Trotjänare som levererar än

För ett antal år sedan var 2007 Volnay Vendanges Sélectionnées, Domaine Michel Lafarge, ett vin som fick en hel del plus i bloggosfären och jag tyckte då och senare att det är ett kalastrevligt vin. När jag kollade i mitt Lafarge-lager hittade jag en flaska jag inte visste om, så det blev till att ploppa kork på direkten. Än roligare är att jag visst har samlat på mig en rätt bra vertikal av vinet, så ett par inköp till och det kan bli en mindre Vendanges Sélectionnées-orgie.

Dagen till ära visade vinet upp sig från en riktigt trevlig sida. Nosen bjöd på syrliga röda bär, ett lätt floralt anslag och säsongen till ära, lite multnande höstlöv. Lägg till lite målarlåda, ett stänk fudge, svart te, lite blyga kryddor och drösvis av anis/lakrits, och summeringen blir en kalasskön doft.

I munnen är upplevelsen dansant i sin slankhet, med bra syra, mjuka tanniner och ett långt avslut fyllt av grusiga mineraler och lakrits. I övrigt återkommer doften i smaken och vinet försvinner rätt fort ur glasen.

Kul att hitta en bonusflaska och att vinet fortsätter att leverera. 

Ännu mer gottigt från St-Aubin

Efter ännu ett antal viner med kombinationen St-Aubin och 2103 är jag mer än nöjd, i synnerhet som jag i somras körde hem en drös viner med nämnda kombination. Lyxproblemet är svårigheten att hålla fingrarna i styr, men då finns det ju en möjlighet att rikta om dem till köp-knappen efteråt.

Det senaste var en flaska 2013 St-Aubin 1er cru "Clos du Meix", Marc Colin et Fils.

Det finns tydliga släktskap mellan de flaskor jag öppnat från samma producent. Det finns varianter av samma sköna doftplym av kryddor och mineraler. Mineral i stråket flintstensrök till grus.....i alla fall är det vad min näsa fångar.

Sedan finns där en bra syra och en skön fetma, rätt oljig sådan, som bäddar in och skapar balans. Frukten ligger mestadels i den klassiska skalan citrus-äpple och fyller ut kostymen.

Doften har kanske varit lite knuten inledningsvis, men efter ett par dagar och med luft och lite värme så blir den riktigt fin. Lovande utveckling runt hörnet alltså.

Munkänslan är som hos syskonen totalt sett balanserad och härlig. Det enda som egentligen saknas är väl att hålla tassarna borta, för delarna finns, men det behövs tid för att binda samman det till en än bättre helhet.

Tummen upp är det dock redan idag.

Doft och smak som gjorda för hösten och dess middagar

Hösten har gjort sitt intåg med ljuvliga dagar i naturen. Där blandas vandring med fika och svampplockning, men mest av allt är det bara ren njutning av natur och härlig luft.

Som en liten hyllning till hösten gjordes i lördags en klassisk middag med vilt, smörig potatiskaka och svamp, och till det öppnades en flaska 1997 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Beaux Monts", Domaine Jean Grivot.

Jag satt länge och sniffade på glas efter glas av detta och efter följande kavalkad av doftnoteringar konstaterade jag bara att det var en grym doft.

Lite höstigt, murrigt och jordigt
Kaffe, kakao, fina kryddor och örter
Lakrits och apelsin
Lätt animaliskt och drag av fuktigt läder
Röda bär, körsbär och nypon
Små stänk av målarlåda

.......över tiden kunde ännu fler markörer hittas. Ett riktigt sniffarvin alltså.

I munnen kändes vinet fortfarande vitalt med bra syra, en fin koncentrerad frukt och en kvarvarande matta av tanniner, även om denna numer var mest sandig eller flagig.

Totalt sett ett vin i en härlig balans med en komplexitet som bjuder på lager efter lager av upplevelser. Uttrycksfullt var en notering jag också gjorde.

Min enda anmärkning är att det lakrisala och apelsinstänkta avslutet inte är mer än medellångt. En i övrigt riktigt härlig upplevelse får således ett lite för kort avslut innan känslan av torra stenar ligger kvar i munnen. Summeringen är ändå kalasbra!

Från besvikelse till fynd

I fredags var jag på middag på konferenshotellet Såstaholm utanför Täby Kyrkby, och hade i förväg beställt hem vinlistan. En flaska 2002 Pommard 1er Cru "Grands Epenots", Louis Jadot hade jag spanat in och det blev även valet när vi väl var på plats och maten hade presenterats.

Döm av min förvåning och besvikelse när servitören återkommer och meddelar att vinet är slut. Där sjönk betyget tre snäpp eller mer. Som alternativ presenterades en flaska 2009 Corton Grand Cru "Pougets", Louis Jadot. Ett yngre och därmed inte lika kul alternativ, men när de erbjuder en Grand Cru för 700:- på krogen är det bara att kapitulera.

Hur var det då?

Maten var OK, men med mer ambition och teknik, än bra smaker. Vinet var förträffligt, och har precis börjat lämna barndomen och börjar närma sig en ny nivå i sitt liv. För egen del kommer jag att spara mina flaskor i en räcka år. I synnerhet som de sista slattarna uppvisade en helt annan mjukare elegans än det nykarafferade vinet. Ett riktigt bra vin med framtiden för sig blir betyget, och även en årgång som tillhör det bättre jag smakat av vinet, något som är uppenbart även om jag inte tog några anteckningar.

Tänk vad lite väntan kan göra

En vardagsmiddag av det enklare slaget kan bli en fullträff med lite tur. Rätt bonus av ingredienser i kylen och en flaska vin som utvecklas åt rätt håll med stormsteg, och man är liksom i hamn.

I förrgår öppnade jag en flaska 2013 Bourgogne Chardonnay, Michel Bouzereau et Fils och det spretade åt alla håll med en ruskans markant syra som stod som en pelare i glaset. Igår kändes det ett snäpp bättre, och idag var det examensdags.

En potatis och purjolökssoppa piffades upp med några skopor grädde och toppades av en binge rostade charkuterier. Tur att det finns rester i kylen ibland. Till det hälldes vinet upp.....och Shazam!!

Vilken rackarns skillnad.

Nu har vi att göra med en mild, fint kryddig, smörig och allmänt bara väldoftande skapelse. I munnen har syran dämpats och fetman lyckas linda in citrusen och skapa ett balanserat och välsmakande vin som sitter som en schmäck till soppan.

Så här efteråt njuter jag nog mest av den fina kryddsvansen och mineraltouchen som gör att munnen lätt torkas ut och fylls på av citron, som övergår till äpple, nötter och fett, innan kryddsvansen återkommer. Ett meditativt kretslopp av vardagsglädje.

Heresztyn i perfekt drickläge

Jag har tappat lite kollen på hur många flaskor jag har kvar av 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Corbeaux", Domaine Heresztyn. Det behövs helt enkelt en inventering. Jag har slarvat med uppdatering av databasen under ett år nu.

