Ett par korta reflektioner från helgen

Förutom att söndagen har erbjudit underbar skridskoåkning i solskenet på Norrviken så har det runnit ner en del vin i helgen. Lördagen innebar Riesling-provning tillsammans med lite vänner från Munskänkarna och jag kan bara erkänna att jag har en förbaskad massa att lära på det området. Till maten efter provningen serverades däremot lite Pinot-Noir av årgång 2009. Sambon drack också Pinot på hemmaplan, även det av årgång 2009 och känslan och reflektionerna efter att precis har druckit upp det sista av hemmaplansvinet är följande:

Fjolårets fulaste etikett, nämligen den på bas-Bourgognen från Domaine Sylvain Pataille levererar fortfarande en fin, söt frukt med en direkt drickbarhet. Ja vinet alltså, inte etiketten :-). Bra Bazooka för billig peng och resterande flaskor hänger farligt löst. Kolla här för mer info.

Den andra reflektionen är att den underbara drickbarhet som kännetecknar Camille Giroud har fått en liten, men dock törn av årgången, i deras Gevrey-Chambertin från 2009. Inte så att det är nåt fel på vinet, inte alls så, men det har fått en kyss av årgången och jag personligen gillar tidigare årgångar bättre. Ett av favoritvinerna från Giroud är annars Beaune 1er Cru "Les Cent Vignes" och jag har liksom väntat in det och undrar nu om någon redan har provat?

2009 Nuits-St-Georges 1er Cru "Clos de la Maréchale", Domaine Jacques-Frédéric Mugnier

Med bas i Château de Chambolle-Musigny hittar vi mannen, Frédy Mugnier, som lämnade sitt arbete i oljeindustrin för att göra vin på familjeegendomen, men som samtidigt var tvungen att uppfylla sin dröm som pilot. Enkelt uttryckt flögs det några dagar i veckan och resten gjordes det vin.

Detta tog sin start 1984/1985 då domänen tog tillbaka de vingårdar i Chambolle-Musigny som tidigare hyrts ut till först Faiveley och sedan Bruno Clair. I det läget hade Frédy ungefär fyra hektar att leka med och när han tog tillbaka familjens monopol, Clos de la Maréchale, i Nuits-St-Georges så smällde det till och helt plötsligt fanns 14,5 hektar att ta hand om.

När Frédy tog över Clos de la Maréchale fanns där endast Pinot-Noir och det gjordes två buteljeringar från vingården, nämnda Clos de la Maréchale och en deklassificerad tappning gjord på unga stockar från vingården, Clos des Fourches. Namnet Clos des Fourches försvann för över hundra år sedan när vingården fick sitt nuvarande namn och den nya tappningen är ett sätt återuppliva ursprungsnamnet.

Sedan 2005 finns det även Chardonnay planterat på 0,6 hektar i vingården, återigen ett sätt att återskapa något som fanns förr. Det ska nämligen finnas riktigt bra vita viner från förr i domänens källare och det är detta man vill återskapa.

På fredagskvällen var det dags att prova det som finns tillgängligt på systembolaget just nu från Mugnier, nämligen 2009 Nuits-St-Georges 1er Cru "Clos de la Maréchale", Domaine Jacques-Frédéric Mugnier.

Här pratar vi tätt, koncentrerat och ungdomligt i den första puffen. Mörka körsbär och lakrits är huvudingredienserna och de fylls på med både marsipan och nästan en alkoholvärme. Lite svagt i startblocken kan också skönjas lite jordighet, köttighet och Pinot-kryddor. Med tiden kommer en intressant doft av kodynga, mitt i prick i mitt barndomscentra.

