en trevlig flaska Pinot.

Efter lite sökande i vindatabasen hade jag äntligen kommit fram till vad vi skulle ha och valet föll på ett av de senare inköp jag har gjort, nämligen en Pommard som borde börja uppvisa i alla fall begynnande mognad. Tanken var att dricka något med i alla fall lite kraft till lammet och samtidigt få koll på om jag borde köpa på mig mer av vinet.

Vinet jag valde var en 1999 Pommard 1er Cru "Les Pézerolles", Domaine Vincent Dancer. Det funkade kalasbra till maten och minst lika bra efteråt när det fått extra skjuts av lite luft. Les Pézerolles är förresten en vingård på 5.92 hektar som ligger precis ovanför Les Petits Epenots. Namnet är till skillnad från de flesta namn som har direkta kopplingar till vingården (sten, plats, natur eller liknande) baserat på namnet på en gammal familj från Pommard.

Tillverkaren av vinet är vinmakaren Vincent Dancer som sedan 1996 har byggt upp en fin domän med bas i Chassagne-Montrachet och då primärt med vitt vin. Det röda står dock inte så långt efter och det ska väl kvällens smakprov utvisa hoppas jag.

Doften baseras fortfarande, trots åldern, på en rejäl och tät körsbärsfrukt med viss kirschighet. Dragen av ungdomen finns alltså kvar, men ett stort steg in i medelåldern har tagits. Det accentueras än mer när vinet landar i gommen och man riktigt känner kampen mellan ungdom och åldrande. Visst finns det kvar ett bygge med trevlig syra och nätta tanniner, men övergången till silkighet, lakrits, kryddor och sötma är påtaglig, och om några år kommer nog nästa nivå av mognad att uppnås.

Trevligt att dricka idag, men jag köper nog på mig några flaskor för att prova om fem respektive tio år eller nåt. Priset är 35 Euro och leverantör är Weinstock (La Bourgogne).

Unga vinmakare i Bourgogne - deras Role Model?

Om jag sammanfattar filosofi och arbetssätt hos de vinmakare från Bourgogne jag druckit i år så är det ganska tydligt åt vilket håll pendeln slår i de flesta fall. Kort sammanfattat är det kvalitetstänkande, noggrannhet och avhållsamhet från onödig inblandning i stora delar av processen från vingård till flaska.

Det här är inte direkt något nytt påfund, utan snarare är det en återfödd och stark trend i syfte att uttrycka ursprung eller terroir, till skillnad från en del av dagens Coca Cola-viner. Ska man ge någon enskild person i Bourgogne "cred" för detta kan det inte bli någon annan än Henri Jayer. Få personer kan väl som han anses vara en "Role Model" för den yngre, kvalitetsmedvetna generationen vinmakare.

Lyckligtvis finns det en bok av Jacky Rigaux som bl.a. beskriver hans filosofi, tankar, arbetssätt och strävan efter perfektion och som till skillnad från alla tegelstenar till vinböcker om Bourgogne gör det på ett intimt och personligt sätt. Det blir i boken ganska tydligt hur stor respekt och kärlek Henri kände till vingården, rankan och arbetet med att skapa en så njutbar slutprodukt som möjligt. Allt detta skedde med så liten inblandning och så stor följsamhet till naturen och dess processer som möjligt.

Defintivt en bok jag rekommenderar för alla som vill närma sig Bourgogne från en helt annorlunda vinkel, vinmakarperfektionistens. För mig var det en riktig sidvändare och en perfekt följeslagare till en god Pinot Noir i fåtöljen.

Är du intresserad heter boken A tribute to the great wines of Burgundy - Henri Jayer, winemaker from Vosne-Romanée - Jacky Rigaux och finns att köpa på bl.a. Athenaeum.

Onsdagskyckling och ett monopolvin från Tollot-Beaut

I Chorey-Les-Beaune finns två producenter som sticker ut lite extra. Det är Domaine du Château de Chorey och Domaine Tollot-Beaut. Den senare firman är en riktig familjeangelägenhet med en drös familjemedlemmar involverade i företaget. Utåt sett är det Nathalie Tollot som sedan 1987 representerar firman.

