Sigfried Pic presenterar Louis Jadot 2012

Lite småkylig och ruggig slinker jag in på Brasserie Bobonne den 2:a December. Av med rocken och snart finns ett glas vitt i handen........det är nämligen dags för årets upplaga av lunch á la Maison Louis Jadot, presenterat av Vinunic och Sigfried Pic.

Sigfried Pic

I välkomstglaset har jag fått ett glas Ladoix Le Clou D'Orge, Domaine Gagey. Här formligen osar det flintrökig mineralitet med en rand av citrus. Allt lätt inbakat i en smörig och kryddig fetma. Dofterna går definitivt igen i smaken.....och gillar du mineraler så har du här ett vin späckat med sådana som stämplar in på 199 kronor. Bra mineralbang för the bucks.

Nästa servering bjöd på tre vita av bättre kaliber. De vita brukar vara de jag fastnar mest för på dessa luncher, så jag var full av förväntan. I glasen hälldes följande:

Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot

Chassagne Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle", Domaine Duc de Magenta

Corton Charlemagne Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot

Till de vita

Här pratar vi om en trio viner som alla går hem hos mig, men av lite skilda anledningar. "Les Genevrières" är som vanligt väldigt tillgängligt och eksmörigt. Med en bra syra, sköna fatkryddor och bra mineralitet hittar det en skön balans. Här måste man dock gilla ekavtrycket som är rätt påtagligt.

"Clos de la Chapelle" är renare, mer transparent och klassiskt elegant. Det känns som att det bara är att dricka det, här och nu. Bygget innehåller nämligen allt man önskar i form av ren frukt, bra syra, mineraler och kryddor. 

Storebror "Corton Charlemagne" är ett helt annat djur. Den känns ursprungstypisk, ung och koncentrerad och talar rätt tydligt om att det ska lagras. Jag älskar den här sniffen med en mineral som blandar flintrök och modellera. Här blir det till att köpa på sig som vanligt.

Som ett litet mellanspel bjuds det på en 2010 Château des Jacques Moulin-á-Vent. Jag hade lite svårt att ta till mig detta efter att ha njutit av de vita, men det funkar och bjuder på en rätt tät frukt, bra syra och små fina tanniner. Avslutet ger en hög lakrisal beska och en skopa mineral. Helt OK!

Nästa uppsättning viner är en trio från Beaune, nämligen:

Beaune 1er Cru "Theurons", Domaine Gagey

Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune är kanske inte mitt absoluta favoritområde, men man brukar ofta kunna få loss rätt bra viner härifrån,utan att plånboken glöder sönder. Likadant är det här. Vinerna stämplar in i spannet 339 - 365 kronor, något som definitivt måste anses som överkomligt för årgången.

"Theurons" är tranbärigt slank med bra syra, ren och fin frukt, samt små greppiga tanniner. Avslutet bjuder på bra kryddor, lakrits och mineral. en trevlig bekantskap

"Clos des Couchereaux" är sötfruktigare tack vare sitt söderläge och är liksom ett nummer större eller mer i alla delar. 

"Boucherottes" är mer jordigt och murrigt med en helt annan och mer krävande struktur än sina syskon. Kanske beror det på närheten till Pommard?

Summa summarum är det helt OK Beaune-viner jag definitivt kan tänka mig igen, men jag skulle ge dem ett gäng år i källaren för att blomma ut lite.

Slutklämmen på provningen är några bättre röda - Grand Cru - och dagen till ära ställdes följande linje upp:

Corton Pougets Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot

Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey

Clos Vougeot Grand Cru, Domaine Louis Jadot

Chambertin "Clos de Bèze" Grand Cru, Domaine Louis Jadot

Grand Cru

Corton Pougets är en trotjänare som kan klassas som en lättvikts-Grand Cru som verkligen vinner på lagring. Dagens exemplar bjussar på typiska lingontoner, men även lite mer sötfruktiga drag, lite lakrits och apelsin. Det är också lite "murrigt" på något sätt. I munnen har vi bra syra, tät frukt och greppiga tanniner.Helt enkelt tydligt strukturerat för lagring. (Jag testade några årgångar i en vertikal för ett tag sedan där lagringens inverkan blev tydlig. Återkommer om detta)

Echezeaux börjar lite tillknäppt, men i glaset öppnar det sakta upp och snart växer det fram en fin sniff med härliga kryddor och en mjuk, fin frukt. Munkänslan ger en fin balans mellan frukt, syra och tanniner och ett fint avslut med mineraler och kryddor. Ungt och oförlöst är betyget.

Clos Vougeot är lite polariserat. Det lockar med en skön sniff med söt, varm frukt, kryddor, fudge och mineraler, men kroppen kämpar lite emot och det behöver i min mun läggas ner och glömmas bort ett bra tag. Då kan nog bitarna byggas ihop och vi har nåt helt annat att leka med.

Dagens vin(n)are alla kategorier finns i provningens sista glas. Hos "Clos de Bèze" finns en än så länge lite blyg, utvecklingsbar doft, men i munnen är det härligt sötfruktigt med ljuvliga kryddor. Balansen sitter som i skolboken och efter ett tag slutar jag analysera och njuter bara av varje sipp. Det här är kalasgott.

Anka till Grand Cruerna

Anka, linser och Grand Cru

Lite från höften skapas en grund som ska förgylla några deciliter linser. Grunden baseras på lök, vitlök, sidfläsk och rödvin som är givna i min hjärna.....och strax landar lite bättre balsamico, örter och andra kryddor, samt lite tomatpure i blandningen. När sedan koncentrerad kalvfond läggs till handlar det bara om att puttra ihop det lite och runda av syran. 

Under tiden bryns ankbröstet till bra skorpa innan det får gå färdigt i ugnen. Samtidigt som bröstet får vila blandas linserna ner i den numer hopkokade grunden och som sista touch får bröstet en sista, kort sväng i pannan för att få en riktigt bra skorpa. Dags att lägga upp och äta.

Till detta har jag korkat upp en 1997 Clos de la Roche Grand Cru, Domaine Lécheneaut. En producent jag inte riktigt blivit överens med när det gäller unga viner, så nyfikenheten på ett mer moget vin är stort. Att det är Grand Cru gör ju inte saken sämre.

Det är en rätt påtaglig sniff av mestadels finmalda, orientaliska kryddor. I alla fall är det precis vad det första intrycket ger. Sedan paraderar dofterna i snygg formation. Först ut är frukten som påvisar lätt uttorkade drag, men där rätt tydliga körsbär finns kvar tillsammans med bärens malda kärnor. De torkade frukterna representeras mest av en rejäl dos katrinplommon. Som inramning eller slutkläm finns där några stråk av apelsin.

Mognadsspåren visar sig med höstlöv, kompost och små tendenser till målarlådans rengöringsmedel. Lägger man sedan till lite lakrisal och stendammig mineral, så är nog bilden hyfsat komplett.

I munnen har vi en bra och bibehållen syra, samt finmaskiga och lätt greppiga tanniner. Frukten har definitivt fått spår av mognad och ungfrukten har ersatts av mer mogna och torkade drag. Det som återstår av tydlig frukt är körsbär, en frukt som snart övergår i en mycket tydlig lakrisal smakbild.

Avslutet blandar lakrisal, apelsin och en mer lingonaktig bärighet. När det sakta klingar av träder en stenig mineralitet sakta fram och ligger kvar tillsammans med lakrisalen.

Helt klart ett gott vin, men det sjunger kanske inte Grand Cru i alla stämmor. Till maten var det dock ypperligt.

Ett riktigt sniffarvin i vardande

Jag köpte ett sexpack av 2010 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Lavaut-Saint-Jacques", Domaine Duroché förra året och den första flaskan lovade minst sagt gott med en hel del superlativer, i synnerhet som det var ett reafynd. Nu har det förflutit tid och tungan har hämtat sig från tidigare ekplanksövningar (hua).......bara att hugga in och förhoppningsvis njuta.

