Basvin från Meo-Camuzet, anno 2007

Efter att ha testat resterna från gårdagens Gevrey-Chambertin från Domaine Taupenot-Merme väcktes behovet av yngre frukt. Gårdagsvinet hade nämligen hamnat rejält långt i nerförsbacken efter ett dygn i kylen och drickvärdet var inte direkt bra.

En sväng ner till källaren resulterade i en flaska från Meo-Camuzet eller mer specifikt från negociant-verksamheten som går under namnet Meo-Camuzet Frère et Soeurs. Flaskan är en Bourgogne Rouge 2007 och tanken är att den ikväll ska funka till en gryta i huvudsak baserad på högrev, rotsaker och bondbönor.

Skillnaden mot gårdagsvinet är högst påtaglig, något som gäller i alla avseenden. Det här vinet är ungt, bärs upp av frukten och det är ju en generisk Bourgogne och man brukar ju få vad man betalar för.

Vinet bjuder på en rejäl dos röd frukt med körsbär i frontlinjen och en svag dragning åt syrligare bär som lingon och tranbär. Inte lika framträdande, men ändå med i doftintrycken finns lite körsbärsmarsipan, en kvist örter och en svag pust av unknad.

Väl inne i munnen är frukten och syran påtaglig, men det finns faktiskt också millimeterstora tanniner som håller emot lite grand. Frukten kännetecknas av samma sak som i doftintrycken, där körsbären har en dragning åt det sura hållet. Det här är piggt och vitalt och ganska precis vad jag var ute efter till maten.

OK, vinet funkade riktigt bra till maten, men efteråt i sin ensamhet märks det rätt snart att det här är ett bordsvin á la Bourgogne. Det är helt OK, men inte sticker det ut med någon elegans som exempelvis motsvarigheten från Pascal Lachaux.

Bra till maten, men som solitär uteblir hyllningskören blir slutsummeringen.

Enkel mat, bättre viner

Jag stannade vid en lokal affär på vägen hem och hittade då ett par bra bitar lammentrecote och ett nybakat levain-bröd. Fredagsnöjd plockade jag senare fram lite av våra egna, förvällda bondbönor från frysen och i det ögonblicket föll allt på plats.

Fredagskvällens enkla meny blev oljestekta bitar av levain-brödet med en rejäl dos flingsalt till att börja med. Dessa samsades med en kräm eller dip av bondbönorna som mixats med en stor mängd olivolja och smaksatts med salt, peppar och vitlök. Därefter var det dags för lammet som först stektes i panna och därefter gick klart i ugnen. Det serverades med ugnspotatis, stekskyn och ett snabbslaget smör med persilja och en rejäl dos svartpeppar.

Just i detta läge går säkert vinvalen åt helt olika håll i olika hem och när jag nu fick välja blev det såklart vitt och rött från Bourgogne till de olika rätterna. Först ut kom ett vin från mästaren från Saint-Aubin, nämligen en 1er Cru, Les Frionnes, 2004, från Domaine Hubert Lamy.

Ett vin från en domän som tillhör mina favoriter. Man vet vad man får och det är bra valuta för pengarna.

Dagens intryck ger tydliga toner av frukter med gult äpple och meloner i första rummet, men också en touch av riktigt lockande limefrukt. Med mer luft är det tydligare att sötlakrits och smörkola vill vara med och dansa och så även en påtaglig metallisk mineralitet.

Rakt in i munnen ökar lyckan. Här finns en perfekt avvägd syra för min gom, och hela buketten av frukterna som fanns i doften. Bäst av allt är nog ändå eftersmaken med ett härligt metalliskt avslut som för tankarna till Puligny-Montrachet. Helt enkelt skitgott!

Svårt läge för kvällens röda.....det här toppas inte så lätt. Satt förresten som en schmäck till brödet och dipen.

Till lammet valdes ett rött med både lite kraft och en hel del mognad, nämligen en Gevrey-Chambertin från Domaine Taupenot-Merme, med årgång 2004.

Här kan man tydligt se att vinet nått en viss mognad när det visar upp sig i glaset. Näsan lockas såklart snabbt till mynningen och tjoho, här händer det saker. I min näsa kommer först kräftspad som efter en liten stund nog mer är att betrakta som torkade skaldjursskal. I bakgrunden av detta finns en murrig samling röda bär.

