2006 Volnay-Santenots 1er Cru, Prieur-Brunet

En producent som inte tillhör någon toppskara eller gör något större väsen av sig är Domaine Prieur-Brunet. Jag har tidigare skrivit kort om dem och deras vita bas-Bourgogne här. Producenten skulle jag klassa som en av alla de producenter som gör ärliga och rustika viner som går hand i hand med det Burgundiska köket i sin stolthet och ärlighet. Att deras viner sedan oftast är riktigt prisvärda gör inte saken sämre. I alla fall om man köper dem på plats.

Det här vinet öppnar vi för att liksom ha något att dricka i lugn och ro på kvällskvisten, utan koppling till någon mat. Målet är lite vardagsnjutning under det att det småplockas lite i hemmet.

Bjuder det upp till dans och ger den njutning vi vill ha då?

Jodå, visst gör det så, och mer på ett rustikt sätt än med finess. Doften är ganska kraftig med röda bär, lite ek och annat smått och gott. Det är dock rätt grovt hugget och det går inte att leta efter fina doftspår här inte, men det är inte meningen heller då det här duger som det är, som ett mer maskulint och kraftigare vin.

Samma intryck eller upplevelse blir det i munnen. Det är tryck i smaken med mustiga bär, en dos ek, rejält med syra och tanniner som inte skäms för sig på något sätt. Härligt med en lite uppkäftig Bourgogne en tisdagkväll, helt klart.

Totalintrycket är att vinet gör mig glad och nöjd redan idag, men att några år på rygg definitivt kommer att göra det gott. Prisvärdet är det dock lite si och så med. För 29 Euro skulle jag nog vilja ha lite mer. Återkommer med tillägg om en dygn i kylskåpet ändrar min uppfattning.

2004 Clos des Guettes från A.-F. Gros är i nerförsbacken

Idag dricks vin från ännu en i raden av namnkunniga släkter från Bourgogne, nämligen från släkten Gros. För ett tydligt familjeträd hänvisas hit. Jag har tidigare bloggat om Anne Gros här och det lär komma fler poster från släkten framöver då källaren huserar ett gäng flaskor från flera av dem.

De domäner som drivs av syskonen Michel och Bernard, samt kusinen Anne är lysande stjärnproducenter i Bourgogne och tillhör alla toppnamnen. Det gör dock inte kvällens aktuella producent, Anne-Francoise Gros, som får finna sig i att stå i skuggan av sina berömda säktingar.

Det betyder dock inte att det inte kan produceras dugligt vin härifrån. Dagen till ära korkas det upp en 2004 Savigny-Les-Beaune 1er Cru, Clos des Guettes.

Upphällt syns det att vinet har några år på nacken och den röda färgen har fått inledande tegeltoner, i synnerhet i kanten.

Doften slänger först fram en svag, men inte direkt störande touch av nagelborttagningsmedel och när den har sorterats bort hittar man frukten. Det är tydligt att körsbär är med här, faktiskt lite dragning åt Anton Bergs körsbärsmarsipan, och även några få jordgubbar får vara med och leka. Sen bryter åldersdoften fram med skogsunknad, gamla fuktiga löv och gammal, något fuktig cigarr. Doft av ålder helt klart, men ganska anmärkningsvärt för en såpass ung 1er Cru.

I munnen samsas sedan bären med anis, en del jordighet och en del mineral, men syra och tanniner har typ försvunnit all världens väg, vilket gör att vinet får ett glest intryck i mellankroppen, men som tur är ger det sig tillkänna lite grand på slutet igen och lämnar kvar ett litet bett av en svag antydan av beska, örter och mineral och så liiiiiiite tanninkänsla. Det här är helt klart i nerförsbacken och kvarvarande flaskor lär korkas upp i år.

Vi njuter dock vinet både till lammstek och som solitär och det funkar, men inte så länge till.

Monopolvin från Henri Gouges

Domaine Henri Gouges är en omtalad producent som kanske mest är känd som en föregångare när det gäller att sälja sitt vin själv, utan att använda negocianter. Redan 1933 började man att buteljera sina viner på gården och sälja dem själva, något som hjälpte till att lyfta namnet Henri Gouges ett par snäpp.

