2006 Volnay-Santenots 1er Cru, Prieur-Brunet

En producent som inte tillhör någon toppskara eller gör något större väsen av sig är Domaine Prieur-Brunet. Jag har tidigare skrivit kort om dem och deras vita bas-Bourgogne här. Producenten skulle jag klassa som en av alla de producenter som gör ärliga och rustika viner som går hand i hand med det Burgundiska köket i sin stolthet och ärlighet. Att deras viner sedan oftast är riktigt prisvärda gör inte saken sämre. I alla fall om man köper dem på plats.

Det här vinet öppnar vi för att liksom ha något att dricka i lugn och ro på kvällskvisten, utan koppling till någon mat. Målet är lite vardagsnjutning under det att det småplockas lite i hemmet.

Bjuder det upp till dans och ger den njutning vi vill ha då?

Jodå, visst gör det så, och mer på ett rustikt sätt än med finess. Doften är ganska kraftig med röda bär, lite ek och annat smått och gott. Det är dock rätt grovt hugget och det går inte att leta efter fina doftspår här inte, men det är inte meningen heller då det här duger som det är, som ett mer maskulint och kraftigare vin.

Samma intryck eller upplevelse blir det i munnen. Det är tryck i smaken med mustiga bär, en dos ek, rejält med syra och tanniner som inte skäms för sig på något sätt. Härligt med en lite uppkäftig Bourgogne en tisdagkväll, helt klart.

Totalintrycket är att vinet gör mig glad och nöjd redan idag, men att några år på rygg definitivt kommer att göra det gott. Prisvärdet är det dock lite si och så med. För 29 Euro skulle jag nog vilja ha lite mer. Återkommer med tillägg om en dygn i kylskåpet ändrar min uppfattning.

2004 Clos des Guettes från A.-F. Gros är i nerförsbacken

Idag dricks vin från ännu en i raden av namnkunniga släkter från Bourgogne, nämligen från släkten Gros. För ett tydligt familjeträd hänvisas hit. Jag har tidigare bloggat om Anne Gros här och det lär komma fler poster från släkten framöver då källaren huserar ett gäng flaskor från flera av dem.

De domäner som drivs av syskonen Michel och Bernard, samt kusinen Anne är lysande stjärnproducenter i Bourgogne och tillhör alla toppnamnen. Det gör dock inte kvällens aktuella producent, Anne-Francoise Gros, som får finna sig i att stå i skuggan av sina berömda säktingar.

Det betyder dock inte att det inte kan produceras dugligt vin härifrån. Dagen till ära korkas det upp en 2004 Savigny-Les-Beaune 1er Cru, Clos des Guettes.

Upphällt syns det att vinet har några år på nacken och den röda färgen har fått inledande tegeltoner, i synnerhet i kanten.

Doften slänger först fram en svag, men inte direkt störande touch av nagelborttagningsmedel och när den har sorterats bort hittar man frukten. Det är tydligt att körsbär är med här, faktiskt lite dragning åt Anton Bergs körsbärsmarsipan, och även några få jordgubbar får vara med och leka. Sen bryter åldersdoften fram med skogsunknad, gamla fuktiga löv och gammal, något fuktig cigarr. Doft av ålder helt klart, men ganska anmärkningsvärt för en såpass ung 1er Cru.

I munnen samsas sedan bären med anis, en del jordighet och en del mineral, men syra och tanniner har typ försvunnit all världens väg, vilket gör att vinet får ett glest intryck i mellankroppen, men som tur är ger det sig tillkänna lite grand på slutet igen och lämnar kvar ett litet bett av en svag antydan av beska, örter och mineral och så liiiiiiite tanninkänsla. Det här är helt klart i nerförsbacken och kvarvarande flaskor lär korkas upp i år.

Vi njuter dock vinet både till lammstek och som solitär och det funkar, men inte så länge till.

Monopolvin från Henri Gouges

Domaine Henri Gouges är en omtalad producent som kanske mest är känd som en föregångare när det gäller att sälja sitt vin själv, utan att använda negocianter. Redan 1933 började man att buteljera sina viner på gården och sälja dem själva, något som hjälpte till att lyfta namnet Henri Gouges ett par snäpp.