I munnen är det återigen koncentration och fyllighet som spelar huvudfiol och elegans får vi kanske leta efter någon annan dag. Huvudintrycket initialt är en tät, nästan tuggbar frukt, för att vara Pinot och en lakrits och en beska som biter till hyfsat väl. Detta tillsammans med en fin tanninmatta och en syra som balanserar upp, ger ett vin som ändå sprider glädje och värme i vinterkylan. Under kvällen byggs det ihop bättre och bättre och blir sötare och lenare i mittenpartiet och lakritssötman följer med och bekantar sig med ett antal mineraler i svansen. Sista glaset är riktigt, riktigt bra och närmar sig elegans,

Vinet kan faktiskt drickas redan nu på frukten, men för att få valuta för satsade pengar är det ryggläge som krävs. Rätt länge också, eller lååååång luftning som alternativ. Jag tycker inte vinet är värt mina satsade pengar idag med ett pris på 675 kronor, men jag säger säkert nåt helt annat år 2022 eller så.

2006 Santenay "Le Foulot", Domaine Prieur-Brunet

Låt oss fortsätta på det enkla och rustika temat såhär när veckans kompass pekar starkt mot helg. I min källare finns en drös udda och halvudda flaskor som är frukten av lite lätt ostrukturerade inköp. Till vardags är de vinerna lite kul att ta till som kompanjoner till lite enklare mat. Idag tuggades det på kyckling som gjorde sig själv i ugnen tillsammans med diverse kryddor och vinvalet föll på en flaska från Prieur-Brunet. Från den här producenten brukar vi oftast få rustikt vin och ofta även ganska enkelt.

Dagens vin kommer från vingården En Foulot eller Le Foulot som ligger i Santenay. Information om vingården är knapphändig, men det verkar som om hundparten av det som produceras härifrån är vitt. Mitt vin är dock rött och vad jag läst mig till ska vi här ha att göra med ett tydligt rustikt vin.

Dags att prova 2006 Santenay "Le Foulot", Domaine Prieur-Brunet så får vi se vad ett vin för 135 sparingar bjussar på.

Doften är underliggande rustik med rätt snygga ekfat och kryddor från dessa. Kryddorna blir med luft riktigt fina och tilltalande. Rödfrukten därtill är påtaglig och det är ett lite svårtytt sammelsurium ur vilket jordgubbar tydligt sticker ut tillsammans med en viss kirschighet och lite nypon. I övrigt ligger en svag målarlåda och jordighet och pockar på uppmärksamhet.

Smaken är hyfsat i linje med doften, men det finns också lite marsipan och en beska som drar åt grape som lite grand river sönder intrycket. Det går kalas så länge maten är med, men såhär efteråt är det ett lätt störningsmoment. Strukturmässigt tyder syra och tanniner på att vinet kan vinna på vila. Frukten är däremot lite gles och det talar kanske emot. Nåja, jag attackerar resterande udda flaskor på något ostrukturerat sätt så får vi se vad jag upplever nästa gång någon "Le Foulot" stryker med.

Summa summarum ett helt OK vin och väl värt sina pengar.

2006 Marsannay, Domaine Trapet Père & Fils

Under en tid av vin med mestadels annat ursprung än Bourgogne är det skönt att dricka nåt enkelt och rustikt från mitt favoritområde. Den här gången blir det ett återbesök hos ett vin som i våras kändes som om det hade haft sin topp och nu sakta skulle vända nedåt. I alla fall var upplevelsen så den gången. Låt oss se vart 2006 Marsannay, Domaine Trapet Père & Fils har tagit vägen.

Direkt från källaren och rakt ner i glaset bjuds på en rödfrukt med hallon, svart vinbär, svart vingummi, en riktigt fin fatkrydda och ett litet drag av pepparmynta, nästan på gränsen till tandkräm. Med lite ökad temperatur tillkommer en doft åt det mer unkna hållet. Lite av en blandning av kompost eller lövhög och till det lite svettigt läder.

När vinet smakas av pratar vi rödfrukt med röda vinbär, tranbär, lingon och hallon, en riktigt tydlig grapebeska, lite örter, sötlakrits och en hyfsad dos Pinot-kryddor. Avslutet är åt det lite lättare hållet och istället för den normala mineralsvansen samsas beska och kryddor om uppmärksamheten.