När jag och vinet har hämtat andan så kommer ett potpurri med lite unken jord, stråk av mintig lakrits och rejält mörka körsbär. Med hjälp på traven i syresättningen utvecklas skaldjursskalens doft och den tenderar att bli lite av dygnsgamla, bortglömda skaldjursrester som bredvid sig har lite rutten purjolök. Jag erkänner, jag älskar det.

Och hur smakar det då?

Här är det mörka bär med ett stort övertag för körsbären. Till det lite karamelliserad sötma, anis och jordighet. Sammantaget ett vin som visar sig i mognadsdräkt och dricks bra just nu. Det skulle vara intressant att ställa detta mot Jadots Morey-St-Denis från 1997. Båda vinerna kan beställas från systembolaget och båda kostar 325:-. Vill du förresten testa Hubert Lamy har bl.a. Tryffelsvinet en del att erbjuda.

Och vad var bäst då? I min bok blir det kvällens vita, både med och utan hänsyn till pris,

Vitt från en av de bästa, Etienne Sauzet

Det finns en del producenter som aldrig sviker, sådana som levererar bra viner år från år. En sådan är definitivt Etienne Sauzet. En producent från Puligny-Montrachet som endast tillverkar vita viner från vitvinsparadisen Puligny-Montrachet och Chassagne-Montrachet.

Historien började tidigt förra seklet då Etienne Sauzet föddes. Under 20-talet byggdes sedan grunden till företaget och på 50-talet adderades vingårdar upp till en total om 7,5 hektar. Sedan hände såklart det klassiska i Bourgogne. Det fanns tre barn, olika viljor och vingårdarna delades upp. Intressant att notera är att det som inte lever kvar inom firma Etienne Sauzet numer drivs av domänerna Jean-Marc Boillot och Henri Boillot.

Idag drivs Etienne Sauzet av dotterdottern Jeanine tillsammans med maken Gerard, samt deras dotter Emilie och hennes man Benoit Riffault. Benoit kommer från Sancerre och bidrar redan nu med sitt kunnande. Det känns tryggt att veta att det troligen kommer att levereras toppviner härifrån inom överskådlig framtid.

Till dagens fisk med kompletterande matig sallad öppnade jag en Puligny-Montrachet, 2007. Ett vin jag njöt av i fulla drag både till maten och efteråt.

Hur var då vinet?

Mina första intryck bestod av bröd, nyhyvlade sågspån och rök som samsades med en doft av smör och citrus. Till det kom sedan lite vax, gult äpple och grus. Väldigt, väldigt sniffbart.

I munnen är det sedan svalkande lent med citrus och äppelfrukt inlindat i en mjuk lite toffee-artad smörighet med en perfekt dos syra. Eftersmaken dröjer sig sedan kvar länge med en svag svans av tydlig rök, sten och metall.

Den här stilen kan jag dricka varje dag och jag rekommenderar producenten varje dag i veckan.

Röd Chassagne-Montrachet från Jean-Marc Morey

Klockan 10 på förmiddagen satte jag ugnen på 85 grader och stoppade in en form med sidfläsk täckt av rapsolja, kryddad med timjan, rosmarin och vitlök. Över sju timmar senare fick den sällskap av en variant på hasselbackspotatis som penslades med oljan jag hällt av från fläsket.

Målet var att bränna av svålen så den blev knaprig och god och sedan servera den till potatisen. Det funkade riktigt bra ihop och kommer definitivt att göras igen i någon variant.

Efter en koll i kylskåpet insåg jag att slatten som fanns kvar av flaskan från Camille Giroud inte skulle räcka, så det blev en runda ner i källaren för att hitta något att ställa mot kvarvarande slatt. Valet föll på en av alla dessa Moreys från Chassagne-Montrachet, nämligen Jean-Marc Morey.