Oavsett det så är vinet just nu i en perfekt drickfas. Det har utvecklats sedan i januari och jag kommer att dricka mina resterande flaskor under de närmaste två åren. I min mun är det nog vad vinet mäktar med för att vara på topp. Jag karafferade förresten vinet så det fick andas under typ 4 timmar innan vi drack det till ugnsbakad kyckling

Jag tog inga anteckningar under middagen, utan kan bara konstatera att alla runt bordet var överens om att det var en fullkomlig njutning. Silkigt, lent, med bra syra, en frukt som håller ihop än så länge, men tanninerna börjat numer vinka hej då.

Röd debut från vitvinsfavorit

En av de bättre vitvinsmakarna i Bourgogne är i mitt tycke Pierre-Yves Colin-Morey. I hans portfölj finns det även en del rött, något jag hittills inte hade provat. Det skulle dock rådas bot på och en flaska av det lite enklare slaget följdes över ett par dagar....så nu har jag gjort min rödvinsdebut för denna producent. Vinet var 2013 Santenay Vieilles Vignes, Pierre-Yves Colin-Morey. 

En ljuvlig fatkryddad doft med nymalet kaffe, mörk choklad och kryddor, sådär lagom mjukt och inte alls ekbeskt. Lägg till hallon och lätta drag av körsbär. Sedan lite lätt alkoholvärme med marsipan och flyktiga slöjor av lösningsmedel. Allt avrundas med lite, lite stenflis. Mysdoft!

I munnen är det bra fart i syran, kroppen är slank och det finns en ekton som är lite på gränsen. Tanninerna finns där, men är små och lite sådär greppriviga med ett motstånd som ger karaktär.

Behöver ett par år på att bygga ihop sig och bli riktigt trevligt,men skäms inte alls för sig redan nu. Han kan göra vin den där Pierre-Yves.

Aligoté med Ziiiing

Stekt fisk med en sås på några av fjolårets trattisar och lite grädde, och efter lite övertalning med mig själv, även några stänk, och ytterligare några stänk, vitt vin.

Inte för att det behövs förevändningar för att öppna en flaska, men nu blir det ju också över både till kocken och till maten. Bingo helt enkelt.

Vinet i fråga är 2013 Bourgogne Aligoté, Domaine Marc Morey & Fils. Billigt och enkelt, och förhoppningsvis gott.

Doften är fin med nypressad citron, mineraler i form av skaldjur och lite rökig stenighet. Lägg till lite smör och fina kryddor. Det räcker så.

I munnen är det en hög syra som bär fram citron och grapefrukt. Det blir lysande i mötet med den feta såsen, men på egen hand är det nästan för mycket citrus-zing. Bakom en rätt framträdande grapebeska finns en fin kryddighet och lite stendamm, något som ger ett rätt skönt avslut.

Kul  vin, bra till fettig sås, men inte så himla mycket mer.

St-Aubin 2013 rockar

Nu har jag kört igenom en hel del viner från kombinationen St-Aubin och 2103, och det är bara att buga och bocka.....bra skit nästan över hela linjen.

Dagens flaska är ett lätt omtest av 2013 St-Aubin 1er cru "La Chatenière", Marc Colin et Fils.

Här kombinerar doftkvasten en släng citron med gult äpple och melon, allt inbäddat i smörig fetma. Lägg till flintig mineral, ett lätt drag av arrak och lite finmalda kryddor, och bilden är komplett.

I munnen är det liksom bara så där balanserat och skönt gott som man vill ha det, om man nu kan nöja sig så....eller OK då, bra syra, bra frukt och lagom mängd fett gör att allt hänger ihop. Mineral och kryddor som gör att man låter tungan smaka efter länge och som slutligen torkar ut hela härligheten gör att nästa klunk snart landar i munnen.

Det här kan ju bli kalasgott, men jag vet inte om jag kommer att kunna hålla tassarna borta.I synnerhet inte när det dag två är så lätt att bara tycka om.

En Passetoutgrains på 27 år. Kan det funka?

En present läggs i garderoben och blir liggande. Hur ofta händer inte det ute i de svenska hemmen? Den här gången halade M fram en flaska Bourgogne Passetoutgrains med 27 år på nacken. En simpel butelj som nästan hela sitt liv legat i lugn och ro längst ner i en garderob. Kul att kolla om det funkar eller om det blivit till ett lik.

Flaskan i fråga är en 1988 Passetoutgrains, Francois Protheau & Fils. En producent jag inte testat förr och alltså har jag ingen aning om vad som väntar.

Doften blandar nypon, hallon och plommon med ett drag av torkad frukt. Som motpol finns köttbuljong, champinjoner och Sherrytoner. En avslutande puff av apelsin och lakrits livar upp och gör att jag hoppas en del på smaken.

I munnen möts man av lätta bär, men ändå med en förvånansvärt potent stoppning. Syran är hög, tanninerna avskalade och helhetsintrycket är ett friskt, syradrivet vin. Visst har vinet börjat polarisera sig typ rönnbär - buljongskalan, men det är mest bara häftigt att en gammal Passetoutgrains håller ihop och bjuder på mogen drickglädje. Tummen upp.

2013 Bourgogne Blanc, Domaine Marc Morey

I en blandad kompott av hopplockade viner från Caveau de Chassagne kom det med några basflaskor vitt från lite bättre producenter. En sådan dracks över ett par dagar och det var 2013 Bourgogne Blanc, Domaine Marc Morey.

En frisk blommig, citronstänkt, och svagt guläpplig doft med kryddiga och rökiga inslag. Allt inbäddat i en lätt nötig och smörig fetma.

Munkänslan är tydligt syradriven med sprittig citron som nästan hoppar i munnen. Kryddor och mineral lyckas slutligen tränga igenom citrusdominansen i slutet på eftersmaken. Samtidigt finns en svag fetma som håller ihop helheten, men den får slåss mot en grapebeska som biter emot en del.

För 13,50 Euro är det här kalas, i synnerhet dag två då bitarna verkligen faller på plats. Dag ett spretar det lite grand, men tid och luft gör som bekant små underverk. Summa summarum får det här tummen upp och är bra för sin nivå.

Ett litet tips inför fredagssläppet

I bagaget hem från Bourgogne fanns en del väldigt strukturerade inköp, men också en del skjutet från höften och en del trotjänare i nya årgångar. Av den senare kategorin fanns två årgångar enklare rött från Gros Frère et Soeur, och vinet som testades först var 2013 Hautes Côtes de Nuits, Domaine Gros Frère et Soeur.

Vinet har en doft som dag ett är hallonmättad med drag av kryddor och animalier, men som dag två blommar ut och blandar tidigare intryck med blod och järn, samt en del murrig kompost och mullig jord.

I munnen går sniffintrycken från de olika dagarna igen. Lägg till att det är fruktigt, slankt och lättdrucket med bra syra, slipade och lätt greppiga tanniner och det blir svårt att inte gilla det. Riktigt trevligt för sin nivå och definitivt för den peng det betingar vid släppet på fredag (7/8).