Strukturmässigt känns vinet riktigt bra med bra syra och påtagliga tanniner. Det enda man får se upp med är att låta temperaturen stiga för mycket då vinet genast blir rätt trist.

Jämfört med förra året känns vinet möjligen ett litet snäpp upp på skalan. Upplevelsen senast kännetecknades av att syran var på väg att mattas av (flaskvariation?). Inga sådana tecken den här gången dock, men vinet är i ett bra drickläge och den sista flaskan lär ryka rätt snart.

2007 Pommard 1er Cru "Clos Des Boucherottes"

En i raden av duktiga producenter under toppskiktet i Bourgogne är Domaine Coste-Caumartin. Domänen finns belägen i Pommard och har så gjort sedan 1793. Ägandet och vinmakandet har sedan dess gått i arv och från 1988 har Jérôme Sordet tagit över rodret och producerar en samling rustika röda viner från i huvudsak Pommard och även en del vitt från Saint-Romain. De vita ägorna härstammar från släktens ägande av Château de Saint-Romain.

Ser vi till fokuset på ägorna är nästan sju hektar hemmahörande på hemmaplan i Pommard och bland dessa räknas Clos Des Boucherottes som stjärnan bland domänens vingårdar. Både Jasper Morris och Clive Coates tycks eniga om att Clos Des Boucherottes är ett riktigt bra vin och då är det väl bara att kolla vad den egna smaken säger.

I glaset återfinns alltså 2007 Pommard 1er Cru "Clos Des Boucherottes", Domaine Coste-Caumartin. Vinet är från en s.k. monopole och det är alltså endast Coste-Caumartin som äger och producerar vin från vingården.

Doften tyder på ungdomligt tryck i gaspedalen med koncentrerad frukt av körsbär och vinbär. Faten bjussar på kaffe och choklad och lite finare kryddor från den orientaliska delen av skåpet, men mest tänker jag på värme och att det nästan känns som ett kirschigt alkoholtryck i doften.

I munnen känns ekens delar igen och det är varv på varv av rök, kaffe och choklad som samsas med rödfrukten och en svag ton av bittermandel. Mest tänker jag nog dock på tanninsnörpet som drar ihop munnen rätt rejält och som nästan gör att jag glömmer att det faktiskt finns en syra att balansera upp det med.

Totalt sett finns nog allt här, men om man då har mina preferenser som är lite mer mot det eleganta hållet så lär det här ligga halvt bortglömt i minst fem år, säkerligen betydligt längre,  innan det ens är tanke på något återbesök.

En kväll bland stjärnorna - Rousseau, Esmonin, Anne Gros, Mommesin, de Voguë, m.fl.

Blankis på Norrviken på dagen, följt av grillning och bastu. Kan det bli bättre?

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Söndagskvällen var nämligen avsatt till att träna lite på referenser när det gäller några av Bourgognes bästa rödvinsbyar eller så kan man ju välja att se det som ett umgänge med trevliga människor och samtidigt dricka gott. Upplägget var ganska enkelt, fyra byar, tre viner per by och genomgående bra kvalitet. Byarna var Gevrey-Chambertin, Chambolle-Musigny, Morey-St-Denis och Vosne-Romanée.

Provningen delades in i två flighter med par om tre viner och allt skedde halvblint. Nedan kommer bara några få anteckningar av två anledningar. Jag mest bara njöt och så är jag inte så bra när det serveras många viner samtidigt. Jag gillar egentligen mer att bekanta mig med ett vin över en eller ett par kvällar. Nog om det, nu över till vinerna.

Flight 1 - Serie 1 - Chambolle Musigny
2004 Domaine Ponsot, Chambolle-Musigny "Cuvée de Cigales"
2005 Ghislane Barthod, Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Cras"
1996 Comte de Vogue, Chambolle-Musigny 1er Cru

Det började lite illa direkt med en skadad flaska där rotfrukter, buljong och ostbågar drog ner mungiporna. Det blev ett hopp uppåt i mungiporna för såväl glas två och tre med fina näsor och bra smaker i elegant stil, men inget som möttes av direkt jubel. Jag skulle dock gärna återkomma till Barthod om en räcka år då den var min favorit i denna serie.


