Pascal Lachaux gör förbaskat god Pinot-saft

Vissa producenter ligger mig självklart närmare om hjärtat än andra. En sådan producent är Pascal Lachaux på Domaine Robert Arnoux. Pascal tillhör den skara av utbildade gossar som har fallit för dottern till en god vinmakare och helt och hållet sadlat om sin karriär för att föra vinmakartraditionen vidare inom familjen.

En annan sak som Pascal har haft gemensamt med många yngre förmågor är att se till att lägga om arbetet i både vingården och vineriet rätt rejält. Det har inneburit allt från färre klasar per ranka och således ett lägre skördeuttag, till en mer genomtänkt vinifiering. Resultatet har inte behövt vänta på sig, utan numer är vinerna alltid av bra kvalitet med en tydlig inriktning mot elegans. Det gäller allt från basvinet till domänens toppar.

Ikväll dricker vi basvinet som i Pascals tappning kallas för "Bourgogne - Pinot Fin". Utan att gå in på några som helt detaljer om vinet är det Pinositet i näsan och en extremt lättdrucken elegans som gör att flaskan som vanligt töms alldeles för fort. Frågan är om den enklaste Bourgogne-saften blir så mycket bättre än så här.

Visst, man kan leta efter mer sniffvärde, silkigare elegans och en hel del annat, men det är bara onödigt. Omdömet är helt enkelt, direkt tillgänglig Pinot-juice som slinker ner snabbare än snabbt......och ja, jag köper det igen.

Michel Coutoux - Mästaren och hans svärson

Sedan femtiotalet har Michel Niellon gjort vin, först med sin far Marcel och senare med svärsonen Michel Coutoux. Med bas i Chassagne-Montrachet har kunskap om främst vitvinsframställning adderats genom åren och här görs nu riktigt bra viner. Den gedigna kunskapen har sedan 1991 förts över till svärsonen som numer leder det huvudsakliga arbetet. Parallellt med ansvaret för vinerna från Domaine Michel Niellon driver Michel Coutoux även sedan 1997 en Negociant-verksamhet där endast vita viner tillverkas. Vinerna är bara från "äkta" vitvinsmarker, nämligen Saint Aubin, Meursault, Chassagne-Montrachet och Puligny-Montrachet.

Dessa viner med etikett från Michel Coutoux är inte direkt något man liksom bara springer på hur som helst, produktionen är nämligen bara runt 10-12.000 flaskor per år. På Theis Vine finns det dock en del och därifrån är kvällens vin är hämtat, nämligen en Puligny Montrachet, 2007. Reapriset nu i januari sattes till 200 DKK, något som gjorde att det inte gick att ducka. Kul med nya bekantskaper som andas kvalitet.

Från en vacker och ljust gyllene vätska sprids de välbekanta dofterna av citrus, smörkola och rök, längre bak finns en doft likt en fräsch sallad på äpplen, melon och gurka. När näsan har gjort sitt har den också skapat bilden av en byggarbetsplats med blöt sten och en aning metall.

Det fortsätter i samma stil i munnen, minus den fräscha salladen. Här skulle jag gärna vilja summera med en avslutande behaglig och smörig citrusbeska, men då fylls den på med en smak av metall som inte är helt behaglig. Som tur är klingar metallen av efter det att tid och luft fått göra sitt och då ler jag för mig själv. Michel Coutoux ska jag definitivt testa igen.

Ryska romaner och domäner i Bourgogne

Den som har läst ryska tegelstensromaner av författare som Dostojevskij eller Tolstoj är bekant med den speciella utmaning man ställs inför när det gäller den uppsjö med namn man måste lära sig. Det är inte så att karaktärerna har ett namn och så är det bra med det. Nej då, det ska krånglas till med två, tre namn på samma karaktär......och många karaktärer är det.

Lite grand samma problem ställs man inför när det gäller domäner och personnamn i Bourgogne. Det är inte bara det att domäner delas vid arv som gör att det blir svårt. Det sker en korsbefruktning bland familjerna som vida överstiger den som sker bland druvorna.