Företaget har en ganska rejäl portfölj med 23 hektar vingårdsmark fördelade mellan Beaune, Chorey-Lès-Beaune, Savigny-Lès-Beaune och Aloxe-Corton. Merparten är mark på nivåerna Village och 1er Cru, men som toppen på isberget finns en del Grand Cru-mark i Corton.

I byn där man har sitt säte, nämligen Chorey-Lès-Beaune, har man en monopolvingård som sticker ut från övrig Village-klassad mark och vinifieras separat. Marken är Pièce du Chapitre och det är därifrån druvorna till dagens vin har hämtats. Vinet är 2002 Chorey-Lès-Beaune "Pièce du Chapitre", Domaine Tollot-Beaut.

Vinet dricks först till dagens middag som är ugnsrostad kyckling och tillika rotsaker och sedan som solitär i soffa och fåtölj.

Doften visar upp en frukt som har börjat att få torra drag. Detta och en blandning av lätt målarlåda och marspianaktig kirschighet är dominanterna i näsan. Andrafiolerna spelas av kafferost, Pinot-krydda och en liten dos läder. En rätt enkel och behaglig doft helt enkelt.

Väl i munnen känns frukten lite piggare, även om mognaden gör sig påmind. Här finns både bra syror och ett visst tanninmotstånd som gör att jag nickar godkännande åt vinet. I synnerhet gör jag det när jag efter ett tag fångar upp sköna toner av lakritssötma. Sedan saknas det lite täthet i både mittparti och avslut för att allt ska vara på sin plats, men det funkade till dagens kyckling och funkar även som bloggarvin.

Sammanfattningsvis är det inget större vin, men det är helt OK och för 19,50 Euro (Böhme) kan man definitivt inte vänta sig mer.

Aligoté på riktigt, från Bouzeron alltså

En av de personer med störst inflytande i Bourgogne är Aubert de Villaine. Han är bl.a delägare och vinmakare i Domaine de la Romanée-Conti och sitter även på ett antal andra poster såsom ordförande för Bourgognes ansökan om att deras Climat-struktur ska klassas som världsarv av Unesco. Tillsammans med sin fru Pamela driver han även domänen A & P de Villaine i Bouzeron.

 

I Bouzeron gör Aubert självklart vin på Aligoté. Bouzeron är nämligen den enda appellation som på kommunnivå producerar viner av nämnda druva. I övriga Bourgogne görs detta på nivån Bourgogne AOC. Bouzeron blev klassat som Aligoté-land redan 1979, men det var först knappt 20 år senare som namnet blev det som gäller än idag, nämligen Bouzeron AOC.

 

Från Bouzeron kommer det årligen drygt 300.000 flaskor och den producent som sägs göra bäst vin av druvan i byn är definitivt Domaine A & P de Villaine. Här odlar man traditionsenligt endast på sluttningarna och vårdar sin frukt ömt. Ingen besprutning sker, utan produktionen är sedan länge organisk. Uttaget hålls ner genom beskärning och gallring för att ge kvarvarande druvor bästa möjliga förutsättningar. Allt sker numer under överinseende av Pierre de Benoist som är syskonbarn till Aubert.

Innan vi smakar kan det vara på plats att berätta att druvjuicen inte får någon direkt ekbehandling, utan vinifieras i ståltankar i kombination med gamla foudres, något som borgar för att druvans renhet ska kunna bevaras.
 

 

När vinet sätts till näsan får jag en känsla av en blyg balettdansös eller liknande. Det är en samling tunna och fina aromer som flyktigt letar sig uppåt. Enklast att fånga är definitivt en palett med citrus och en härlig mineralitet, vi rör oss mellan skaldjursskal och rök. I bakgrunden finns även ett drag av honung och lite melon. Sammantaget är det tillbakadraget och finlemmat, nästan lite anonymt, fast blygt låter nästan bättre.
 

