Chavy-Chouet platsar bra här hemma

Av olika anledningar har det inte blivit så mycket vin i påsk och tiden närmast innan det. Anledningen är mest middagar och annat på bortaplan, vilket har inneburit bilkörande och helt andra saker i glaset.

Lite smått och gott från källaren har dock betats av på hemmaplan och av dessa kan jag återigen bocka av att Chavy-Chouet numer gör riktigt gottiga viner. Det hände något när den mer ambitiöse sonen Romaric Chavy tog över rodret på firman och att öppna en 2009 Meursault "Les Casse-Têtes", Domaine Chavy-Chouet till påsk kändes tämligen riskfritt, något som sedermera infriades. Väldigt gott, utan att på något vis vara stort. Tidigare notering står sig rätt väl....fast tilläggas ska nog att det känns väldigt fint balanserat just nu. Vinet är i en skön dricksfas för tillfället...så korka upp.

Skam den som ger sig

Ibland köper man på sig ett gäng flaskor av ett vin i förhoppningen att det ska bli en kul utdelning i förlängningen. Det händer såklart att man inte når ända fram och att den sista flaskan visar sig bäst, men man inser att det fanns mer att hämta.

När det gäller 2007 Chambolle-Musigny från Domaine Arlaud har jag funderat om det någonsin ska bli något av det egentligen. Jag öppnade det senast i torsdags och det följde ungefär mönstret från tidigare (se här och här). Gott, men ändå inte riktigt vad jag hade hoppats på. Lika bra då att glömma bort vinet med flit ett par dygn och kolla vad som hänt efter det.

Vilken känsla att upptäcka att vinet helt plötsligt är förlöst. En Chambollsk silkighet är det första intrycket och därtill en fin balans mellan delarna.....och en underbar lakrisal eftersmak som bara kan skapa leenden. Gott som lovar mer. Skönt att kunna se framtiden an och veta att här finns det faktiskt en skön potential.

Nu lovar jag att inte röra kompisarna på ett par år i alla fall.

Ännu en för tidig "sista flaska"

Ta drygt 200 kronor, något som anses som ett bättre år och välj en bonnig producent. Lägg flaskorna i källaren och håll tummarna. Känns det som en idé värd att testas?

För min del har det varit en rätt lyckad kombination genom åren och ibland får man verkligen lön för mödan. Som nästan alltid landar man då i samma läge. Flaskorna gick åt för fort och den sista var bäst. Varför lär man sig aldrig att hålla fingrarna borta eller köpa tillräckligt många?

Dags igen för en "sista flaska" och bonnen är denna gång Prieur-Brunet och det bättre året är 2002. På etiketten står således 2002 Beaune 1er Cru "Clos Du Roy", Domaine Prieur-Brunet.

Ska jag säga att jag nästan visste det? Dag två med ett dygn i kylskåp hade vinet landat i något som nog nästan innebar en peak för detta vin. Undrar om nåt år ytterligare i ryggläge ändå inte gett lite till. Nu fanns det fortfarande kvar en bra frukt, en bra syra, en tanninmatta som hittat vägen mot lakrisal silkighet, men inte riktigt nått fram.

Jaja, jag får aldrig veta det och jag lär mig visst aldrig, men vad gör väl det egentligen. Gott var det...och visst skulle jag väntat eller haft fler flaskor....egentligen.

En Meursault i Chablis-kostym

Normalt sett när jag tänker på viner från Meursault så är det markörer som smörig fetma, nötter, honung och rökig mineralitet som kommer till medvetandet. Sen finns det självklart vinmakare som avviker från mönstret och gör renare och stramare viner....och längst ut som extrem åt det hållet finner man nog Domaine Roulot. Ansvarig för detta är Jean-Marc som med bravur för vidare traditionen från den smått legendariske fadern, Guy Roulot.