Flight 1 - Serie 2 - Morey-St-Denis
2002 Armand Rousseau, Clos de la Roche Grand Cru
2004 Mommesin, Clos de Tart Grand Cru
1985 Leflaive, Clos de la Roche Grand Cru

En sniff och en sipp på glas fyra och lyckan är med igen. Frukten, eken, kryddorna, sandelträt, allt är där i doftbilden och det visas upp elegans med fulla segel. Smaken är ännu bättre med en härlig elegans i frukt och smöriga kryddor. Måhända är mittpartiet liiiiite svagt, men eftersmaken är lång och har en fantastisk mineralitet. Ett lysande vin som dricks bra redan nu.

Svårt att komma efter som Mommesin fick göra, men även här är det drickglädje på topp. Likheterna ligger i elegansen i balansen mellan frukt och fat, men där detta vin har lite mer "drag" och även bjuder på en härlig lakrits och örtbeska innan mineralerna tar över.

Leflaive bjuder sedan på ett moget vin i starten av utförsbacken. Kul med rejäl mognad, men vinet fick stå i skuggan av sina bykamrater. Favoriten denna gång? Rousseau, inget snack liksom.


Flight 2 - Serie 1 - Gevrey-Chambertin
2005 Patrice Rion Charmes-Chambertin Grand Cru
2005 Sylvie Esmonin Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes
2005 Sylvie Esmonin Gevrey-Chambertin 1er Cru "Clos St Jacques"

Efter en lätt bensträckare och sex nypåfyllda glas inleder glas sju med en klockren sniff av hallon, smultron, gammeldags Nickel, lakrits och smöriga kryddor. Vem vill inte smaka då? I munnen har vi att göra med ett vin i ypperligt drickläge med fina ljusa bär, viss lakritssötma och en fin silkighet. Till det en munsmackande mineralsvans och jag är skitnöjd. Att sedan priserna på Rions viner är överkomliga glädjer definitivt en normal dödlig.

Glas åtta och nio är båda rätt kantstötta av nya ekfat. Det tillsammans med ungdomlig uppkäftighet där integrationen inte är klar gör att vinerna inte visar sin bästa sida idag. Bakom fasaden på glas nio kan man dock ana något riktigt, riktigt gott i vardande, men det kräver sin väntan.

Här var segraren nästan lika klar som i förra omgången och Patrice Rion vinner på uppstuds.


Flight 2 - Serie 2 - Vosne-Romanée
2002 Vicomte Liger-Belair, Vosne-Romanée "Clos du Chateau"
1998 Robert Arnoux, Vosne-Romanée 1er Cru "Les Chaumes"
2003 Anne Gros, Richebourg Grand Cru

Här har vi att göra med två fina glas, nämligen glas tio och elva. Både dricks bra nu, men glas tio känns som om det kommer att blomma ut än mer inom viss framtid. Värre är det med det haussade vinet i glas nummer tolv. Här kommer en klassiskt atypisk 2003a med all kraft och muskler som årgången kan ge. Det är ju till viss del gömt i Grand Cru-skrud, men det tilltalar mig liksom inte.

Summering
Svårt det här med att plocka rätt by. Gevrey-Chambertin var enklast följt av Vosne-Romanée, i synnerhet som jag kände igen Arnoux, men sen hade jag vänt bort mig. Kanske lurades jag av hur sensuell Clos de la Roche från Rousseau kändes. Vad vet jag, men en erfarenhet rikare är jag i alla fall.

Utöver det är det lite som vanligt att 2003 blir för mycket, samt att för tydlig eller inte integrerad ek kan störa undan vinernas underliggande kvaliteter. Överlag dock gott som sjutton, inget snack om annat.

Extranummer
En gammal flaska i åldersspannet 90-120 år med texten Mosca(t).....troligtvis en ovanlig Madeira Moscatel. Flaskan kommer direkt från en ypperlig privatsamling från Madeira och har aldrig funnits på marknaden. Upplevelsen då?