Upplevelsen går igen i smaken som är ren och fin. En bra syra skapar ryggrad och avslutet med mineraler och en svag citrusbeska ligger kvar förvånansvärt länge. Vinet ingår som en del i en provning där övriga viner tar mer plats och i sällskapet får det lite svårt att "hävda sig". Det blir än tydligare när temperaturen stiger i glaset, något som gör att fräschören delvis försvinner.

 

Som kyld solitär eller som sällskap till skaldjur kommer det dock fungera hur bra som helst. Det nästan mest sympatiska med vinet är dock kanske att det endast kostar dryga 10 Euro (N+M Weine)

Tät koncentration från Auxey-Duresses, signerad Benjamin Leroux

I Pommard finns det en producent som under ett par hundra år i huvudsak var känd för att de endast ägde och producerade vin från en enda vingård. Den vingården är Clos des Epeneaux och den äger man fortfarande fullt ut. Om sanningen ska fram hade de fram till mitten av 1800-talet lite andra ägor i Pommard, men från dess till 1994 ägde man bara sin monopolvingård Clos des Epeneaux. Sedan dess har man dock expanderat och numer finns ägor även i Auxey-Duresses, Volnay och Meursault. Producenten är såklart Domaine Comte Armand, även kallad "Les Domaine des Epeneaux".

Under expansionsfasen anställdes Pascal Marchand för att driva vingården och under hans period tog expansion och renommé ordentlig fart. När han sedan plockades av Boisset lyckades man med nästa lysande värvning, nämligen den då 23 år unge Benjamin Leroux. Han fortsätter med expansionen och med ett omtalat arbete med vinerna, så domänen har en ljus framtid att blicka fram emot.

Benjamin tillhör definitivt Bourgognes Whiz Kids, även om han numer är runt 35 år gammal. Han har pekats ut som en av de mest lovande vinmakarna i hela regionen så det är upp till bevis idag.

Dagens vin kommer från ett av de senare tillskotten till portföljen, nämligen från Auxey-Duresses. Det är  en 1er Cru och blandas från olika lotter i byn och vinet är alltå 2006 Auxey-Duresses 1er Cru, Domaine Comte Armand.

 

Tjong i bakplåten! Här kommer en fett koncentrerad doft av körsbärsdominerad rödfrukt parat med en rejäl dos av rostade fat. Det är nästan så det tar slut där i min näsa. Initialdoften och dess koncentration bedövar bort andra intryck och mycket mer än lite choklad och lite målarlåda antecknar jag inte.

Smakmässigt hittar vi återigen en tät och koncentrerad frukt där körsbären fått sällskap av hallon. Frukten går lite i sötmans tecken och plockar upp kamrat sötlakrits på vägen. Till detta kan läggas en frisk syra och rejält sträva tanniner. För en Pinot är tanninerna nåt som definitivt sticker ut.

Jag blir inte riktigt bekväm med smaken och tycker inte att den ger mig riktigt burgundisk känsla, utan snarare kanske jag landar i Italien eller nåt...hmmmm.

Ett OK vin, men inte mer och i min bok inte alls värt sina 31,50 Euro idag. Ge det en längre period av ryggläge och det kanske är en helt annan sak. Vinet är förresten inköpt på Weinstock "La Bourgogne".  

Mineralitet i form av vitt från Thomas Morey

Som son till Bernard Morey var det väl aldrig någon tvekan om vad Thomas skulle syssla med på dagarna och facit blev att det sedan 2006 finns en domän som heter Domaine Thomas Morey. Den grundades när Bernard drog sig tillbaka och Thomas och hans fru Sylvie bestämde sig för att starta eget.

Domänen har en hyfsad portfölj med både Pinot Noir och Chardonnay där det vita arvet lyser starkast. De vita vinerna kommer i huvudsak från bra mark i Chassagne, Puligny och St-Aubin, med merparten i Chassagne. När man läser om Thomas dyker ofta mineralitet upp som beskrivande ord när det gäller vinerna, i synnerhet avseende Chassagne-vinerna.