Mellanlandning i semestertider

Efter en galet bra hemfärd från Beanue, där vi egentligen inte behövde köa någonstans på hela vägen, sitter jag i lugn och ro och "slickar såren". Kul med bra producentbesök, bra restauranger, nya viner och annat smått och gott. På något sätt blev det efterhand ett tydligt fokus på Saint-Aubin denna gång. Det var inte meningen, men efter besök hos Hubert Lamy och butiken Caveau de Chassagne både testades och köptes det en hel räcka från byn av årgång 2013.

I övrigt kan väl nämnas att det har varit galet varmt i Bourgogne under en tid nu, och det börjar skönjas viss oro för att det kan bli ett "mini-2003" om inget händer. Nu verkar dock temperaturen sakta gå ner från knappa 40 till mer normala 30. Att det blir en tidig skörd tyder alla tecken på, och som vanligt kommer väl de bra producenterna att lyckas, men kanske kan en del sämre lägen ge billiga och bra viner som 2003. Bara att vänta och se.

Dags att ge sig ut i ett inte så somrigt sommarsverige innan bilskörden ska katalogiseras......ser fram emot att tulla på vinerna när de satt sig efter omruskningarna på Autobahn.

Den del av skörden som fick följa med hem

Legendariska vita Bourgogner - del 2

Som ett litet mellanspel innan provningens huvudakt ställdes det fram tre viner från tre olika domäner. Nu pratar vi inte mellanakt i egentlig mening, utan tre klassiska viner från tre klassiska producenter. Uppställningen var följande:

1996 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Jean Boillot
1986 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Combettes", Domaine Louis Carillon
1986 Chevalier Montrachet Grand Cru "Les Demoiselles", Domaine des Héritiers Louis Jadot

Först ut är Henri Boillots signaturvin från monopolvingården, "Clos de la Mouchere", som är en del av "Les Perrières". Här pratar vi nittonårig ungdom på flaska. Visst finns här fina guläppliga drag med viss boknad och arrak, men annars är det inget som direkt skvallrar om ålder i doften. Jag noterar fin kryddighet, viss rök, mintighet och lakrits....rätt trevligt, helt klart.

I munnen går mycket av doften igen, med ett understöd av en riktigt bra syra, uttorkande mineral och en viss metallisk klang. Ung känsla återigen.

Lägg till tio år och nästa vin får bjuda till. Här är den rökiga mineraliteten tydligare, och mer markant av flinta. Lägg till fatkryddor, örter och  rotsaker, och doften väcker minst sagt intresse.När det sedan blir sådär lagom fudgefettigt och man anar drag av banan......då är i alla fall jag fast rent doftmässigt.

När det landar i munnen slås man av den höga syran som samspelar kalasbra med den tyngd som ges av frukt och fetma. På den högre oktaven spelar kryddor, lakrits och viss beska, och självklart stenig mineral. Förvånansvärt ung känsla och helt klart ett njutbart vin.

Sist i mellanakten stannar tiden till en stund. Kanske inte av vinets doft som varvar rök och tydlig metall med modellerafetma, mintighet, kryddor och citron. Men sedan händer det där man bara vill ha mer av, den kompletta smakupplevelsen. Du vet, när allt hänger ihop. Bra syra, mjukgörande fetma, smakrik frukt och sedan kryddor och mineraler som ligger kvar i en evighet. Ett galet långt avslut som viftar med magiflaggan. Attans så bra. När det efterhand även kommer metall i eftersmaken.....har leendet redan etsat sig fast hos mig........och då har vi en tredje flight kvar.

Vad månde bliva?

Legendariska vita Bourgogner - del 1

Vissa provningar måste liksom landa lite innan jag kan skriva om dem. En sådan inträffade för några dagar sedan och den gav ett antal härliga intryck, nya referenser och kunskap. Provningen hade sitt enkla och tydliga fokus, nämligen vit Bourgogne av smått legendariska mått, allt från samma lilla by, nämligen Puligny-Montrachet.

Ett lite torrt konstaterande är att det är den bästa av vitvinsbyarna i Bourgogne, och gäller det Chardonnay pratar vi hela världen. Här finns legendariska Montrachet (som delas med Chassagne), men också ytterligare ett tjog med förstklassiga vingårdar.

Stilen är mer ren, fokuserad och metallisk än hos sina grannar och konkurrenter Chassagne och Meursault, och har självklart anhängare hos alla som uppskattar stora viner.

Den här kvällen delades in i tre flighter och vår ciceron och ledsagare genom kvällen var Bergs-Lars Hansson, något som borgade för trevliga anekdoter, tonvis av kunskap, och självklart ett härligt urval av viner. Har du haft möjlighet att tillbringa en kväll i hans sällskap vet du vad jag menar. Och har du inte det så kanske det är dags?

Som start på kvällen, efter inledande bubbel, tog vi oss an en flight av viner från Domaine Etienne Sauzet. Vinerna hade det gemensamt att de samtliga kom från tiden efter självaste Etienne Sauzet, alltså när Gerard Boudot stod som ansvarig vid rodret tillsammans med Jeannine Sauzet.

Vinerna vi pratar om var en uppställning 1er Cruer från 80-talet, alltså mogna vita viner med rang och klass, nämligen:

1982 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Combettes", Domaine Sauzet
1985 Puligny-Montrachet 1er Cru "La Truffière", Domaine Sauzet
1985 Puligny-Montrachet 1er Cru "Champs Canet", Domaine Sauzet
1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Champs Canet", Domaine Sauzet
1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Perrières", Domaine Sauzet

Årgångsmässigt känns 82an lite "over the hill", 85orna öppna och nästan insmickrande, medan 88orna är mer strama.

Överlag riktigt bra viner med olika personligheter där jag föll extra för "Les Perrières".
Anteckningarna för det vinet lyder:

En första puff av skaldjur och knallpulver följs snart av lätt bokna äpplen och en knivsudd arrak. Som krona på verket bjuds på en otroligt trevlig och väldoftande kryddsvans. Munkänslan är att vinet är sömlöst sammanhållet med fullkomlig balans. Allt är på plats med bra syra, frukt, kryddor och mineral. Kvällens första kompletta vin, utan en enda störande detalj.

Sen gick det inte att värja sig mot "La Truffière" heller. Här fanns endast ett litet utskjut av beska som randanmärkning, annars bjöds det på en härligt komplett upplevelse. Doften handlade om blandade skaldjur stänkta av citron, fina kryddor och rök. I munnen återkom dofterna och kompletterades med en lenande fetma, bra syra, och ett uttorkande avslut som bjöd på både kryddor och mineraler.

Utan att dissa övriga viner, som definitivt var kalasbra, var det dessa två som av olika anledningar stack ut för min del. Fokus och precision kontra insmickrande inställsamhet på hög nivå.