Utan att ge mig in på Morey-pusslet är Jean-Marc en av två söner till Albert Morey. Den andra och kanske mer namnkunniga brodern är Bernard. Istället för att göra som brukligt i Bourgogne och dela upp alla vingårdslotter i lika delar så delade de upp vingårdslotterna mellan sig i ostyckat skick när Albert gick bort. Jean-Marc fick delar i Chassagne-Montrachet, St-Aubin, Santenay och Beaune och har totalt drygt 8 hektar odlingar.
Druvorna till dagens vin kommer från den 1er Cru-klassade vingården Clos-Saint-Jean och skördades 2005. Vinet är således en Chassagne-Montrachet, Clos-Saint-Jean 2005, från Domaine Jean-Marc Morey. Jämfört med Les Cent Vignes från Camille Giroud är vinet en ton mörkare och saknar den mognadston i kanten som det tidigare vinet visar upp.

Doften som lyfts från vinet är väldigt tät och fruktig. Det är hela spannet från jordgubbar till körsbär och den variant av persikokärnor spetsade med bittermandel som används i viss choklad. Ovanpå det finns ett drag av mintighet och svaga toner lösningsmedel och hör och häpna en svag, svag alkoholkänsla. Inne i munnen härskar körsbär, kirsch och lite bittermandelspetsad marsipan. Till helheten adderas härligt sträva tanniner som bjuder på ett litet, men väldigt angenämt tuggmotstånd.

Ett gott vin, helt klart, men det når inte ända fram till slattmotståndaren, men det har ju fått utvecklas ett par dagar i kylen så jämförelsen är inte helt schysst. Jag ser definitivt fram emot fler duster med detta vin och tror nog att ett år eller två tar det dit jag vill ha det. Sen lär det inte riktigt nå fram till sin motståndare, men det duger så bra ändå.

Just ja, vinerna passade kalasbra till middagen och gjorde sitt jobb mer än väl.

Ungt, lite blekt och ett perfekt brasvin

Dags att återstifta bekantskapen med ett förtjusande litet vin från firma Camille Giroud, ett vin och en domän som det har bloggats om lite här och där och everywhere. Vinet för dagen är Beaune Les Cent Vignes 1er Cru, 2007.

För den som vill veta hela storyn från det att Maison Camille Giroud grundades 1865 till det att Becky Wasserman tog över och anlitade David Croix är det bara att läsa artikeln på The Burgundy Report. För övrigt en av de riktigt bra källorna till information om byar, viner, vinmakare, m.m. i Bourgogne.

Jaha, där står nu då glaset och glittrar med en brasa som sprakar i bakgrunden. Så skirt och transparent så man undrar om det egentligen kan finnas någon kraft och magi i de dropparna.

När jag lyter på glaset stiger dofterna från vinet och de flätas samman med sina likar från brasan. Här råder harmoni, så är det bara. Leende söker jag mig fram och hittar tydliga jordgubbar och nypon och ännu tydligare dofter av varm tall och örtig skogsmark. När fantasin får flöda ser jag en tjärn bland tallarna och det är därifrån både de lite unkna dofterna kommer och även de tydlika doftpustarna av grå, fuktig lera.

Smaken då? Jo, den ger en härlig frukt med både jordgubbar och körsbär som trivs fint med en lätt syra. Till detta kommer gammaldags lakrits- eller anispastiller som har blandats upp med lite medicinalörter. Rena rama hälsokuren.

Sammantaget är det här ett vin som förför med sina dofter och sedan bjuder upp gommen till dans. Är man ute efter lite "umpf" är det här fel vin och då kanske det kan klassas som saft. Gillar man elegant Bourgogne så är det istället ett vin som passar perfekt till raggsockor, bok och sprakande brasa.

Chassagne-Montrachet från Bernard Moreau

Det finns en drös namnkunniga producenter som har sin bas i Chassagne-Montrachet. En producent därifrån som inte tillhör den skaran och som gör något större väsen av sig är Domaine Bernard Moreau. Det är en producent som drivs av Bernard och hans söner Alexandre och Benoit. Producenten, med Alexandre i spetsen, tillhör den ganska stora skara som på senare år har investerat i sin vinanläggning och på så sätt skapat viner med ökande kvalitet.

Samtidigt har arbetet i vingårdarna förbättrats och dessa drivs nu enligt metoden lutte raisonnée, d.v.s. eventuella tillsatser av kemikalier sker mer rationellt än annars, bl.a. baserat på nyttjande av långsiktiga, mycket lokala, väderpronoser. Ännu ett kvalitetsplus.

