2004 Échézeaux från DRC och annat godis

Kamrat M har nyligen fyllt 50 och min present blev ganska självklar efter lite funderingar. Är man 50 har man skaffat sig det man behöver och M gillar upplevelser och i synnerhet upplevelser där givaren av gåvan är med på spektaklet. Sagt och gjort, det knåpades ihop en liten lätt åttarätters meny med tillhörande viner och presenten var klar. Sen var det bara till att leverera när nu datumet för bjudningen inföll.

Först ut vid ankomst av M + L bjöds på ett knippe smörsteka brödbitar med anklever, fikonmarmelad och flingsalt. Till det en 1996 Champagne Brut Assemblage, Maison Bruno Paillard. En bra start med hyfsad mogen skumpa som jag dock tycker saknade lite livgivande mousse. En rätt bra start på det stora hela i alla fall.

Väl till bords serverades lenrimmade pilgrimsmusslor med en lime- och schalottenkryddad mascarponekräm, serverad på smörstekta små brödrundlar. Till det en 2006 Chablis "Les Clos" Grand Cru, Domaine Pinson. Kvällens fullträff alla kategorier. Ett väldigt gott och elegant vin som tillsammans med maten satt perfekt. Kul när det blir tyst runt bordet av en fullträff.

Därefter en soppa på Karl-Johansvamp med 2009 Meursault 1er Cru "les Genevrières", Maison Louis Jadot. Ett i mitt tycke ljuvligt vin som vi nu har tömt ett gäng flaskor av på hemmaplan, men matchningen till soppan kanske inte nådde upp till föregående servering. Kul i alla fall att gästerna "so far" gav alla viner toppbetyg.

Därefter en liten chansning med Merguez, serverade med grädd- och buljongkokta canellinibönor och en koncentrerad buljong. Som vin fick vi 2006 Ornellaia, Tenuta dell'Ornellaia. Nu körde vi lite i diket eller mer än så kanske. Vinet var alldeles för ungt, fruktigt och uppkäftigt för att funka. Det gick väl någorlunda till maten, men som solitär var det inte poppis hos någon. Det enda vinet, förutom dessertvinet, som överlevde med en slatt till morgondagen. Då var det väl ett snäpp bättre, men jag rör inte nån ytterligare flaska på tio år tror jag.

Är det Bourgogner med i spelet är det lätt att det slinker in en Boeuf Bourguignon och så även denna gång. Den här gången extremt rent gjord och serverad fri från allt annat än kött, och givetvis kokt med en bätter flaska burgundisk Pinot Noir. Som tillbehör lite lök som gullat till sig i smör och farinsocker. Det funkade kalasbra till kvällens solklara vinnarvin, nämligen en 2004 Échézeaux Grand Cru, Domaine de la Romanée Conti. Kul att bjuda på och verkligen kul att de uppskattade det och märkte hur vinet utvecklades och förändrades över tiden. Riktigt, riktigt gott med lager på lager av olika frukt- och kryddkombinationer. Lite floralt och dansant inledningsvis med ett svagt motstånd i tanninerna, för att mot slutet drivas mot en mer silkig sötfrukt som samsas med indisk kryddbazaar. Stort!

Samma vin fick följa med över en klick Epoisses med tillhörande bröd innan vi högg in på en äppelkaka med knaprigt täcke och lite vaniljglass. Till det en skvätt 1971 Moulin Touchais, Moulin Touchais. Det funkade inte alls lika bra som väntat till desserten och även som solitär kändes det inte alls som om det kom upp i önskad nivå. Dagen efter var det dock som en sötfruktig smekning och alldeles ljuvligt.

Som avslutning blev det sedan lite kaffe och praliner från Neuhaus, nämligen Caprice & Tentation.

Summa summarum en väldigt lyckad kväll där målet att bjuda på riktigt bra vin i kombination med bra mat helt klart uppfylldes. När sällskapet skulle rangordna vinerna var överensstämmelsen rätt stor och landade i ungefär följande:

• Échézeaux
• Meursault 1er Cru "les Genevrieres
• Chablis "Les Clos"
• Champagne Brut Assemblage
• Moulin Touchais
• Ornellaia

Förstaplatsen var väldigt ohotad, medan andraplatsen var jämnare. Vinet från Chablis vann matkombon och det från Meursault vann solitärkampen. Skumpan hamnade i ett ingenmansland på fjärde plats och kampen om sistaplatsen var hård. Jag tar definitivt på mig missen med Ornellaia, på tok för ungt för allas smak, däremot trodde jag nog mer på Moulin Touchais. Man lär sig något nytt varje gång.