Här pratar vi om viner med en elegans, precision och stramhet som nästan får en att tänka på en Meursault i Chablis-kostym, något som i synnerhet gäller syradrivna årgångar. Lägg därtill att vinmakandet är av yttersta världsklass så förstår du lite grand vad som erbjuds.

Nu i veckan öppnade jag en 2010 Meursault "Les Luchets", Domaine Roulot och upplevelsen var lysande, i synnerhet när vinet var någorlunda kylt. En ren och skarp syra, tydlig citrus och en tydligt flintig mineralitet gav en njutning av högsta klass.

Med ökad temperatur närmar sig vinet lite grand den mer traditionella Meursault-stilen och i en brytpunkt när precisionen möts upp av en lätt oljig fetma så får man nästan gåshud. Med ytterligare temperatur tappar vinet enligt min mening lite grand, men det är ju i huvudsak en fråga om smakpreferenser.

Det här dricks bra idag, men har struktur för lysande upplevelser i framtiden. Här blir det till att fylla på, inget snack om saken.

Bourgogne i Spegelsalen

I torsdags var det så dags för en emalj- och gomprovning av det större slaget. Bourgogne Wine Tour 2013 hade landat i Stockholm och det var dags att trängas i Spegelsalen på Grand hotell under några timmar.

Vimmel i salen

Tänk dig att det finns 300 viner att tillgå och 2,5 timmar att spendera. I min värld gäller det då att sålla rejält, annars blir det ingenting av allting. Med ett eget halvgenomtänkt urval, några tips från andra vinnördar och några spontana val skjutna från höften så hann jag i alla fall med knappt 80 viner och lyckades väl sisådär skaffa mig några små uppfattningar.

Jag fick definitivt bekräftat att Grivot anno 2010 levererar och att Bichot med sitt blandade urval inte alls är min stil. Min tidigare uppfattning om att Michel Gros "fuskar till" för koncentrerade viner fick sig en törn med årgång 2010. Betydligt mer elegans än tidigare och jag får börja om med den domänen. Lite sådär kan man hålla på, men det jag egentligen vill göra är att slå ett slag för tre andra producenter som gjorde bra intryck på mig.

Först ut var Domaine Parent från Pommard som bl.a. visade upp ett par bättre (röda såklart) viner från sin hemby, men bäst var deras vita 2007 Corton. Ett lysande exemplar med en skön komplexitet där den feta oljigheten och rökiga mineraliteten var lysande. Det är såklart svårt att tydligt beskriva viner när man spottar mängder, men det här var ruskans gott.

En annan producent som lyste med framför allt sina vita viner var Jacques Prieur. De jag gillade bäst var 2007 Beaune 1er Cru Champs-Pimonts och 2007 Corton-Bressandes. Skitgoda helt enkelt. Bara att köpa och låta dem vila sig till stordåd.

En tredje producent att lyfta fram är Au Pied du Mont Chauve, framgångsrikt förevisat och upphällt av Francine Picard. Francine är dotter till Michel Picard som producerat vin under sitt eget namn, men nu med Francine vid rodret har det skapats ett helt nytt namn med en helt ny profil.

Här pratar vi i huvudsak vita viner och goda sådana till vettiga priser. Vad sägs om en Saint Aubin 1er Cru "Les Charmois" Cuvée B (eller D) för 13 Euro plus skatt. Vinerna var kanske inte outstanding, men för en första årgång av en ny domän så är det lovande. Jag såg i alla fall till att bli inbjuden till domänen och få köpa lite viner om jag tog med bilen.

Mina kompisar, glaset och spottmuggen

Vad fanns i övrigt då? En massa blandat med en del lysande Chablis, där Louis Michel var himlans gott. Störst minne var dock hur munnen kändes efteråt....pust!

2007 - Att dricka nu

På Bourgogne-dagen på Grand Hotell i torsdags diskuterades det en del kring olika årgångar med starkt fokus på 2009, 2010 och 2011. Sen fanns det dock en del annat som visades upp och såhär tänker jag.