Tjohej...här bjuds på en sån där sniff som troligen innebär att vi har ett riktigt sniffarvin i vardande. Frukten är hallon och körsbär med stänk av violpastill. Själva bydoften ger sig tillkänna i en murrig jordighet toppad med stråk av min gamla kompost. Lägg därtill fint malda orientkryddor från snygga fat och ett ytterst litet drag av flyktigt lösningsmedel, och visst bådar det gott.

Efter att ha sniffat runt ett tag landar vinet i munnen och här konstateras att syran är fin, tanninerna är lätta och sköna med ett svagt litet motstånd. Frukten i sig gör att allt landar i balans och helhetsintrycket ger initialt en ganska slank och lätt känsla innan den lindas in i ett starkt lakrisalt inslag. Här är vi på väg mot en skön silkighet, helt klart.

Avslutet är långt och lämnar kvar en skön mineralitet och lakrits att tugga och smaka på, länge, länge. Ett av de bättre köpen på länge, helt klart......och fler flaskor finns som väntar på att mogna sig fina.

Stora, feta mängder ek

Titt som tätt kommer jag på mig själv om hur mycket smaken har ändrats över åren, och tydligast är det när det gäller inställningen till ekbehandling. Fel vin på fel dag kan bli till en total clash, medan det  kan slinka ner hyfsat en annan dag......de där andra dagarna har dock blivit färre och färre.

Dagens post bygger på en dag när eken var för svår, och ska jag vara ärlig spelade kanske dagen mindre roll än eken i sig.

Det vin vi pratar om är en 2008 Volnay, Fernand & Laurent Pillot.

Det börjar bra med hallon, mer hallon och en gnutta körsbär. Därtill en fin matta med fina kryddor och en rätt flintig mineralitet. En rätt skön näsa.

Det är dock i munnen det händer saker. Syran är märkbart hög, tanninerna är rätt greppiga och den rätt slanka frukten accentuerar syran med sina surkörsbär, vinbär och hallon. Så långt allt gott.

När vinet slunkit ner och eftersmaken ligger kvar är det tydligt att ekens beska tar överhanden. Det är liksom ingen idé att fortsätta. Det är inte min "cup of tea" helt enkelt, även om jag bakom ekens dimridå kan skönja ett slankt, rent och fint vin....men någon kom på att det döljer vi med stora, feta mängder ek.......eller var det kanske en av de andra dagarna. Tror inte det.

Den som väntar....på Lamy den här gången

Hubert Lamy brukar vara en vinmakare att kunna lita på, så för nåt år sedan klickade jag hem ett sexpack enklare viner att kunna korka upp lite när som. Vinet har de gånger jag testat varit lite trilsket och slutet och inte gjort något större väsen av sig. Nu börjar lagret sina, så det är säkert som så att det blir den bästa flaskan hittills.

Flaskan är förresten en 2010 Saint-Aubin "La Princée", Hubert Lamy.

Tjoflöjt, vilken mineraldusch....våta stenar och flinta, och en touch modellera. Vilket härligt första intryck. Addera därtill lite smörfetma, gula äpplen, citron och lime...och när man tror näsan är dövad av alla dofter, då känner man blommorna. Vita med feta blad är vad som kommer för ögonen.

I munnen får man en härlig frisk syra och ett vin som bjuder på renhet och en lätt, fin struktur. Det liksom ropar....drick mig, drick mig, drick mig. Den beska som jag stört mig på i tidigare flaskor är numer bara en touch och här pratar vi istället mer av citrusdriv, mineraler och mer mineraler. Mums!

Efter några tveksamma flaskor ger det här utdelning. Bara till att njuta av de som finns kvar.

Tänk vad några dagar kan göra

För ett par år sedan köpte jag på mig en hyfsad laddning av viner från Henri Boillot och tiden hade kommit för att testa vad status kan tänkas vara. Vinet som fick knäcka halsen var en flaska 2011 Meursault, Henri Boillot.

Här var det liksom totalt tillknäppt vid första påseende. Vinet haltade betänkligt och det var helt enkelt ingen idé att ens hälla upp mer än ett glas. Efter två dygn, och nästan ännu mer efter tre, så var det dock en helt annan upplevelse. En framtvingad "kylskåpsmognad" gjorde nämligen trolleri och trollera med vinet.

Helt plötsligt sitter jag och nickar och ler. Här finns tydliga Meursault-markörer med en smörig och nötig fetma som kryddas av en bra dos mineralitet. Sedan finns tydliga citrustoner som likt ett spjut tränger igenom fetma och mineraler.

I munnen känns det skönt balanserat med bra syra, skön fetma och en bra frukt. Det är ett bra samspel mellan syra och fetma som glider över i ett avslut där en svag beska och fina mineraler tar över och torkar upp i hela munnen.

Ett trevligt exemplar av Meursault på bynivå. Inget stort vin att skriva hem om, men det gör sin grej på ett bra sätt och jag ser fram emot att följa hur det utvecklas.

Guy Amiot.....rimmar på gott

1920 startade Arsène Amiot en verksamhet i Chassagne-Montrachet genom att köpa upp en plätt i Montrachet och även i ett antal premier cruer. Arsène var en av pionjärerna när det gäller att buteljera själv och förde detta arv vidare till sonen Pierre som tog över och utvidgade domänen.

Idag är det Thierry Amiot som står vid rodret och skapar viner från en uppsättning lägen som är svårt att slå.

För någon månad sedan öppnade jag en obloggad 2008 "La Maltroie" från producenten och tyckte att den var på tok för besk för min smak, men skam den som ger sig. Det är bara att ge sig på det igen och knäcka nästa läge....som i detta fall innebär en 2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Vergers", Domaine Guy Amiot et Fils.

Nosen bjuds på en fet ton fylld av smör, lite popcorn, arrak, äpple (moget som går mot boknad) som bryts av med en skön mineralitet och såklart citrus.

Munnen fångar in en bra syra och ett i övrigt elegant och balanserat anslag där fetma och syra väver ihop varandra och smeker in frukten i sitt samspel....beskan i slutet ligger på gränsen, men mineraliteten fångar upp mig och tar in mig på rätt spår igen. Det känns som att här kan vi bli riktiga kompisar när nästa flaska fått några år till i viloläge.

En väldig skillnad mot "La Maltroie" på flera plan, men i synnerhet var beskan i detta vin betydligt bättre integrerad. Får nog testa nästa läge snart.

Franska vindagen gav lite inköpsfunderingar

Som vanligt, "nummer ett", gick jag runt bland utställarna på Franska Vindagen och testade igenom det mesta av Bourgogne-urvalet. Visst slank det ner en och annan Champagne, Rhônare och annat, men de lämnar vi därhän.

Som vanligt, "nummer två", var det problematiskt med temperaturen på vinerna. De vita var ofta iskalla och de röda rumstemperaturtrötta....även om några behandlade sina viner föredömligt.

Som vanligt, "nummer tre", levererade gamla favoriter det de skulle och producenter likt Grivot, Nicolas Rossignol och andra bjöd på rätt gottiga saker....

Det jag tänkte lista är dock några viner jag tänker införskaffa för att prova om på hemmaplan.

2012 Chassagne-Montrachet 1er Cru "La Maltroie", Jouard - Härlig struktur och tillika mineralitet som måste testas igen..
2011 Chateau Fuisse Tete de Cru - Enklare vin med skönt fett, kryddor och beska. Tisdagstest?
2011 NSG Les Challots, Michel Gros - En väldigt lätt och fin NSG som kanske flyttar lite gränser?
2012 Bourgogne Pinot Noir, Heresztyn-Mazzini, God och hustypisk baspinot. Men etiketten?

Sen kan jag inte hålla mig från att dissa lite. För mig var Henri de Villamont provningens mest udda producent. En blandning av unga viner, både röda och vita, som kändes konstigt mogna nästan rakt över. Dessa köps definitivt inte.