50 shades of french classics

Ingen har väl kunnat undgå hysterin kring E L James 50 shades-trilogi under hösten. Tantsnusk som genererar enorma intäkter till författarinnan och där det finns lika många åsikter som läsare avseende böckernas kvalitet. Min sambo arbetar med böcker, så trilogin har lästs och min slutsats är att den egentligen inte behöver läsas, men att en bok ändå kan vara "kul"....bara för att.

I 50 Shades anda (nåja 50 viner i alla fall) arrangerade Roberson Wine en provning i tisdags dit jag hade lyckats slinka in. Tack till Roberson Wine som erbjöd provningen som plåster på såren för en beställning de inte kunde leverera.

Jag körde igenom vinerna i ett ruskigt högt tempo då jag var på språng och gjorde inte annat än snabba små anteckningar. Jag tog det marginellt lugnare när jag landade vid Bourgogne-borden, men inte ens där blev det nåt riktigt stopp.

Hur var då vinerna, dessa 50 shades av Frankrike? Det var väl lite blandad kompott med en del viner som stack ut. Jag gillade definitivt 2009 La Clarte de Haut Brion och näsan hos 2008 Hermitage, Domaine Marc Sorrel, men det var ine många gånger jag riktigt hoppade till.

När det gällde de Bourgogner man valt ut var väl uppställningen rätt OK, men inte mycket mer. Mineraliteten hos 2008 Puligny-Montrachet 1er Cru "Folatières" Domaine Chavy-Chouet bar jag dock med mig under kvällen.

Sammantaget är känslan när jag tittar på anteckningar och sedan på priserna, att här gäller det att vara extremt noga. Köper man 12-pack av vissa viner funkar det, men annars är det rätt många viner som är allt för dyra. Sen har de ju ett bra och kul urval, så det kan vara idé att gå ihop några stycken och dela på några lådor kanske, om man nu inte vill ha 12 av varje.

Lärdomen den här gången var i alla fall att tagga ner på tempot ett par snäpp.....

Kolla av 2009 och Chavy-Chouet

Dags för en liten temperaturkoll på hur årgång 2009 av Chavy-Chouet står sig. Det är lite olika status på producenterna i källaren nämligen. En del har en lite vikande syra och det vore ju synd på så rara droppar att de faller ur ramen.

Först ut till rakning är 2009 Puligny Montrachet "Les Enseignères", Domaine Chavy-Chouet.

Doften är mjukt smörfet med lätt kryddiga anslag och lite lätta gulfrukter, och som motpol kommer sen en rätt skönt syrlig citrus som skickar stänk som tränger igenom fetman. Mineraliteten i bakgrunden är stenig och rökig. Tillsammans en doftprofil som är lätt att gilla, men kanske med en viss önskan om ännu mer citrus som spjälkat fettet i än högre grad.

Smaken är tydligt citrusdriven med fetma och mineral som bygger ihop det ganska snyggt. Så här dag två har även vissa toner av bokna äpplen börjat ge sig tillkänna. Det är faktiskt på gränsen till lite platt redan och syran har lite svårt att lysa, och sen är kanske eken ett snäpp för tydlig. Det är väldigt nära, men håller inte ihop som de tidigare årgångar jag provat. Inte heller finns det struktur för någon framtida klang- och jubelföreställning, men det är gott och för 240 kronor på rea från Theis när det begav sig så är det helt klart värt pengen. Undrar just om flaskorna direkt från Bourgogne uppvisar samma stil. Test sker i närtid

En kul liten blädderbok

För dig som har druckit viner från någon med efternamnet Gros, finns det numer en blädderbok publicerad som tydligt förklarar hur den släkten hänger ihop, i alla fall i senare led. På köpet kan man läsa "allt" om monopolvinet Clos des Réas. Ett snabbt och trevligt sätt att lära sig lite om en domän, vingård och lite annat.

Kolla här.

