Blogga?.....just ja!

Det har klunkats ett antal obloggade viner under de senaste två veckorna. En hel del riktigt trevliga, men jag har låtit julstök och tillika ledighet få vinna över bloggandet. Såhär lite mitt emellan allt och inget har det druckits ett par lysande basflaskor, där nog 2009 Bourgogne Chardonnay, Domaine Arnaud Ente drar det längsta strået.

Katjong i mineralskåpet. Hallå, vi pratar basprylar, men vad bryr sig Arnaud om det? Han dukar upp med en rejäl mineralfest så att näsvingarna nästan vibrerar i frekvens med vinets geologiska ursprung.

Lägg till några skopor citrus med citron, lime och curd. Curden tycks spetsad med honung och smält smör. Tänk smör på rostad macka ungefär. Kryddpåsen är julig med svaga spår av kryddpeppar och lagerblad.

Ja du, nog sjutton är det en fin sniff för att vara en instegsflaska.

Smaken består av tre huvudkomponenter. En lysande citrusdriven syra, en typisk fet och smörig Meursaultitet och ett grapebeskt och mineralspäckat avslut.

Det här är helt i min smak och en fest på sin nivå. Basplonk....ja,men med leverans. Ser fram emot när 2010an kommer. Då blir det måååånga flaskor.

Heresztyn - hur står det till?

Jag har en drös flaskor från Domaine Heresztyn här hemma. En favorit är Les Corbeaux och då i synnerhet av årgång 2007. För ett drygt år sedan kollade jag av årgång 2009 och den kändes trevlig då, så nu är jag nyfiken på vart den har tagit vägen. Korken ur en flaska 2009 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Corbeaux", Domaine Heresztyn alltså.

Jag tar nåt glas vin på fredagen, utan att bemöda mig om att göra några anteckningar alls. Helhetsintrycket var då ett par snäpp sämre än för ett år sedan. Låt oss se vad ett dygn i kylskåp har gjort med skapelsen och och fredagsintrycket består.

Frukttryck i form av av hallon, viol och körsbär, lite kirschighet som snyggt vandrar över i lite av målarlådans lösningsmedel. Det finns också en fond av fina kryddor, kaffe och choklad. Slutligen lite jordighet och mineralitet. Nosen är det alltså inga fel på...låt oss smaka.

Det är en lite lättare frukt i munnen, uppburen av en bra syra, och det en en känsla av mer lätta, röda bär. Sen har det hänt nåt med den fina kryddigheten, den har numer fått en släng av ekplanka som gör vinet lite tråkigt beskt. Visst finns här drag som skvallrar om att det här kan utvecklas åt ett fint håll med frukten (som mörknar med ökad temperatur), syran och det skönt lakrisala och mineraliska draget, men just nu ska det ligga och vila sig i form. Bra vin, men fel läge.

Mer Pommard - fast nu i flytande form

Med tanke på föregående inlägg känns valet av by naturligt, frågan är bara vad det ska bli för flaska? Efter lite fnulande får det bli den mest osäkra flaskan av dem alla, en 2009 Pommard 1er Cru "Les Platières", Domaine Prieur-Brunet. Inga utvikningar idag, utan rakt på vinet.

Det här doftar förvånansvärt floralt och lättfruktigt med solvarma hallon och i viss mån smultron. Här finns även en fond av rätt fina kryddor och apelsin som gör att doften blir riktigt intagande.

Munkänslan består av ung, lätt söt frukt som spetsas av lite viol och lakrits. Syran är bra, tanninerna är sådär härligt nedslipade, men ända motsträviga. Det här är riktigt gott och betydligt bättre än normalflaskan från producenten. Bra känsla mitt i veckan alltså.

Pommard mot Grand Cru

För drygt två år sedan stod det att läsa att man i Pommard hade beslutat sig för att ansöka om Grand Cru-status för sina toppvingårdar. Nu har man gnetat ihop en underlag på 150 sidor och levererat det till INAO, d.v.s. det lokala kontoret i Dijon.