......Nästa flight består av ett blandat mellanspel, innan klivet tas upp högt på stegen i den avslutande flighten.

Nysläppt från Cordier

Som en slags uppladdning inför en hedonistisk vitvinsövning passade jag på att kolla vad ett nysläppt vin från Mâconnais kan erbjuda. Här pratar vi ett enkelt byvin vid namn 2013 Mâcon Charnay "Vieilles Vignes", Christiophe Cordier.

Ett rent vardagsvin är vad som erbjuds och det doftar av gula äpplen, citrus, smörfett, fatkryddor, lite blommor och en rätt rejäl dusch av stenrökig mineral. En trevlig doft som lockar till en sipp.

Väl i munnen upplevs en bra syra som gör vinet friskt och citrussprittigt. Sen kommer mer citrus i form av beska och allt detta i ett tunt skynke av kryddig, smörig och oljig fetma.

Helt enkelt en rätt enkel och trevlig Bourgogne......men, och verkligen men....håll den sval. Det är inte ett bygge som orkar med att värmas i glaset, men svalt är det helt OK att läppja på i stolen på terrassen.

......vinerna dagen efter detta ligger några snäpp upp och jag återkommer till dem i några poster inom snar framtid.

2009a från Denis Bachelet

En favoritproducent som fyller upp en del av vinskåpen är Denis Bachelet. Vinerna blir kalas med ganska ordentlig mognad,men det går ju inte att hålla sig. Det känns dags att se vad ett enkelt från det fruktfläskiga året 2009 kan erbjuda.

Vinet som får släppa korken är en 2009 Côte de Nuits Villages, Domaine Denis Bachelet.

I näsan bjuds en tät frukt med hallon och körsbär, rent av lite körsbärskärnor. Rätt fruktfläskigt faktiskt med en rand av snygga fat som ger den typiska krydd- och kafferostkänslan. Här finns och viss murrighet, jord, animalier och en dusch av målarpenseln....lite mognad på G alltså.

I munnen pratar vi en hyfsat bra syra, en rätt ungdomlig och tät frukt och avrundade, men smågreppiga tanniner. Det finns ett tydligt lakrisalt inslag som ligger kvar hur länge som helst och som gör att tankarna dras åt en silkig utveckling. Någonstans i mellanregistret fångar man också upp att vinet sakta har inlett en mognadsbana. Det här kommer definitivt att drickas bra i många år framöver. Nästa flaska ska nog få vänta några år.

Och JAAAA, tumme upp!

Anka och Grand Cru från Corton

Långhelgen har verkligen gått i matens tecken och inleddes alldeles strålande med en utsökt matchning på Valborgskvällen. Måltiden bestod av ankbröst på en bädd av gräddstuvad purjolök, knaperstekt sidfläsk och ovanpå det några finhackade, romindränkta körsbär.

Till det öppnades en flaska 2006 Corton Grand Cru, Domaine Tollot-Beaut. Producenten tillhör normalt sett inte mina favoriter, men jag hade vissa förhoppningar att den här flaskan skulle leverera en del.

Redan vid första sniff kändes det rätt bra. Lätt, rent och balanserat var det första intrycket. Bären tillhörde den ljusa delen av skalan, i min mun i form av hallon och jordgubbar. Sedan fanns det en väldigt fin kryddbukett, lite kaffe, mörk choklad och även en mjuk doft av lakrits. Att vinet hade viss mognad visade sig i form av svettigt läder och en liten gläntning på målarlådan.

I munnen har vi en väldigt slank skapelse med fin syra, tillbakalutade, men tydligt närvarande tanniner och en lätt, lätt frukt. Avslutet är lakrisalt och stenkrossigt torrt, med en rand av apelsinzest.

Jag bara vill skriva skitgott, för det är vad det är.........nästan. Den lätta frukten gör dock att avslutet saknar viss täthet och att det tar slut lite fort. Man blir lite snodd på konfekten liksom.

Till maten? Kalas!

Ett litet inköpstips för gamblers

Just nu pågår en s.k. Dutch Auction på weinart.de, d.v.s. en auktion där priserna sänks över tiden och första bud plockar flaskan/flaskorna.

Jag sitter med is i magen och funderar......får se om det blir nåt.

Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot - en liten vertikal

Den lilla byn Aloxe med vingårdsbihanget Corton (Aloxe-Corton) är unik i Bourgogne genom att över halva vingårdsarealen i byn är klassad som Grand Cru. Här finns som du säkert vet den berömda Corton-kullen och även om den delas med Ladoix och Pernand-Vergelesses så är det Aloxe som får stråla i dess glans, och sno åt sig vingårdsnamnet till bynamnet.

Glans och glans förresten. Det är ju som med övriga stora Grand Cru-vingårdar i Bourgogne, en stor skillnad mellan bästa och sämsta läge. Ett av alla lägen som får adderas till huvudnamnet Corton är "Les Pougets". Det är en vingård som huvudsakligen vrider sig mot söder, men sträcker sig från öst till sydväst. Läget ger värme som gör att Pinot-Noir mognar bra här, men marken innehåller en mindre andel kalksten vilket gör att de flesta odlare har planterat sina lotter med Chardonnay.

Louis Jadot har valt att odla Pinot Noir på sin del och har under många år producerat en rätt trevlig, om än lite enklare, Grand Cru. Helt enkelt en prismässigt överkomlig Grand Cru som i sina bästa stunder levererar rätt trevliga upplevelser, även om de inte är stora.

Kvällens viner kommer från årgångarna 1995, 1998, 2003 och 2008. Enligt vinhuset Louis Jadot ska vinet normalt sett tidigast drickas efter 5 år och utvecklas positivt tills det bli i alla fall 15-20 år.

Över till vinerna

1995 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett svårt och ombytligt år med sen blomning i dåligt väder, kryddat med millerandage, gav i slutändan få, mogna och friska druvor med tjockt skal.

Det är tydligt att vinet har ålder. Doften indikerar på rätt uttorkad frukt, lite trött nästan och sådär grynig i känslan som den kan bli av ålder. Här finns också en tydlig jordighet, höstlig sådan, och en allmän murrighet. Lakrits och målarlåda summerar doften.

Munkänslan är slank med en skön och bra syra. Frukten har börjar torka ut och känslan är att den håller på att falla isär. Murrigheten från doften går igen, med viss jordighet. Det är även lakrisalt åt det lätt beska hållet. I avslutet torkas munnen ut av de små tanninerna, syran och mineralerna. Summa summarum så dricks det här i nedförsbacke. Det går nämligen tydligt isär när det får luft och lite rumsvärme. Gott, men inte mycket mer. Hade nog förväntat lite mer av årgången.


1998 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Vissa år går liksom nästan allt fel och så var fallet 1998. Det var allt från frost och hagel, till oidium och röta. Vid skörd höll sig vädret i schack och hyfsade skördar kunde ändå bärgas, dock med högst olika kvalitet, något som även märks i de färdiga vinerna.