Funderingar från favoritfåtöljen

I min hyfsat snäva vinvärld där mina amatörglasögon sätts på med jämna mellanrum har jag fått för mig att det är dags att prova mig runt lite bland andra saker än hemmaplanens Bourgogne. Torsdagen och fredagen bjöd på ett koncentrat av detta och nu snurrar hjärnan motsols för fullt tryck.

I torsdags kväll satt jag med några vinvänner och provade vita viner från Tyskland och Österrike. Provningen är en del i ett semiprivat försök att i regi av Munskänkarna i Sollentuna/Barkarby köra en kurs på tvåbetygsnivå. Ett perfekt sätt för mig att bredda mig lite. Det som spottades var Sylvaner, Grüner Veltliner och Riesling. Jag erkänner, jag gillar Riesling och både köper och dricker en del. Kan tänka mig att utöka den delen av drickandet framöver.

Till lunch i fredags var det Toscansk provning av viner från Mazzei. Utförlig och insatt beskrivning finns här. Summeringen för egen del är att de yngre vinerna med mer direkt drickbarhet och tydligare elegans är att föredra. De äldre vinerna var lite mer påverkade av ekkyssen, men visst funkade de med, även om min smakradar inte landar lika tydligt där. På min egen Italien-lista finns en djupdykning i Piemonte, nu gäller det bara att få tummen ur och lite hjälp på vägen.

I fredags kväll kom så elddopet. En mer kuriosalik provning med en halvblind inledning där vin skulle paras med maträtt. Vinerna var röda och från vänster till höger var det Kroatien, Malta, Ryssland och Kina som var representerade. Om vi säger så här. Det var inga sniffarviner. Sen säger vi så här. Det var inga viner att dricka heller, men förbaskat roligt att prova. I synnerhet när det gällde det ryska vinet som var ett sött vin gjort på Cabernet Sauvignon. I min värld var det inte en siffra rätt. Bäst i sällskapet var faktiskt det kinesiska, även om det just denna gång kanske inte säger så mycket. Har jag behov av vin från dessa länder? Nope, det har jag inte, även om i alla fall Malta och Kroatien kan leverera saker som definitivt duger.

Kuriosaviner

Med smaklökarna i hyfsat behåll och den senaste ekplankan från Bourgogne i färskt minne gav jag mig så på en öppnad flaska vitt på hemmaplan, nämligen 2009 Chorey-Les-Beaune, Domaine Maillard Père et Fils. Där och då insåg jag att smakpreferensen har flyttat på sig en del under de senaste två åren. Vinet är helt OK, men kombinationen 2009-syra och lite övertydliga ektoner gör att jag inser att jag har lämnat det här bakom mig.

Jag har inga problem med ek egentligen, men när eken bara blir ek och tanken landar i nyhyvlad ekplanka, då är det för mycket. Sakta men säkert kommer alltså en del gamla trotjänare att bytas ut och ersättas med nytt i källaren. Inget konstigt med det....och "I did see it coming".

.....och vart kommer jag att landa då? Rent, elegant och drickbart redan i ungdomen för att utvecklas mot komplexitet....nåt åt det hållet. Kanske så att man får dricka Dujac, DRC och Rousseau för att känna sig säker ;-). Synd bara att plånboken är en parameter.

Nåväl, bara ner i källaren och plocka upp nåt som känns säkert.......

Min första flaska från Laroze de Drouhin

Som många andra producenter i Bourgogne har Domaine Drouhin-Laroze lagt sig till med en négociant-verksamhet vid sidan av hanteringen av sina egna viner. Ansvarig för domänens viner är idag Philippe Drouhin. Hans driftiga dotter Caroline som sköter marknadssidan, startade ovanpå detta en négociant-verksamhet 2008. Hon köper helt enkelt in druvor och så vinifieras de på samma sätt som domänens.

Det innebär traditionell hantering med låga uttag och några lite moderna inslag som nytt sorteringsbord och liknande. När druvorna är färdiggullade och musten urkramad blir det 18 månader på fat. För dagens vin som är på Village-nivå innebär det att ett år gamla fat används. Resultatet blir koncentrerade viner som sägs vara rustika och svårflirtade som unga. Det här är alltså viner som byggs för källaren. Inte egentligen "my cup of tea" alltså, men man måste ju prova. Vinet är en 2009 Gevrey-Chambertin "Les Grandes Rayes", Laroze de Drouhin. Köpt på Theis Vine för en knapp femhundring.