 Ansökan innefattar Rugiens och Epenots eller mer formellt följande:

• Pommard 1er Cru Rugiens Bas
• Pommard 1er Cru Rugiens Haut
• Pommard 1er Cru Grands Epenots
• Pommard 1er Cru Petits Epenots
• Pommard 1er Cru Clos des Epeneaux

Nu ska byråkratins kvarnar mala och det lär dröja minst ett par år innan en eventuell uppgradering kan ske. Först ska man få godkänt på lokal nivå och därefter ska man ge sitt godkännade från INAOs huvudkontor....

Pumpor i parkenvid Chateau de Pommard

....om allt faller väl ut avseende ansökan kommer Pommard att därefter stoltsera med 41 hektar Grand Cru-mark. Det kanske är läge att köpa på sig lite Pommarder av bättre snitt innan priserna eventuellt drar iväg.

Bra av Alain Burguet från bortaplan

Alain Burguet äger sin mark i Gevrey-Chambertin och Brochon, men så har det smugit sig in en udda fågel i portföljen, nämligen en bit mark i Chambolle-Musigny. Den plätten är village-klassad och är belägen i byns nordöstra hörn, i platten nedanför den slänt där Bonnes-Mares är belägen. Namnet är Les Chardannes.

Övriga producenter som gör vin från denna rätt anonyma vingård eller lieu-dit är Domaine des Beaumont och Jean-Claude Boisset. Sedan finns det självklart producenter som slänger in druvor från denna vingård i sin village-cuvée, och ett sådant exempel är domaine de la Vougeraie.

Det känns precis rätt läge att öppna denna flaska. Nyfikenheten inför en ny vingård, en årgång som ligger i perfekt drickläge, 2007, och en bra producent. Kan det gå fel? Har du lagt pusslet rätt vet du numer att dagens vin är 2007 Chambolle-Musigny "Les Chardannes", Domaine Alain Burguet.

En varm, körsbärstät, men även floral öppning följs av en grym kryddbukett och sköna mognadstoner. Kryddorna är svaga moccatoner, härligt nymald kanel, kryddpeppar, vanilj och ett sammelsurium av mer hopblandade dofter av kryddor och örter. Mognaden antyder om souis-bois, ett svagt rotfruktsförfall och en sväng med målarpenseln. Ett begynnande doftvin.

Väl i munnen är det inne i en härlig drickfas. Den unga frukten har övergått i medelålderns skrud och när den bärs fram av en bra syra och en viss lätt tanninmatta som tillsammans med mineraler och lakrits presenterar en ljuvligt avslut så kan man inte annat än le. Här finns också en svag känsla av mogen frukt, jordighet och ett gäng med stänk från apelsinen.

Det här är definitivt bra för sin nivå och en absolut njutning just nu. Jag måste nog ge Alain Burguet ännu en chans....han har nämligen hamnat lite i utkanten av min radar, men det kanske beror på att jag mest har druckit för unga viner av honom på senare år.

En ny bekantskap

Ibland sammanfaller saker så bra att man inte kan värja sig. Först hör en av bloggens läsare av sig och skriver om ett vin han tycker jag borde testa, sen skrivs producenten och vinet upp av en brittisk Master of Wine i Wine Searcher News och så inser jag slutligen att det är rabatt på vinet hos Atom Wine. Äsch, bara att beställa ett sexpack och hålla tummarna. Vinet? 2010 Gevrey-Chambertin "Lavaut-Saint-Jacques", Domaine Duroché.

Det här är en helt ny producent för mig. Belägen i Gevrey med en sund syn på vinmakande och en bra uppsättning terroir i hembyn ska det bli kul att se vad ett vin för 299 DKK kan erbjuda. Håller tummarna.