Visst drack vi riktigt bra Bourgogne under kvällen, men ta mig sjutton om inte allt förbleknade när extranumret serverades. Här fanns inte plats för några som helst noteringar, utan det enda som gällde var att befinna sig i nuet och njuta av de få droppar som fanns. En riktigt, riktigt stor upplevelse. Tack L + L för en härlig avslutning på söndagen.

Nu har Bill Nansons bok släppts

Boken heter The Finest Wines of Burgundy: A Guide to the Best Producers of the Côte d'Or and Their Wines. Jag beställde nyss mitt exemplar från Adlibris och det finns böcker kvar......

Har du inte koll på Bill Nanson så ta en titt på hans utmärkta sajt.

Gott vitt från Jacques Prieur

En hel del producenter har genomgått näst intill en metamorfos de senaste 20-30 åren och bidragit till det kvalitetsmässiga uppsving som skett i Bourgogne. Ett ypperligt exempel på detta är Domaine Jacques Prieur som tidigare gjorde högst tveksamma viner och numer börjar gå från klarhet till klarhet.

Boven i dramat var som vanligt kortsiktiga vinster, där avkastning tidigare hölls högt och investeringar lågt. Om man vet vilka vingårdar som producenten äger blir man lite lycklig inombords över att arbetet på kvalitetsspiralen har tagit fart och fortsätter. Man kanske inte riktigt har nått samma rykte som sina ägor, men man är på väg.

Av domänens ägor på runt 22 hektar ingår bl.a nio av de mest namnkunniga Grand Cru-vingårdarna som finns. Bland dessa återfinns exempelvis Montrachet och Chambertin. En producent med potential, helt klart.

För detaljer om producentens ägor och annat så hänvisas hit. Idag dricker vi deras Village-klassade Meursault, nämligen 2008 Meursault "Clos de Mazeray", Domaine Jacques Prieur.

En rätt len men fyllig doft är det första intrycket. Här samsas smörig ek med citrus och mineral. Med tillförsel av luft blir doften lite mer floral och det tillkommer en fin äppelfrukt. Doften landar precis rätt i mitt doftcentra med dess precision avseende citrus och lätt rökig mineral. Det känns i doften som att om man gillar typ Fichet så gillar man detta. Så låt då smaken avgöra.

En len och smörig inledning som liksom precis hinner bädda in munnen innan citrusen och syran skär igenom och fyller upp hela mellanpartiet och nästan hela svansen, innan allt sakta lägger sig och mineralerna får trilla omkring för sig själva en liten stund. Mums!

Ett alltigenom bedårande vin. Inte så det kan sällas till de "storas" skara, men för en dryg trehundring är det klockrent, i alla fall i min mun och på min skala. Här ringer köpvarningens klocka med en hög och övertygande klang. Finns hos Böhme för 33,90 Euro. En intressant iakttagelse är att doften som stiger ur det sedan länge helt tömda glaset är ljuvlig.....ett tecken?

Bourgogne-rea

Theis-Vine i Danmark har just nu en rejäl rea på Bourgogne-viner. Kan vara värt att kolla in om du har pengar över efter helgerna. Kolla här i så fall.

2008 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenot", Domaine Humbert Frères

Högt uppe på kullen ovanför byn Gevrey-Chambertin, precis vid gränsen till skogen ovanför, finns ett band av Premier Cru-mark. Bandet är lite halvmåneformat och det finns vingårdar med allt från ostlig till sydlig riktning. Längst upp så långt till väster man kommer ligger La Romanée, och jodå det finns en sån även i denna by, och närmast bredvid denna ligger dagens vingård, nämligen Poissenot.

Poissenot är en vingård på 2,2 hektar som fått sitt namn från en gammal fiskdamm som gjordes av Cluny-munkarna någon gång för länge sedan. Vingården ligger som högst på 365 m.ö.h. och är till jordmånen stenig och till viss del även sandig, något som ska borga för en extra mineralisk Gevrey-stil.

