Fredagsnöjd med Bitouzet-Prieur

Jag vet inte om man ska kalla det lyx eller risk för att bli splittrad, men något av det lär det bli om man hanterar sitt vita vin på ett ställe och det röda på ett annat. Precis så går det till hos Domaine Bitouzet-Prieur som har en anläggning för vita viner i Meursault och en för röda i Volnay. Så kan det gå om inte haspen är på eller om två vinmakarsläkter knyter band.

Domänen Bitouzet-Prieur har anor från mitten av artonhundratalet, men fick sitt nuvarande namn när Vincent Bitouzet lyckades med konststycket att både charma och fånga sin, numera fru, Annie Prieur. Ansvarig för härligheten har Vincent varit sedan början på 80-talet, men på senare år har parets son Francois mer och mer tagit över ansvar och svarar numer för själva vinmakandet. Vincent får mest hålla till i vingårdarna och putsa på rankorna i tid och otid, eller kanske sköta det pappersjobb som alla skapande människor älskar såååå högt.

Utan att tjata ut ämnet tänkte jag bara nämna att man här följer den strida ström av Bourgogne-producenter som mer och mer återgår till naturligt vinmakande. Det gäller både arbetet i vingården och senare.

Ser vi till domänens ägor syns det tydligt att det finns anor från både Volnay och Meursault. Listan på vingårdar rymmer nämligen nästan bara ägor från dessa byar, kompletterat med en stor lott Les Cent Vignes i Beaune och en mindre äga i Puligny-Montrachet. Huvudparten av ägorna är Village- och 1er Cru-klassad mark, och till det finns knappt tre hektar som är Bourgogne-klassat. Totalt pratar vi om ägor på ungefär 13 hektar.

Det vin vi ska dricka idag kommer från Vincents sida och är då följdaktligen en Volnay. Druvorna kommer från den 1er Cru-klassade vingården Les Pitures och vinet är en 2002 Volnay 1er Cru "Les Pitures", Domaine Bitouzet-Prieur.

Här möts vi av lätt åldrad rödbärsfrukt med körsbärsfokus som grynas ut lite av lakrits, jordighet, djur i form av kött och hud, samt även en del höstlig multnad. Ger man sedan vinet ordentligt med luft (snurra, snurra) så blir bilden av mullig, våt vårjord med mängder av maskar den bild som jag får fram. En av urtyperna för en mogen Bourgogne med viss mognad. Helt klart en näsglädje som lovar mer.

I munnen spelar frukten fortfarande huvudrollen, även om syran inte längre är direkt markerad. Med stigande temperatur faller dock vinet fort ihop och plattas ut, men med rätt temperatur finns en riktigt fin balans. Förutom körsbären och lite snällare röda bär finns knippor med örter, kryddor och silklig sötlakrits som bygger en fin smakbild. Ålderstecknet med en finmaskig jordighet som liksom ersätter tanninerna fungerar riktigt bra och den samlade bilden är en smått åldrad elegans.

Vinet köpte jag från Jakobsson & Söderström via privatimport. Då jag endast köpte tre flaskor drabbades jag av ett påslag på listpriset med 10%. Det innebär att jag fick lägga ut 426 kronor för flaskan och det känns som om det är lite i överkant prismässigt.