Sommar, vin och lite funderingar

Den här veckan är det fest i Stockholm. Det som i nuhistorisk tid var en udda företeelse är efter många ur-garderoben-hopp numer rätt normalt och firas ordentligt under Pride-veckan. Härligt när vi människor ökar vår acceptans. Jag hejar på med min vimpel, även om jag inte har planer på att hoppa ur just den garderoben.

Jag tänkte dock erkänna något helt annat och i smyg krypa ur ett annat skinn eller garderob.....jag dricker helt andra saker än Bourgogne. Jag repeterar, jag dricker annat än Bourgogne.

Så.......nu känns det bättre.

Av allt blandat som slunkit ner under sommaren måste jag villigt erkänna att vissa saker funkar och andra inte. På den vita sidan är Riesling den druva som dricks helst och gärna i form av herrar som Dönnhoff eller Keller. Skitgott helt enkelt. I övrigt är jag faktiskt generellt lite mer svårflirtad, men visst finns det annat som får igång mig, men inte så himla mycket. Jo, Chablis såklart, men det är ju också Bourgogne ;-)

På den röda sidan finns det betydligt mer som får mig att frivilligt stå på ett ben och sjunga nationalsången. Barolo, Bordeaux och snyggt gjorda Rhône-viner från både norr och söder funkar, sen börjar det smalna av, även om det såklart finns en hel del gott där ute.

Sa jag Champagne förresten. Vem gillar inte Champagne? Jag hade en idé om att lagra en del Comtes-de-Champagne, men hur bra gick det. De flaskorna försvann lika fort som en avlöning i december.

Och sen sitter man där med en hemmafixad pizza och ska öppna en flaska vin. Blandad skinka, mini-salsiccia, mozzarella och visst ska det öppnas italienskt. Sen står jag där vid vinlagringsskåpet och fnular, vrider på ett par flaskor, funderar lite extra, och vips......utan att jag riktigt har fattat det.....så har jag dragit korken ur en röd Bourgogne. Jag är lite störd, smal och lätt enkelspårig, men när jag sippar lite på dropparna efter det att pizzan fick sällskap av vatten kan jag bara le......det är ju bara så himla gott med viner från Bourgogne.

Jag ska ta mig i kragen och försöka pytsa ut lite bloggposter av några av sommarens Bourgogner nu när det börjar lugna ner sig på hemmaplan. Till dess, ha en fortsatt fin sommar.

Ps. Säg inget om de andra vinerna till någon. Ds.

Återtitt hos Heresztyn

Dags för en liten återtitt igen. Den här gången är det bekantingen Domaine Heresztyn som står för dropparna. Under ett par dagar följer jag hur en 2010 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes, Domaine Heresztyn utvecklas från att vara lite surknutet och tillknäppt till att, i alla fall till viss grad, uppvisa en trevligt violmättad och lakrisal doft- och dryckesupplevelse.

Om man lite grand bortser från doften och går mer rakt på strukturen i vinet så har vi här att göra med en frisk syra och en tanninmatta med viss strävhet i sin finkornighet.

Frukten bjuder inledningsvis på en rätt syrlig bärprofil, men med luft, luft och ännu mer luft vrids kompassen om och frukten blir djupare, dovare och mer mättad, med viss sötma som extra inslag. Det är lite så att man känner hur dragen av svag silkighet, viol och lakrits står och hejar på med varsin vimpel.

Visst är vi något på spåren, men vi är långt ifrån "där" och resterande flaskor får vila några år med stark förhoppning om att det här kommer att bli riktigt gott runt hörnet.

Signaturvin från Henri Boillot

Om man googlar på begreppet signaturvin så kommer träffar med hårdrocksgrupper upp först i listan. Det är Amon Amarth föllt av Motörhead...kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

För mig är ett signaturvin på något sätt ett vin som är väldigt tydligt förknippat med den producent som tillverkar det. Det kan vara det bästa vinet, det mesta vinet, eller något annat. När man landar i det fragmentariska vinlandskapet i Bourgogne är alltid monopolviner en kandidat att vara producentens signaturvin. Anledningen är såklart att det är väldigt få av de bättre vingårdarna som ägs av en och endast en ägare.

För Henri Boillot innebär det att det vin som produceras från vingården "Clos de la Mouchère" i Puligny-Montrachet kan räknas som en kandidat till signaturvin. Att vingården sedan är så pass stor som 4 hektar gör att det även går att få tag i vinet och då ökar kanske sannolikheten att bli signaturvin, eller?