Les Grèves från Maillard - en trotjänare som funkar

Ett vardagsvin att ha till mat och även som solitär....jag kollar skåpen och väljer ut en trotjänare som jag antar ska förgylla vardagen. Det blir en flaska 2008 Beaune 1er Cru "Les Grèves", Domaine Maillard Père & Fils. Det var inte länge sedan senast, men nu har det hänt saker, i synnerhet dag två....då jag njöt och noterade.

En svagt murrig rödfrukt toppad av mjuka, finmalda kryddor, choklad och kaffe, en släng apelsin och lite mineral. Svårare än så är det inte att skapa ett leende.

Munkänslan stavas slank, med bra syror, en frukt som börjat mogna, och små ,små flagor av lätt greppiga tanniner. Det som gör att jag verkligen gillar det här är det skönt lakrisala, kryddorna och mineralerna, ja, och känslan av apelsin, nästan blodapelsin.

Det här är otroligt lätt att tycka om och jag bara ler när jag vet att det finns en drös flaskor kvar.

En tillfällig flaska från Chavy-Chouet

Det är inte ofta det händer att jag likt Fantomen går omkring som en vanlig man på gatorna......fast i mitt fall handlar det om att besöka Systembolaget och botanisera lite bland hyllorna. I måndags hände det dock när jag skulle hämta barnen och fick en stund över.

Jag fick då för mig att köpa på mig lite öl och efter en snabb ölräd kollade jag in de tillfälliga vinnyheterna och det slank bl.a. ner en 2012 Puligny-Montrachet "Les Enseignères", Domaine Chavy-Chouet i korgen. Den har nu tömts under två dagar och intrycken är följande:

En skönt kryddig doft som för tanken till päron inlagda i kryddig lag. Här finns också gult äpple, lite feta och smöriga toner, och såklart en lätt flintig och även metallisk mineralitet.

I munnen är det en skönt balanserad skapelse med normaltryck i syran, skönt oljig fetma och fint kryddmättad frukt. Avslutet är kantat av en beska som ligger på gränsen och en uttorkande "sten under tungan från barndomen-mineralitet".

På det hela ett riktigt gott vin, som i mitt tycke är värt sina drygt 300 kronor. Hade beskan var lite lägre och syran ett snäpp högre hade jag ropat KÖP.

Alain Gras - Visst sjutton kan gubben

Det kokades te och skulle samtalas, och såklart gled samtalet in på vin efter ett tag, närmare bestämt på hur olika ett vin kan smaka i olika glas.

Sagt blev gjort, och snart fanns några olika glas framme och det konstaterades såklart olikheter och vinnaren blev Riedels Montrachet.....kanske lite för att det skulle bli så ;-)

Nästa dag tog jag min en mer ordentlig titt, doft och provsmakning av vinet vi lekte med, en 2010 Meursault, Alain Gras.

Här bjussas på en relativt frisk, floral och guläpplig doft med tydliga drag av slanggurka insprängda. Lägg till kryddor i form av kryddpeppar och lagerblad och lite svartpeppar och mungiporna börjar vandra. När man sedan lägger till en smörighet, nästan med ett stråk arrak....och en härlig flintstensmineral....ja då är leendet på plats.

Munkänslan är len, slank och balanserad med bra syra och en fetma som bär med sig de fina kryddorna. Till doftintrycken kan adderas rostbröd och lemon curd.

Avslutet är kryddigt, mineralspäckat och citromstänkt och ligger kvar riktigt länge.

Ett riktigt prisvärt vin jag kan dricka betydligt oftare. Tummen upp för gubben Gras.

Ett litet reatips!

Jag prenumererar såklart på en drös nyhetsbrev från olika vinhandlare och idag landade ett mail från http://www.la-bourgogne.de/ i brevlådan.

Gillar man exempelvis Lafarge finns följande poster listade:

2009 Bourgogne Pinot-Noir, 14,00 €
2007 Volnay, 24,00 €
2007 Volnay Vendanges Sélectionnées, 30,00 €

Inga fel på de priserna....och sedan finns en del till av intresse

Klurigt nog visas inte dessa på sajten just nu, så är du intresserad rekommenderas att du mailar dem så du får nyhetsbrevet.

Léchenaut bjuder på ett nja

Ibland slinker det med en extra flaska bara för att.....och är det rea med bra priser så kan man ibland lura sig själv lite grand. Den här gången klickade jag till och högg en flaska 2007 Chorey-Les-Beaune, Domaine Léchenaut. Tidigare erfarenheter från domänen har inte bjudit på några riktiga leenden, men en billig flaska till vardags kan man ju testa.

Nosutforskningen med näsborrarna vibrerande djupt nere i Bourgogne-kupan blottar mjuka eller mosade bär i form av körsbär och hallon som samsas med lite murrig skogsmognad, fudge, ett visst mått kryddor (svagt och otydligt) och ett stänk från målarlådan.

I munnen blandas bra syra, små och lätt greppiga tanniner, med en hyfsat mogen och ganska lätt frukt. Känslan blir i huvudsak lätt och slank, med ett lite beskt och lakrisalt avslut......och ja en liten sötma kommer fram när luften gjort sitt.

Summa summarum en helt OK, men kanske lite trist byflaska. Det finns liksom inget som driver eller gör att det sticker ut, och klunkbarheten är inte heller på topp.....ett nja helt enkelt.

Klunkbart till svampmackan

Det har varit en del rundor ut till svampskogen nu i höst. Hittar man till rätt ställen är det nämligen ett rätt galet svampår och lönen för mödan har såklart blivit till olika former av vardagslyx.

En dag gick jag en kort sväng från huset och hämtade hem en halv korg svart trumpet. Den stektes i rikligt med smör och serverades på smörstinna skivor av stekt surdegsbröd.

Till detta öppnades det enkla av det enkla....i min värld en Bourgogne Passetoutgrains. Just denna flaska var en 2012 Bourgogne Passetoutgrains, Alain Hudelot-Noellat. Jag drack ett syskon i somras under en fjällvandring. Avsaknaden av alla former av vettiga glas gjorde då en vettig bedömning av vinet svårt. Den här gången var det inte direkt svårt med de vidunderligt goda mackorna och egna glas.

Det började med en skön sniff med främst hallon, men även lite andra rödbärskompisar. Det som dock riktigt lyfter doften är en blandning av körsbärskärna, kryddor, örter och en stråk av viol och lakrits.

I munnen tappar det lite och visar upp sin enklare sida och är mest, rakt upp och ner, väldigt slankt och klunkbart med syrliga bär, lite kryddor och ett rätt trevligt, lakrisalt avslut.

Om man struntar i att tänka så mycket så är det väldigt flirtigt och lättdrucket, och man upptäcker rätt snart att det går åt fort. Och det funkar absolut alldeles utmärkt till en fin svampmacka.

Reavin drickfärdigt och klart

Tidigare i somras hade Otto Suensson en liten rea med bra priser på viner från bl.a. Michel Lafarge. Jag passade på att bunkra lite och bygga på ett par vertikaler, men köpte även lite enklare druvjuice för direkt konsumtion.

En trevlig liten producent fick följa med hem i form av ett par flaskor Mercurey. Vinet var och är 2009 Mercurey, Domaine Michel Juillot.

Doften bjussar på mogna gula äpplen på gränsen till bokna, ett knippe riktigt mogna gråpäron, en dusch av toast med lemon curd, fina kryddor och en svag mineralitet. sammantaget en skönt len och balanserad doft. Ett fint sniffarvin med en härlig kryddbukett.

Smaken sedan är mjuk, med nästan mosig gulfrukt av päron och äpplen, kompletterat med tydliga citrusdrag...även viss skalbeska. Sedan är det nötigt och smörigt, fullt med härliga kryddor och lite flintstensmineral.

Mot frukten slänger vi fram en bra, men inte hög syra. Sammantaget en skön känsla av balans, och till det ett härligt uttorkande avslut som ligger kvar läääänge tillsammans med kryddorna.

Bra och billigt reavin för 109 DKK. Levererar ett bra snäpp över den nivån, helt klart.