En varm och väldigt tilltalande doft med svarta vinbär och körsbär. Kanske inte så ursprungstypiskt, men riktigt härligt. Det lite jordmurriga draget i bakgrunden lockar en lite tillbaka till byn och med ekens fina behandling som gett en skön kryddbukett med moccadrag så andas vinet kvalitet. Lägg därtill lite mandel, apelsinskal och grus och vem kan då klaga?

Munkänslan är lent elegant med en lakrisal och mineralisk eftersmak som ligger kvar riktigt länge. Här finns syra att falla tillbaka på, en skön frukt, men en nästan total avsaknad av tanniner (de märks först när vinet blir för varmt). Vinet blir lite som en smekning som är näst intill omöjlig att inte gilla. Det här är riktigt bra för 299 DKK och hade jag fått ytterligare en liten stadga med bättre tanniner så hade jag ropat högt.

Kontroll av den roligaste slatten - Roulot

Åter tillbaka till vardagen (nåja söndag) och vad passar då bättre än att ge alla slattar från fredagen till grannarna, men själv återstifta bekantskap med Roulot. Det känns som om vinet inte fick den ärliga chans det borde ha fått med tanke på den stora slatt som blev kvar.


Så efter två dygn i kylen ger jag mig på 2007 Meursault "Les Meix Chavaux", Domaine Roulot igen. Nu med endast det vinet för näsa och mun, utan att behöva konkurrera med annat än maten.

Det slående intrycket är den lätthet och elegans som doftbilden bjuder på. Här finns frukt i form av både citron, lime och äpplen. Såhär med någon dag i öppenhet har äpplena dragit sig mot boknad och följs av något kryddigt uttryck som mest minner om arrak.

Som inramning till detta finns både en lätt floralitet som svävar lite ovanpå, och även ett fett och lite sött anslag som mest påminner om kryddig honung.

I munnen är vinet rent, lent och elegant. Syran sitter där den ska och allt är mest frid och fröjd. Det har dock tillstött en beska sedan vinet öppnades som stör lite grand, men eftersmaken med dess mineraler och kryddor är ljuvlig.

Det intressanta är kanske hur svårt det är att vara schysst mot ett vin när det ställs mot andra. Som solitär är det här ljuvligt och precis så stringent och elegant som jag upplever att vinerna från Roulot är.

Bourgogne-fyrverkeri

Inbjudan till fredagens middag stämplades med devisen "Bonna-bourgogner och bättre buteljer". Själva idén var att visa upp lite av de bonnaviner eller producenter jag drack från början, när intresset för Bourgogne tog fart. Det skulle sedan kompletteras med bra flaskor från bra producenter, såna jag skulle vilja dricka oftare, om än kanske inte till vardags.

Resultatet blev en skön blandning viner med ett par flaskor som stack ut som både bättre och sämre, och sammantaget visade det hyfsat väl på bredden av Bourgogne.

En middag ska ju även innehålla mat och här var idén att servera bonnamat till bonnaflaskorna och lite mer elegans till de eleganta rätterna. Såklart var maten inspirerad av vinerna och av deras ursprung.....

.....återhämtad från fredagens batalj ska jag nu försöka återge smaker och intryck och förmedla dem....en liten utmaning då det var ett fyrverkeri och tiden vid spisen kombinerat med att jag mest ville njuta, gjorde att jag avstod från att ta några direkta anteckningar. Känslan av vinerna och maten sitter dock rätt bra i minnet så här kommer lite reflektioner.


Flight ett - Vita bonna-Bourgogner

2007 Saint Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Gerard Thomas
2010 Saint Romain, Alain Gras
2010 Rully 1er Cru "La Pucelle", Paul et Marie Jacqueson

Vinerna från Gerard Thomas tycker jag personligen lyckas stämpla in precis på rätt sida av eklinjalen. Det innebär dock att de har en ganska tydlig ekkaraktär, något man ska vara medveten om. I tidigare årgångar tyckte jag att ekbehandlingen överskuggade terroiren, men från runt 2007/2008 är det en lite mer varsam behandling. Det kan ha att göra med att döttrarna numer är de som bestämmer över vinmakandet. Ett trevligt vin med tydligt feta ektoner, men som balanseras upp av en tydlig touch av citrus. Enkelt och gott att ha till vardagsmiddagen.