Ett litet, litet exempel på detta kan göras utifrån den domän dagens vin kommer från, nämligen Domaine Dupont-Tisserandot. Domänen grundades 1954 av äkta makarna Bernard Dupont och Gisèle Tisserandot som under nittiotalet överlät ansvaret på döttrarna Marie Francoise och Patricia, samt deras respektive män, Jean-Louis Guillord och Didier Chevillon. Eftersom döttrarna nu bär sina mäns efternamn är kopplingen till ursprungsdomänen tappad och svårigheterna avseende namnen har inletts. Hur Didier sen är kopplad till Domaine Chevillon vet jag inte, men gräver man finns det säkert en koppling. Oavsett så är namnfloran stor och komplex. Den med lite fantasi inser ju vad som kan hända när nuvarande familjer får barn och nästa uppdelning ska ske. Välkommen till Bourgogne herr Dostojevskij!

Sådär ja, dags att går över till väsentligheterna istället.

Nämnda Domaine Dupont-Tisserandot gör viner från Marsannay i norr till Sauvigny-les-Beaune i söder. Toppvinerna kommer från hemmaplan, d.v.s. Gevrey-Chambertin, medan övrig produktion är vin på by- eller regionnivå (Bourgogne). Idag bekantar jag mig med vinet från deras nordligaste utpost, Marsannay. Vinet är från 2002.

Vinet är typiskt Pinot-transparent i glaset och drämmer till med en rejäl kaskad unken ruttenhet vid de första inandningarna. Det är en blandning av allt från gammal Wettex-duk till ruttna grönsaker och ruttet kött. Inte direkt angenämt, men definitivt lovande. Bakom allt detta reser sig en vägg av röda bär. Vi är definitivt i Bourgogne.

Med syresättning kommer den för mig lite ovanliga doften av tydlig tjära, lite som vid vårdagarnas båtbestyr eller som doften av en Islay, utan spritångorna.

Tjäran och bären känns igen i munnen, men sen är det som om nån drar ur proppen och hela mellanregistret försvinner nästan, innan en rökig och tjärig eftersmak återkommer som på uppstuds och dröjer sig kvar.

Efter något glas, när vinet fått luft så försvinner unkenheten och det blir mer kryddor såsom lagerblad och kryddpeppar som blandas med frukten. Det känns också som om vinet håller ihop bättre i sina delar.

Ett helt OK vin, men inget jag skulle be nån jaga efter direkt.

En utflykt söderut som landar hos Michel Juillot

Om man vill dricka bra Pinot i samma stil som från Côte d'Or kan man vända näsan söderut och ta sikte på Côte Chalonnaise. Här finns fem kommuner med olika fokus, varav Mercurey och Givry är de som mest satsar på röda viner. Störst till yta och produktion av dessa är Mercurey. Det är faktiskt så att hela regionen även kallas Région de Mercurey, något som väl säger en del.

I Côte Chalonnaise finns inga vingårdar klassade som Grand Cru, men däremot en hel del andraplatser, d.v.s. Premier Cru. I bara Mercurey finns nästan 150 hektar sådana, d.v.s. en ganska ansenlig mängd.

Vad gör då att vinerna i Mercurey faktiskt kan jämföras med dem i Côte d'Or? Jo, det är förutom såklart terroir, även det faktum att appellationsreglerna här mer liknar dem i Côte d'Or än de lite mer löst hållna i övriga Côte Chalonnaise. Det gäller definitivt tillåtet skördeuttag.

Ser vi till dagens vin liknar det nog en typisk Mercurey med djupröd färg och en hel del kraft och koncentration. Det som just nu finns i glaset är nämligen en Mercurey 1er Cru "Clos des Barraults", 2003, från den välrenommerade firman Domaine Michel Juillot.

Doften bjuder på en tät rödfrukt med mestadels körsbär. Frukten samsas med rostade kaffetoner och vissa trätoner som min näsa och hjärna inte kommer överens om. Vid påfyllning kommer den älskade unkenheten ångande ur glaset och nu känner jag mig helt hemma, Yes!

I munnen känns frukten väldigt ren och klar med stråk av mineral innan den övergår i örtighet och smaker av rostat fat, för att slutligen hamna i lakrits i eftersmaken. Det sammantagna intrycket är ett riktigt gott vin med mer muskler och rå kraft än finess. Det här är för mig en producent som alltid levererar "Bang for the buck" och jag kommer definitivt att köpa mer när tillfälle bjuds.