Näsan är rätt trevlig med en rätt höstmurrig doft av körsbärsfrukt, jordighet, läderskärp och små stråk av målarpenseln. Hösten visar sig också i undervegetation, kompletterad med lite animaliska toner, nästan lite åt ruttnad. Sen har vi en lätt undanskymd kryddpåse som lurar i vassen och tydliga spår av ek i form av kafferost och bara fat liksom.

Väl i munnen pratar vi körsbär, viol och tydliga spår av lakrits. Rätt mycket ek i form av en rejäl beska och lite kaffe. Alldeles för rustikt och eksjukt för min del. Här behövs precis som förvarnat en rejäl ryggperiod för att neutralisera eken. Bygget har som tur är, syra, tanniner och frukt så det finns alla möjligheter att få ihop det. Inte alls min stil i nuläget då det har alldeles för mycket avtryck av eken. Tror nog inte många uppskattar detta idag, och är du lite ekfobisk så vik hädan.

När ett moget vin är det man vill ha......

.....och man inte vill vänta på det som ligger i källaren eller lägga ner en massa pengar, då kan det vara idé att kolla lite på några tyska sajter efter färdigmogna flaskor. Självklart får man vad man betalar för, men det går definitivt att få tag på mogen dricka som inte skäms för sig, till en vettig penning.

Mitt roligaste köp på den fronten är nog 1999 Bourgogne Rouge från Michel Gros för en hundralapp, men jag har köpt på mig en del del annat av helt OK kvalitet. Idag är det dags att ge sig på ytterligare en av dessa flaskor, nämligen en 1999 Vosne-Romanée, Domaine Alain Hudelot-Noellat.

En typisk mognadssniff av trevlig, men inte märkvärdig karaktär. Doften är i första hand läderartad och animalisk, i andra hand med influenser av trägården i form av höstlöv, jordhög och kompost och i sista hand en frukt som känns uttorkad och får samsas med lite drag av kryddor och målarlåda. Trevligt, men utan att sticka ut.

I munnen har vi att göra med en struktur där det finns kvar en helt OK syra, ett visst mått av tanniner som håller kvar ett litet, litet grepp och en rätt trött frukt som lämnat över i mer mogna och torkade toner. Här pratar vi annars körsbär, mogna plommon, animalier och lakrits och en diffus men rätt OK kryddighet. Helt klart ett vin som lyser upp en höstkväll med lite enklare mognadsglädje. Man fick ungefär vad man betalade för och i detta fall 29,50 Euro hos Böhme Weinhandel.

Chassagne-Montrachet från Etienne Sauzet

Chassagne-Montrachet är för mig i huvudsak vitvinsland, men det är något som i realiteten faktiskt inte stämmer. Det är nämligen så att huvuddelen av all mark i byn används till rött vin. Ser man dock på Grand Cru-nivå är allt vitt och på 1er Cru-nivå är knappt 80% vitt. På lägre nivåer ökar dock andelen rött radikalt, men det är självklart ändå det vita vinet som gjort byn känd. I synnerhet gäller det vingården Le Montrachet som knöts till namnet Chassagne 1879. Enligt många skapas världens förnämsta vita viner med druvmaterial från just denna vingård, så tro sjutton att det vita vinet får fokus. Lägg därtill Bâtard-Montrachet, Criots-Bâtard-Montrachet och en räcka fantastiska 1er Cru-vingårdar och vitvinsinriktningen blir ganska självklar.

Intressant är att olika lägen i Chassagne passar sig olika bra för Pinot Noir respektive Chardonnay, men att utvecklingen tydligt går mot att byta ut Pinot Noir mot Chardonnay och anledningen är ganska enkel. De vita vinerna säljs för betydligt högre priser.

En av mina favoriter när det gäller vitt vin är Etienne Sauzet. Från den firman kommer det en räcka viner från grannbyn Puligny-Montrachet, men sen finns det en liten del druvor (0,48 ha) från Chassagne-Montrachet som vinifieras till ett fint byvin. Idag korkas det upp en sådan flaska, nämligen 2008 Chassagne-Montrachet, Domaine Etienne Sauzet.

Tydligt citrusdrivet i form av citron, med svaga vita och gula frukter som fond. Allt hålls ihop av ett smörfett anslag som gör att tanken på lemon curd får lite fart. Mineraliteten är rökig och virvlar mest omkring i bakgrunden. Totalt sett en väldigt fräsch och tilltalande doft med vissa inslag som adderar till komplexitet.