En annan sak som lyfts fram när det gäller Gouges är att de redan i slutet på 70-talet började plantera rajgräs i band mellan sina rader av vinrankor. Anledningen var att stoppa matjordslagret från att röra på sig nedför de branta kullarna. Det har visat sig vara ett lyckat drag och de hävdar som bieffekt att detta bl.a. driver rankornas rötter djupare, något som har en positiv inverkan på druvmaterialet. Det enda lilla negativa är att gräset binder frosten längre än en bar backe, men lite skit får man nog ta om resten är bra.

Ägandet av domänen går tillbaka till Henri Gouges och nu är det barnbarnen som äger och driver verksamheten. Två av barnbarnen, Pierre och Christian, sköter vingården och övriga i kusinskaran hyr ut sina andelar.....så än så länge hålls det ihop. Frågan är när det Burgundiska arvstricket gör att en domändelning blir ett faktum?

Kvällens vin kommer från den största enskilda ägan som kusinerna har, som till på köpet är en monopol, d.v.s. en vingård med en enda ägare.....som i vårt fall är sju, men under samma domän. Vinården är alltså Clos des Porrets, vilket gör att vinet är en Nuits-St-Georges 1er Cru, Clos des Porrets, med årgången 2007.

Efter gårdagsslatten med det lite enklare vinet från Chassagne-Montrachet blir det tydligt redan vid första sniffen att här är det andra grejer. Schmock i näsan kommer animaliska toner, nästan med begynnande ruttnad eller så är det väl egentligen den klassiska undervegetationen som sakta börjar bildas. Oavsett så är det en härlig första doftkyss.

När jag samlat mig dyker det upp en hel del röda bär med körsbär och jordgubbar i första rummet. Till det kommer en knippa örtkryddor och en fin strimma av anis.

Dofterna återkommer i gommen och följs av intrycket att det här har en bra struktur med tydlig syra och tydliga, men nedslipade och avrundade tanniner. Eftersmaken dröjer sig sedan kvar och ger länge en behaglig känsla i munnen, där en aning katrinplommon kan anas i slutklämmen.

Det här är gott och passade kalasbra till kvällens köttbit, men egentligen är det en smäll på fingrarna och synd och skam att inte låta det få utvecklas en handfull år till, eller mer. Oavsett så är det goda droppar.

En röd Chassagne-Montrachet från Fontaine-Gagnard

Så var det återigen dags för en typisk Burgundisk "familjesoppa". Vi startar inte från början, utan nöjer oss med att ta utgångspunkten i Domaine Gagnard-Delagrange som skapades när Jacques Gagnard gifte sig med Josephe Delagrange 1959. Historien fortsätter med att Jacques och Josephe fick två döttrar Laurence och Claudine.

Laurence gifte sig med Richard Fontiane och Claudine med Jean-Marc Blain....och vips så fanns det två nya domäner, nämligen Domaine Fontaine-Gagnard och Domaine Blain-Gagnard. Läs mer här och här

Idag dricker vi ett vin från Domaine Fontaine-Gagnard, som med sitt säte i Chassagne-Montrachet självklart har sitt fokus på vita viner och i sin portfölj har de bl.a. en imponerande samling 1er Cru-lotter i Chassagne-Montrachet och även lite annat smått och gott. Dagens vin hör dock inte dit, utan är ett rött byvin, nämligen 2008 Chassagne-Montrachet Rouge.

Redan vid en första anblick i glaset kan man ana att det kan röra sig om en röd Chassagne-Montrachet. Här har vi nämligen en klar och ren rödfärg som är fullkomligt transparent. Nästan lite saftvarning på färgen.

I näsan får vi däremot en angenämt pepprig och örtkryddad rödfrukt som måste vara plockad i skogen. Efter ett tag kommer också en första antydan till unknadstoner och en lätt och snygg ekrostning. Svårt att klaga på det.