Bra Mortet, men inte till priset

Idag bär det av till Gevrey-Chambertin, något av det finaste man kan tänka sig som älskare av Burgundiska drycker. Gevrey-Chambertin kan med sina nio Grand Cruer stoltsera som ledande by i Côtes de Nuits och härifrån kommer såväl fantastiska producenter som viner.

En av de bättre producenterna är Domaine Denis Mortet, en domän som skapades på klassiskt Bourgogne-manér när fader Charles 1991 delade sin domän mellan sina två söner. Under femton år drev sedan Denis sin domän tills han olyckligtvis tog sitt liv 2006. Idag drivs domänen av sonen Arnaud som följer fadern i fotspåren och håller kvaliteten vid liv.

Vinerna kommer i huvudsak från olika lägen i Gevrey-Chambertin, kompletterat med några stänk från Fixin och Marsannay. Från ägorna i Gevrey-Chambertin görs det vin från en hel palett med vinlotter, från Grand Cru till Village. När det gäller Village-nivån utmärker sig bl.a. Gevrey-Chambertin, Vieilles Vignes, d.v.s. ett vin gjort på druvor från gamla stockar från i huvudsak Combe du Dessus. Just detta vin av årgång 2007 är ämnet för dagen.

Mörkrött och tätt i glaset ger det ifrån sig en mintig doft ovanpå en tät rödfrukt med körsbären i frontlinjen. I sniffjakten blandas intrycken och det är körsbärsfrukt som slåss mot kaffe serverad med bränd kaka, men också en rätt rejäl dos tandkrämsmint.

Att smaka på det ger en vedartad örtighet och lite lätt brända smaker med kaffeprofil ovanpå frukten. Det är definitivt gott och vi njuter ett bra vin, men inte i de fulla drag som man kan önska sig av ett vin som faktiskt kostar en slant.

En jämförande återsmakning på gårdagens vin från Anne Gros gör det lätt för mig att prioritera vart jag skulle satsa mina pengar. Sorry Mortet, men ditt dragna strå är kortare, även om vinet helt klart är snäppet bättre. Det här med prisvärde och Bourgogne är ett svårt kapitel......

Nya smaker och kärt återbesök

Det finns en rackarns massa producenter av skiftande kvalitet i Bourgogne och det är inte självklart vilka som båda är bra och passar ens egen smak. I ett försök att bredda kretsen av producenter i egna källaren har jag i år lovat mig själv att prova på en hel del nytt.

Det innebär såklart en hel del läsande, surfande på vinsajter och annat, innan vinerna finns på plats i hemmet. Igår landade så den första batchen med viner, hopplockade från Theis Vine. Döm om min förvåning när det saknades en flaska och plocklistan visade på samma sak.

Vem skickar iväg en sändning som medvetet är felaktig, där betalningen redan är erlagd? Det ska bli intressant att se hur det hanteras, för något liknande har jag aldrig varit med om vid någon beställning.

Nåja, nu till vinerna.....

Dagens första är en producent jag inte har druckit tidigare, nämligen Domaine Amiot-Servelle. I leveransen finns basviner i rött och vitt och provandet inleds med en Bourgogne Blanc, 2007. Det här är inget blygt vin direkt. En rejäl doft av citrus som blandas med melon och nyskuren gurka slår emot en, och efter hand så får man så lite rökig mineral i bakgrunden. Med lite fart i glaset rör man upp äpple och päron som avslutas med lite honung och bivax.

I munnen kommer så en explosion av citrussmaker tillsammans med en rejäl syra. Jag tänker blodgrape och så tänker jag blodgrape och sen lite spår av gröna omogna äpplen och päron. Kvar i munnen ligger spåren av mineral och lite grand är det en känsla av att precis ha svalt ett ostron. Inte min vanliga Chardonnay-upplevelse, kanske lite mer av Chablis. Fast när det slutligen kommer en svag smak av Brie eller snarare skalet, så står jag där förundrad.

Annorlunda och intressant. Här krävs nog att jag prövar något rött innan jag säger nåt mer. Det är trots allt en producent från Chambolle-Musigny som har växt upp i Morey-St-Denis, alltså rödvin redan från modersmjölken.