En annan sak som lyfts fram när det gäller Gouges är att de redan i slutet på 70-talet började plantera rajgräs i band mellan sina rader av vinrankor. Anledningen var att stoppa matjordslagret från att röra på sig nedför de branta kullarna. Det har visat sig vara ett lyckat drag och de hävdar som bieffekt att detta bl.a. driver rankornas rötter djupare, något som har en positiv inverkan på druvmaterialet. Det enda lilla negativa är att gräset binder frosten längre än en bar backe, men lite skit får man nog ta om resten är bra.

Ägandet av domänen går tillbaka till Henri Gouges och nu är det barnbarnen som äger och driver verksamheten. Två av barnbarnen, Pierre och Christian, sköter vingården och övriga i kusinskaran hyr ut sina andelar.....så än så länge hålls det ihop. Frågan är när det Burgundiska arvstricket gör att en domändelning blir ett faktum?

Kvällens vin kommer från den största enskilda ägan som kusinerna har, som till på köpet är en monopol, d.v.s. en vingård med en enda ägare.....som i vårt fall är sju, men under samma domän. Vinården är alltså Clos des Porrets, vilket gör att vinet är en Nuits-St-Georges 1er Cru, Clos des Porrets, med årgången 2007.

Efter gårdagsslatten med det lite enklare vinet från Chassagne-Montrachet blir det tydligt redan vid första sniffen att här är det andra grejer. Schmock i näsan kommer animaliska toner, nästan med begynnande ruttnad eller så är det väl egentligen den klassiska undervegetationen som sakta börjar bildas. Oavsett så är det en härlig första doftkyss.

När jag samlat mig dyker det upp en hel del röda bär med körsbär och jordgubbar i första rummet. Till det kommer en knippa örtkryddor och en fin strimma av anis.

Dofterna återkommer i gommen och följs av intrycket att det här har en bra struktur med tydlig syra och tydliga, men nedslipade och avrundade tanniner. Eftersmaken dröjer sig sedan kvar och ger länge en behaglig känsla i munnen, där en aning katrinplommon kan anas i slutklämmen.

Det här är gott och passade kalasbra till kvällens köttbit, men egentligen är det en smäll på fingrarna och synd och skam att inte låta det få utvecklas en handfull år till, eller mer. Oavsett så är det goda droppar.

En röd Chassagne-Montrachet från Fontaine-Gagnard

Så var det återigen dags för en typisk Burgundisk "familjesoppa". Vi startar inte från början, utan nöjer oss med att ta utgångspunkten i Domaine Gagnard-Delagrange som skapades när Jacques Gagnard gifte sig med Josephe Delagrange 1959. Historien fortsätter med att Jacques och Josephe fick två döttrar Laurence och Claudine.

Laurence gifte sig med Richard Fontiane och Claudine med Jean-Marc Blain....och vips så fanns det två nya domäner, nämligen Domaine Fontaine-Gagnard och Domaine Blain-Gagnard. Läs mer här och här

Idag dricker vi ett vin från Domaine Fontaine-Gagnard, som med sitt säte i Chassagne-Montrachet självklart har sitt fokus på vita viner och i sin portfölj har de bl.a. en imponerande samling 1er Cru-lotter i Chassagne-Montrachet och även lite annat smått och gott. Dagens vin hör dock inte dit, utan är ett rött byvin, nämligen 2008 Chassagne-Montrachet Rouge.

Redan vid en första anblick i glaset kan man ana att det kan röra sig om en röd Chassagne-Montrachet. Här har vi nämligen en klar och ren rödfärg som är fullkomligt transparent. Nästan lite saftvarning på färgen.

I näsan får vi däremot en angenämt pepprig och örtkryddad rödfrukt som måste vara plockad i skogen. Efter ett tag kommer också en första antydan till unknadstoner och en lätt och snygg ekrostning. Svårt att klaga på det.

Smaken ger sedan röda, lite svagt sura bär och en rätt rejäl skopa syra med ett någorlunda strävt tanninavslut, där även mineralerna vinkar och ger glada tillrop. Helt klart ett klockrent bruksvin om man betänker att det kostade 180 kronor i Danmark i januari. Sen kanske det borde få en stund i ryggläge, men jag ville ju liksom testa och stilla nyfikenheten redan idag.

Tisdagskväll, dags för Corton-Charlemagne Grand Cru från Rapet

Jobbet väller över mig i stora lass, bromssystemet i bilen skriker mig rakt i ansiktet genom en massa symboler på instrumentpanelen......känns lite tungt. Fast å andra sidan har våren satt ner fötterna och visar vem som bestämmer från och med nu......känns mindre tungt.