Back on track med Bertheau

En månads frivillig alkoholmässig sväljtorka med endast ett par valda tillfällen till spottande gör att suget efter något trevligt att snurra runt i glaset är rätt stort. En svag, svag näsdefekt i form av förkylningskaraktär gör att jag backar från Grand Cru-planerna och väljer ett av alla reaviner jag samlat på mig de senaste månaderna.

En flaska 2008 Chambolle-Musigny 1er Cru, Domaine Francois Bertheau borde nog göra susen. Klassiskt ren årgång, bra producent och en bra by.....bara att rycka kork och hålla tummarna.

Dag ett fanns ingen tanke på analys eller anteckningar, utan intrycken är uteslutande från dag två, när jag åter insett hur gott jag tycker det är med Bourgogner.

Här pratar vi rätt ordentligt körsbärstryck, nästan med kirschiga drag, men bara på gränsen. Här finns också en riktigt fin kryddighet, drag av färsk fudge och en del mognadsdrag med kompost, multnad och målarlåda. Efter en månad ger sånt här rätt feta leenden.

I munnen är det lite grand ett tvehövdat djur. Å ena sidan är det ett slankt vin med syrliga bär, rätt hög syra och bakåtkammade tanniner med som ändå ger ett visst grepp. Till det kan adderas lite komplexitet i form av karamell, kryddsötma, lakrits och mineraler parat med multnad och viss buljong.

Så långt allt gott, men sen drivs tanken vidare att vinet nog börjar falla isär och bli polariserat. Lite grand som vissa äldre Bourgogner gör, och visar upp en sida med syrliga bär och en annan med köttbuljong.......nog fasen har resan ditåt inletts. Men idag, just nu, när jag är lite fånigt lycklig så passar det här perfekt.

Jag skulle dock inte lita på mig själv avseende denna anteckning.....nästan allt hade nog fått tummen upp.

Att dricka i närtid - Alain Burguet

Ännu ett vin att ta tempen på öppnades igår och nu är det dags att besluta hur övriga flaskor ska hanteras. Vinet är 2006 Gevrey-Chambertin "Tradition", Alain Burguet.

En doft som skvallrar om en tät frukt som börjar ändra skepnad. Hallon och körsbär får samsas med lite mer mogna drag med kirsch, lösningsmedel och ett rejält doftspjut som påminner om det gamla tuggummit Ti-Pe.
Lite jordighet, lakrisal och mineraler kompletterar. En rätt typisk Gevrey-doft med inledande mognadsdrag, jag förutom det lite lustiga tuggummiinslaget.

Ett vin som definitivt har utvecklats med stil och tillsammans med dess bra syra kan man dag ett förnimma lite fina ungfruktsdrag innan smaken dag två mest blir ett kvitto av doftintrycken med skönt lakrisala drag som tillsammans med en apelsintouch, bakåtlutade tanniner och en slutdusch mineraler ger en smak som är väldigt lätt att gilla.

Jaha, ännu ett vin att dricka i hyfsad närtid. Det blir en kul höst känner jag.

Att dricka i rätt fas, just nu Jean-Marc Morey

Hur ofta är det inte man öppnar en flaska och njuter av att den är på topp, för att i nästa tankesekvens inse att man varit för snabbt på flaskorna igen. Det man har framför sig är de sista dropparna......som vanligt.

Det finns såklart olika sätt att komma runt problemet, tålamod, noggrannhet och disciplin eller mängdinköp är två varianter. En kombination av dem är kanske det bästa och när priserna inte drar iväg åt Blåkulla är det den vägen jag försöker gå. Att köpa sex eller tolv flaskor av ett vin gör att man kan vara med på mognadsresan på ett helt annat sätt och om man inte är och fingrar i syltburken så kan glädjen av att dricka på topp ske lite oftare.

Dagens vin köpte jag en låda av och hälften har gått åt under åren. Med den flaska som beskrivs nedan kommer jag att ha sex flaskor att dricka när det ligger í den fas jag gillar bäst. Ett ganska bra utfall, helt klart.

Dagens vin är en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-Saint-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.

Här bjuds på en hel del mogna körsbär, plommon och katrinplommon och en del torkade bär. Frukten börjar precis falla lite, lite isär av mognad och upplevs betydligt mer uttorkad dag två. Lite marsipan, björnklister och en svag touch lösningsmedel ackompanjerar. Ovanpå allt svävar en skön pust av lakrisala dofter, uppblandade med lite mineral. Det är en skön sniff, där det är hugget som stucket vilken dag som är bäst, men skillnaden är rätt tydlig avseende fruktintrycket.

I munnen håller det ihop väl dag ett, men sjunker en del dag två. När det gäller syran finns inget att anmärka, tanninerna är som minimala flagor som knappt ger något motstånd. Det är frukten som gör att det håller ihop dag ett men sakta börjar kantra dag två, och som gör att vinet bör drickas de närmaste åren. Gillar man mognad finns här en härligt uttorkande och lakrisal känsla som torkar ut munnen länge, länge. Till den bjuds en viss touch av alkoholvärme som drar åt kirsch, på ett trevligt sätt. Inte alls oävet, och jag vet numer vad jag kan bjuda på till höstens första grytor.

Monopol från Pierre Damoy

Sedan 1992 har Pierre Damoy basat över Damoy-domänen i Gevrey-Chambertin. Jag har inte testat vinerna från 50-talet som ska vara riktigt bra, men efter en längre period med sämre viner har Pierre lyft kvaliteten ett par snäpp och domänen nämns numer åter med aktning.

Personligen har jag haft lite problem med vinerna då Pierre använder rätt stor andel ny ek, och vinerna får ett rätt bränt eller rostat uttryck i ungdomen. Lagring anbefalles alltså.

Jag har ett par flaskor från deras monopol "Clos Tamisot" som nu fått några år på nacken. Dags att ta tempen och se om eken utgör något problem. I karaffen landar en 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Clos Tamisot", Domaine Pierrre Damoy.

Tät körsbärsfrukt toppad med kirsch, katrinplomon och björnklister som blandas med rätt brända ekfatstoner. Bakom det brända skönjer man dock fina kryddor och en begynnade multnad, jordighet, ett visst mått av animalitet och målarlåda.

I munnen börjar man känna en första liten mognad med en frukt som balanserar mellan ungdom och första graden av uttorkning. Syran är bra, tanninerna greppar fint och fatkryddorna och en liten svag alkoholvärme gör det rätt trevligt.  Det brända håller sig hyfsat väl inom ramarna, och till mat är det inga problem.

Inte helt övertygad idag alltså, men med lite tid kommer den här nog att bli slankt och kryddigt med en fin mineralsvans, men det funkar helt OK redan nu. Ekfobin slår inte till i allafall. :)

Nu är det spännande - Ray Walker i glaset

Det finns ett antal amerikaner som gör eller handlar med vin i Bourgogne, men ingen som agerat så utstuderat och annorlunda som Ray Walker. I hans lilla amerikanska sagobok "The Road to Burgundy" med undertiteln "The unlikely story of an american making wine and a new life in France", kan du läsa om hans bravader. Annars finns han att följa på hans blogg, sajt eller Wine Berserkers. Han skjuter brett och metodiskt. 

För ett tag sedan landade det ett blandat sexpack av hans viner här hemma och när M var på middag så var det dags att med spänning se vad det egentligen hälls upp för monster i glaset. Ray förordar att hans viner ska drickas lagrade, men inte sjutton går det att bara vänta. Nä, fram med korkskruven och ploppa upp. Vinet som sådant är en 2011 Morey-Saint-Denis 1er Cru "Les Monts Luisants". Maison Ilan.

Det första att konstatera är kanske att Rays sätt att marknadsföra vinerna via nätet och främst då till amerikaner har gjort att priserna är väl saftigt tilltagna. Dagens flaska går loss på 99 Euro, så det vill till att leverera nu Ray.

Det som slår mig direkt är hur doften liksom är som en smekning. Den är behagligt mjuk och fylld av lätta och fina godsaker. Frukten är rätt försiktig i sin karaktär, med hallon och jordgubbar, toppade med en dusch viol. Det som ger en extra känsla av lyx är dock de snyggt hanterade faten som ger en svagt bränd bakgrundston, men i övrigt bjussar på en massa finmalda kryddor.Sammantaget blir det till en underbar, slank sniff.