Alain Gras bjuder på en helt annan historia. Mannen på kullen är en snäll liten farbror med begynnande flint och ett behagligt leende som i mitt tycke gör väldigt prisvärda viner. Här finns det inget som döljer och vinet ger således ett mer distinkt eller precist uttryck med en alldeles förtjusande flintstensmineralitet. Munkänslan är mer elegant och drickbar med alla beståndsdelar på rätt plats. Bättre vit Bourgogne för 15 Euro är svår att hitta.

Paul och Marie Jacqueson dök jag på för några år sedan och den första årgång jag provade var 2009. Det här är viner som kommer från det lite varmare Côte Chalonnaise och då får man kanske inte samma mineraliska struktur, men å andra sidan får man en tydligare floralitet. Precis så var känslan här. Det har en tydligare dragning åt tropiska frukter och lättare blommor, men även bra syra, lite kryddor och en touch mineraler.

För min del var det ingen diskussion om att Alain Gras vann den här matchen. Det är också hans viner jag med säkerhet kommer att fortsätta att köpa. Han gör en vingårdsbetecknad Meursault, "Les Tillets", som väl är värd att testa och även ett rött från Auxey-Duresses med rankor som är en bit över 100 år gamla som också är riktigt trevligt.

Till vinerna serverades en enkel bondsallad med örtstekta krutonger, sidfläsk och trattkantareller. Väldigt likt de sallader du kan få i en liten byrestaurang i Bourgogne. Och ja, det funkade bra med vinerna.


Flight två - Bättre vita buteljer

Här råkade vi ut för kvällens enda olycka avseende korkdjävulen. Ytterst trist att det skulle drabba en 2002 Meursault, Coche-Dury.

Bara att hitta en ersättare och efter lite plockande föll valet på Fontaine-Gagnard. Vinerna blev nu följande:

2007 Meursault "Les Meix Chavaux", Roulot
2005 Meursault, Comtes Lafon
2010 Batard-Montrachet, Fontaine-Gagnard

Det här var en rolig flight där producenterna inte behöver någon närmare presentation. Roulot bjöd på i mitt tycke en producenttypisk finess, stramhet och elegans med florala övertoner. Det är välbalanserat med en svag, men tydlig Meursaultitet. Väldigt fint sammansatt.

Comtes Lafon kändes initialt lite udda med en väldigt tydlig doft av torkade skaldjursskal, men med tiden och i synnerhet till maten, så växte det ut i kostymen och alla delar föll på plats. Åter ett elegant vin från en av mina favoritproducenter.

Det är dock lite svårt att strö superlativer kring dessa viner när man landar med näsan i det tredje glaset. Redan i doften förstår man att det här är ett annat djur och det späs på när det kommer in i munnen. Här finns allsköns frukter och kryddor och när man sammanfattar intrycken blir det perfekt balans med en tydlig komplexitet i både doft och smak. Här göms det beståndsdelar i skikt efter skikt, men ändå står dörren på vid gavel....och då kan det inte vara annat än Grand Cru. Lysande! Att Fontaine-Gagnard vann den här flighten råder det liksom inget tvivel om.

Maten därtill var en len soppa på jordärtskocka,serverad med pilgrimsmussla, baconströssel och finhackad gräslök. Här satt skaldjurstonerna från Comtes Lafon som en schmäck. Tänk vilket lyft ett vin kan få när det gifter sig med mat.