Smaken ger sedan röda, lite svagt sura bär och en rätt rejäl skopa syra med ett någorlunda strävt tanninavslut, där även mineralerna vinkar och ger glada tillrop. Helt klart ett klockrent bruksvin om man betänker att det kostade 180 kronor i Danmark i januari. Sen kanske det borde få en stund i ryggläge, men jag ville ju liksom testa och stilla nyfikenheten redan idag.

Tisdagskväll, dags för Corton-Charlemagne Grand Cru från Rapet

Jobbet väller över mig i stora lass, bromssystemet i bilen skriker mig rakt i ansiktet genom en massa symboler på instrumentpanelen......känns lite tungt. Fast å andra sidan har våren satt ner fötterna och visar vem som bestämmer från och med nu......känns mindre tungt.

Oavsett anledning så kändes det på något sätt som om vi var värda något riktigt gott i glasen idag och vad kan då vara bättre än att testa om Rapets Corton-Charlemagne Grand Cru från 2008 är så bra att det måste köpas fler flaskor.

En väldigt, väldigt blek uppenbarelse fylls upp i glaset. Typisk tisdagsfärg kanske?

Fast det är inte färgen man ska bry sig om inser jag direkt vid första sniffen. Tjoho, här finns äpplen och päron, rätt mogna sådana och till det lite mer exotiska fruktinslag och en fint doftande bukett blommor, där honungsstänk ligger kvar från pollineringen. Växtplatsens inverkan uttrycks genom massor av sten och grus och kryddas upp av ekbehandlingen. Inga fel här inte.

I munnen är mineraliteten rejält tydlig och bildar fond till en mild, kryddig fruktighet med vissa inslag av honungslen sötma och citrus. Syran är härligt angenäm och helhetsintrycket är att det här är skitgott, hela vägen in i kaklet. För min del är det inget snack, jag beställer fler imorgon för konsumtion om några år.

Vem i hela världen kan man lita på?

Förra veckan fick jag frågan hur jag väljer ut vilka viner jag ska köpa och dricka. Det är väl ingen idé att försöka säga annat än att det är en bra start om flaskan innehåller Pinot Noir eller Chardonnay och oftast är det ännu bättre om vinet är från Bourgogne.

Efter att ha testat att läsa bloggar, tidskrifter och böcker landade jag till slut i en enkel lösning. Jag dricker alla årgångar och jag tar en del guidning av Clive Coates. Det visade sig nämligen att efter att ha jämfört betygsättning av producenter mellan bl.a. Coates och Norman & Taylor och jämfört med min egen bedömning har jag insett att jag och Coates är i riktigt bra synk. Det är nästan undantagslöst så att jag landar i samma bedömning som Coates om åsikterna mellan honom och Norman & Taylor går isär.

Jag har exempelvis strukturerat upp innehållet i deras respektive böcker (se bild nedan) och som exempel så ger det följande bedömning för producenterna från byarna Nuits-St-Georges & Prémeaux-Prissey, i de fall deras åsikter går isär och jag har en dokumenterad åsikt:

Norman & Taylor  bedömer att  bl.a. Remoriquet är en topproducent, men har inte med Potel, Vougeraie eller Liger-Belair. Tvärtom gäller för Coates. Här är jag typ i 100% synk med Coates. Samma mönster gäller ganska väl rakt av.

The Great Domaines of Burgundy och The Wines of Burgundy

Så enkelt är det alltså.....ja förutom att det finns vänner, provningar och annat som stökar till det på ett positivt sätt.

Ungt från St-Aubin, gjort av Girardin

OK, rubriken är ett skitrim, men jag kunde inte hålla mig......och det är ju ändå lördag.

Efter en eftermiddag med kalas, pizza och italienskt rödtjut blir jag minst sagt sugen på något helt annat och med lite tankeverksamhet landar jag i en flaska som släpptes i februari, nämligen ett vitt vin från den duglige Vincent Girardin. Från Domaine Vincent Girardin finns det ett knippe vita av bättre kvalitet från i huvudsak bandet Puligny-Montrachet, Chassagne-Montrachet och St-Aubin.

Dagens vin är från Saint-Aubin och vingården "En Remilly". Det är en första Cru och årgången på druvorna är från 2007.