Det finns en del rejäla hyllningskörer när det gäller vinerna fråm Domaine Bernard Moreau årgång 2008, se bl.a. här. Själv är jag nog lite mer återhållsam med hurraropen. Vi får se vad som händer när vinerna har legat något år och ekkyssen inte är så tydlig.

Själva vinet för kvällen är en Chassagne-Montrachet 2008, ett blekt, blekt halmgult vin i sin tidiga ungdom.
Upphällt i glaset kommer så dofterna. Det börjar med gult äpple, rostade toner av hasselnöt och ett stänk citrus. Med luftens hjälp ger sig sedan en lite grönare frukt tillkänna, och då samlas äpplena med päron och ett litet stick av krusbär eller nåt liknande.

Väl i munnen blandas aromerna med en behaglig, smörig silkighet och en uppiggande syra. Inget riktigt stort vin, men det skänker definitivt drickglädje. Jag är dock lite ekpetig ibland och det här känns som om det har fått en liten överdos. Det ska dock bli intressant att se vad som händer om ett år eller så, om eken integreras bättre. Definitivt ett vin som det kan vara kul att följa.

Vårsläppet och Bourgogne

Gillar man viner från Bourgogne så lämnar vårsläppet en hel del övrigt att önska, men det lilla frö som ändå finns är lite kul, i alla fall som kuriosa. Som de flesta vet görs det ju viner på i huvudsak Chardonnay, Pinot Noir och Gamay i Bourgogne.

Utöver detta finns även lite annat smått och gott som görs på lite mer udda, men tillåtna druvor, för Bourgogne. Bland dessa finns Sauvgnon Blanc som är endast är tillåten i Saint Bris, en by som ligger en bit väster om Chablis, och som är en del i stor-Bourgogne.

Saint Bris, eller Sauvignon de Saint-Bris, fick 1974 status som VDQS och det följdes 2002 av en uppgradering till AOC. Det här gäller endast Sauvignon-druvan, vilket innebär att de odlingar med Chardonnay och Pinot-Noir som finns tillhör Côtes d'Auxerre eller Bourgogne.

Nåväl, nog om detta. Dagens vin plockades upp på vägen hem och är en Les Temps Perdus, Saint-Bris, 2009, från Clotilde Davenne.

I doften har det typiska drag för en Sauvignon Blanc, nämligen nässlor, svartvinbärsblad, citrus och lite gröna trädgårdsfrukter. Detta samsas med en viss rökighet. I munnen kommer ungefär samma smaker, kompletterade med en tydlig syra, men det som gör mest intryck är nog avsaknaden av intryck.

Vinet är helt enkelt glest och tunt och lämnar nästan inga fruktintryck alls i mellankropp eller eftersmak. Jag smackar lite efter de kvarliggande spåren av citrus och mineral och tänker att det var kul att prova, men det här vinet kommer jag definitivt inte att lägga pengar på igen.

Kalifornien bjuder på Lynmar, Calera och Hansel

Två gånger mödrar på besök. Då är det dags för rustik mat som ska få samsas med lite vin från Kalifornien. Bland annat måste ju Calera 2008 testas efter en hel del positiva notiser på nätet.

På spisen står en kastrull med soppa på Karl Johan och bredvid puttrar en gryta med Coq au vin, gjord på vitt vin dagen till ära. Innan vi börjar frossa på maten smakar vi på dagens vita som är Lynmar Russian River Chardonnay, 2006.

Här bjuds på äpplen och päron med en rätt fet dos smör. Tankarna går nästan till en ugnsbakad kaka med smör och socker som har karamelliserats på frukten. Till detta kommer en tydlig vanilj från eken och mera undertoner i form av rök och citrus. I munnen återkommer frukten, fast det som slår igenom starkt är en överdos av smör som gör att citrustonerna och mineralerna i mitt tycke har lite svårt att hitta igenom den kompakta smörigheten.

Det här är definitivt för mycket för mig. Tack och lov funkar det rätt bra till soppan.