En fin mogen doft, ett klassiskt sniffarvin med mogna bär, fina kryddor och en härlig sous bois. Som hos storasyster finns även här målarlåda och en viss mineralitet.

I munnen är upplevelsen ett härligt balanserat vin med bra syra och lätta, smågreppiga tanniner. Känslan blir liksom smeksamt slank, underbart kryddiga och lakrisala drag. Avslutet är långt med en apelsintouch, lakrits och mineral. Riktigt gott och definitivt över förväntan.

2003 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Den galna hettans år där spannet från blomning till skörd hos vissa hamnade på 80 dagar. Det pratades klimatförändringar, värmerekord och annat, och många viner tog rejält med stryk detta år, medan andra enklare viner högt uppe från kullarna fick en härlig skjuts.

Här pratar vi mörkt, mörkt röda bär, kombinerat med mognadstoner i form av multnad, höstlöv och kompost. Summa summarum, jordigt, murrigt och liksom stämplat av värmens år. Intressant är dock att här även finns animaliska, rent av vilda och blodiga drag, tillsammans med en påtaglig rökighet.

Syran är medel, tanninerna är små, små och helhetsintrycket är lite av sammetskaraktär. Avslutet bryter dock iväg lite och tanniner, mineraler och lakrits liksom torkar ut, långsamt och länge. Helt OK, men udda för en burgundisk Grand Cru, helt klart.

En intressant koll dagen efter ger att vinet dragit sig mot madeira-känsla och har fallit ur ramen totalt. Drick upp alltså.


2008 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett rätt kylslaget år med en del problem med allt från oidium till röta. Vädret var upp och ner, men var bra vid skörd. Ett år med blandade resultat, allt beroende på hur arbetet i vingården gick. De som lyckades har ofta fått till en klassiskt ren Bourgogne-årgång.

En rätt så bibehållen ungfrukt som blandas med lite fudge, men framför allt en lysande kryddighet. Här känns det som att fatbehandlingen är flera snäpp upp mot övriga viner. När jag suckar i glädje över kryddorna så slår det mig....viol, härliga drag av viol.

Munkänslan är väldigt ren och slank, med lätta, röda bär. Syran är hög och tanninerna ytterst små, men ändå med ett bra grepp. Det är tydligt lakrisalt och här finns även fina drag av blodapelsin och några kryddmått mineraler. Här känns det verkligen som att det finns potential att landa i något riktigt bra vad tiden lider.

En sammanfattning är att 1995 var överraskande trött, 1998 överträffade förväntningarna, 2003 var årgångstrött, och 2008 har en härlig potential. En annan reflektion är att detta är trevligt och värt sitt pris, men inte är det en naturlig Grand Cru i min bok.

Vardagslycka

Ibland är det bara att buga och bocka inför upplevelsen. En dryg tvåhunka (25Euro) i inköp när det begav sig, och som det levererar. Ler i mitt soffhörn åt att det finns tio flaskor kvar en våning ner.

Kan inte annat än rekommendera 2012 Bourgogne "Cuvée de Noble Souche", Domaine Denis Mortet. Springer du på det till en vettig peng, så köp! Det levererar väl över sin klassificerade nivå. Helt enkelt ruskans prisvärt för en bas-Bourgogne.

2006 Clos Vougeot "Musigni" Grand Cru, Domaine Gros Frère et Soeur

Så fort man läser om Bourgogne landar man rätt snart i skolexemplet Clos Vougeot. Anledningarna är flera, bl.a. storleken, antalet ägare och de stora kvalitetsskillnaderna. Det är rätt tydligt att lotter (lieux-dits) högt upp på sluttningen ger bättre resultat än de längst ner mot slätten, ovanför vägen.

Ligger man högst upp och dikt an mot "Le Musigny" så kallas lotten "En Musigni" och det är ett läge som är något av det bästa som går att uppbåda i hela vingården. Här ståtar Domaine Gros Frère et Soeur med en stor del, nämligen drygt 1,5 hektar.

När vänerna M och L är på besök brukar det bli lite "vinutbildning" och denna gång var inget undantag. Ett av vinerna med detta syfte var just en flaska från "En Musigni", nämligen 2006 Clos Vougeot "Musigni" Grand Cru, Domaine Gros Frère et Soeur.

Doften är jordig, animalisk och lätt funkig, med små drag av svamp. I bakgrunden finns en mogen och rätt tung frukt i form av rätt mörka körsbär och plommon. Här bjuds också på målarlåda och en rätt schysst kryddblandning. Det sammanfattande intrycket avseende doften är att det är rätt moget för sin ålder och klassificering, trots lagrat under riktigt bra förhållanden.

Smakintrycket ger att frukten lämnat ungdomen och visar upp en tydlig mognad. Lakritsen är på plats och med sin kraft döljer den ganska väl de kryddor och örter som ändå orkar visa sig. Men mest tänker jag nog på jordighet, runda, men greppiga, tanniner, hög syra  och ett lakrisalt, lite silkigt och kryddigt avslut som ligger kvar läääänge.

Känns som att detta vin är taget i hyfsat rätt läge. Gott, inte stort, men såklart något jag kan dricka vilken dag som helst i veckan.

Vinvandring i planeringsstadiet tillsammans med ett litet glas

Jag har under många, många år gillat friheten med att vandra i den storslagna natur som finns i Sverige och på andra håll i i världen. De senaste tio åren har vandringarna mer och mer kombinerats med mat och dryck, något som styrt kosan till områden som Toscana och Bourgogne.

I sommar har jag lyckats med att få med mig barnen på en kort sejour i de svenska fjällen och efter det är planen att ta en tripp till Jura och vandra i bergen där, och självklart ska det drickas vin och ätas mat.

Vandringsbok är beställd och just nu googlas en del innan bok och kartor kan spridas ut på bordet. Till googlandet tyckte jag att det passade med ett litet vin från "bergen" i Bourgogne, eller det kanske är lika bra att inse att det är mer av kullar. Valet föll på en flaska från mannen som i min bok kallas "den gamle på berget", nämligen Alain Gras.

Flaskan i sig är en 2010 Auxey-Duresses, Alain Gras, och det intressanta med denna är att rankorna som de skördade druvorna hängde på definieras som très vieilles vignes, något som verkligen stämmer i detta fall då rankorna är snäppet över hundra år.

......just ja, valet föll på den här flaskan då minnena om hur trevligt det är att småvandra i och kring Saint-Romain där Alain Gras huserar dök upp.

Gud så enkelt livet är ibland. Doften är å ena sidan enkel , härlig och ganska ren om man vänder den sidan till. Låter man näsan och analyscentra i hjärnan samsas ett tag blir anteckningarna lite annorlunda, då finns här tydliga hallon som backas upp av violer eller egentligen violpastiller. Till bär och blommor kan adderas både lite lakrits och ett riktigt knippe av kryddor, örter, choklad och kaffe......och mer kan säkert finnas.

Jag struntar dock i att dofta och analysera och bara ler, njuter och knattrar in "Trekking, Jura" och lite annat med tangentbordet.