Doften är initialt riktigt blommig och jag lockas liksom med till en berså om våren. Fast snart så kommer eken rullande med stora trumman, som tur är tillsammans med gula äpplen och citrus, och då är det främst lime som ger sig tillkänna. Med lite letande hittar jag även nyplockade gröna blad från köksträdgården och lite traditionsenliga hasselnötter.

I munnen ger sedan vinet en härlig citrus och gula frukter som ramas in av en smörig ek. Som tur är finns det unga och pigga syror som kan stå emot eken, lite på uppstuds nästan. Låt ek och syror bråka med varandra i källaren ett tag och det här lär komma ut ur garderoben som ett riktigt bra vin.

Fast jag måste medge att jag är fullt nöjd redan idag. I synnerhet gillar jag avslutet som lämnar kvar en riktigt smaklig beska och långa stråk av mineral. Detta gör att jag bearbetar eftersmaken i munnen riktigt länge.

Helt klart gott och bättre lär det bli om ett tag. Kanske blir det någon flaska till att lägga i källaren.

2007 Chambolle-Musigny, Domaine Arlaud

Det finns en by som i mitt (och många andras) tycke kan leverera de mest silkiga, eleganta och sensuella vinerna i hela Bourgogne. Den byn är såklart Chambolle-Musigny. För mig är det något alldeles speciellt med vinerna därifrån och ikväll är jag spänd på vad Cyprien Arlaud kan leverera på Village-nivå.

Cyprien Arlaud är sonson till Joseph som grundade Domaine Arlaud 1942. Domänen har sedan dess gått i arv till Hervé och nu drivs den av Cyprien, som även har syskonen Roman och Bertille till sin hjälp. Vad som har hänt sedan den yngre generationen tog över är att i likhet med många andra domäner har den genomgått en kvalitetsmässig uppryckning. Det beror säkerligen som ofta annars på en gedigen utbildning hos den yngre generationen och en helt annan inställning till kunskapsutbyte och nya idéer.

Någon gång i mitten av 2000-talet hade utvecklingen tagit domänens viner till det som ofta karaktäriserar viner från Chambolle-Musigny och Morey-St-Denis, nämligen finess. Då domänens ägande har sitt fokus i dessa byar är man så att säga "hemma på mammas gata" igen.

Låt oss då se om man levererar enligt förväntan.

Hoppla, hoppla, redan den första sniffen ger antydan om Chambollsk silkighet. En mjuk bärighet med söta hallon, jordgubbar och körsbär får dansa runt med fröken sötlakrits. Till det en varm, örtig kryddighet. Det här är "spot on" vad jag ville ha.

I munnen fortsätter det finessrika och silkiga. Här ska inte syra eller tanniner störa och de knackar inte direkt på dörren, utan finns bara där, inbäddade för enkel njutning.

Ett enda ord får sammanfatta det här vinet: Drickglädje.

.......och ja, det levererar det som förväntas av ett byvin från Chambolle.

Så många producenter, så många viner, så lite tid

Dags att återigen ge sig på en producent som det känns som om jag borde ha provat för länge sedan. Ibland blir det liksom bara så, det går nästan troll i saken. Nåväl idag ska jag bekanta mig med Domaine Francois Lamarche och då blir det på lägsta nivå för att se vad de kan göra där.

Domaine Francois Lamarche är en firma med säte i Vosne-Romanée. Firman är resultatet av i huvudsak tre generationer Lamarche som under åren har byggt upp både en vingårdsportfölj och ett rykte som gör att de numer är ett aktat namn i Bourgogne.

På toppen av innehavet finns ägor i en rad Grand Cru-gårdar, med spets i vingården La Grand Rue i gränslandet mellan La Tâche och Romanée-Conti. Till det lite 1er Cruer, Village-viner och en del generisk Bourgogne. Totalt summeras det ihop till drygt 11 hektar.

Hur vinmakning och annat går till finns bra beskrivet hos dem, så över till vinet som är deras Bourgogne Rouge 2008. Vinet är inhandlat från Theis Vine för 100 DKK under januarirean.

