Bara gott!

Till söndagens höstgryta passade en 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Corbeaux", Domaine Heresztyn riktigt bra. Inga anteckningar, bara ren pur njutning....ett vin som sakta, men säkert, börjar närma sig sammet. Finns faktiskt kvar hos importören.

Bourgogne? Nä, Borgogno

Ytterst sällan händer det att jag skriver om något annat än Bourgogne, men provar man viner från något så namnlikt som Borgogno, samtidigt som det är så gott är det bara att lämna en liten not.

Provningen jag var på arrangerades av Wine Agency och  leddes av Andrea Farinetti från Borgogno, en yngling på endast 23 år som charmade den samlade vinmaffian med såväl sina galna liknelser som med sitt vin. Att stå upp och leda provningen med uttryck som "Orgasmic for the stomach" gjorde det till en ytterst avslappnad och härlig tillställning.

Att sedan vinerna genomgående var bra och välgjorda gjorde inte saken sämre. Det jag kommer ihåg från provningen är dock mest den sista flighten som bestod av fyra årgångar av deras Barolo Riserva.

Den inledande 2006an var kalasbra och finns tillgänglig på restaurangsortimentet. Bara att köpa och stoppa i källaren, men det stora vinet var storasystern från 1996. Ett bländande vin som eventuellt kommer att erbjudas i mindre mängder i framtiden. Då ska ni hänga på låset.

Anteckningar? Rekommendationen talar sitt tydliga språk.....men 1996an var underbar med en härlig frukt och diverse mognadstoner med vissa drag åt bl.a. målarlåda. Här fanns också drag av karamell, mörk choklad och en drös annat som skapade en lysande helhet.

I munnen pratar vi mjuk elegans, bra syra, rätt ordentligt nedslipade tanniner och en lätt, lätt värme i frukten. Skitgott helt enkelt. VILL HA!

Enkelt, hyfsat billigt och gott från 2007

Det dricks en del röda 2007or och vita 2006or här hemma just nu. Det känns väl som att de i flera fall ligger rätt i tiden. Det gäller såklart tydligast viner på lägre nivå så idag skjuter vi ut korken ur en 2007 Bourgogne Pinot Noir, Alain Hudelot-Noëllat i tron att det borde leverera bra för sin nivå.

Här snackar vi tydligt röda bär med jordgubbar och hallon i fokus,men även en dos körsbär. En tät frukt som känns lätt alkoholvarm och kantad av lätta drag målarlåda.Här finns också början till mognad med undervegetation och vissa animaliska eller jordiga stråk som snyggt väver in kryddorna, lakritsen och mineralerna.

Slank, lättdrucket med en syra som dansar runt frukten i munnen. Tanninerna är obetydliga och kroppen är slank till medelfyllig. Avslutet är utan något umpf, men lakrisalt, mineraliskt och förvånansvärt långt. Det finns också ett ständigt närvarande apelsininslag i avslutet som jag gillar skarpt.

Enkelt och riktigt bra för sin nivå. Perfekt vardags-Pinot helt enkelt.

2009 Gevrey-Chambertin, Philippe Pacalet

Ibland glömmer jag bort att registrera viner och då blir upptäckten av dem alltid lite kul. I onsdags hittade jag lite flaskor från Philippe Pacalet och valet av vin den kvällen blev lätt, en 2009 Gevrey-Chambertin, Philippe Pacalet.

Lite besviken av initial anonymitet och slutenhet lät jag följa vinet under tre kvällar och det blev bara bättre och bättre.

Under den tiden kollade jag åter upp vem Philippe egentligen är och en kort summering är väl följande:

• Krullhårig
• Äger inga vingårdar
• Släkt med Marcel Lapierre
• Hade Jules Chauvet som mentor
• Har jobbat för Prieuré-Roch
• Räknas till terroiristerna och naturvinsmakarna

För egen del är min erfarenhet av Pacalet rätt begränsad så det är kul att smaka, alltså åter till vinet.