I munnen fortsätter smekningen med ett oerhört lätt och dansant vin som slinker ner utan något som helst motstånd. Slankt är bara förnamnet, med en fin och lätt frukt parad med ljuvliga kryddor. Jag måste återkomma till kryddorna. De är enastående bra och jag kommer på mig att "jaga" dem i munnen....länge, länge, tills jag sitter där med ett litet lass grus och ett leende.

Strukturmässigt är syran precis där den ska vara, tanninerna ytterst finmalda och de når en fin samklang med den lätta frukten. 

Det här är ett vin jag gärna dricker nu, men syskonflaskan sparas ett antal år som referens. Värt pengarna? Nja, men en riktigt, riktigt trevlig upplevelse.

2010 Les Preuses - gott som bara den

Efter en rad viner med etiketter såsom Keller, Dönnhoff, Borgogno, Chasse-Spleen, Escarpment och Clarendon Hills börjar jag åter närma mig hemmaplan. Något sånär hemma är Chablis och jag gjorde under några dagar en närmare besiktning av det vin jag tyckte var bäst under årets La Chablisienne-provning.

Vinet jag njöt av var en 2010, Chablis Grand Cru "Les Preuses", La Chablisienne. Noteringarna är från dag tre då vinet visade sig från sin absolut bästa sida, Vila är således att rekommendera.

En doftbild där frukten är lätt dämpad med sina blommor och äpplighet, eller är det helt enkelt så att resten av intrycken är mer framträdande? Ja, så är det nog. Det är nämligen en del fetma, en del mineral och en del kryddor som tillsammans ger en skön sniff.

Fetman är en sån där fetma man kan känna igen från barndomens modellera och det är ett uttryck jag ofta återkommer till i Chablis-viner jag tycker om. Mineralerna är som sig bör rätt framträdande och en skaldjurstendens bryggar över fetman in i en rökighet, där det även finns små spår av eneträ. Något som får mig in på faten och den ljuvliga kryddigheten. Muskot, lagerblad, kryddpeppar.....finmalet och blandat. En sniff som viskar om gottigheter.

Och visst håller doften vad den utlovar. Väl i munnen är det första ordet som kommer i åtanke, balans. Frisk syra, dämpande fetma och en skön frukt. Det nästan skriker burgundisk elegans och om man adderar samtliga smakintryck och det underbara avslutet med dess lenhet, svaga fetma och de små sticken av citron och svag, svag grapebeska, ja, redan då är man nöjd.....och leendet fullbordas med kryddigheten och mineralerna, och jag kan bara ge tummen upp. Nåt år på rygg och det här kommer visa sig vara en kalasköp.

Citrusspritt signerat Vincent Girardin

Vincent Girardin är en producent som genom åren bjudit mig på bra vinupplevelser. Sällan att jag har rynkat på näsan åt något av hans vita som är, eller numer var, hans huvudfåra, efter det att ryggen fått honom att sälja hans livsverk. Till lite lågtempad lax ryckte jag med goda förhoppningar fram en 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Domaine Vincent Girardin....och höll tummarna.

En lätt smörighet blandad med finsk citronlakrits, så känns inledningen. Sen far det ut åt sidan i lite tropiska toner som blandas upp med lite vanilj och kokos....ja, ta mig tusan....jag grunnar på det där med kokos som rätt udda, men får ett uns gång på gång. Såklart bjussas det även på en lite rökig mineralitet och med det såkänns doftbilden rätt komplett och riktigt fin.

Munnen är ett helt annat djur med en livlig syra som tillsammans med ett osedvanligt tydligt citrusdriv gör att det nästan spritter som av pressad citron. Riktigt markant citron och även en del lime, så är man citrusfreak är det lätt att gilla det här.

Vidare en medelfyllig känsla med lite smörig fetma, en touch mineral, den där lakritsen igen och ett visst mått grapebeska. Smaker som blandar och ger innan citron och mineral ligger kvar i munnen och gör att tungan far runt som en visp. Kul och gott att dricka idag och blir säkert riktigt bra när citrusdrivet lugnar sig två snäpp.

.....och ja, det gick bra till maten.....

....och så högg jag en tolva oprovat

Det är som bekant rätt svårt att få sig en bra Bourgogne-upplevelse till livs utan att slanta upp en del av sina sparingar. Vissa producenter som Hudelot-Noellat, Lafarge och några andra brukar dock leverera bra på den röda sidan med sina basflarror. En annan producent som brukar fungera är Mortet, så när 2012orna nu finns att få tag på så högg jag en tolva oprovat.

Under två dagar slank det ner en 2012  Bourgogne "Cuvée de Noble Souche", Domaine Denis Mortet. Det var bara att hålla tummarna för´att det levererar.

Svalt, direkt ur karaffen, vindlar en doft av mjuka, lite mosiga bär. De doftar härligt och får samsas med en touch av smör eller fudge. Näst på tur är fina och välhanterade fat som ger kryddighet och så fanns där visst lite fin flintsten. Dra in djupt  och man sugs in i en härlig doft som verkligen slösar med hallon och viol.

I munnen accentueras den doftbild man fått av frukten, däremot tar eken lite mer plats och det blir till ett samspel av bärsötma och ekbeska som ändå gör att eken håller sig på rätt sida mållinjen. Lägg till viss jordighet, bra syra och en len eller svag tanninmatta och det här är lätt att gilla. Att avslutet blandar lakrits, sötma, beska och mineraler gör inte saken sämre. Det här kommer dock att vinna på att vila lite och jag ska försöka låta mina helt nyinköpta flaskor vila. Vem tror på det?

Riktigt, riktigt bra för sin nivå är slutbetyget. Blir nog en låda till tror jag

Ärligt och bra rött från Alain Gras

Nu har det blivit alldeles för mycket vin från andra håll än Bourgogne ett tag, så det är rättning mittåt och något typiskt, ärligt och bra rött vin ska tas fram. Jag fastnar för mannen från Saint-Romain som trollar fram härliga vita viner, men som såklart fuskar med lite rött. Det roligaste röda i den lilla portföljen kommer från över hundra år gamla rankor och det vin som valdes är 2009 Auxey-Duresses "Vieilles Vignes", Alain Gras.

Det slår en direkt att här har vi att göra med fint hanterade fat. Vi pratar kafferost, mörk choklad och allehanda kryddor......och känslan är alltså ek på ett riktigt positivt sätt, d.v.s. inget som skvallrar om någon ekplanksbeska. Vid sidan av detta är frukten rätt djup och koncentrerad  med hallon och körsbär i frontlinjen. Som förlängning får man sig till livs lite körsbärskärnor, svag kirsch och några stänk nagelborttagning. Och ja, lite steniga noteringar görs på sluttampen, Fint så.

En munkänsla som mestadels snackar klunkvänlighet. Det rinner ner liksom, trots tydligt koncentrerad hallonfrukt, milimeterstora och greppiga tanniner och en lätt raspig och kryddig ekighet. Alla delar håller sig dock inom ramarna och det blir skjuts ner i magen via en mun som knappt hinner kippa.

Antingen njuter man idag och är fullt nöjd eller så låter man delarna sjunka ihop och bilda en tydligare helhet och njuter av det. Valet är fritt, men oavsett så är det gott. Mer sånt.

Men....ja detta så ofta närvarande men

Det är lite kul att då och då plocka fram ett vin från 2005 och liksom ta tempen på bulken som ligger och vilar sig i form i skåpen. Just idag har turen kommit till en by som inte ligger mig varmast om hjärtat och en producent som jag velat kring under några år.

Dags att korka upp en flaska 2005 Nuits-St-Georges, Domaine Henri et Gilles Remoriquet.