Nyöppnat och direkt i glaset erbjuds inte direkt någon Burgundisk sköndoft. Här är det rejält med ek, rostat så att doften känns som om en basturökt skinka varit med på ett hörn. Till det en hyfsat skopa lösningsmedel och det är svårt att skönja den rödfrukt som ändå finns där i bakgrunden och ropar på att komma fram. Tråkigt nog blir det en besvikelse även i munnen, med en massa syra och rätt sura lingon och tranbär. Här tas snabbt beslutet att vänta ett dygn och göra ett nytt försök.

......klockan vrids fram 24 timmar.

Återsniffen dagen efter ger att det mesta av eken är integrerad och samtidigt är frukten tydligare och kan beskrivas med lingon i sällskap av andra skogsbär och lite andra stänk av skog. Sen har en del örter och kryddor dykt upp och även ett stråk av anis, samt lite små grusiga mineraltoner....snacka om en bättre upplevelse.

Åter in i munnen är de sura bären dämpade och en svag lakritsaktig silkighet börjar träda fram. Det börjar likna nåt, men är inte riktigt där än. Nu är det dock rätt trevligt och ger en antydan om att det nog kan bli nåt. Den andra flaskan som köptes får dock ligga ett bra tag så får vi se vad som händer. Just nu är det helt enkelt för tidigt.

Savigny-Les-Beaune från Maillard Père & Fils

Efter gårdagens besvikelse kunde vi inte hålla oss från att testa Charlopin-Parizot mot något enkelt från källaren och göra en liten jämförelse. Det fick bli en gammal trotjänare, nämligen en Village-klassad Savigny-Les-Beaune från Domaine Maillard Père & Fils. Det enda som fanns kvar var årgång 2006 så jämförelsen är kanske inte helt reko, men å andra sidan kostade dagens vin mindre än 150 kronor när det beställdes för ett år sedan.

Redan vid den första anblicken i glaset ser man en tydlig skillnad. Nu gäller en mer klassisk transparens än gårdagens vin.

När glaset lyfts till näsan stiger en bärfrukt med jordgubbar och hallon som delvis känns igen från igår. Skillnaden är att nu har inte bären mosats ihop, utan kan kännas var för sig som en skön och klar bärfrukt. Här finns det även lite tranbär, en svag örtighet, lite jordig mylla och en begynnande unknad. Definitivt ett snäpp upp på doftskalan från gårdagen. Dag två är skillnaden markant, nyanserna fler och sniffvänligheten är kalasbra.

In med det i munnen och vad hittar vi väl där?

Här får man en härlig inledning med klara röda bär och en syra som är precis som jag vill ha den. Till det små tendenser av örter, jord och anis. Avslutet har dock lite, lite för mycket grön beska kvar, men då är jag väldigt petig i omdömet.

Trolleri och trollera, ett dygn senare har vinet blommat ut och all beska är borta och endast små silkeslena tanniner lämnar avtryck. Tänk vad ett dygn i kylen kan göra.

Det som slår mig mest med det här vinet är den extremt enkla drickbarheten. Det här stoppar inte upp någonstans utan rinner blixtafort ner i strupen. Pinot-saft av hederligt och ärligt snitt, utan att på något sätt vara stort. Lyckligtvis finns det fler kvar.......både i min och Maillards källare. Omdömet är att det här är väldigt, väldigt prisvärt.

Charlopin-Parizot, en besvikelse

I systemets beställningsortiment finns det två olika viner från Domaine Charlopin-Parizot. Jag har inte tidigare druckit något från den producenten vad jag kommer ihåg, så jag beställde helt sonika båda vinerna för att testa. Först ut blev deras nysläppta och Village-klassade vin från byn Fixin. Druvmaterialet till detta vin kommer från en enda vingård, som till på köpet är en monopol-vingård. Vinet är alltså Fixin Clos de Fixey, 2008.

Lite information om producenten finns såklart på den egna hemsidan, men jag kollade runt lite mer och fann att det här är en producent där oenighet råder. Bland annat har Remington Norman och Charles Taylor med producenten som en av deras "Great Domaines of Burgundy", medan Clive Coates inte alls har samma åsikter. Mina smaklökar och åsikter brukar ligga närmare Coates, så jag blev lite fundersam.