Smakmässigt är det samma fruktbild och smörfetman finns här med, numer ackompanjerad av kompisen nötter. Tydligast är ändå den pigga och sköna syra som följer med igenom hela vinet, från första smak till hela avslutet. Annars är avslutet fint med en bra beska, rejäla stråk av citron och en mjuk, stenig mineralitet, samt vissa smått kryddiga inslag.

Det här är väldigt, väldigt drickvänligt och klunkbart, parat med elegans och balans. Försvinnande gott!

Louis Latour - Partisk i bedömningen?

Jag plockade upp dagens flaska på en flygplats där utbudet av Bourgogner var väldigt litet. Producenten, Maison Louis Latour, hör inte till de jag brukar köpa då jag hittills inte stött på något vin från dem som riktigt har hållit vad det borde för sin nivå. Kanske att man får en lite extra kritisk inställning när man då dricker ett vin från en sådan producent ....hmmm....försöker vara opartisk och ger mig på 2007 Chassagne-Montrachet, Maison Louis Latour.

Noteringarna kommer från dag två, då det kändes som mest schysst mot vinet som upplevdes lite slutet dag ett.

Det som riktigt slår emot en i doften är en rejäl käftsmäll av viol. Bakom denna mur finns sedan syrliga bär med lingon i spetsen. Kryddmässigt finns det både ett knippe örter och lite Pinot-kryddor även om de kanske är lite diffusa.

Smakmäsigt dominerar lingon och tranbär som bärs fram av en rejäl syra. Till bären kan läggas violer och lakrits innan det går över i en vedartad eller grön örtighet. Den går hyfsat väl hand i hand med tanninerna innan allt avrundas i en beska och mineraler som torkar ut munnen.

Det här funkar som en enklare Bourgogne, men det har inget som gör att sensorer, antenner eller annat slår till. Helt enkelt ett hyfsat dugligt vin att dricka och glömma bort. Tror nog att jag och Maison Louis Latour ska hålla oss från varandra ett tag.

Om jag var partisk? Tror inte det.

Maison Louis Jadot, årgång 2010

I tisdags (2:a oktober) var det samling till lunch och provsmakning på Bistro Bobonne. Bakom kalaset stod Siegfried Pic från Maison Louis Jadot och importören Vinunic. Det som skulle smakas på var den redan nu nästan legendariska årgång 2010 och efter lite inledande bubbel och småprat gav vi oss så på vinerna ledsagade av Sigfried och ibland sufflerade av Claes Lindkvist från Vinunic.

Vinerna serverades som tre vita och tre röda flighter där två av de vita flighterna endast innehöll ett vin.

Några av dagens vita

Flight 1

Savigny-Lès-Beaune 1er Cru "Clos de Guettes", Domaine Gagey - 239:-

Först ut för att sätta ribban serverades en enklare 1er Cru från Savigny-Lès-Beaune. Redan här slogs jag av hur snygga de vita vinerna var. Här fanns fin frukt, viss fetma för skön textur, härliga mineraler och bra syra. Sammantaget ett rent och elegant vin som definitivt slog an tonen och som definitivt kommer att landa i källaren. Priset på 239:- gäller konsumentledet, med eventuella påslag för privatimport. Exakt hur det blir beror på hur vinet kommer att lanseras.

Siegfried berättade förresten här att när det gäller skördeuttaget för 2010 så var mängden hyfsat normal för vita viner, men lågt för de röda. Det totalt sett låga uttaget fortsätter nedåt årgång 2011 och 2012. Håll tummarna för 2013.


Flight 2

Den andra flighten tillika förrättsvinerna består av 1er Cru-viner från de tre stora vitvinsbyarna och meningen var helt enkelt att ställa viner från dessa mot varandra.

Förätt till de tre vita

Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot - 529:-

Här känner man igen sig från storasystern från 2009. Vinet är mjukt rökigt, lent, lite fett i känslan och doftar elegans. I munnen bjuds en underbar mineralitet och ett perfekt drickbart och elegant vin. Återigen plingar köpklockan. Här måste jag bara fylla på så storasyster får kompisar i källaren.


Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle - Monopole", Domaine Duc de Magenta - 459:-

Trions anonyma näsa, något som överraskade mig. Det jag fångade upp var en len, svag frukt och en rätt återhållen mineralitet. Väl i munnen förbyttes allt till en ungdomlig uppkäftighet. Här fanns kryddighet, frukt och mineral och ett rätt snyggt avslut med citrus, beska och mineral. I mitt tycke ändock flightens svagaste kort. Framförallt förbryllad över hur svag mineralen var i doften.


Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Referts", Domaine Louis Jadot - 469:-

Syradrivet vin för lagring med en rökig mineralitet som touchar metall. Kul att dricka nu med sin ungdomliga citrus, men mest är det potential som känns.


Flight 3

Sista vita flighten består återigen av endast ett vin, men vi pratar Grand Cru nu och Corton-Charlemagne. Den lott från vilken detta vin hämtas firar nästa år 100 år inom företaget. Lotten är den högst belägna av tre lotter inom samma vingård. De två övriga ger rött vin och buteljeras under etiketterna Corton-Pougets och Corton.


Corton-Charlemagne, Domaine des Héritiers Louis Jadot - 895:-

I doften är det en typisk Corton-mineral inbäddad i en fet frukt. Väl i munnen finns liksom allt. Det bjuder på elegans och komplexitet i samma paket, samtidigt som det är kraftigt och intensivt. Det jag gillade mest var nog avslutets lätta bett och den underbart steniga mineraliteten som hängde kvar riktigt länge. Ett vin som med ålder kommer att bli enastående. Återigen vill jag köpa och lite grand var det nog så att de vita överlag passade mig riktigt bra idag.

Några av dagens röda

Flight 4

Så var det då dags för lite rött och den första flighten visar upp Côte de Beaune, närmare bestämt Beaune och Corton. Flightens gemensamma nämnare är nog definitivt lagring och potential. Här märks ek och ungdom och det är tydligt att det behövs ett antal år innan vi är framme vid ren njutning. Det vore kul att ha ett par flaskor av varje för att se hur de beter sig om en räcka år, för det var lite så diskussionen gick, att här fanns potential och troligen det största röda prisvärdet. Trots det är det här kanske inte riktigt 100% min stil, men ge det lagring och jag lär nog ändra mig.


Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine des Héritiers Louis Jadot - 265:-
Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine des Héritiers Louis Jadot  - 265:-
Corton-Pougets Grand Cru, Domaine des Héritiers Louis Jadot  - 525:-

Ankbröst till de röda

Flight 5

Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenots", Domaine Louis Jadot - 495:-

Lite bytypiskt murrig och jordig, kombinerat med tät frukt och en touch av målarlåda. Här finns helt enkelt en kombination av byns klassiska kraft och en potential till silkighet. Idag är det dock mest frukt som slåss mot ek...vi pratar både vanilj och beska....men i botten är det bra balans och struktur och redan nu ett skönt avslut. Gott, men det blir inga hyllningar.


Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey - 945:-

Av denna Grand Cru görs endast tre fat och från denna vingård finns ju som bekant både fågel och fisk då vingården är så stor. Idag hittar vi dagens härligaste och mest tillgänliga vin i detta glas enligt min mening. Här finns lätta och friska, röda bär och en rent lysande Pinot-krydda. Ändå är vinet koncentrerat och trots ungdomen börjar små stråk av animala toner skönjas. Ett riktigt sniffarvin. Det funkar såklart också i munnen, men där är eken än så länge lite väl framträdande i min smak. Den röda frukten, violerna, lakritsen och den lätta beskan, samt mineralerna överväger dock. Det är helt enkelt skitgott. Det röda vin jag nog helst skulle lägga pengar på.


Flight 6

Charmes-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 995:-
Chapelle-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 1185:-
Chambertin-Clos de Bèze Grand Cru, Domaine Louis Jadot - 1595:-

Och så landar vi i en majestätisk trio från Gevrey. Det liksom märks att vi har tagit oss upp en nivå och numer dansar bland de lite större drakarna. I det första glaset har vi charm, men faktiskt faller vinet lite platt mot sina grannar, även om det såklart är ett bra vin.

Chapelle är tillsammans Echezeaux det mest tillgängliga röda i min mun och här bjuds på en härlig indisk bazaar av Pinot-kryddor tillsammans med kaffe och choklad och ändå känns det så oförlöst och återhållet, även fruktmässigt. I munnen är det lätt ekigt och kryddat med ett långt mineralavslut. Förbaskat gott att dricka redan idag, men såklart ett barnarov.