Dags för fågeln som har puttrat länge med allsköns kryddning och en hoper med svamp, smålök och morotsbitar. Till grytan blir det två kaliforniska Pinoter, nämligen Calera 2008 och Hansel, North Slope, 2006.

Först ut det lite ljusare glaset med Calera. Här får man en syrlig rödfrukt med sura körsbär, lingon och kanske är det lite blodgrape....nån slags citrusbeska är det i alla fall. På det kommer lite animalisk ruttnad och en typisk varm tallsluttning med kottar och barr som värms på marken. Ibland undrar jag hur skallen skapar bilderna?

Samma bär återkommer i munnen med en tydlig syra. Är det blodgrapen on top? Även tallen känns igen och i slutklämmen får man hyfsat vedartade örter och andra kryddor....och lite tanniner finns det visst också. Inte riktigt i mitt smakregister, men det går hem till maten.

Nästa glas är lite mörkare och här far fantasin iväg. Bilden blir lite av en hårt packad grusväg där doften av en soluppvärmd väg blandas av lite gummi som har stekts av solen. På en mjölkpall står en korg med bacon, lite blandade bär och någon form av pepprig mynta. Nåja, dofterna finns där för mig i alla fall, oavsett hur man nu väljer att skapa sina bilder.

Smaken ger de blandade bären och en bukett av kryddor, med inslag av sådant som vanilj, kanel och lakrits. Lägg på en dos syra, en skopa dammiga tanniner, lakrits och en lite alkoholhetta och pusslet är lagt.

En summering av intrycken är att Lynmar inte riktigt funkar för mig. Här blir det helt klart för mycket ek. Calera ger mig lite för mycket sura bär och citrus för att riktigt passa min smak, men Hansel levererar nästan mitt i prick. I min bok vinner Hansel både som solitär och till maten, medan de två andra funkade bra till maten, men hade det svårare helt för sig själva. Samma analys av ges av sambon, men det hade jag ju kunnat gissa redan innan.

I maten och till kocken - Couvent de Jacobins

Det vankades gäster idag och ska man nu lägga någon timme vid spisen måste man ju ha något att smutta på då och då. Varför då inte slå några flugor i samma smäll. I med vinet i soppan, i med det i grytan och i med det i kocken.

Det kocken, alltså jag, fick smutta lite på var idag en Couvent de Jacobins från Louis Jadot. Vinet tillhör de billigare burgundiska trotjänarna på bolaget och brukar funka i och till matlagningen, och till maten också för den delen. Det här är första gången jag dricker en 2009a av vinet och lite nyfiken är jag ju.

Jag karafferar vinet för att ge det en dos luft och det var nog ett bra recept för i glaset bjuds senare en bra doft- och smakupplevelse. Det doftar tydligt av citrus och gula frukter, med främst spår av solmogna äpplen. För att komplettera paletten kommer eken med smör och sedan en sväng rökighet.

I min mun fönimmer jag runda smaker av frukten som hålls ihop av en lite nötig, smörig silkighet. Det är nästan som om jag återupplever barndomens nötcreme, fast mer förfinad och toppad med en del smör. Avslutet är riktigt bra för ett vin i den här prisklassen. Tummen upp!.
Återkommer med hur vinerna till maten smakade när sömnbehovet har uppfyllts.

Morey-St-Denis från Domaine des Lambrays

Vingårdarna i Côte d'Or är i många fall lite av lapptäcken, med en räcka ägare som har en eller flera små delar eller parceller. Sen finns det ett antal undantag där det finns bara en ägare, så kallade monopoler. Riktigt kända sådana är Romanée-Conti och Clos de Tart, och ibland räknas även Clos des Lambrays in i mängden.

Sanningen när det gäller Clos des Lambrays är dock att Domaine des Lambrays inte äger allt, utan att några fjuttiga rader av vingården ägs av Domaine Taupenot-Merme.

Mer intressanta fakta om Clos des Lambrays är att vingården är riktigt stor, den mäter 8,67 hektar och har av den anledningen såklart delats upp i mindre namnsatta delar, nämligen:

• Meix Rentier, 1,1 hektar
• Les Larrets 5,7 hektar
• Les Bouchots 2 hektar

Les Larrets sträcker sig vidare utanför den muromgärde vingården, längre uppåt kullen och har här endast klassificeringen Village. Domaine des Lambrays äger även rankor här och också i den vingård som ligger intill, nämligen La Bidaude, som också är klassad som Village.