Andras åsikter kan vara intressanta, men de egna är ju de som räknas så det var bara att korka upp och prova på egen hand.

Det här blev intressant redan till färgen. Det är tydligt ungt, men framförallt är det väldigt kraftigt i färgen för att vara en Bourgogne. Inte direkt mörkrött, men inte heller transparent.

Vad sa då näsan om det? Nu blev jag lite fundersam, då det i huvudsak uppvisade en tät, diffus matta av röda bär och inte så mycket mer. Dagen efter kom lite mer nyansering, men inte var det den vanliga sniffvänlighet jag är bortskämd med. Inte heller i munnen händer det speciellt mycket, utan en tät rödfrukt med en hög syra och ett rätt beskt avslut blev grundintrycket. Dagen efter var det lite bättre, men inte var det någon större drickglädje.

Slutintrycket är att det kan nog bättra på sig med lite lagring, men att den Bourgogne-typiska stilen som ofta bjuder på rätt tydlig terrior är långt borta. Det här vinet är enligt min smak inte alls värd sitt pris och är inte heller vad jag väntar mig av ett vin från Fixin. Jag kommer att testa den andra flaskan inom kort för att se om det ger samma intryck. Tumme Ner.

En nysläppt och lätt Pommard perfekt för en fredag

Efter en slatt av gårdagens vita från Alain Gras är hela orgeln av smakkörtlar uppställda i givakt och vill ha mer. Beslutet blir ganska enkelt. Det finns ett gäng nyhämtade viner som inte ens har hamnat i källaren och vad kan vara bättre än lite nya, lätta smaker en fredagskväll?

Marssläppet innehöll ju en del gottigt och hemma hos oss landade bl.a. en del flaskor från Fernand et Laurent Pillot. Återigen ett efternamn att hålla koll på då det finns flera Pillots som gör vin. Bäst viner gör kusinerna Laurent och Jean-Marc som  arbetar i varsin domän som båda baseras på en delning av deras fäders domän, Domaine Jean et Fernand Pillot. Sedan finns det en viss Paul Pillot som också är kusin till ovan nämnda producenter. Hans viner är inte alls lika omskrivna och inte heller några jag har druckit. Värt att notera är vidare att alla dessa i grund och botten är vitvinsproducenter med bas i Chassagne-Montrachet. Här sticker dock Fernand et Laurent Pillot ut lite då Laurent även har en hel del ägor i Volnay och Pommard efter sitt giftermål med sin fru Marie-Anne.

Det vin vi öppnade idag är såklart från Fernand et Laurent Pillot och det är deras 1er Cru från Clos de Verger i Pommard. Årgången är 2008. Att notera avseende Clos de Verger är att det ger ett väldigt lätt vin för att vara från Pommard. De som är snälla kan kalla det för en feminin Pommard, medan andra kanske tycker att det är för lätt för en 1er cru från byn. Oavsett åsikt så är det helt klart ett lätt vin för området.

Dags att sniffa.

Fredagsmys rakt in i näsan. Här bjuds fina röda bär och det är jordgubbar som samsas med hallon. Sen ger sig Pommard tillkänna med drag av animalier och även viss jordighet. Ovanpå det kommer också ett litet knippe örter, lite skogsunknad och en rätt markerad doft av peppar.

Väl i munnen känns de röda bären igen, men med ett tillskott av röda vinbär. Det blir tillsammans en tydlig frukt som samsas med pigga och unga syror som efterhand ger efter till ett litet kärvt tanninknippe och en behaglig kryddighet. Vinet hänger också med riktigt bra i eftersmaken och lämnar efter sig en liten skön känsla av alkoholvärme som bara är positiv.

Kanske inte riktigt det man vill ha av en Pommard, men om man tänker bort det och bara njuter så funkar det riktigt bra en fredagskväll. De andra Pommard-vinerna läggs dock ner i källaren för att vänta in lite mognad. Summeringen blir ett helt OK vin för priset, men jag springer inte och köper fler.