Då stannar jag till lite, munkänslan skriker nämligen så påtagligt av klunkbarhet...det liksom bara rinner ner. Slank frukt, hög syra och lågt motstånd av tanniner ger en snabbdrucken upplevelse där glaset töms blixtfort.

Sen finns här en härlig örtbeska, kryddighet, stenmineral och lakrits som ligger kvar länge i munnen och som adderar det där lilla extra. Man känner också av att tanninerna faktiskt har kvar lite struktur när vätskan väl lämnat gommen.

Ett härligt, lättdrucket vardagsvin med tillräcklig komplexitet adderad, precis som jag vill ha det. Mer sånt helt enkelt.

2011 Saint-Aubin, Henri Boillot

I högen med viner att dricka nu eller ta med som gå bort-present hittade jag en kul liten sak som jag kylde ner och öppnade så fort jag såg den. Vinet i sig var en 2011 Saint-Aubin, Henri Boillot.

Om mina googlingar stämmer ska frukten komma från 1er Cru-plätten "Les Pitanges", så producent och plats borgar kanske för att det ska bli en trevlig upplevelse.

Det första intrycket är en känsla av att vinet behöver luft då den första doftsskjutsen är rätt instängd och skaldjursunken. Visst luftas mycket bort, men kvar dröjer sig dock vissa inslag som skvallrar om en mineralitet med skaldjurstoner som tydligaste markör. Som tillägg till detta är det en kryddighet som påminner om kryddkokta päron. Kardemumma, lagerblad och nejlikor slåss om utrymmet och ovanpå allt ett svagt stråk med vitpeppar.

Här finns också smör, honung och en bra skopa rökighet. Frukten då? Gråpäron och citron skulle jag väl säga.

Munkänslan ger vid handen en ung och sprittande syra, rejäl kryddighet och ett lätt anslag av honungssötma och smörfett. Avslutet är uttorkande, mineraliskt och långt, samt ger en svag citronbeska som extra touch.

Helt enkelt ett trevligt vin som bjuder på en trevlig smakupplevelse för ett pra pris. Nån tia över tvåhundringen när det begav sig. Förbaskat bra prisvärde helt enkelt.

2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Fernand & Laurent Pillot

Jag har tidigare konstaterat att de röda vinerna från Fernand & Laurent Pillot inte funkar för mig när de är unga, därtill är ekbehandlingen lite väl generös. Under ett par dagar har jag provat ett vitt exemplar från det härliga året 2008, och nedan kan du läsa vad jag tycker om det. Vinet som föll offer för korkskruven var en 2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Fernand & Laurent Pillot.

En klart kraftig doft av kryddor, arrak, mineral och rök. Här finns också citron, honung och en lätt ton av fudge. Det går att peta och plocka bland dofterna, men det intressanta och mest påtagliga är att doften är allt annat än blyg, snarare lite av en kryddig käftsmäll.

Smakmässigt går doften igen i smaken. Det är kraftigt av kryddor, stenflinta, rök och beska. Det lindras något av en smörig och honungsaktig fetma, och kontrasteras en del av en rejält citrondriven syra.

Och hur funkar det då? I min smak ger eken för närvarande för stort avtryck och det känns inte direkt harmoniskt, snarare spretigt, bångstyrigt och fortsatt ungt. Det kommer säkert att sätta sig, men jag anar att det för egen del inte kommer att bli en favorit. Smörfettet kommer nog att få för stor plats när eken i övrigt lugnat sig.....näää, det här är inte min grej, så är det bara.

2010 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Peuillets", Maison Camille Giroud

I Savigny-Les-Beaune eller helt enkelt Savigny produceras en hyfsad mängd vin. Ett normalår pratar vi om i runda slängar 1,7 - 1,8 miljoner buteljer. Av dessa är ca 85% rött vin. Det finns inga Grand Cruer i byn, men väl några handfulla mängder 1er Cruer, närmare bestämt 22 stycken. Av dessa har jag för den här dagen valt att bekanta mig med "Les Peuillets", en vingård (16,17 ha) som ligger åt Beaune-hållet och som består av både 1er Cru- och Village-mark.

Enligt Jasper Morris ska namnet syfta på ungt trä och i likhet med "Les Jarrons" som ligger i samma sluttning så indikerar namnen att det tidigare har växt träd på platsen. Nåväl, nu handlar det om vinstockar som breder ut sig och som i huvudsak bär Pinot-druvor. Det finns några få producenter som gör Chardonnay, men det tillhör undantagen och jag hittar bara Carré-Courbin, Bruno Colin och Dublère på den vita sidan.

När det gäller rött kan nämnas att Pavelot, Guyon och Vincernt Girardin gör vin härifrån, likväl som producenten till dagens flaska, Camille Giroud. Bara att ploppa....och testa 2010 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Peuillets", Maison Camille Giroud.

För snart tre år sedan närmade jag mig senast det här vinet och rätt mycket är sig likt, även om den slanka, men ändå söta frukten inte är lika tydlig. Doften är kanske mindre insmickrande och delarna sticker inte ut på samma sätt längre, i alla fall inte i ungdomlig bångstyrighet. Men visst finns här en fin frukt av hallon och bigarråer, ackompanjerad av allsköns kryddor, lakrits, lite baconfett och tydliga spår av kafferost och mörk choklad.

En svag touch av rotselleri, lite torkade fruktdrag och en liten sniff av konstnärslya....och vips är det lite klart med skillnaden mot senast.

Smakmässigt rinner det inte lika fort längre, utan åldern har satt sin prägel och vinet stannar till mer i munnen. Det börjar med en slank känsla uppbyggd av en bra syra, men snart tätnar det, frukten är inte lika lätt, det lakrisala inslaget blir påtagligt och tillsammans med de pyttesmå tanninerna som biter emot lite lätt så blir karaktären lite mer mogen med en lite mer komplex profil. Vinet är på väg mot en annan anhalt och känslan är att det här kan bli riktigt kul för ett vin från Savigny-Les-Beaune.

Nån flaska kvar. Ska bli kul att följa.....men det är gott redan nu, i alla fall när det fått sin dos av luft.

Lättgillat från Hubert Chavy

Det är lite glest mellan inläggen just nu. Störst anledning till det är att jag helt enkelt har druckit en hel drös med annat än Bourgogne. Det gör jag såklart löpande, men just nu har jag avsiktligen tagit tempen på mig själv och kollat hur paletten upplever en mer varierad kost. Visst finns det en hel del gott utanför Bourgogne, men favoritdistriktet står pall vid alla jämförelser för min del.

Mitt i utsvävningarna tar jag ett steg tillbaka och gör rättning mittåt. Det sker tillsammans med en flaska 2009 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Folatières", Domaine Hubert Chavy.