Druvorna till kvällens vin är hämtade just från de sistnämnda vingårdarna och man kan ju hoppas att ett byvin som har gjorts på druvor från rankor som ligger kloss i kloss med en Grand Cru-vingård borde kunna vara bra. Att det sedan finns röster som hävdar att de övre delarna av Clos des Lambrays ligger för högt på kullen och inte är av Grand Cru-status struntar jag i just nu.

Så vad har vi då i flaskan? Jo, en Morey-St-Denis 2008, från Domaine des Lambrays.

Jag drar ur korken och häller upp, och ett ljust, transparent vin hittar glaset med en första doft av rostat kaffe som samsas med en tydlig körsbärsfrukt når näsan. Med lite luft ökar bären i intensitet och flera bärkompisar med lingon i spetsen skjuter till. Med lite mänsklig hjälp på traven får jag till hela skogsgläntan med bär och en småunken skogstjärn. En fin sniff som kompletteras med lite örter och mineral. Det svaga sticket av nagelborttagningsmedel försvinner lika fort som jag fångar det. Det här är lovande.

Bären och skogen följer tydligt med in i munnen och ger en skön start, men så helt plötsligt drar någon ur proppen och hela mellanregistret försvinner. Alldeles paff fångar jag upp den lite örtbittriga eftersmaken och de fina tanninerna.

Nu var det kanske inte riktigt så dramatiskt, men lite var det som att sno godis från småbarn. Smaken håller inte riktigt vad doften utlovar helt enkelt. Fast nog dricker jag upp det utan knot och det funkar till kvällens lax. Inga bestående minnen dock.

Vindefekter i teorin och praktiken

Det är inte ofta man trotsar ett snöoväder för att dricka riktigt dåliga viner, och till råga på allt betalar för det, men det hände faktiskt igår. Anledningen till detta var ett seminarium om defekta viner på Munskänkarna i Sollentuna. Föredragande i ämnet var Kent Nilsson, Munskänk och tidigare kvalitetsansvarig på Vin & Sprit, som numer driver egen verksamhet.

Kvällen hade fokus på mikrobiologiska defekter, alltså såna som inte syns, utan upptäcks genom doft och smak. Huvudämnena blev således följande:

• Korkdefekt
• Flyktig syra
• Oxidation
• Efterjäsning

Defekterna presenterades på ett bra sätt. Det gällde allt från orsakerna till symptomen på defekterna och även vad som händer rent mikrobiologiskt för den som ville veta det. Det mest intressanta var dock utvikningarna åt olika håll och kanter, men även referenserna till det verkliga arbetet med vin och kvalitet i praktiken. Visst, det är en hel del repetition, men på det stora hela en riktigt givande kväll.

Att sedan få dricka två av systembolaget godkända viner som referenser gjorde inte saken sämre. Murriga, oxiderade och jordiga viner är definitivt inget för mig. Fet tumme ner får både La Rioja Alta 1997 och Chateau Musar 2003. Allt annat fick såklart också tummen ner, men det var ju liksom meniungen och det var helt klart kul att få dofta och smaka på tydliga defekter.

Ytterligare ett intressant inslag var en radda glas uppställda som en doftorgel där korkdefekt visades i allt från Gammeldansk till Whiskey, tillsammans med lite annat smått och gott som Brett och flaskvariation.

Definitivt ett föredrag och en provning som rekommenderas.

En flaska Chassagne-Montrachet från Michel Niellon

För en dryg vecka sedan drack jag en flaska Puligny-Montrachet från Michel Coutoux här hemma, och nu följs den upp med ett vin från svärfadern Michel Niellon. Vinerna från Michel Niellon är alltid från Chassagne-Montrachet då allt han äger, från Village-lotter till Grand Cru-diton, ligger i denna enda by.

