2006 Volnay 1er Cru "Clos des Ducs", Domaine Marquis d'Angerville

Om man tittar på etiketten på en flaska från Domaine Marquis d'Angerville så finns det längst upp till höger en cirkel med ett markisens emblem och bl.a. texten Vollenay-Angerville. Vollenay kommer ursprungligen från namnet Volen, som är havsguden, och har över tiden utvecklats till namnet på dagens by, d.v.s. Volnay.

Vinerna från Volnay brukar definieras som eleganterna från Côte de Beaune och jämförs ibland lite med viner från Chambolle Musigny och byarna kring denna.....lite Côte de Nuits-finess alltså. Anledningen till detta är såklart terroir och i grunden är det jordmånen som till skillnad från grannen Pommard inte är lerdominerad utan mer baseras på bl.a. kalksten och annat gottigt som trollar med vinrankorna.

I Volnay har Markisen, eller Marquis d'Angerville, sitt säte och har så haft under en räcka av år. Det som utmärker denna domän mest av allt är nog den stora historiska insats som Jacques d'Angerville (d.ä.) gjorde tillsammans med bl.a. Henri Gouges under första halvan av förra seklet. Insatsen var ett slag mot de mäktiga négocianterna genom att de började att buteljerna sina flaskor själva och sälja dem under eget namn, något som helt har ändrat spelplanen i Côte d'Or.

För vidare information om domänen hävisas hit och hit.

Det som av vissa betraktas som domänens bästa vin kommer från monopolvingården Clos des Ducs i Volnay och det är ett vin från denna vingård som ska drickas idag. Årgången är 2006 och vi leker alltså med 2006 Volnay 1er Cru "Clos des Ducs", Domaine Marquis d'Angerville.

Då vinet är ett lagringsobjekt karafferades detta vid lunchtid och fick sex timmar i luft innan första sniff. Och vad möttes man då av?

En rätt tät rödfrukt med ljusa och mörka körsbär som tamburmajorskor och ett svagt drag av en lite oroande doft som närmade sig portvin, men den höll sig turligen på den mer kirschiga sidan och vek undan när vi tog fram de gamla träkorsen. Här fanns också drag av animalier, kompost och en mineralitet åt det mer metalliska hållet.

Smakmässigt pratar vi om ett vin med tydliga körsbär som i förlängningen upplevs lite kirschiga och drar lite åt marsipanhållet. Räddningen är en fin Pinot-krydda, sötlakrits, några små örter och en rejäl örtbeska som lyfts fram av de små men tydliga tanninerna. Syran balanserar upp bygget och det funkar ypperligt till kvällens hjortstek.

Som solitär är den dock aningen för tuff än så länge och den kommer definitivt må bra av ett antal (ganska många) år på rygg. Gott, men inte så jag eller sambon höjer ögonbrynen. Prisvärdet är idag inte speciellt högt då en flaska går loss på en sjuhundring. Får känslan av att man får vänta läääääänge för att nå fram med denna.