Flight tre - Röda bonna-Bourgogner

2006 Aloxe-Corton "Les Grandes Lollières", Maillard Père & Fils
2005 Beaune 1er Cru "Clos du Roy", Prieur-Brunet
2008 Gevrey-Chambertin "Vieilles Vignes", Humbert Frères

Här landade vi nog in i den mest trista flighten, men visst fanns det lite intressant att notera. Maillard inledde och bjöd på en skön smeksamhet med ett vin som just nu bjuder på sig själv i en len och lakrisal skrud, men där syra och små tanniner fortfarande ger bra ryggrad. Maillard tillhör i mitt tycke de bättre "bönderna" och "Les Grandes Lollières" är det vin jag brukar gilla bäst från firman, men sen finns även Beaune "Les Grèves" och Savigny-Les-Beaune som brukar leverera. I synnerhet det senare brukar definiera burgundisk klunkbarhet i sin ungdom.

Prieur-Brunet är en producent som jag inte köper av längre. De levererar helt enkelt inte tillräckligt bra för mina nuvarande smaklökar. Det visades även av dagens vin som var lite spretigt och kanske stjälkigt trots den fina årgången. Snabbt över till nästa.

Katjang! Här blev det lite för mycket av det goda. Ekat så det förslår och inte alls vad jag hade förväntat mig. Det är nog så att man ska köpa den här producenten bara varmare år, för ibland levereras det riktigt rejält. Nu lämnar vi det därhän.

Till vinerna serverades en klassisk Bouef med karamelliserad schalottenlök. Bonnigt värre, och med en skiva bröd till så var matchningen till vinerna hemma.


Flight fyra - Bättre röda buteljer

2009 Vosne-Romanée "Vieilles Vignes", Cecile Tremblay
2011 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Beaux Monts", Dujac
2010 Échézeaux, DRC

Det första vinet var ett av de jag verkligen ville bjuda på, mest för att de flesta inte provat viner från Cecile Tremblay. Lite kuriosa är att hon är "grand niece" till Henri Jayer och sitter på en räcka bra vingårdar. Hon började 2003 med 3 ha och kommer inom snar framtid att "fått hem" resten och sitter då på 6 ha. Vinet då? Väldigt enkelt att gilla med tydlig Vosnisk prägel (i synnerhet om man vet som finns i glaset). Det är snyggt gjort och väldigt välbalanserat. Kommentarerna kring vinet var att det var lite kort, men vad blir inte det ställt mot en DRC.

Kvällens mest underliga vin var nog Dujac som jag först upplevde väldigt anonymt och som därefter ändrade karaktär ett par vändor innan det liksom föll ur ramarna. När det upplevdes som bäst var det dock väldigt drickbart och slank ner utan minsta motstånd. Gott, men lämnade en del frågetecken.

Sen smällde det till rejält när näsan landade i DRCs Échézeaux. Vilket sjuhelsikes fyrverkeri av dofter. Hela julens kryddbukett och de där apelsinerna med kryddnejlikor. Det är svårt att hitta en bättre doftupplevelse. För mig är det utan tvekan kvällens doft med ett djup och ett spektrum som andas klass. Smaken är en skönhet den med, men det är doften jag bär med mig. Det här är klass!

Maten härtill var ankbröst som skulle matcha faten i DRC och rubbades med allsköns julkryddor. Till det serverades gräddkokta bönor och en kraftigt koncentrerad rödvinsreduktion. Förutom att bönorna var lite sönderkokta så funkade maten kalasbra till.

Här fick vi också inspel av en bonusflaska medhavd av Per, en 2002 Mazy-Chambertin, Armand Rousseau. Flaskan kändes mer mogen är sin årgång och bjöd på ett härligt balanserat och drickbart vin.

Till efterspel och reflektion serverades lite ostar och när jag sedan summerade karaffer och flaskor insåg jag att av de bättre vinerna så fanns det slattar kvar av Roulot, Tremblay och Dujac.....det säger nog en del om preferenserna runt bordet.