Det känns rätt att låta 2006 ligga när man upplever kärvheten i vissa smakprov. 2008 upplevs som om att det ofta finns en struktur som gör att det även här ska väntas på lite mer stordåd. Tur då att 2007 finns däremellan och att flaskor från den årgången ofta är tillgängliga redan nu.

Med de små tankarna i skallen plockades dagens lilla flaska upp ur källaren, en 2007 Fixin, Méo Camuzet.

Det som slår an avseende doften är en palett av ekspår bestående av kryddor, kaffe och choklad. Till kryddorna finns kirschiga körsbär, marsipan och lite lösningsmedel. Nog anas här även lakrits och apelsin, något som gör sniffen riktigt trevlig totalt sett.

I munnen är det lättdrucket med bra syra som lyfter frukten åt det mer eleganta hållet, annars är det väldigt lakrisalt och har en skön övergång från sin slanka kropp till ett lätt glest, men anis- och mineralmättat avslut som torkar upp gommen totalt och låter eftersmaken klinga kvar väldigt länge.

Dricks perfekt just nu enligt min smak.

Ännu mer nysläppt från Camille Giroud. Nu Volnay.

Två timmars pusslande och tre telefonsamtal till Bredbandsbolaget och, FINALLY, jag har en fungerande TV. Vad gör man inte för husfriden när man har två tonårsdöttrar?

Mitt i allt modemtrixande, fiberomkopplande och telefonväntande så sippar jag på ett vin jag öppnade igår och som efter ett dygn i kylskåp gör det jobbbiga på kvällen lite enklare att hantera. Vinet är en rykande nysläppt flaska från marssläppet, nämligen en 2010 Volnay, Maison Camille Giroud.

Här finns den numer tydligt igenkända violtonen blandad med hallon som många 2010or tycks ha anammat. Annars är det väl mest fatkryddorna, den lätt udda doften av cola-essens, rätt tydliga drag av kött och gasbindan och annat från medicinskåpet som slår mig.

I munnen är det ungfruktigt syrligt med en rätt trevlig kryddighet. Tanninerna är redan ganska mjuka, men torra och ger en skön munkänsla. Lägg till lite lakrits, viol, apelsin och mineraler och vinet landar ganska rätt redan idag, men ryggläge är såklart att föredra. Gott som bredbandspularvin är det i alla fall.

Inköpt i marssläppet för 269 pengar.

2008 Corton Pouget Grand Cru, Louis Jadot

Om man förra året var med i Vinunics guldklubb fanns det möjlighet att köpa burgundisk Grand Cru för en billig peng och lägga ner dem i källaren. Eller vad sägs om att betala 349 spänn per flaska för 2008 Corton Pouget Grand Cru, Louis Jadot.

Med minnet från vad 1976an av samma vin presterade för ganska precis ett år sedan så har i alla fall jag stora förhoppningar om att vinet ska bli fyndstämplat när det har "glömts bort" i källaren ett decennium eller så.

Lite kul är det dock att redan nu tjuvsmaka och kolla status på vinet. Jag följde det under tre trevliga dagar och sparade noteringarna (nåja) till den sista dagen.

Efter tre dagars sniffande och smuttande har vinet landat i en riktigt trevlig näsupplevelse. Det är liksom harmoni mellan rödfrukten, Pinot-kryddorna och en lätt touch av målarlåda och bittermandel. En rättfram, ren och ärlig doft som lovar mer runt hörnet.

Det är samma sak med smakupplevelsen. Vinet har gått ihop sig och beståndsdelarna dansar samma dans, även om syran fortfarande utmärker sig. Frukt, kryddor, tanniner och mineraler finns dock som fint sällskap och här handlar det bara om att låta vinet vila sig i form en sisådär 10-20 år eller så. Tur att det finns en drös flaskor att tulla på under vägen så man kan följa utvecklingen. Sa jag att det var gott förresten....det är det nämligen redan nu.