Clos de Bèze är ett helt annat djur. Här pratar vi kraft, komplexitet, struktur, men ändå en balans mellan delarna. Här krävs långlagring helt klart, men den sötfruktiga, julkryddiga och mineralstinna känslan lovar bara så gott. Kan nog bli makalöst med många år i källaren.

De sista slattarna

Sammanfattningsvis är känslan av vinerna lite olika. Jag är helt såld på flera av de vita och kommer definitivt att fylla källaren med ett antal flaskor. Bland de röda vore det kul att känna vad Côte de Beaune-vinerna ger om säg 10 år och i övrigt skulle jag nog lägga mina röda pengar på Echezeaux. Den funkade liksom perfekt för mig, men såklart vore ett par flakor Clos de Bèze inte heller fel. Svårt läge när det finns så mycket gott och en plånbok på andra ändan. Slutklämmen är väl i alla fall att Louis Jadot definitivt funkar avseende årgång 2010.

Ett vin att bara älska

Det finns en viss förkärlek för Domaine Michel Lafarge här i hemmet, ja såklart även hos en hel del andra Bourgogne-älskare. Lite grand är det kanske så att den egna smakpreferensen hos många entusiaster vandrar från tätfruktiga Parker-bomber till mer lättsamma och kallområdestillverkade viner. För egen del har jag nog "alltid" haft en preferens för mer klasssika viner och min vandring går nog en kortare väg än från Parker-hållet, och landar mer och mer i rena, lätta viner, utan för mycket ekbehandling.

Dagens lilla vin är ett lysande exempel på något som numer passar mig perfekt. Ja, en 2007 Volnay "Vendanges Selectionnées", Domaine Michel Lafarge alltså.

Floralt och bärfruktigt dag ett och nu dag två har vi hamnat i målarlåda och rätt stora doser kött. I didn't see it coming.

Smakmässigt är frukten fortfarande lätt och syrlig med hallon och jordgubbar, framburen av en trevlig syra. Kryddor och örter slåss därefter om utrymmet och rundas av med lite lakrits, apelsin med kryddnejlika och en liten besk ton innan mineraliteten torkar ut munnen. Att det sedan finns ett litet, litet drag i tanninerna gör saken bara ännu bättre......härligt.

Det här är ett vin att bara älska.

Ett lyckat klick....

Jag undrar om jag inte förstår lite hur nätpokerspelarna känner sig just nu. Systembolaget körde en webblansering för några minuter sedan och man lägger upp sin strategi utifrån tanken att maximera eventuellt utfall, lite som en spelare.

Idag hade jag faktiskt endast bespetsat mig på två flaskor från Roulot och satt där och hysteriklickade när knapparna helt plötsligt blev gröna. För just Roulot blev det fullbokat typ omedelbums och då såg jag att jag faktiskt hade fått två av de tjugofyra flaskorna. Full pott!

Där sitter man och småhetsar upp sig och så landar allt rätt. Bra extrakrydda en mulen höstdag.

Tyskt instegsvin som bara försvinner

Jaha, så har det då hänt igen. Jag öppnar en flaska med vetskapen att jag borde lufta vinet för att det ska tonas ner, rundas av och fan och hans moster, men så helt plötsligt upptäcker jag det igen..........flaskan är tom...blixtafort liksom. Det är väl egentligen betyg nog, men här följer också ett par andra iakttagelser.

Vinet är förresten 2010 Spätburgunder, Friedrich Becker. Köpt från allas våran hovleverantör för 149 sekiner.

Första intryck är väldigt mycket fina ekkryddor som vilar mot en fond av rödfrukt, julapelsin och viol. Det som sticker ut lite är känslan av en spritsighet i doften.....mmm, man borde ha luftat.

Sedan kommer en syrlig, nästan lätt spritsig munkänsla med fin enkel rödfrukt med apelsintouch tillsammans med en fin kryddighet. Bra syra, frukt och viss tanninkänsla gör vinet så enkelt att bara klunka ner i stora klunkar. I sin enkelhet och stil ett lysande exempel på drickbarhet. Ett vin som "bara måste" finnas i källaren. Sa jag mineraler förresten :)

Väldigt skönt att det finns mååånga kvar i källaren.