Meursault från Alain Gras, nästan i sista stunden

Vissa byar eller producenter ligger en, av olika anledningar, närmare hjärtat än andra. I fallet Alain Gras från Saint-Romain så gäller det både byn och producenten. Byn ligger på kullarna, eller bergen om man är väldigt, väldigt, väldigt snäll, som ligger typ Väst Nord Väst om Meursault och Auxey-Duresses. Den lilla byn (243 invånare 2006) är liksom en sån som får en att längta tillbaka av bara synen. Att det sedan finns riktigt kompetenta vinmakare där gör ju inte saken sämre. Här har exempelvis Madame Lalou Bize-Leroy sin domän D'Auvenay så kompetens finns det helt klart.

En annan producent som huserar här är alltså Alain Gras, en man som inledde sitt vinmakande 1979 och som troligtvis är den man som mest aktivt har placerat Saint-Romain på kartan hos folk som gillar vin. Domänen producerar röda och vita viner från både Saint-Romain och Auxey-Duresses, och sedan görs det runt 3000 flaskor från Meursault varje år, vitt såklart. Druvorna till det vinet kommer från den Village-klassade vingården Les Tillets.

Kvällens vin är sista flaskan av Alain Gras som plockas ur källaren och jag noterade direkt att nya inköp ska ske. De vita viner jag har provat från både Saint-Romain och Meursault har nämligen fallit mig riktigt väl i smaken och har även legat på en riktigt bra prisnivå. Kvällens flaska är en Meursault, Les Tillets, 2005 och dricks till en rätt där smörstekt vitling är huvudnumret.

Doften kommer tät ur kupan och slänger stora sjok av sommarvått grus mot mig. Det är nästan lite bedövande och det dröjer ett tag innan jag fångar upp den matta av gul frukt som faktiskt finns. Väl inne i doftcentrum kryper det fram något som liknar karamelliserad citron och slutligen smörkola parat med lite oxiderade toner.

Smaken är initialt klar och frisk, med svag citrus och gula frukter som blandas upp av en ek som inte stör det minsta. Sedan kommer dock ett mellanparti som är lite, lite platt då syrorna är ganska förbrukade, men avslutet är förtjusande med härlig beska och en massa mineral. Smaken ligger kvar nästan hur länge som helst och jag märker tydligt hur jag söker efter mer och mer i munnen och det svarar upp ruskigt länge.

Grymt mycket vin för pengarna om man tänker på att vinet kostade nån tia över tvåhundringen när det inköptes. Det kan inte bli annat än köprekommendation för det här. Själv ska jag definitivt köpa på mig de vita från 2009.

Beaune Clos des Mouches Rouge 2002

I Côte d'Or är det högst normalt med producenter som äger allt från några få till upp emot runda tjugotalet hektar vinmark. Sedan finns det ett antal firmor som sticker ut från detta och dessa finns i huvudsak i Beaune. En av dessa större Beaune-producenter är Maison Joseph Drouhin, en firma som både äger stora mängder egen vinmark och som även är en av de större négociant-firmorna i Bourgogne.

De egna ägorna finns i Chablis, Côte d'Or, Côte Chalonnaise och även i Willamette Valley i Oregon. I Bourgogne uppgår ägandet till totalt ungefär 73 hektar med merparten i Côte d'Or och Chablis, samt en liten skvätt i Rully, Côte Chalonnaise.

Med storlek kommer självklart möjligheter till olika typer av stordrift och annat som hör storlek till. Bland annat har man en egen plantskola där man genom experiment har kommit fram till att det bästa plantmaterialet kommer från sélection massale av gamla plantor i vingården Clos des Mouches, snarare än med sélection clonale.

Ett annat experiment man sysslar med, i likhet med ett antal andra producenter, är att öka odlingstätheten i vingårdarna från normala 10.000 plantor per hektar till 12.500. Målet är givetvis att öka konkurrensen mellan plantorna och på så sätt tvinga ner rötterna djupare och skapa ett bättre druvmaterial.