Det här skrivs dag tre när vinet visar sig från sin bästa sida. Doften är nu fylld av mörk och djup frukt med mestadels körsbär och körsbärskärnor och en underbar kryddighet från ekfaten. Du vet en sån där som gör att man sniffar och sniffar. Här finns också mognadsnyanser i form av höstskog, målarlåda, svaga animalier och ett slags plommondjup. Det är liksom bara att dofta på och leta nya dofter. Ett sniffarvin.

Smaken är en blandning av en bra syra, en skön frukt som uppvisar en början till silkighet och en viss beska som liksom binder ihop lakrisala drag med  jordighet och mineralitet. Ett gott vin som är lätt att gilla, men där näsan liksom lovar lite mer än vad smaken kan bjuda på.

Vitt från Lafarge, funkar det?

Det brukar nästan alltid vara så att en vinmakare är bäst på antingen röda eller vita viner. I Bourgogne, ja eller Frankrike, kallas detta för att vara saucier eller pâtissier.

För egen del har jag favoriter på den röda sidan och på den vita sidan, men det är få som klarar sig genom nålsögat och hamnar på båda listorna. En av mina röda favoriter är Lafarge och de gör också en del vitt som är bra, men kanske inte riktigt så de hamnar i reptilhjärnan när jag letar vita viner.

Nu har jag ju såklart en del vita från nämnda producent så låt oss se vad status är på en av dessa, nämligen en 2008 Meursault, Domaine Michel Lafarge.

En len eller lenande doft av svagt smörig fetma, aprikospuré, små stänk av honung och en touch av mogna, lätt bokna äpplen bygger upp fruktbilden. Till detta finns det en svag och fin doft av stenig mineralitet.

Smakar vi på det får vi en hyfsat bra bibehållen syra parad med en len och fetmainbakad frukt åt det tropiska hållet, men också en touch av bokna äpplen. Dessa smaker övergår sedan i ett rejält citruskoncentrat, steniga mineraler och en viss beska i svansen.

Väldigt lätt att tycka om.....helt klart...och den befarade mognadsutvecklingen sedan senast känns inte så himla farlig, men en syradriven 2008a pratar vi inte om här.....och handen på hjärtat, de röda är ett snäpp bättre.

Tryffelsvinet del 1 - Domaine Bonneau du Martray

Det är torsdag eftermiddag (10/10) och en imponerande samling buteljer står uppradade på vinkällaren Grappe. Dagens begivenhet är Tryffelsvinets provning av viner från Domaine Comte Georges de Vogüé och Domaine Bonneau du Martray. Båda på sina egna sätt lysande exempel på burgundisk vinmakning. Att båda två får tre stjärnor av tre möjliga hos Clive Coates säger en hel del om nivån.

Tittar vi lite närmare på Bonneau du Martray har vi att göra med den enda producent som endast tillverkar viner på Grand Cru-nivå och främst då vita. Med sina stora ägor i Corton-kullen och sitt sätt att skapa lysande vita viner kan man väl nästan säga att producenten definierar referensen för viner från Corton-Charlemagne.

Ännu en intressant iakttagelse är att den stora ägan på 9,5 hektar Corton-Charlemagne är en enda sammanhållen lott, något som är väldigt ovanligt i Bourgogne när det gäller så stora ägor. För att maximera potentialen i vinerna har man noga undersökt hela lotten rent geologiskt och funnit att slutprodukten mår bäst av att olika delar vinifieras på olika sätt, femton olika närmare bestämt, för de vita vinerna. I alla fall är det vad man bestämt sig för att göra.

Varje år håller man således koll på delarna separat och de plockas vid olika tidpunkter för att nå bästa möjliga slutprodukt och vinifieras sedan var för sig med en försiktig vinmakning där den pressade juicen får jäsa i ekfat, där en tredjedel är nya.

Nog ordat......drick!

1998, Corton Charlemagne Grand Cru
En näsa som bjuder på en fin mineralitet som blandar flintrök med skaldjursskal och bjuder på en del tropiska frukter och en sötma i form av honung. Här finns också en svag, men fin kryddighet med lite lakrisala inslag.