Att mineralitet inte har något med "uppsugna" mineraler som fört in "terroir" till druvmaterialet är väl de flesta överens om, men vad exakt som skapar smaken av mineralitet, där verkar man inte vara helt överens. Att själva vinmakningen med typ av jäst eller tillgången till syre kan vara själva "boven" i dramat är nog en förklaring. Det finns en massa artklar på nätet så det är bara att surfa runt och läsa. En av de trevligare jag har hittat är den här.

Oavsett hur nu mineralitet förklaras ska det ikväll provas en flaska där mineraliteten sägs vara riktigt tydlig. Intressant då att se vad jag respektive sambon tycker, Jag är ju rätt såld på mineralitet och hon kan ha problem när den blir för uttalad. Den flaska som testas är 2007 Chassagne-Montrachet, Domaine Thomas Morey. Ett vin från enda enda vingård, nämligen Les Houillères.

En väldigt typisk Chassagne-rökighet hittar omedelbart näsan och den nästan lindas in av en honungssöt och gulfruktig doftfond. Vissa stickigt metalliska spår kommer också fram ur röken. Med tillförsel av luft kommer gult äpple, citrus och honung att träda fram. Sen finns en fräschör i form av vanlig slanggurka.

Smakmässigt finns alla doftens beståndsdelar parat med en pigg och trevlig syra. De nya tillskotten är en väldigt tydlig grapebeska (tyvärr för tydlig) och en ännu tydligare mineralitet. En sån där mineralitet som nästan tapetserar hela munnen och finns kvar hur länge som helst. Det är lite så att man får fram bilden av en rund och len sten som sommarvarm stoppas in i barnmunnen och smakar ända in i nuet.

Dag ett var beskan inte alls så uttalad som dag två (när jag gjorde anteckningar) så betyget dag ett var klockrent, men dag två inte alls lika bra. Jag måste nog helt enkelt beställa en till flaska och se om den uppför sig på samma sätt. Flaskan kostade förresten knappa 21 Euro på N+M Weine. Till sist måste nämnas att Sambon tyckte att det var för mycket mineralitet i smaken.

Nysläppt för dagen - 2004 Beaune 1er Cru från Louis Jadot

Ibland är det omöjligt att få loss tid för att stå i kön på Systembolaget och då får man ta sin del av "skrapet" när man passerar sitt lokala bolag på vägen hem. Som tur är brukar det alltid finnas en del kvar och så även idag. Jag fick en första beställningssväng lagd och så plockade jag på mig en flaska för kvällen. Sambon har ju koncentrerat höstlov endast i morgon så jag satte ljus i Halloween-pumpan och korkade upp en flaska rött och hällde upp i glas innan hon kom hem.

Det som tindrade i glasen var lite röd vätska som talade om att viss mognad hade uppnåtts. Vinet var 2004 Beaune 1er Cru, Maison Louis Jadot.

Här får vi en trevlig doft av röda bär i form av jordgubbar och hallon som kombineras av fina rostade fat med bl.a  kaffe och choklad. Här finns också lite höst i form av löv och svampskog. Borrar man sig ner ett snäpp till kommer lakrits, tobak och ett gammalt läderskärp fram.

I munnen bjuds fortfarande på ett spänstigt vin med syran i behåll. Betydligt bättre än många andra jag druckit i år från samma årgång. Tanninerna sjunger väl på sista versen så det finns inte mycket motstånd i vätskan, men det gör inte så mycket då drickvänligheten är riktigt bra. En inledning av goda bär och lakrits som förenas av lite sötma och ett avslut med en trevlig beska. Inga fel alls en tisdagskväll för 159:-. Tänk om Systembolaget kunde erbjuda lite mer åt det här hållet.

Rara droppar börsintroduceras

Börsen störtdyker idag (just nu -4,9 %), men Rara droppar ska börsintroduceras

Artikel i DI 2011-11-01

.......fast det gällde visst Mackmyra