Kända och mindre kända producenter med ägor i vingården är följande:

• Géantet-Pansiot
• Humbert et Freres
• Louis Jadot
• Remoissenet
• S.C. Guillard
• Dominique Laurent 

Det vin som ska drickas här hemma idag är från bröderna Humbert och årgången är 2008. Lägger vi ihop beståndsdelarna landar vi i en 2008 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenot", Domaine Humbert Frères. Värt att nämna är att jag tidigare har druckit både 2003 och 2005 av vinet och dessa har båda varit riktigt bra. I synnerhet var min sista flaska av 2003an som dracks upp 2010 en fröjd av drickbar sammet. Förväntningarna är dock bara halvstora då vinet nog behöver minst ett par, tre år till.

Noteringarna är från dag två då vinet behövde uppfostras lite över natten innan det kändes riktigt schysst att bedömas. Såhär direkt ur kylen fångar jag in extremt tydliga dofter av knallpulver eller nybrunnet tomtebloss, stickigt i snoken på min ära. Sakta, sakta släpps sedan en svag rödfrukt fram och även spår av jord, djur och undervegetation. Efterhand äter sig frukten genom motståndet och börjar lysa klarare och då släpps också Pinot-kryddorna och lakritsen fram. Totalt sett en god och undersöksvänlig sniff.

I munnen får vi en svagt sötaktig rödfrukt med silkiga inslag av sötlakrits i en nästan, men inte riktigt, sammetslen grundtextur då det finns en bra bakgrundssyra kvar i vinet. Tanninerna är dock helt inbäddade. Ett vin som börjat resan mot burgundisk sammet, men som fortfarande har kvar en hel del syra att jobba med innan det är framme. Det funkar idag, men kommer att bli riktigt gott med tiden....eller som de Maggio sjunger....Satan i gatan!

Osso Buco och ekad chardonnay?

Osso Buco, eller snarare en variant med lite fler olika rotsaker än vanligt, står och puttrar på spisen. Vi pratar långkok av gammalt hederligt snitt där rätten får puttra i över fem timmar. Under så lång tid finns det ju all möjlig tid i världen att fundera ut vilken italienare man ska plocka upp från källaren. Lokalt vin till maten är ju en av världens enklaste vinparningar. Där och då tänker jag om och funderar på om inte någon av mina vita och mest ekade viner från Bourgogne skulle kunna funka. I synnerhet när rätten serveras med en variant av Gremolata som får vila sig i form tillsammans med en hyfsad mängd bättre olivolja.

Sagt och gjort, eller snarare tänkt och gjort, så kommer jag upp med en liten rackare från Gerard Thomas och håller tummarna. Upp ryker korken ur 2006 Saint-Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Domaine Gerard Thomas. Sen händer allt fort, vinet hälls upp i glasen och Osso Bucon med tillbehör läggs upp på tallrikarna. Summa summarum...rykande italiensk grytmat, rostat Levainbröd, Gremolata och ekad Chardonnay från Bourgogne passar riktigt, riktigt bra ihop tycker vi alla. Kul!

Glaset som blir kvar efter maten ger också ett leende då eken nu äntligen har börjat integreras i vinet till den grad att det kan börja drickas som solitär med njutning. Jag har ett par flaskor från 2006 kvar och de kan få ligga lite till av ren nyfikenhet. Vill du läsa mer om producenten eller vinet så sök på Gerard Thomas här på bloggen.

2006 Volnay 1er Cru "Clos des Ducs", Domaine Marquis d'Angerville

Om man tittar på etiketten på en flaska från Domaine Marquis d'Angerville så finns det längst upp till höger en cirkel med ett markisens emblem och bl.a. texten Vollenay-Angerville. Vollenay kommer ursprungligen från namnet Volen, som är havsguden, och har över tiden utvecklats till namnet på dagens by, d.v.s. Volnay.