Nästa vin är något helt annat och mer välkänt. Det är en Bourgogne Haute Côtes de Nuits, 2008, från Domaine Anne Gros. Anne är definitivt en av de bättre och mer aktade namnen i Bourgogne och hon levererar stadigt eleganta och rena viner.

Upphällt i glaset kommer en fin och elegant doft av jordubbar och hallon som växer i närheten av en soluppvärmd glänta där tallarna frodas. Tallen är väldigt närvarande, lite svagt av ett fint tallextrakt för badkaret kanske. Hur som helst, elegant för sin nivå.

Det här är ruskigt silkigt och lättdrucket. Bären dansar i gommen och bjuder upp tallbarren till en smäktande vals. För att vara näst intill ett basvin är det härligt att känna hur dragen man bli till det. Lätt, elegant och lockade. Återstående flaskor ryker rätt snart.....finns inget som säger vänta i det här. Gillas skarpt!

Ett stulet namn?

Onsdag eftermiddag, näsan är rinnig och röd, och så har jag lovat att göra gnocchi till middag. Jag måste erkänna att soffan känns mer lockande. Fiffig farbror löser det delvis genom att ta en tur ner i källaren. Det bör bli italien, men jag fastnar för en enkel Pinot Noir från hyfsat nya firman domaine de Bellene.

Domaine de Bellene är en skapelse av den duktiga vinmakaren Nicolas Potel. Han skapade domänen som Doamine de Bellene 2005, men ändrade namnet efter det att han fick sparken från Maison Nicolas Potel. Anledningen var helt enkelt att han förlorade det namnet till ägarna och ville undvika eventuellt tjafs och konflikter. Parallellt med domänen har han skapat en negociant-del som bär namnet Roche de Bellene. En utförlig beskrivning finns här.

Till gnocchin som samsas med en lätt ostsås och smörstekta kantareller funkar dagens vin bra. Vinet är en Bourgogne, Maison Dieu, 2008. Ett vin som sambon och jag definierar som enkelt, men riktigt drickvänligt. Det finns inget som sticker ut, men inte heller något som saknas. Min förkylda näsa och gom ger tummen upp, i synnerhet som vinet bara kostade 14 Euro. Förkylningen gör att närmare presentation dock blir svår och jag återkommer med detaljer vid nästa flaska.

Som grädde på moset har vi idag en flaska som gör en glad bara av att vara vacker. Se bara detaljen på bilden.

Marsannay från Bruno Clair

Precis söder om Dijon ligger Marsannay, som tillsammans med sina grannar Chenôve och Couchey fick appellationsstatus under namnet Marsannay så sent som 1987. Här är en appellation som skiljer sig från övriga i Bourgogne genom sin produktion av rosé. Om man rundar av lite grovt så produceras här ungefär en tredjedel av såväl vitt och rött som rosé.

För att det vita och röda ska klassas som Marsannay ska det komma från någon av vingårdarna norr om den klassiska Route des Grands Crus, d.v.s. den väg som passerar rakt igenom byn, ja rentav igenom ett flertal av Bourgognes namnkunniga byar. I brist på vingårdar med högre klassificering än village-nivån, finns här ändå ett antal som såklart räknas som bättre än övriga. Bland dessa finns exempelvis Les Vaudenelles, Les Grasses Têtes och Les Longerois.

Valda exempel är de vingårdar där Domaine Bruno Clair äger andelar och är alltså de tre vingårdar från vilka man producerar sina vingårdsbetecknade viner från Marsannay. Bruno Clair har utöver detta en räcka ägor i bl.a. de närliggande byarna, med Gevrey Chambertin som huvudfokus. Totalt sett är Bruno Clair en av de största producenterna i hela Côte d'Or.

Dagen till ära har valet fallit på en flaska "Les Grasses Têtes", 2006, vilket innebär ett vin från en vingård som har inslag av tung lera. Normalt ska detta vin vara rätt kraftigt med ordentliga tanniner sägs det.

Vinet hälls upp källarkallt och släpper mest röda bär och ruttenhet ifrån sig inledningsvis. Efterhand vecklar vinet ut sig och det vankas körsbär, skogstjärn och lite lakritsfudge från godispåsen, men mest påtagligt är definitivt en ruttenhet som ligger i spannet ruttna grönsker och rentav lite dåligt kött.