Doften erbjuder en frukt som har mattats och som liksom kan definieras som hallon och körsbär i någon slags uttorkningsfas. I samband med detta blir det som så ofta andra aromer som får träda fram. Idag vinkar lakrits och buljong med varsin vimpel, men ännu starkare intryck gör ett lite mer "spritigt" spektrum av målarlåda och kirsch.

I munnen är det mesta på rätt plats och i rätt omfattning. Syra och tanniner checkas av per omgående. Tanninerna i samspel med lakrisala drag som nästan utlovar sammet är härliga, men....ja, detta så ofta närvarande men, det är lite glest i frukten. Det fyller helt enkelt inte riktigt ut hela kostymen och det gör även att ett annars rätt trevligt, mineraliskt och lakrisalbeskt avslut blir lite avsnörpt och beskan få härja lite för fritt

Hyfsat nära, men ändå inte riktigt "där". Mest förvånad är jag över att frukten kändes så tunn...hmmm.

Det här håller inte Prieur-Brunet

En flaska Bourgogne i förbifarten, mellan lite annan blandad dryckjom så här i midsommartider. Lite grand "grab and go" bland flaskorna som ligger för konsumtion.

Just idag landar vi i en 2005 Santenay 1er Cru "Maladière", Domaine Prieur-Brunet.

En lite annorlunda näsa med fina, kryddiga fatkomponenter, frukt i form av hallon och körsbär, och ta mej tusan om det inte andas lite sherry....spooky! Vandrar man körsbärsspåret fullt ut hamnar vi i kirsch, marsipan och lite lösningsmedel. Går man åt andra hållet pratar vi sous bois och köttbuljong. En rätt kul doftbild totalt sett.

Smaken hänger dock inte med utan här spretar det åt olika håll, med hög syra och stjälkighet/kartighet som helt klart stör. Inte så stor ide att orda om nåt annat, näää, det håller inte. Producenten fixar varma år som 2003 och 2009, men annars är det faktiskt värre....i alla fall av det jag druckit på den röda sidan.

En Bourgogne Rouge förklädd till Grand Cru

I en av de lådor som på senare tid landat i hemmet så följde det med en liten kompensation för att leverantören gjort en miss. Vad känns bättre än att dricka gott och gratis i hemmets lugna vrå?

Det roliga med dagens flaska är att det är en Bourgogne Rouge förklädd till en Grand Cru....i alla fall på lite håll. Det är firma Lucien Le Moine som buteljerar sina viner i rejäla dängare till flaskor. Du vet sådana där tunga och stora pjäser som gör att utrymmet i vinlagringsskåpen minskar blixtafort.

Jaja, nog om det. Innehållet i flaskan är 2010 Bourgogne Rouge, Lucien Le Moine.

Det här andas direkt kvalitet med en kraftig och koncentrerad doft av hallon och körsbär som ramas in av exklusiva fat. Faten bjussar på rätt rostade ekfatstoner, med främst en rejäl dos kaffe, men även en del kryddor. Här finns också ett uns undervegetation och rotsaker, men bara ett första litet stråk, samt även en vift av målarlådan.

När det kommer till smaken är det här helt klart en vågdelare, i alla fall nu i ungdomen. Antingen uppskattar man en viss eldighet och kraftigt brända kryddor med förtoner av ek, eller så tycker man det går överstyr och så blir det lite som att slicka på ekplanka.

För min del landar det lite mer åt ekplankehållet, men det är ju en fråga om smakpreferens och tid i flaskan. Den inneboende frukten, syran och tanninerna kommer med säkerhet att orka vänta ut att eken ska integreras och mildra beskan, samt öka kryddigheten. Fast det är ju i framtiden, och ja, då kan det här bli riktigt trevligt.

Nästa 2009a - En lysande metamorfos från Jadot

Med rätt så höga förväntningar så öppnades 2009 Meursault 1er Cru "Genevrières", Domaine Louis Jadot i lördags och då kändes det som att beskan gjorde att det balanserade på gränsen till att underprestera. Det räddades då av en lysande matchning till en rätt med bl.a. rimmade pilgrimsmusslor. Två dagar senare med en tallrik färska vaxbönor och lite god skinka höll jag tummarna.......och satan i gatan så bra det är.....här och nu.

Ibland kan doften nästan bara beskrivas med balanserad elegans, och så är det den här gången. Det är en len, svagt fettunderstödd doft med kryddiga, rökiga och fruktiga inslag. Inget sticker ut, utan allt är lent och sammanvävt. Exakt så här älskar jag när vita viner doftar.

Det är samma visa i munnen. Beskan är nästan helt bortblåst och nu hänger alla delar fullständigt ihop till en len och elegant smakbild. Det här är lysande efter ett par dagar i kylskåpet och samspelet mellan citrusen och syran å ena sidan och den feta, kryddiga och mineraliska motpolen är klockren.

Klunkbart? Skojar du?

Ibland är det kul att plocka saker från klädkammaren. Där finns lite viner som liksom fått stämpeln att de ska drickas den närmaste tiden och de ligger där lite okatalogiserade och väntar på att plockas. Igår rycktes det fram ett vin som för 2 år sedan definierade begreppet klunkbart, nämligen 2009 Bourgogne Passetoutgrain "L'Exception", Domaine Michel Lafarge. 

Visst har vi en trevlig nos här....men skit i den. Det är inte doften som är grejen.

Rätt välkylt så slinker det här ner utan att passera gå. Jaja, lite tanninmotstånd, lite svag beska av eken, och lite annat.........att kanske tänka på, och kanske analysera, men för sjutton, släpp tyglarna, drick i klunkar och bara le.

Livet är gott upptäcker jag när alldeles för mycket av flaskan försvinner i ett nafs.

Årets La Chablisienne - Egna barn och andras ungar

Den 21:a maj bjöd Vinunic och Hervé Tucki från La Chablisienne in till årets presentation av viner från kooperativet. Som vanligt ett trevligt och intressant arrangemang där Hervé med inlevelse berättade om sina viner.

Det som slog mig väldigt tydligt denna gång är vilka likheter årgångar har med barn eller ungar. För Hervé som är med och lägger in sin själ i varje årgång går det liksom inte att favorisera den ena årgången före den andra, utan istället lyfter han fram de egenskaper som präglar årgången och som gör att han älskar den för det den är........eller det är vad han säger.....han säljer ju också :-)

Känns det igen när det gäller barn? Det går inte att favorisera något av sina egna barn för de älskar man för att de är just ens egna och för deras egenheter.....andras ungar däremot, oj, oj, oj. Samma sak blir det med Hervés årgångar. Vissa ligger väldigt bra i min gom och andra lite sämre. Det känslomässiga engagemanget är inte lika stort helt enkelt, så det blir enklare att plocka ut favoriter.

Nåväl, hur smakade vinerna då? Årets uppställning var följande till att börja med:

2012 Petit Chablis
2010 La Séreine
2009 Chablis Vieilles Vignes "Les Vénérables"
2011 Chablis 1er Cru "La Singulière"
2011 Chablis 1er Cru "Mont de Milieu"
2010 Chablis Grand Cru "Les Preuses"
2010 Château Grenouille
2007 Chablis 1er Cru "Mont de Milieu" (Magnum)
1996 Château Grenouille (Magnum)

Genomgående är det såklart bra viner och bra hantverk. De två sista referensvinerna på magnum visade på extremt olika årgångsuttryck. 2007an uppvisade rätt så mogna drag med skön fetma, lite bokna äpplen och annat som kunde lura en till helt andra, och tidigare år. 1996an å andra sidan var syrastram, rätt ungdomlig och kostymen kändes som om den kommer att vara ungefär likadan om tio år till. Intressant uppställning.

Av övriga viner brukar jag ibland köpa "La Singulière" om jag ska ha en direkt drickbar flaska och som även funkar att "glömma bort", och 2011an gör en inte besviken. Den bjuder på lite ung frukt i form av gröna och gula äpplen, några skvättar citron och lime, samt några blommor som svävar ovanpå. Mineralerna och eken visar sig i tydligt rökiga mineraler, fetma á la modellera och lätta kryddor. I munnen är det balanserat med fin syra, skön fetma och tydliga mineraler. Avslutet är långt och lämnar kvar  citrus, kryddor och mineraler som torkar ut munnen lite fint. Lätt att tycka om, utan att sticka ut.