Det som korkades upp idag var en Chassagne-Montrachet 2008 som kommer från över tiotalet lotter runt om i byn och jag erkänner, jag var förväntansfull. Innan jag tillät mig att ge mig på vinet började jag med middagen som bestod av lax med lättfrästa grönsaker som serverades med färska grönsaker, tortillabröd och teriyakisås, allt upprullat som en wrap. Enkelt och skitgott.

Men vem sjutton kan vänta länge på rara droppar? I alla fall inte jag. Mitt i stekoset hälls vinet upp i glasen och bekantskapen inleds. Fast här är det nog snarare kärlek än bekantskap vid första sniff och klunk. En smörig, rik och fatmättad doft bjuder in näsan i glaset. Det kommer också lite rökighet och citrus och igenkännandet skapar leenden.

Bara att ge sig på det och skjuts med det in i munnen. Så rent, lent och balanserat det är rakt igenom. Bara att buga och bocka. Herr Niellon och svärson Coutoux lockar fram riktigt godis av sina druvor. Allt handlar såklart om smakpreferenser och det här är precis mitt i prick hos mig. Stark rekommendation utfärdas definitivt.

Sen funkade det också klockrent till dagens Wraps. Kan man begära så mycket mer av en vardagskväll? Jag och sambon klunkar vidare och hos mig sitter leendet och smaken kvar........läääänge.

Lammstek, Perrot-Minot och Escarpment

Igår öppnades en flaska Bourgogne Vieilles Vignes 2008, från Perrot-Minot. Det var rejäl sniffarglädje för att vara en bas-Pinot och drickvänligheten var väl OK. Här fanns en hel del bär, om än kanske lite grumliga. Det var jordgubbar, körsbär och lingon, som snart övergick i något som liknade nyponsoppa. Efter lite tid med bl.a. påverkan av kompisen syre så lossnade nya aromer. Det var allt från menthol, stjärnanis och nejlika till lite smårutten purjolök.

I munnen fanns sedan en rätt bra syra, och en örtig, stjälkig beska med inslag av lingonen.

En dags utveckling var dock inte positivt för vinet. Det blev tydliga markörer av lingon och surkörsbär i både doft och smak. Inget att gosa med längre alltså, utan lite av "surt sa räven".

När dagens middag preparerades var det således ett enkelt beslut att komplettera med en till flaska och valet föll på en av Nya Zeelands Pinot-hjältar, nämligen Larry McKenna och en flaska Escarpment, 2006.

Det vinet är en helt annan sak, med en betydligt större koncentration i allt från färg, till doft och smak. Här bjuds en tydlig rökighet med animaliska inslag. Kan det vara en basturökt skinka på besök? Bakom detta följer en koncentrerad doft av mörka bär, lite anis och duschar av tallskog och unkenhet. Det är väldigt Pinot-typiskt och rent av Burgundiskt i stilen.

När det till slut landar i gommen fångar jag upp en ren Pinot-frukt och en härlig silkighet, med inslag av små, små tanniner. Slutet bjuder sedan på sköna drag av salmiak och örtig beska som ligger kvar en stund.

Det är inget snack om vilket vin som tar hem det här. Escarpment rockar och slår åttor runt den här flaskan från Perrot-Minot. Det gäller både för sig själv och till maten, även om glaset Perrot-Minot kom närmare när det fick samsas med lammet. Att vinet även hade en lägre prislapp gör ju inte saken sämre.

En intressant iakttagelse är att nästan alla viner jag har druckit från Escarpment har haft nåt slags problem som nyinköpta, men att allt har fallit på plats efter ett år eller två. Mmmmm, och just nu är det här bara så gott.

Maillard - Les Grandes Lollières

I söndags log vi här hemma åt drickvänligheten hos Pascal Lachauxs Pinot Fin och idag blir det lite grand samma sak fast på en lite högre nivå.

I ugnen steks kyckling med den enklaste kryddning av rosmarin, salt, peppar och några stänk curry. Till det såklart en Pinot, och det är ju fredag så valet faller på en flaska av lite bättre kvalisort. Det innebär idag en flaska från Domaine Maillard Père & Fils, nämligen Aloxe-Corton 1er Cru, "Les Grandes Lollières", 2006.

Producenten tillhör den skara som skapar ärliga och typiska Bourgogner, utan att sticka ut med extrem kvalitet. Man vet dock oftast vad man får och det går sällan att klaga. Jämn och ganska hög kvalitet blir betyget.