Vinerna från Volnay brukar definieras som eleganterna från Côte de Beaune och jämförs ibland lite med viner från Chambolle Musigny och byarna kring denna.....lite Côte de Nuits-finess alltså. Anledningen till detta är såklart terroir och i grunden är det jordmånen som till skillnad från grannen Pommard inte är lerdominerad utan mer baseras på bl.a. kalksten och annat gottigt som trollar med vinrankorna.

I Volnay har Markisen, eller Marquis d'Angerville, sitt säte och har så haft under en räcka av år. Det som utmärker denna domän mest av allt är nog den stora historiska insats som Jacques d'Angerville (d.ä.) gjorde tillsammans med bl.a. Henri Gouges under första halvan av förra seklet. Insatsen var ett slag mot de mäktiga négocianterna genom att de började att buteljerna sina flaskor själva och sälja dem under eget namn, något som helt har ändrat spelplanen i Côte d'Or.

För vidare information om domänen hävisas hit och hit.

Det som av vissa betraktas som domänens bästa vin kommer från monopolvingården Clos des Ducs i Volnay och det är ett vin från denna vingård som ska drickas idag. Årgången är 2006 och vi leker alltså med 2006 Volnay 1er Cru "Clos des Ducs", Domaine Marquis d'Angerville.

Då vinet är ett lagringsobjekt karafferades detta vid lunchtid och fick sex timmar i luft innan första sniff. Och vad möttes man då av?

En rätt tät rödfrukt med ljusa och mörka körsbär som tamburmajorskor och ett svagt drag av en lite oroande doft som närmade sig portvin, men den höll sig turligen på den mer kirschiga sidan och vek undan när vi tog fram de gamla träkorsen. Här fanns också drag av animalier, kompost och en mineralitet åt det mer metalliska hållet.

Smakmässigt pratar vi om ett vin med tydliga körsbär som i förlängningen upplevs lite kirschiga och drar lite åt marsipanhållet. Räddningen är en fin Pinot-krydda, sötlakrits, några små örter och en rejäl örtbeska som lyfts fram av de små men tydliga tanninerna. Syran balanserar upp bygget och det funkar ypperligt till kvällens hjortstek.

Som solitär är den dock aningen för tuff än så länge och den kommer definitivt må bra av ett antal (ganska många) år på rygg. Gott, men inte så jag eller sambon höjer ögonbrynen. Prisvärdet är idag inte speciellt högt då en flaska går loss på en sjuhundring. Får känslan av att man får vänta läääääänge för att nå fram med denna.

2008 Corton-Charlemagne Grand Cru, Vincent Girardin

Det finns både mytiska och på andra sätt omtalade platser och vingårdar i Bourgogne såsom Romanée Conti och Clos de Vougeot, men på något sätt är det kanske den stora kullen som sticker ut mest i mina ögon. Med den stora kullen avser jag såklart Corton-kullen, den kulle som sträcker sig in i tre olika byar i Côte d'Or, nämligen Ladoix-Serrigny, Aloxe-Corton och Pernand-Vergelesses.

Kullen är så stor till ytan vingårdsmässigt att den totalt sett är uppodlad till 160 hektar med enbart Grand Cru-rankor, en ofattbart stor yta i jämförelse med andra vingårdar i området. Fördelningen av marken är följande:

• Ladoix-Serrigny - 22,43 ha
• Aloxe-Corton - 120,51 ha
• Pernand-Vergelesses - 17,26

och av dessa är det 71,88 ha som får användas till att producera vitt vin enligt följande

• Ladoix-Serrigny - 6,05 ha
• Aloxe-Corton - 48,57 ha
• Pernand-Vergelesses - 17,26 (allt)

För ytterligare detaljer hänvisas till Clive Coates bok som beskriver Corton-kullen och dess vingårdar på ett föredömligt sätt.

Av de producenter som äger mark på kullen är nog Bonneau du Martray den mest omtalade med sina 11 ha, varav deras vita flaggskepp står för 9,5 ha. Utöver nämnda producent finns en mängd andra storheter som äger olika stora lotter. En av dessa producenter är Vincent Girardin som för mig är en producent som levererar på alla nivåer och jag blir väldigt sällan besviken på en flaska från den domänen. Fokus hos Girardin är vitt vin och det som produceras från Corton-kullen kommer från en lott på ca: 0,3 ha.