Bland övriga viner var det liksom inget snack om vilket som regerade i min mun. 2010 "Les Preuses" hade liksom lite mer av allt, och med det såklart en helt annan nivå av komplexitet. Doften är en sniffarnäsa där man finner en skön rökighet, fina kryddor och fetma.....och en drös annat, men det är munkänslan som är bäst ändå.

Vinet har en skön balans med i grunden en bra syra, en ek som redan landat rätt in i vinet och som numer ger en skön kryddighet, och till det en fetma, mineraler och annat gottigt. I anteckningarna beskrivs avslutet som "Underbart avslut. Kryddigt, sött, beskt, citrusaktigt, mineralpackat = super!"

......och ja, jag beställde ett gäng "Les Preuses" som numer ligger och vilar här hemma. Jag ger dem nog något år till att gå ihop sig. Skulle jag åka förbi bolaget kanhända att "La Singulière" får följa med hem.

......och just ja. Det severades en tartar på hälleflundra och ostron, smaksatt med några japanska skott.....galet gott, både med och utan vin.

Ärligt från Maillard

En av de producenter som jag drack mycket av när jag invigdes i Bourgogne som område är Domaine Maillard Père & Fils. Det var också där jag gjorde mitt första vingårdsbesök, så visst är jag lite partisk till producenten, men samtidigt är det en producent som har stövlarna i myllan och producerar ärliga viner, utan att sikta mot stjärnorna. Ärliga viner kan vi väl kalla det.

En av de viner som oftast funkar från producenten är Beaune-vinet "Les Grèves" och den här gången kollar jag status på årgång 2008. Vinet för dagen är alltså 2008 Beaune 1er Cru "Les Grèves",  Domaine Maillard Père & Fils.

Nosen bjuds på hallon och körsbär, men den sköna rostningen och kryddorna från faten lyser starkare. Det är en skön doft av finmalet kaffe av bättre sort, mörk choklad och en blandning av marsipan eller malda körsbärskärnor. En skön sniff i vardande.

Munkänslan är slank med en bra bibehållen frukt, en härlig syra och lugna, avmättade tanniner. Eken har i dagsläget trängt sig fram och visar sig rätt tydligt, och är lite på gränsen, men klarar sig med nöd och näppe. Känslan är att när eken integreras om nåt år och kryddorna får fritt spelrum så kommer det här visa sig vara ett förbaskat bra köp. Det snuddar redan där vid det sista glaset

Var det ärligt jag skrev?  :-)

Nästa vita 2009a till rakning

Nästa flaska till rakning bland de vita 2009orna får bli en 2009 Chassagne-Montrachet, Domaine Bernard Moreau. 2008an av detta vin är klart bra och 2009an har visat bra form tidigare. Nu var det två år sedan det senaste besöket och med tanke på att det finns några flaskor till är det hög tid att korka ur.

Doften ger en frukt som både pratar gula äpplen och lite mer tropiska inslag. En viss fräschör i form av slanggurka finns också här. Fetma finns här med, lite smörigt och oljigt som går över i lösningsmedel och nästan ett alkoholstick. Kryddorna med muskot i förgrunden parat med en flintstensrökig mineral  lovar mer.

I munnen känns det som att syran har börjat dämpa sig och inte till 100% håller upp mot kroppens fetma. Frukten är dock fin och det citronstänkta avslutet med sin härliga kryddor och sin stenighet gör det ändå mumsigt. Bara att hoppas att syran inte mattas för fort här. Får bli återtitt rätt snart, helt klart

Nära, nära Chavy-Chouet

Sådär ja, efter lite stiltje i vininköpen har jag nu fått en liten knäpp och huggit lite på allt som rör sig. Nu inväntar jag en hel del roliga paket och leveranser och samtidigt känns det som att det är dags att rensa lite bland befintligt lager. Röda 2007or och vita 2009or ligger generellt risigt till för att få korkarna dragna.

Först ut i raden är en flaska 2009 Puligny-Montrachet "Les Enseignères", Domaine Chavy-Chouet. Domänen är en "gränslandsproducent" i min bok. Grymma upplevelser har blandats med tveksamma och jag har ännu inte riktigt koll på om generationsskiftet har ökat lägstanivån. Flaskan dracks på egen hand och till vit tysk sparris med smörstekt vårlök, knaperstekt pancetta och brynt smör. Ja, det funkade till maten :)

Annars kan väl sägas att det bjöd på en fint kryddig och mineralisk doft som blandade en bukett med kryddpeppar, lagerblad och andra fina kryddor, med en flintstenighet och en lite mer metallisk ton. Lägg därtill lemon curd, smör och lite mer frisk citrus och doften är hemma.

Munkänslan tar doften vidare i en balanserad, len och kryddig skapelse, där syra och fetma kramar om varandra så där härligt man önskar att de ska. Sen börjar jag undra om min ekfobi har fått en kompis i avoghet till skalbeska. Visst, det här klarar sig, men det är ett svagt störande moment. Utan beskan hade vinet varit rent ut sagt ljuvligt bra. Den lena kryddighet och mineralitet som övervinner beskan och stannar kvar, länge, länge, är riktigt, riktigt bra. Mums!

Fontaine-Gagnard bjuder på härliga kryddor

Dags för en liten återtitt på en av mina favoritproducenter, nämligen Fontaine-Gagnard. Nu pratar vi inte vitt som det brukar vara, utan min andra flaska av 2010 Volnay 1er Cru "Clos des Chènes", Domaine Fontaine-Gagnard. Den förra lovade gott, men kändes lite gles. Undrar om den byggt ihop sig sen sist?

Mums, vilken härlig doft. Här samsas försommarens blommor med hallon, viol och lite körsbär. Sen finns vissa syrligare inslag som jag stämplar in som lingon. Tydligast är dock faten och kryddorna. Här bjuds på en uppsjö söta och smörvärmda kryddor som gör att näsan bara vill ha mer. Förbaskat bra fatkänsla, och lägg till mineralerna och leendet breddas.

Klunkbarhet är det första jag tänker på när det hamnar i munnen. Nästa sak som landar i hjärnan är att det balanserar på gränsen ekmässigt, men klarar sig med liten marginal. Mer nyanserat är det ett vin med bra syra, små, sköna och lätt greppiga tanniner och en fin, om än relativt lätt frukt.

Det som står ut och som gör att vinet lovar så mycket mer, är den helt underbara kryddigheten. Det här vill man definitivt njuta av när eken har integrerats bättre, för jag går rejält igång på den smörigt, lätt söta kryddigheten. Mums!

Här blir det påfyllning Méo-Camuzet

För precis ett år sedan dracks den förra flaskan av 2010 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits "Clos Saint-Philibert", Domaine Méo-Camuzet. Den gav mersmak och det ska bli kul att se vad jag tycker ett år senare. Det är bara att hugga in helt enkelt.

Ibland letar sig dofter rakt in i lustcentrum och det händer den här gången. Man behöver inte orda så mycket utan det är en skönt balanserad doftpalett med lite frukt i form av citron och äpplen och sedan en smörighet, kryddighet och mineralitet som andas elegans. Detta är skrivet dag tre och då har verkligen vinet blommat ut och alla delar är i skön balans i näsan.

I munnen härskar fortfarande en ung syra, och vinet dricks ypperligt redan idag då syran så smått bäddas in i babyfettet och när den klingar ut lite så lämnas en härlig blandning av citron och mineraler kvar i munnen. Känslan är dock att detta kommer att bli ett par snäpp bättre när syran lagt sig lite och de andra delarna fått utvecklas till en mer balanserad helhet även i munnen.

Här är det inget snack om saken. Påfyllning direkt och sedan vänta.