Mums, en honungsoljig doft späckad med kryddor....här finns nejlika, lagerblad, kanel och lite peppar, både svart och krydd.....och är det inte lite muskot....hur som helst.....det är en härlig kryddbukett att sniffa loss på. Frukten får den här gången finna sig vara i bakgrunden i form av gråpäron och citron. Här finns också en svagt karamellig fudgeton och lite flintsten.

Jaja, men smaken då? Jodu, en balanserad smakupplevelse med årgångstypisk frukt och fetma, en bra syra som ger viss ryggrad och en härlig kryddighet kombinerat med lite stendammig mineral. Jag kommer inte ifrån att jag dras åt en lag av kryddkokta gråpäron.....på ett positivt sätt.

Ett vin som är väldigt lätt att gilla och som definitivt är bra. Mer av den varan tack!

En röd Chassagne-Montrachet med dubbla ansikten

I helgen har jag smuttat lite på en flaska från "dricka upp"-lagret i klädkammaren. Den här gången en lite kul sak från Domaine Ramonet, nämligen en röd Premier Cru från Chassagne. Vinet var en 2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Boudriotte", Domaine Ramonet. Jag har tidigare bloggat om 2006an av samma vin och då skrev jag också en del om hur det hänger ihop med vingården.

Vinet då?

Jodå, det bjöd initialt på en rätt knuten doft som förde tankarna till de jordiga och animaliska viner som Bruno Clair producerar från Marsannay. Ingen elegans alls och egentligen inget som direkt lockade mig. I munnen var det lite bättre, även om det kändes väldigt oförlöst och lite kantigt. Det andra glaset visade på lite bättring, i synnerhet de sista sipparna.

Dag två pratar vi om ett helt annat vin med en rätt tät och koncentrerad fruktdoft som blandas med målarlåda. Mer nyanserat är känslan liksom hallon och körsbär, som via körsbärskärnor och marsipan, övergår i mer björnklister och målarlåda....allt i en djup och sammanhållen doftpelare. Här finns också tydliga fatspår av kaffe och kryddor, samt en tydlig flirt med höst och animalier. typ lite rått kött, multna löv och kompost. Sammantaget ett rätt trevligt sniffarvin,och ett avgrundsdjup från dag ett.

I smaken känns doftintrycken igen med tillägget att syran är hyfsat hög, tanninerna är snälla och att frukten så smått har börjat vika ner sig. Det är dock balanserat, lättdrucket och riktigt gott. Mest minnesvärt är ett väldigt långt, lakrisalt och fruktsött avslut som madrasserar gommen läääänge. Det blir bara bättre ju mer tid och luft som vinet får.

Ett vin med två helt olika ansikten och helt klart potential när det öppnar upp om några år.

Högpresterande på basnivå

En producent som alltid levererar i mitt tycke är Arnaud Ente. Det mest häpnadsväckande har varit hans alldeles lysande prestationer med basnivån Bourgogne Chardonnay. Med en begränsad produktion och ett lysande vinmakande är efterfrågan stor, så det är liksom bara att hugga till när vinerna släpps.

Dags att ta tempen på en 2011  Bourgogne Chardonnay, Arnaud Ente.

Nosen indikerar syra där citron och lime verkligen är markerade. Här finns dock också såväl päron, gurka som melon.....men mest av allt honungs- och fettinbäddade kryddor och en härlig flintstensrök.

I munnen verifieras nosens lackmuspapper, och ja, det är en hööööög syra. Den första dagen svider det verkligen till i emaljen, men dag tre har den lugnat sig lite grand och då har hela vinet landat i en balanserad skapelse som blandar en rejäl citrondusch, med honungssöt fetma och ett stort lass sten. Lägg till lite fina kryddor och bilden är klar.

Attans så gott dag tre. Dagarna innan spretade det lite och syran kändes på gränsen, men tid ger ett förbaskat bra vin för sin nivå. En obloggad flaska för ett år sedan ungefär gav precis samma resultat, att dag tre var det kalas.....bara att låta övriga flaskor ligga en hel del år.

Nysläppt från Dujac

Alla har vi väl våra favoritproducenter som vi återkommer till år efter år. För min del har det genom åren utkristalliserats ett gäng rödvinsproducenter som normalt sett gör slanka, eleganta och lättdruckna viner, utan överdriven ekprägel. Vidare har de det gemensamt att de kan drickas både unga och med mognad. En av dessa producenter är Domaine Dujac, en producent som ytterst sällan gör en besviken.

För någon vecka sedan lanserades byviner från Chambolle-Musigny och Morey-St-Denis från producenten, och årgången var 2012. Jag lyckades trots stök med systembolaget.se få de viner jag önskade mig och för att lite ta tempen öppndes en 2012 Chambolle-Musigny, Domaine Dujac.

En intressant betraktelse är att synintrycket bjuder på en tätare och mörkare rödfärg än vad jag väntat mig. Inte alls någon burgundisk transparens av normalt snitt. Det går definitivt igen i doften, i alla fall när vinet är nyöppnat och även ett bra tag efter det. Det är mörkfruktigt, ekrostigt och känns rätt stumt.

När jag karafferar det dag två och senare låter det vakna upp i glaset, ja då börjar nyanserna sakta träda fram. Det är kanske inte "50 nyanser av rött", men leendet börjar sprida sig. Frukten ljusnar, rostningen delar upp sig i kaffe, mörk choklad och kryddor. Här finns också en touch av lösningsmedel, flintrök, björnklister och mineral. Sammantaget en doft som lovar gott i längden.

I munnen har vi ett i grunden slankt och lättfruktigt vin, ja dag två alltså....men visst stramar det emot lite grand efter att visat upp betydligt mörkare drag som nyöppnat. Nåväl, efter luft och ännu mera luft så ligger till slut alla bitar på plats, utan snack. Det är bara det att min känsla är att vinet behöver ett antal år på sig att handskas med de rätt bångstyriga tanninerna och den lätta beskan av eken.

Barnarov taget i fel tidpunkt för min palett, men det här kommer att njutas bra i framtiden.

Lättvikts-Grand Cru att bara njuta

Det är fredagskväll, diverse delikatesser inhandlade och vin ska öppnas. Nu har jag  varit lite väl "otrogen" Bourgogne på senare tid, så det blir tillbaka till ruta ett, oavsett om det passar till alla läckerheter. Efter att ha haft besynnerliga problem med en näst intill totalt uttorkad kork, så karafferades till slut en 1999 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot.

Det är trevligt att betrakta vinet som börjar anta fina mognadsnyanser, men som också visar på att "jag börjar bara mogna och har en lång resa kvar".

När vinet bekantar sig med näsan är det en en skön blandning av röda bär och ett visst mått av lösningsmedel. Det skapar ett djup som är tilltalande, och adderar man sedan körsbärskärnor med dragning åt marsipan har nog det första doftintrycket sammanfattats.

När man hittar bakom inledningens sniff upptäcks en viss jordig murrighet, sköna kryddor och de klassiska attributen apelsin och lakrits. En trevlig sniff helt enkelt.