Smaken är len, med bra syra och en slank elegans som brottas lite mot fetma i form av tropiska frukter och honung. Kryddigheten återkommer i smaken och även lakritstonen, men det bestående intrycket är den långa eftersmaken med härlig mineralitet. Gott idag, men kan ligga kvar i källaren och gotta sig ytterligare.


2011, Corton Charlemagne Grand Cru
Skön doft av rök och toner som påminner om barndomens modellera. Här finns också sten, olika citrustoner och andra tropiska fruktkompisar.

I munnen är det en tydligt fet tropisk frukt blandad med honung. Här finns även en del kryddighet och en viss dragning åt karamell. Mineralerna är steniga och rökiga och helheten med tanke på ungdomen är riktigt bra, i synnerhet när vinet fått stå med luft. Det här vill man ha i källaren känner jag.

Summa summarum två fina exemplar av ett vin som har en rejäl lagringspotential och som visar sig från sin bästa sida efter en rejäl räcka år. Mina pengar läggs på den ystra ungdomen och sedan glömmer jag bort vinet läääänge.

Återkommer med vinerna från Comte Georges de Vogüé inom kort.

Stort tack till Tryffelsvinen

Livsandarna är tillbaka med Lafarge som säkert kort

Hurra för förkylningar som släpper. En djupmassage när den är på rätt väg är en boost och kryddar man det med lite gottigt från det starkare artilleriet så är man snart igenom.

Som första vin efter en lättare näsdust kändes det som att ett säkert kort var på sin plats och då fick det bli en 2007 Volnay "Vendanges Selectionnées", Domaine Michel Lafarge.

Det var ett år sedan senast och intrycken består ganska väl sedan dess. Det dricks förträffligt just nu och de få flaskor som finns kvar lär inte överleva så himla länge. Bara att fylla på med 2010or så man har.

Hur smakade det då?

Dag ett är det hallon, körsbär och blommor i fokus och ursprunget kan verkligen anas. Nästa dag har det fått en mognadsutveckling och vinet drar åt det mer jordiga och svagt animaliska hållet, med målarlåda som extra komponent. Hade jag gissat blint dag två så kändes det kanske mer som en elegant Gevrey....svårt när mognad adderas.

Smaken ger en bra syra parad med en frukt som så sakteliga börjar smulas sönder, kanske i takt med tanninernas nednötning. Här finns dock fortfarande en frukt som håller ihop, lite sköna kryddor och en kropp som är slank och väldigt drickbar. Avslutet trycker till lite, där lakrisalbeska, apelsin och mineraler stöter till. Passar mig som hand i handske.

Väderprognosen skvallrar om snö....

.....näsan är obrukbar, hjärnan likaså.....orkar inte ens blogga-

drömmer mig bort genom att gå igenom lite bilder......och vips mår jag lite bättre och börjar skissera lite på en resa till våren.....

Vosne-Romanée

Atjo!

Däbbd i däsad

Med en dotter som har varit klen och förkyld i ett antal dagar så var det rätt väntat att även min näsa skulle få en släng av sleven.....frågan var mest bara när?

Efter en trevlig gårdagsmiddag sparade jag ett litet gäng slattar för planerat återbesök idag. Man kan väl säga lite som så att de mest rara dropparna kanske kommer ur snoken just idag och att återbesöket inte firade några som helst större triumfer.

Jag gör det enda raka och utnämner gårdagens vin(n)are till 2010 Gevrey-Chambertin, Maison Camille Giroud. Det förde sin "head to head"-kamp med en flaska 2006 Vouyager från Escarpment. Där den senare kändes lite trött och ospänstig så bjöd segraren på en härligt ung och drickvänlig elegans. Det var inte bara min favorit, utan klockades in som kvällens vin även av gästerna runt bordet.

Kolla här om du vill veta ungefär hur det smakade. Noteringarna stämmer väl med känslan från gårdagen.

2008 Savigny-Les-Beaune Vieilles Vignes, Domaine de Bellene

För drygt två år sedan öppnade jag senast dagens vin och det känns definitivt som att en återtitt är på plats. På två år kan det ju hända en hel del. Det vin jag korkat upp är 2008 Savigny-Les-Beaune Vieilles Vignes, Domaine de Bellene.