Årgång 2008 släpptes på systemet i september förra året och mina flaskor har lämnats orörda sedan dess, men nu är det alltså dags att korka upp en 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru, Domaine Vincent Girardin.

En "classy nose" är det direkta intrycket. Det är elegant och enkelt med dämpad, men tydlig citrusfrukt och en mineralitet som blandar sten och rök. Till detta finns en söt doft av honung och små spår av gråpäron och gröna äpplen.

Smaken är smeksamt elegant med en perfekt balans mellan honungens sötma och årgångens syra. Annars är det väldigt direkt i sin citrus och grusiga mineralitet och med ett långt avslut med en mineralitet som hänger kvar hur länge som helst.

En klockren start på året avseende vit Bourgogne. Det här behöver inte analyseras sönder utan ska bara njutas som det är. Påfyllning? Kan fiskar simma?

Tänk att ha en egen Pinot-klon uppkallad efter sig

Sedan 1600-talet har familjen Confuron arbetat inom vinnäringen och bl.a. lyckats förgrena sig till Prémeaux och Vosne-Romanée. I den senare byn skapades en ny liten gren när Jacky Confuron 1964 gifte sig med Bernadette Cotétidot och bildade Domaine Confuron-Cotétidot.

När deras söner växte upp har de sedan anslutit sig till Jacky och har arbetat tillsammans med honom under ett antal år, men parallellt med detta har de även provat vingarna på egen hand. Den ena sonen, Yves, arbetar nämligen som vinmakare på Domaine de Courcel i Pommard och den andra sonen, Jean-Pierre, är ansvarig för vinmakandet hos Chanson. Inget snack om att det finns kompetens samlad inom denna lilla domän.

Förutom kompetens i att tillverka vin har man en portfölj som heter duga med ett antal ägor i bra Grand Cru-mark och 1er Cru-dito. Detta kompletteras med Village-ägor i riktigt bra byar och ger tillsammans ett riktigt bra grundmaterial att arbeta med. Ser man till rankorna är medelåldern, hör och häpna, 65 år!!!! Remarkabelt när man äger över tio hektar fördelat på ett femtontal vingårdar.

Lite kul att nämna är också att här sker inga återsteg till gamla metoder, utan här arbetar man enligt gammal tradition sedan långt tillbaka. Det gäller både i vingården och i vinanläggningen. Ett par exempel är att plogning med häst har skett så länge man minns och att ingen besprutning med kemikalier någonsin har skett. Det är bara att bocka och buga.

Just idag ska det testas ett Village-vin från portföljen, nämligen en 2008 Chambolle-Musigny, Domaine Confuron-Cotétidot.

Här pratar vi ung och koncentrerad frukt i form av hallon och körsbär som trycks in långt in i näsan. När det klingar av ligger även en ton av svarta vinbär där och breddar doftbilden. Faten är rätt tydliga, men snyggt hanterade och känns lite lyxiga i sin Pinot-kryddighet. Till kryddan kan adderas viss köttighet, nästan i form av buljong. I bakgrunden finns till sist också en lite pikant doft av vaniljgräddkola och grusiga mineraler.

I munnen är vinet ungfruktigt med hallon, körsbär och silkig sötlakrits som inledande smakdominanter. Här finns också örter, Pinot-kryddor och en grabbnäve grus. Syra och tanniner skapar en stadig struktur och vinet är sammantaget helt klart gott, men borde nog inte riktigt drickas på ungfrukten. Det känns som om det här bygget kan blomma ut till något vackert om ett antal år, men just nu fanns liksom inte tid att vänta.

Ett lite udda tillägg förresten. Från långt tillbaka när släkten Confuron sysslade med förökning av vinstockar/vinrankor har de en klon av Pinot Noir uppkallad efter sig, nämligen Pinot Confuron.