Oavsett anledning så kändes det på något sätt som om vi var värda något riktigt gott i glasen idag och vad kan då vara bättre än att testa om Rapets Corton-Charlemagne Grand Cru från 2008 är så bra att det måste köpas fler flaskor.

En väldigt, väldigt blek uppenbarelse fylls upp i glaset. Typisk tisdagsfärg kanske?

Fast det är inte färgen man ska bry sig om inser jag direkt vid första sniffen. Tjoho, här finns äpplen och päron, rätt mogna sådana och till det lite mer exotiska fruktinslag och en fint doftande bukett blommor, där honungsstänk ligger kvar från pollineringen. Växtplatsens inverkan uttrycks genom massor av sten och grus och kryddas upp av ekbehandlingen. Inga fel här inte.

I munnen är mineraliteten rejält tydlig och bildar fond till en mild, kryddig fruktighet med vissa inslag av honungslen sötma och citrus. Syran är härligt angenäm och helhetsintrycket är att det här är skitgott, hela vägen in i kaklet. För min del är det inget snack, jag beställer fler imorgon för konsumtion om några år.

Vem i hela världen kan man lita på?

Förra veckan fick jag frågan hur jag väljer ut vilka viner jag ska köpa och dricka. Det är väl ingen idé att försöka säga annat än att det är en bra start om flaskan innehåller Pinot Noir eller Chardonnay och oftast är det ännu bättre om vinet är från Bourgogne.

Efter att ha testat att läsa bloggar, tidskrifter och böcker landade jag till slut i en enkel lösning. Jag dricker alla årgångar och jag tar en del guidning av Clive Coates. Det visade sig nämligen att efter att ha jämfört betygsättning av producenter mellan bl.a. Coates och Norman & Taylor och jämfört med min egen bedömning har jag insett att jag och Coates är i riktigt bra synk. Det är nästan undantagslöst så att jag landar i samma bedömning som Coates om åsikterna mellan honom och Norman & Taylor går isär.

Jag har exempelvis strukturerat upp innehållet i deras respektive böcker (se bild nedan) och som exempel så ger det följande bedömning för producenterna från byarna Nuits-St-Georges & Prémeaux-Prissey, i de fall deras åsikter går isär och jag har en dokumenterad åsikt:

Norman & Taylor  bedömer att  bl.a. Remoriquet är en topproducent, men har inte med Potel, Vougeraie eller Liger-Belair. Tvärtom gäller för Coates. Här är jag typ i 100% synk med Coates. Samma mönster gäller ganska väl rakt av.

The Great Domaines of Burgundy och The Wines of Burgundy

Så enkelt är det alltså.....ja förutom att det finns vänner, provningar och annat som stökar till det på ett positivt sätt.

Ungt från St-Aubin, gjort av Girardin

OK, rubriken är ett skitrim, men jag kunde inte hålla mig......och det är ju ändå lördag.

Efter en eftermiddag med kalas, pizza och italienskt rödtjut blir jag minst sagt sugen på något helt annat och med lite tankeverksamhet landar jag i en flaska som släpptes i februari, nämligen ett vitt vin från den duglige Vincent Girardin. Från Domaine Vincent Girardin finns det ett knippe vita av bättre kvalitet från i huvudsak bandet Puligny-Montrachet, Chassagne-Montrachet och St-Aubin.

Dagens vin är från Saint-Aubin och vingården "En Remilly". Det är en första Cru och årgången på druvorna är från 2007.

Doften är initialt riktigt blommig och jag lockas liksom med till en berså om våren. Fast snart så kommer eken rullande med stora trumman, som tur är tillsammans med gula äpplen och citrus, och då är det främst lime som ger sig tillkänna. Med lite letande hittar jag även nyplockade gröna blad från köksträdgården och lite traditionsenliga hasselnötter.

I munnen ger sedan vinet en härlig citrus och gula frukter som ramas in av en smörig ek. Som tur är finns det unga och pigga syror som kan stå emot eken, lite på uppstuds nästan. Låt ek och syror bråka med varandra i källaren ett tag och det här lär komma ut ur garderoben som ett riktigt bra vin.

Fast jag måste medge att jag är fullt nöjd redan idag. I synnerhet gillar jag avslutet som lämnar kvar en riktigt smaklig beska och långa stråk av mineral. Detta gör att jag bearbetar eftersmaken i munnen riktigt länge.

Helt klart gott och bättre lär det bli om ett tag. Kanske blir det någon flaska till att lägga i källaren.