Morey-St-Denis från Domaine des Lambrays

Vingårdarna i Côte d'Or är i många fall lite av lapptäcken, med en räcka ägare som har en eller flera små delar eller parceller. Sen finns det ett antal undantag där det finns bara en ägare, så kallade monopoler. Riktigt kända sådana är Romanée-Conti och Clos de Tart, och ibland räknas även Clos des Lambrays in i mängden.

Sanningen när det gäller Clos des Lambrays är dock att Domaine des Lambrays inte äger allt, utan att några fjuttiga rader av vingården ägs av Domaine Taupenot-Merme.

Mer intressanta fakta om Clos des Lambrays är att vingården är riktigt stor, den mäter 8,67 hektar och har av den anledningen såklart delats upp i mindre namnsatta delar, nämligen:

• Meix Rentier, 1,1 hektar
• Les Larrets 5,7 hektar
• Les Bouchots 2 hektar

Les Larrets sträcker sig vidare utanför den muromgärde vingården, längre uppåt kullen och har här endast klassificeringen Village. Domaine des Lambrays äger även rankor här och också i den vingård som ligger intill, nämligen La Bidaude, som också är klassad som Village.

Druvorna till kvällens vin är hämtade just från de sistnämnda vingårdarna och man kan ju hoppas att ett byvin som har gjorts på druvor från rankor som ligger kloss i kloss med en Grand Cru-vingård borde kunna vara bra. Att det sedan finns röster som hävdar att de övre delarna av Clos des Lambrays ligger för högt på kullen och inte är av Grand Cru-status struntar jag i just nu.

Så vad har vi då i flaskan? Jo, en Morey-St-Denis 2008, från Domaine des Lambrays.

Jag drar ur korken och häller upp, och ett ljust, transparent vin hittar glaset med en första doft av rostat kaffe som samsas med en tydlig körsbärsfrukt når näsan. Med lite luft ökar bären i intensitet och flera bärkompisar med lingon i spetsen skjuter till. Med lite mänsklig hjälp på traven får jag till hela skogsgläntan med bär och en småunken skogstjärn. En fin sniff som kompletteras med lite örter och mineral. Det svaga sticket av nagelborttagningsmedel försvinner lika fort som jag fångar det. Det här är lovande.

Bären och skogen följer tydligt med in i munnen och ger en skön start, men så helt plötsligt drar någon ur proppen och hela mellanregistret försvinner. Alldeles paff fångar jag upp den lite örtbittriga eftersmaken och de fina tanninerna.

Nu var det kanske inte riktigt så dramatiskt, men lite var det som att sno godis från småbarn. Smaken håller inte riktigt vad doften utlovar helt enkelt. Fast nog dricker jag upp det utan knot och det funkar till kvällens lax. Inga bestående minnen dock.