I munnen blir bären till hallon och jordgubb, samtidigt som fudgen renats upp och nu är ren anis. Det bästa i munnen är dock att känna örtigheten blandas med en härlig syra och härligt bångstyriga tanniner och slutligen att bara svälja och njuta.

Det här gillar jag definitivt och herr Bruno Clair är helt klart med på min inköpslista framöver. Både det här och andra viner finns på systemet så det går att fylla på.

Besök hos våren

Rotar fram det sista av sparrisstumparna från fjolårets skörd och kokar ihop en len liten soppa. I botten på tallriken grundas med ett par skivor chevre och sen lägger vi till en flaska Sancerre .

Vips och trolleri, våren viftar till lite och berättar att den finns där någonstans.

I glaset har det hamnat en Sancerre Les Baronnes 2009 från firma Henri Bourgeois. Vinet har precis haft årgångsbyte hos vårt systembolag så det kändes lite kul att ge sig på 2009.

Här pratar vi frisk sniffvänlighet. Det slår till rätt hårt med passionsfrukt, svarta vinbärsblad och nässlor och sen kommer dofterna på löpande band med krusbär, citrus, en gnutta kattlåda och något som nästan är mentol om jag drar in ordentligt. Som en matta påminnande om barndomen ligger också doften av rök. Lite grand som duellerna med knallpulverpistoler, där alla barn utropade sig till vinnare.

I munnen uppträder ungefär samma palett och kompletteras med en svag citrusbeska och en lång syrakänsla som delvis snörper ihop munnen.

Kul att få försmak på våren, men framförallt passade vinet klockrent till soppan. Det får bli mer Sauvignon Blanc när sparrisen kan skördas. Behöver jag säga att jag längtar?

Till kvällens lammkotletter blir det såklart en flaska rött. Valet har idag fallit på en av de ledande procucenterna från Volnay, nämligen Domaine de Montille. De har som de flesta producenterna i Bourgogne ett utspritt ägande av sina vinlotter. Koncentrationen ligger främst i Beaune, Pommard och Volnay och produktionen har alltså tyngden åt det röda hållet.

Dagens flaska hämtar vi från Beaune, närmare bestämt vingården Les Grèves. Det är en Premier Cru och ägandet i vingården uppgår till 1.26 Hektar.

Från flaskan direkt i glaset stiger det upp dofter av mörkt röda bär, en hel palett liksom, och allt är mjukt inlindat i en mossbevuxen morgonskog. Jag älskar det här, när sniffandet blir till en lek där leendet aldrig vill avta.

När jag och vinet nu är kompisar viskar det lingon, tranbär, nypon och mjuka kryddor som påminner en om julbaken. I den härliga eftersmaken samsas sedan en avklingande anisförnimmelse med mjuka, härliga tanniner.

Ett vin som kunde njutas under hela kvällen och jag fick kämpa för att få spara några droppar till återsniff dagen efter. Sambon är nämligen svag för det här.

Det sägs att det här har lagringspotential, men jag behöver faktiskt inte vänta. Inte du heller om du inte vill. Finns att tillgå på Beställningssortimentet.

Eken och vinet - på radion

Fick idag ett mail från BKWine som gjorde att jag lyssnade på ett rätt intressant radioprogram. Programmet behandlade ekens inverkan på vinet, både avseende typ av ek, men också avseende växtplats.

Lyssna innan det försvinner på

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=412&artikel=4273873

"Bra att ha"-viner

Smörsteker lite mjölpudrad kolja från fiskdisken och vad passar sig då alldeles ypperligt? Jo någon trotjänare som kan förgylla onsdagens matlagning och middag.

En producent som tillhör min trotjänarkategori är Domaine Prieur-Brunet från Santenay. Här görs bra och hederliga viner som nog alltid levererar för sitt pris. Inget av vinerna sticker väl direkt ut och gör att jag gör vågen i min ensamhet, men de funkar. Producentens hemsida är  http://www.prieur-santenay.com/ för den intresserade.

Dagens vin är ett typiskt vardagsvin, d.v.s. deras vita basbourgogne, och årgången är 2006. Här bjuds upp till vardagsglädje med spår av allt jag önskar mig i en vit Bourgogne. Visst får man leta lite mer efter mineralerna, äppelfrukten och citrusen, och inte är det väl så att allt är perfekt och integrerat, men för de drygt 9 Euro det kostade är det i alla fall lite dans i gommen.