Nåväl, över till kvällens röda vin som är Beaune Clos des Mouches 1er Cru 2002. Mest känt är dock kanske det vita systervinet som bl.a. var med vid "The Judgement of Paris" 1976. Både det röda och det vita är dock erkända som några av de bättre viner som produceras från Beaune AOC.

Vingården Clos des Mouches ligger i södra Beaune på gränsen till Pommard och Joseph Drouhin äger knappt 14 hektar av vingårdens totalt 25, fördelat på lika delar Pinot Noir och Chardonnay. Arbetet i vingården sker sedan mitten av nittiotalet enligt biodynamiska metoder och druvuttaget hålls lågt, ungefär 20% lägre än det tillåtna. För ytterligare detaljer, se här.

Det färdiga vinet bjuder i glaset på en väldigt klar och ren doft av röda bär med mestadels körsbär, men även andra röda bär och svaga drag av plommon. Resten blir i min näsa till en nyplockad svampkorg vid en jordhög med mängder av fuktiga höstlöv. Efter ett dygn i kylen har frukten hamnat i bakgrunden och en höstlik unknad träder fram betydligt mer och har även fått sällskap av lite lakrits. Sniffvänligt över tiden, helt klart.

Det rena och klara intrycket fortsätter i munnen. Det är fruktigt och fullt av körsbär, lite lakrits och pyttesmå tanniner som rullar på tungan tillsammans med den höstiga jorden. Dricks nu med välbehag och kan även sparas för framtida njutning.

Helhetsintrycket är att det här definitivt är ett bra vin, ändå känns det som om jag faktiskt hade förväntat mig mer. Svårt det här med prisvärde och Bourgogner.

Bernard Dugat-Py, en räddare i nöden

Efter en vecka med härlig skidåkning i Sälen stod bra vinupplevelser från Bourgogne högt på prioriteringslistan. Anledningarna var flera. Nummer ett var att den hyrda stugan i Sälen inte hade några vettiga vinglas att erbjuda och vi glömde helt enkelt att ta med egna. Nummer två var att jag fick för mig att ta med lite kraftigare viner som skulle passa till fjället-känslan och det blev lite väl mycket "umpf" för min del. Återkommer med info om detta när jag har smält helhetsupplevelsen.

Nåväl, hemma i huset tog det inte lång tid innan jag gick ner i källaren och hämtade upp ett vitt och ett rött från gamla kära Bourgogne. Det vita var ett kul litet vin från den erkända firman Domaine Bernard Dugat-Py, en av de mer namnkunniga producenterna från Gevrey-Chambertin. Kul att notera är att kusiner till Bernard är både Claude Dugat och bröderna Humbert. Alla finns i Gevrey-Chambertin och sysslar såklart med vin och gör det riktigt, riktigt bra under domänerna Domaine Claude Dugat och Domaine Humbert Freres.

Har man som Bernard sin bas i Gevrey-Chambertin ligger fokus nästan självklart på röda viner, men i denna domäns portfölj finns även en liten del vita viner med en årlig produktion på 1800-2300 flaskor, varav kvällens basvin står för 500-700 flaskor. Vinet är således deras Bourgogne Blanc och årgången är 2006. Flaskan inköptes på Otto Suenson i Köpenhamn, där det för övrigt finns en hel del gottigt från Bernard Dugat-Py i hyllorna, för den som har vägarna förbi.

Efter en vecka utan min favoritnektar var det inte svårt att få mig på fall och för att vara ett basvin så var det här definitivt bra.

Doften bjöd på rejält friska toner där citrus och äpple kom först och snart blandades de med melon och gurka. Till det adderades några stänk av rostade och rökiga toner, med ett tydligt, svagt rostat kaffe. Med tid och luft kom allt mer tropiska frukter fram och mest märktes nog lite ananas.

Samma friskhet återupplevdes i munnen och där var citrus, äpple och melon de frukter som märktes mest. Till frukten byggdes det på med med lite svaga toner av ek och ett avslut med frukternas beska och en mineralitet som låg kvar ganska länge. Definitivt en basbourgogne man vill ha mer och mer av. Då rekommendationen från producenten är att det ska få ligga till sig ännu ett tag till ska det bli kul att ta ett glas imorgon kväll igen. Mums!