Såklart har det hänt en del och det tydligaste tecknet är att den riktigt ungdomliga bråkigheten sedan senast är borta eller i alla fall ordentligt nedtonad. Röken är ersatt av ett ekavtryck som bjuder på rostade toner och blandade orientkryddor. Frukten är körsbärig och vinbärig och till det läggs små drag av vanilj och en del stenig mineral. Doften känns sammantaget mer hel och tilltalande, lite som om vinet har börjar bygga ihop sig lite.

I munnen är det syrliga bär parat med en rejält hög syra som spelar förstafiolen. En trevlig kryddighet följer och övergår i en rätt tydlig beska innan mineralerna och en viss citruston slår till i slutklämmen. Tanninerna är små och har rundats av en del och munintrycket klassar jag som OK, men inte mer.

Jag hoppas dock att beskan integreras inom några år för då känns det som om vinet blir ett bra matvin. 

Chambolle från Perrot-Minot

Efter en dag i svampskogen där vi gick i cirklar och plockade gula kantareller, trattisar, taggsvamp och lite annat så var det dags att steka upp ett par skivor bröd och slösa bort mängder med svamp på dem....och självklart ett glas vin.

Till mackorna idag så blev det 2008 Chambolle-Musigny Vieilles Vignes, Domaine Perrot-Minot. Mackorna och vinet var lysande....det är underbart hur bra svamp går ihop med lite bra vin från "hemmaplan".

Jag öppnade flaskan i torsdags, hällde upp och tog en första sniff.....Gabadang!!! Knallpulver och kloak var min första tanke....bara att låta glaset stå och vädra ut sig för att se vad som händer.....och ja det händer saker, i synnerhet när det fått hoppa in och ur kylen i ett par dygn och utvecklats lite.

Anteckningarna känns mest reko att ta vid sista glaset (efter svampen) för det är då vinet uppvisar sig från sin bästa sida, som vanligt alltså.

Frukten är definitivt närvarande, röd och syrlig. Den möts upp av ett ekspektra från lätt rost till fina kryddor och därtill både lite sötma och sälta, samt ett stänk lakrits.

I munnen är det en läppsmackande rödfrukt som ger lite söta toner, men mest är det syrligt med en hög och bra syra. Tanninerna är små, men lämnar ett visst avtryck tillsammans med en ganska närvarande och lakrisal beska och några skopor mineraler. Gott!

Vinet utvecklas fint över dagarna och det är nog så att för att jag riktigt ska gilla Perrot-Minot är detta ett minimum av tid som vinerna behöver för min del.....och gärna en handfull år till.

Louis Latour och den nya appellationen "Bourgogne Gamay"

2011 skapades den nya appellationen "Bourgogne Gamay". Definitionsmässigt ska druvmaterialet till ett vin härifrån komma från någon cru-lägena i Beaujolais. Det innebär Brouilly, Chénas, Chiroubles, Côte-de-Brouilly, Fleurie, Juliénas, Morgon, Moulin-à-Vent, Régnié eller Saint-Amour. Det kombineras sedan med en andel Pinot Noir. För mer exakta regler läs gärna här.

En producent som direkt skapade ett vin under de nya reglerna är Louis Latour och vinet är 2011 Bourgogne Gamay, Louis Latour.

En enkel men trevlig doft med en rödfrukt bestående av främst körsbär, men även hallon. Till det finns peppar och en rätt fin kryddighet, samt en lätt bakgrund av rostad ek.

Munkänslan är ren, frisk och tydligt fruktig med en liten besk kryddighet. Här finns också ett svagt tanningrepp som ger ett litet lätt motstånd.

Klunkbart är bara förnamnet och det är det ett kalasbra vin att ha till hands för snabb konsumtion och samtidigt kunna skvätta ner i grytan om andan faller på.....och du....det kostar 99 pengar om du köper ett sexpack. Jag brukar inte ge tummen upp för Louis Latour, men nu är det dags.