2008 Vosne-Romanée, Domaine d'Eugénie

Det började egentligen 2005 när Philippe Engel som drev Domaine Engel dog, och det inte fanns arvingar som var redo att axla vinmakandet. Ut med klabbet på marknaden och in stiger Francois Pinault från Château Latour och köper in sig i Bourgogne. Sedan dess har man bytt namn på domänen, rört sig mot biodynamisk odling och minskat uttagen.....ja, och en hel del annat. En resa i att finna en husstil kanske man kan säga.

Under några dagar testar jag en 2008 Vosne-Romanée, Domaine d'Eugénie och kommer upp med följande noteringar (dag tre)

Doftmässigt bjussas det på en rejäl dos hallon, några blåbär, lite körsbär och några dito kärnor, samt ett litet stråk kirsch. Till det läggs tydligt rostade fat med kaffe, lättrökt korv och blandade kryddor. En svag antydan till mognad finns här också med lite sous bois och doften från en kvarglömd målarepensel. Mineralerna är svaga och nästan lite stickigt flintrökiga.

Sedan kommer en trevlig munkänsla med alla delar på helt rätt plats. Syran är bra men inte för framträdande, tanninerna är rätt ordentligt polerade, men på plats, och frukten är fin. Sen är det ju tyvärr det här med eken. Den ger lite rostad ekplanka åt anrättningen, inte överdrivet mycket, men tillräckligt för att vänta några år på nästa försök. Lovar dock gott.

Moulin-à-Vent 1959 -- 2010

Jag hade plockat fram lite blandat gottigt från Moulin-A-Vent. Ryggraden kom från Louis Jadot, kompletterad med en flaska från Calvet. Flaskorna med mognad från Louis Jadot kommer samtliga från Vinunics egna lilla källaren.

Totalt pratar vi fem flaskor, fyra upphällda i karaff och en dubbeldekanterad tillbaka i en annan "lätt förvillande" flaska. Jag ville inte utsätta den äldsta för luft i allt för hög grad innan gästerna kom, därav flaskan.

De fyra äldsta vinerna serverades först för att förvilla lite med mognadens tecken. Därefter kom den yngre flaskan som referens, med tanken att senast då skulle temat avslöjas av gästerna.

De viner som provades var följande:

2000 Moulin-à-Vent "Clos du Grand Carquelin - Château des Jacques", Louis Jadot 
1997 Moulin-à-Vent "Clos du Grand Carquelin - Château des Jacques", Louis Jadot 
1989 Moulin-à-Vent, Louis Jadot 
1959 Moulin-à-Vent, J. Calvet & Co
2010 Moulin-à-Vent "Château des Jacques", Louis Jadot 

De tre första vinerna visade upp rätt tydligt gemensamma drag. Det var mogen och torkad frukt parad med tydligt lakrisala drag och olika former av nivåer på sous bois och animaliska drag. Genomgående bra syra och trevliga viner, där det första hade kvar lite spår av yngre frukt, men i gengäld bjöd på en del lösningsmedel. Vin två hade bäst struktur av trion, med en tydlig, men bakåtlutad, tanninmatta. Det tredje hade börjat svikta svagt och bjöd på tydligast buljongtoner, kryddat med aromat. Riktigt trevliga viner alla tre, utan att sticka ut.

Vinet som buteljerats under etiketten J. Calvet & Co var en helt annan historia. Här hade mognaden fört in julen i såväl doft som smak, både i form av kryddor och drag av Madeira. I övrigt var släktskapet med den inledande trion tydligt. Trevligt var också att vinet hade behållit sin struktur med bra syra och fina tanniner. En riktig njutning att dricka.

Fram till nu hade det resonerats runt i olika banor och Beaujolais hade nämnts, men inte mer än så. Dags att ta fram den yngre referensen för att spika temat tänkte jag.

Här pratar vi ett betydligt yngre vin. Färgen har blåtoner och doften skvallrar om ungfrukt med jordgubb, hallon och lite viol. Faten lyser igenom och det lakrisala draget känns igen.

I munnen är det lite sisådär tycker jag, i alla fall efter de andra vinerna. Visst, bra frukt, bra syra, bra tanninbett, men också drag av ek och körsbär/marsipan.....som gör att det haltar lite just nu.

Och vet ni.....de gick bet även på referensflaskan. Det dricks alldeles för lite Beaujolais Cru bland mina kamrater inser jag. Kanske har jag fått upp deras ögon lite.

Summa summarum är annars att Beaujolais Cru definitivt håller att lagras. Har känt det förr och upplever det igen. Gott är det också.

2010 Puligny-Montrachet, Etienne Sauzet

En av mina personliga favoritproducenter när det kommer till vit Bourgogne är Etienne Sauzet. Efter att jag fått känslan att det slirades lite på basnivå med årgång 2011, känns det trevligt att korka upp en byflaska från fina 2010 och se hur det  håller sig. Vinet är 2010 Puligny-Montrachet, Domaine Etienne Sauzet.

Doften är där man vill ha den. Lite floralitet, friska duschar citron, päron, gröna äpplen och melon. Lägg till honung och smörfetma och en rökig mineral kombinerat med en stram, nästan metallisk ton

Smakbilden är ung, syrafrisk och väldigt driven av sprittande citrus. Som motpol finns en viss fetma som balanserar upp, och både en kryddighet och mineralitet som gör vinet riktigt trevligt.

Här känns det som om alla beståndsdelar finns på plats och att det enda som behövs är några år på rygg innan det blir till en riktigt häftig upplevelse. Jaja, det är gott idag, men babyfett och ungdomssyra behöver krama ihop sig för att bjuda på riktig lycka.

2009 Meursault "Les Tillets", Alain Gras

Under några dagar följde jag nyligen 2009 Meursault "Les Tillets", Alain Gras för att se vart det vinet är på väg.....och det är på en bra väg.

Vägen inleds med en bra dusch av citron och slanggurka parat med en lätt floralitet.Strax följt av lemon curd, honung och en lätt vaxartad fetma. Sedan finns en ljuvlig bukett av kryddor där min näsa säger kryddpeppar, muskot och lagerblad. Såklart finns här även en riktigt flintrökig mineralitet.

I munnen är det ljuvligt. Det är en tydlig syra som bär fram citron och lime och som gör att vinet känns väldigt friskt. Vid sidan av detta finns en skön, smörig fetma som delvis lindar in syran och gör att vinet känns sådär härligt i balans. Bäst är ändå de kryddor och de mineraler som vaknar upp i slutet och ligger kvar som en lång svans tillsammans med ett lätt beskt citrusbett.

Han kan den där lille mannen. Tur att vinskåpen har kvar en hel del smått och gott från honom.......så jag kan följa honom på vägen.....

Pålitlige Ponsot med en 2007-cuvée

En producent jag gärna återkommer till, och som gärna skulle få större plats i vinskåpen, är Domaine Ponsot. Här har vi att göra med en man som alltid låter terroir och årgång lämna största möjliga avtryck i vinerna och idag ska jag njuta av hans 2007 Morey-Saint-Denis 1er Cru "Cuvée des Alouettes", Domaine Ponsot.

Redan från första sniff och klunk råder det inget tvivel om att det här är ett njutbart vin. Bara att hänga med ett par dagar och insupa intrycken. Dag två noterar jag följande:

Mums, en riktigt tilltalande doft har vuxit fram som redan nu andas "drick mig" med små drag av begynnande mognad. Det som bjuds är lätt kirschiga och spritiga körsbär med en touch av lösningsmedel. Faten är utan tvivel fina och adderar kryddor, kaffe och mörk choklad. Som sista iakttagelse fångas lite jordighet och ett visst inslag av mineral.

I munnen är det årgångsmässigt klunkbart med en bra syra, röda syrliga bär och lätt bakåtlutade tanniner. Avslutet är fint med lättvjordighet, lakrits och mineraler som lämnar kvar en skön munkänsla som dröjer sig kvar.

Det här är inte stort, men det är fasiken ett kalasbra exempel på hur en klunkbar, men ändå lätt komplex och karaktärsfull Bourgogne, kan bete sig när den fått nåt år på nacken. Dricks gärna igen och igen.