Väl i munnen upplevs en skönt slank kropp, med bra syra, svagt, svagt greppiga tanniner och en fin frukt som börjat ta ett par steg på sin mognadsbana. Avslutet med sitt lilla grepp, kompletterat med stendamm och lakrits gör att jag helt klart är nöjd.

Ett snyggt och gott bygge utan egentligt motstånd. Rent, elegant och lättdrucket är den första tanken som kommer till mig. Lättvikts-Grand Cru att bara njuta, när andan faller på

Tack för den resan Vincent!

Att köpa vin och följa det från dess ungdom till dess att det dricks som bäst är en intressant liten resa, en resa som ser olika ut för alla och envar då vi har olika smakpreferenser och smakutveckling.

När smakresan kan kombineras med ett osedvanligt bra köp så blir känslan såklart ett snäpp bättre. Dagens vin är ett sådant och jag köpte ett antal flaskor av det för dryga 30 Euro och måste nog säga att det har varit ett kalasbra köp.

Att öppna den sista flaskan av typ 7-8 stycken som alla gett sköna smakupplevelser är lite speciellt och man hoppas ju på ett bra sista möte.

Dags att korka ur och smaka på 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin.

Tänk dig en kall lag av inkokta päron med en svag väldoftande kryddighet, lite nejlikor träder fram som mest markant.....och visst är de sötade med honung? Mmmm, troligen så. Här finns också svagt bokna äpplen, citron och lime, samt en skön stendammig mineraldusch.

I munnen är det ett vin som troligen är hyfsat på topp och kanske lätt vikit ner sig över kanten. Syran är vid god vigör, frukten är full av klang, men det finns ändå sköna toner av bokna äpplen, lakrits och arrak som tyder på mognad. Attans vad gott det är, och vilket avslut...eftersmaken ligger kvar länge, länge och torkar ut till den milda grad att man måste ta en klunk till. Visst finns där en liten beska, men den är bara ett extrainslag och stör inte på något sätt.

Tack för den resan Vincent!

Attans så gott på vinets dag

Lika bra att plocka fram nåt med lite kvalitet nu när det är vinets dag. Varför inte klippa till med en udda grand Cru i form av 2004 Echezeaux Grand Cru, Alex Gambal? Kan det verkligen vara nåt?

En väldigt intagande doft med mognad i form av vilttoner, lätta stråk av lösningsmedel och en höstlig "murrighet". Frukten är fylld av kirschiga körsbär som ramas in av en härlig lakrits....kryddorna i övrigt är lätt diffusa,men kaffe och mörk choklad är rätt tydliga.

Smakmässigt har vi att göra med ett vin som liksom träffar mitt i prick....det blir nog inte bättre än så här med en skön balans där syra, tanniner och frukt vandrar hand i hand, och en första mognad visar upp sköna drag där lakrits, silkiget och tonvis med mineral lyfter vinet ett par snäpp. Eftersmaken är en sån där som har en svans som fortsätter att bara ligga kvar och det vill liksom aldrig ta slut.

Alex Gambal är en producent jag normalt sett haft lite svårt för, men som idag verkligen visar upp ett vin av yppersta kvalitet. Det är kanske inte stort, men det är inte så himla långt därifrån och det är attans så gott.

Basflaska som presterar på topp

I klädkammarens lager ligger en del viner som är redo att dricka eller är av enklare karaktär. Från den högen plockade jag fram en 2010 Bourgogne Chardonnay, Etienne Sauzet, för att ackompanjera lite blandade grillade grönsaker och lite annat, samt därefter som kontemplationsvin under ett par kvällar.

Jag följer således vinet under tre kvällar och antecknar känslan dag tre, precis när vinet når sin "prime". Här bjussas på en sammetslen doft av äpplen (lätt, lätt bokna), gurka och citrus på fruktkontot. Lägg till en smörig, lätt vaxig honungsfetma och en dos kyddor och stenig mineral.....vem är inte nyfiken att smaka då?

I munnen är det som en smekning. Inget som sticker ut eller stör, utan en riktigt skön balans av alla delar som doften skvallrar om. Bara eftersmaken som bäddar in en len fetma med kryddor och sten i munnen gör mig kalasnöjd. Ett basvin som uppvisar allt jag söker efter i en lite enklare vit Bourgogne, och det presterar verkligen på topp för sin nivå. Det blir inte så mycket bättre helt enkelt.

En Saint-Romain på rätt spår

Det var några år sedan jag senast läppjade på en 2009 Saint-Romain, Alain Gras. Då var jag inte helnöjd och den största anledningen var nog att eken störde för mycket för min smak.

Nu hoppas jag att tiden har gjort sitt till och att upplevelsen blir något helt annat.

Med lite trolleri och trollera har eken utvecklats till en skön påse med härliga fatkryddor. Här finns inget störande, utan orientkryddor samsas med lite choklad, både ljus och mörk sådan. Lägg därtill en fin doft av skogshallon, violpastill och små tecken på en första mognad....den liksom lurar lite runt hörnet.

Det största intrycket av doften är dock upplevelsen av renhet. Doften är helt enkelt ren och fin utan störande moment. Detaljintrycken gör inga större väsen av sig, utan är lätta och bygger en fin sirlig helhet.

Renheten i doften går igen i smakintrycket. Hela bygget andas balans och fina detaljer. Syran är rätt tydlig, tanninerna ger en bra ryggrad (och känns på nåt sätt mer idag än för 3,5 år sedan), frukten är slank men allt annat än tunn....  och lägg sedan till den fina kryddigheten, lite apelsin, choklad, mineral och lakrits och vinet får mer än väl godkänt.

En riktigt bra utveckling som vänt en OK vin till något riktigt gott. Mer sånt!

Jodå, det slinker ner lite Bourgogner

Så var då helgerna över, jobbet igång och rutinerna ska på plats.........så även lite bloggande

Det har druckits en hel del annat än Bourgogne under ledigheterna, men visst har det slunkit ner några rara droppar också. Som vanligt visar 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Corbeaux", Domaine Heresztyn sig från en riktigt bra sida. Vinet har blivit ännu silkigare än tidigare och är en njutning att dricka just nu och några år till.

Ett annat vin jag gillar, även om smakpreferensen har gjort att det rent ekmässigt börjar balansera på gränsen för min palett är 2010 Meursault "Genevrières", Domaine Louis Jadot. Flaskan delades med M, som gjorde dubbla tummar upp och jag är benägen att hålla med. Ge det nåt år till bara och så har fett, kostym och skräddare nog fått till det.

Slutligen en No No. Tänk att Prieur-Brunets Beaune-viner från 2005 uppvisar en sån trist grönkartighet. Jag tror att detta var sista flaskan av 2005 Beaune 1er Cru "Clos du Roy", Domaine Prieur-Brunet och det är lika bra det. Några flaskor från Santenay finns kvar och de har historiskt varit bättre. Jag håller tummarna för det för den här flaskan gjorde ingen glad.

......om än lite sent......God fortsättning på dig