Vi var där och hälsade på i höstas och provade på hela produktion, både det senaste och en del tidigare årgångar. Betyget från detta, utan några som helst noteringar, är rakt igenom godkänt. Det som var riktigt kul var att deras vita Chorey-Les-Beaune 2009 visade upp en riktigt bra sida och då var den bara en månad gammal på flaska. Den bli nog ett riktigt bra köp.

Åter till nuet och kvällens vin. Doften är ganska enkel med klassiska Pinot-toner, där bär,skog och lite unken undervegetation fyller näsan. När vätskan landar i munnen slås jag av en väldigt hög drickvänlighet med avrundade bär och de allra minsta tanniner man kan finna. Baske mig så blir det ännu en kväll utan något som helst motstånd för munnen. Inte en droppe kvar till morgondagen är ett faktum redan när klockan är 1930.

Och JA, det funkade till fågeln.......

Les Murgers des Dents de Chien - St-Aubin

Den verkliga vitvinsmarken i Bourgogne har av tradition definierats runt byarna Chassagne och Puligny med alla de fantastiska vingårdar som finns där. Den mest erkända av dessa är Le Montrachet, en ikon för vissa och den vingård som både Chassagne och Puligny har kopplat till sina egentliga bynamn, därav Chassagne-Montrachet och Puligny-Montrachet.

En lite mindre känd by någon kilometer därifrån är St Aubin. Det är en liten, liten by med runt 300 invånare som känns lite mer utkastad i periferin, som en bortglömd lillasyster eller nåt. Gemensamt med tidigare nämnda byar är att detta är vitvinsland, och faktiskt ett riktigt bra sådant.

Från att ha fört en lite undanskymd tillvaro i skuggan av storasyskonen märks det tydligt hur självförtroendet har ökat och attityden i har byn ändrats, bl.a. har man tidigare sålt en hel del byviner under appellationen Côte-de-Beaune, men nu har den andelen minskat och mycket säljs numer som St-Aubin. Vidare pratas det faktiskt med aktning om en del vingårdar från området och som grädde på moset finns det ett antal riktigt duktiga producenter som hjälper till att sprida stjärnglans över bynamnet, eller vad sägs om namn som Hubert Lamy, Vincent Girardin och Pierre-Yves Colin-Morey.

Inspirationen till dagens vin fick jag när jag igår lade ner ett par nyinköpta St-Aubin, En Remilly, från Vincent Girardin i källaren (Det finns flaskor kvar på bolaget). Som nordlig granne till vingården "En Remilly" sträcker nämligen "Les Murgers des Dents de Chien" ut sig, så det kändes passande att det fick bli en flaska därifrån.

Vald flaska är således en St Aubin 1er Cru, "Les Murgers des Dents de Chien", 2006, från producenten Domaine Gerard Thomas. Det mest intressanta med Gerard Thomas är nog hur delade åsikter man finner om honom i litteratur och på nätet. Clive Coates ger betyget "Good but not Brilliant" om hans viner, medan
Norman & Taylor har valt att ta med honom i sin bok "The Great Domaines of Burgundy".

För egen del gillar jag dagens vin, både för att det är prisvärt och också för att det skiljer sig lite från grannbyarnas vita viner. Efter att ha provat hans 1er Cru-viner från både Meursault och Chassagne-Montrachet och upptäckt att de faktiskt är riktigt snarlika med dagens, så håller jag mig numer endast till detta vin. Ingen idé att betala mer för likvärd eller sämre juice liksom.

Och hur är då vinet?

Här möts man av en koncentrerad blom- och fruktdoft. Det är liksom parfymerat av snittblommor, någon slags mix av fylligt orange melonkött, äpple, tropiska frukter och sedan stänk av smör och citrus.

Smörigheten blir tydlig i munnen och den är mer än den normala Burgundiska kyssen. Sen återkommer, frukten, lite citrus och en liten svag beska. Allt är dock väldigt inlindat i vätskans silkighet, nästan så att känslan upplevs lite som trögflytande.

Vinet ingår i bassortimentet här hemmavid. Ett bra-att-ha-vin helt enkelt.