På min inköpslista så finns det varje år ett par lådor av Prieur-Brunet och då minst en låda av dagens vin. Gevalia får säga vad de vill, men det här funkar många gånger bättre vid ett oväntat besök.

......och såklart blev onsdagsmiddagen ett snäpp bättre med vinet.

Enkelt från Remoriquet

Döttrarna har bestämt att de ska laga all mat både lördag och söndag, så ikväll tar vi ett
snabbt beslut att det blir bubblat vatten till maten, vinet får helt enkelt vänta. Eftersom det
serveras tacopaj med tillbehör för första gången i vårt kök väljer jag ett enkelt vin till våra
avtrubbade smaklökar.

Jag plockar fram en bas-pinot från Domaine Henri et Gilles Remoriquet. Vinet är en Bourgogne Hautes Côtes de Nuits (Rouge), 2005. Tidigare erfarenheter av Remoriquet är att de producerade väldigt prisvärda viner "hettans år" 2003 och med det som referens köpte jag på mig en del gott och blandat. Problemet är att de inte riktigt levererar efter det, inte till prisnivån i alla fall. Kanske blir jag mer kräsen eller så får de inte ihop det. Oavsett så blir det nog inga fler inköp från denna domän på ett tag......tänkte jag.

Efter lite efterforskande har de visst experimenterat en del i vineriet på senare år och det ska visst ha gett resultat. Bl.a. ska deras "Les Allots" ha blivit ett snäpp bättre, så vi får väl se om det slinker med nån flaska framöver. Jag ska undersöka saken lite närmare.

Åter till kvällens vin. Ett vin för i runda slängar 13 Euro kan man inte ha jättekrav på och visst är det värt pengarna om man jämför vad man får för samma peng på systemet, men i min mun får jag en lite sur känsla och då väljer jag bort det. En liten tumme ner alltså.

Vinovativa importerar här hemma och har fyra viner i sin portfölj. Efter en koll i deras prislista där kvällens vin i 2007 års tappning kostar 232 kronor, så skulle jag definitivt satsa mina pengar på någon annan producent.

Dubbelt upp från Chassagne Montrachet

Vi befinner oss i de delar av Bourgogne som definitivt tillhör världens bästa platser för att framställa vita viner. Här skapas också en del lätta, röda viner som definitivt också är värda att drickas.

Ikväll ska det öppnas ett rött från Ramonet och lite vitt godis från Vincent Girardin. Vinerna är en 1er Cru "Morgeot", 2004, från Ramonet och en 1er Cru "Les Chaumees", 2005, från Girardin. I den bästa av världar dricker vi inte upp idag, utan sparar lite till imorgon för att göra en "follow up". Fan trot!

Kort om producenterna är att de båda är respekterade och levererar bra viner år från år. Girardin har på egen hand byggt upp en ansenlig verksamhet med både egna viner och via en negociant-verksamhet. Kul är att vårt lilla systembolag har en räcka viner av honom att erbjuda, så det går bra att prova själv. För egen del ska det definitivt beställas några flaskor till något senare tillfälle. (Gjort innan jag postade detta)

Den producent som lyser klarast är dock definitivt Ramonet, som är en vitvinsikon av format. Ikväll gäller dock rött så jag återkommer när vi lyfter fram något vitt ur källaren.

Det första vita glaset innan matlagningen gör att kvällen känns hemma redan direkt. Shit så gott det kan vara med bra vita viner. Det har alla beståndsdelar på plats och smeker munnen totalt. En avrundad citrubeska inlindad i rökig mineral och lite smörigt fat. Klar finvinsstämpel.

Att komma som tvåa är inte alltid lätt och även om Ramonet har lyckats få fram bra Pinot-attribut med skogen, de röda bären och lite multnad, så räcker det inte riktigt till för mina smaklökar. Det är gott och välgjort, men det saknar något som gör att jag inte fullt ut suktar efter att återvända. Det får bli mer röda från Côte de Nuits framöver, helt klart.

Nåja, för en fredagkväll med rårakor, ett berg av trattisar och lite Serrano så funkar det. Faktiskt funkar båda vinerna bra.....och de funkar även bra på egen hand.