Signaturvin från Henri Boillot

Om man googlar på begreppet signaturvin så kommer träffar med hårdrocksgrupper upp först i listan. Det är Amon Amarth föllt av Motörhead...kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

För mig är ett signaturvin på något sätt ett vin som är väldigt tydligt förknippat med den producent som tillverkar det. Det kan vara det bästa vinet, det mesta vinet, eller något annat. När man landar i det fragmentariska vinlandskapet i Bourgogne är alltid monopolviner en kandidat att vara producentens signaturvin. Anledningen är såklart att det är väldigt få av de bättre vingårdarna som ägs av en och endast en ägare.

För Henri Boillot innebär det att det vin som produceras från vingården "Clos de la Mouchère" i Puligny-Montrachet kan räknas som en kandidat till signaturvin. Att vingården sedan är så pass stor som 4 hektar gör att det även går att få tag i vinet och då ökar kanske sannolikheten att bli signaturvin, eller?

"Clos de la Mouchère" är förresten en del i den större vingården "Les Perrières" som ligger mellan Les Referts och Clavaillon. Att notera är att "Les Perrières" inte gränsar till sin namne i Meursault. Åldern på rankorna här är förresten värt att notera. 1940 planterades det som idag ger upphov till det mycket uppskattade vin som idag ska dickas.....eller idag förresten, vinet följdes under tre dygn och blev bara bättre och bättre, så noteringarna kommer från dag tre då vinet upplevdes som allra bäst och tog slut kanske ska tilläggas.

Låt oss då dofta och smaka på 2011 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Henri Boillot.

Det nästan hårt precisa intrycket från dag ett har lugnat ner sig och det strama, syradrivna och metalliska uttrycket har fått sällskap av en betydligt mjukare matta av blommor, svag lemon curd och lite ljusa frukter. Ett intressant drag är att även en viss pepprighet kan skönjas, ja även kryddpeppar, och såklart ett rätt rökig mineralpuff obanpå allt.

Fortfarande dag tre så är munkänslan att det här är så ungt och så oförlöst, men ändå så mumsigt. Om man tänker samma utveckling som doften har gjort på tre dagar och översätter den lite till smaken så kommer det här att bli riktigt, riktigt snyggt om några år. Låt bara syradrivet lägga sig i några år och vi pratar ren njutning. Det brukar ju bli så med det här vinet.