"Clos de la Mouchère" är förresten en del i den större vingården "Les Perrières" som ligger mellan Les Referts och Clavaillon. Att notera är att "Les Perrières" inte gränsar till sin namne i Meursault. Åldern på rankorna här är förresten värt att notera. 1940 planterades det som idag ger upphov till det mycket uppskattade vin som idag ska dickas.....eller idag förresten, vinet följdes under tre dygn och blev bara bättre och bättre, så noteringarna kommer från dag tre då vinet upplevdes som allra bäst och tog slut kanske ska tilläggas.

Låt oss då dofta och smaka på 2011 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Henri Boillot.

Det nästan hårt precisa intrycket från dag ett har lugnat ner sig och det strama, syradrivna och metalliska uttrycket har fått sällskap av en betydligt mjukare matta av blommor, svag lemon curd och lite ljusa frukter. Ett intressant drag är att även en viss pepprighet kan skönjas, ja även kryddpeppar, och såklart ett rätt rökig mineralpuff obanpå allt.

Fortfarande dag tre så är munkänslan att det här är så ungt och så oförlöst, men ändå så mumsigt. Om man tänker samma utveckling som doften har gjort på tre dagar och översätter den lite till smaken så kommer det här att bli riktigt, riktigt snyggt om några år. Låt bara syradrivet lägga sig i några år och vi pratar ren njutning. Det brukar ju bli så med det här vinet.

Semesterns första flaskor

En sväng till ostdisken, en sväng till charken och en snabb lov till brödet. Ungefär så, och fredagens plockmiddag var förberedd. Visst fick några saker känna av spis eller ugn, men det får väl nästan sägas vara på marginalen. Semester alltså, eller slutjobbat för fem veckor framåt. Mums!

För att få en bra start på vinsommaren hade jag bjudit in C och J med barn och vi fick precis den start en semester ska ha.

J är en Champagneälskare av format så till naturchipsen fick vi oss till livs en 2004 Comtes de Champagne, Taittinger. Ungt, lite oförlöst, men ack så gott. Det här vill man bara ha mer av över åren.

Det egentliga målet med kvällen, rent vinmässigt, var annars att provsmaka lite bättre vit Bourgogne. Här var målet ren njutning och inga som helst anteckningar togs under kvällen.

Först ut var 2011 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Henri Boillot. Det kommer en egen post med detta vin då det ställdes tillbaka i kylen när vi upptäckte att nästa vin slog åttor runt det och vann en fallseger.

Det vinet var en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin. Här pratar vi ett vin med vackert gyllengul skrud, där mognaden i form av bokna äpplen svagt har börjat visa sig, men där huvudintrycket var ett väldigt elegant och balanserat vin. Tokbra drickläge och definitivt ett av årets bästa viner hittills.

När vi nu hade ställt undan det första vinet tog vi istället och hällde upp en 2009 Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Maison Louis Jadot. Ungt, men smörigt, bytypiskt och väldigt tillgängligt. Det är skitgott det här också. Rätt nöjd med att det finns en drös flaskor i källaren, av både 2009 och 2010. Här kommer det att kunna njutas många år framöver,

På en försynt fråga om det kunde vara dags för lite rött var det inte ens idé att vänta på svaret, utan bara att korka upp en flaska som kanske skulle kunna visa upp sig från en trevlig sida. Flaskan var en 2005 Vosne-Romanée, Domaine Robert Arnoux.

Ett vin med ett sniffregister man vill ha varje dag. Fina kryddor, bra frukt, lite lakrits och början till mognad. I munnen upplevs det initialt som om stoppningen är lite tunn eller slank, men med tid bygger det ihop sig och blir riktigt trevligt. Behållningen är annars en underbart lång eftersmak med lakrits och mineral som dansar runt i munnen väldigt länge.

En bra start på semstern, helt klart

En bortglömd slatt

Jag hade lite glömt bort en slatt vitt i en flaska i kylen och hällde upp den till dagens matprogram från Bourgogne. Vinet hade stått där i fyra dagar så jag var inte säker på hur det skulle bete sig, men med en bra ungdom borde hålla det i form.

Vinet är förresten en 2010 Saint-Romain Blanc, Alain Gras. Ett vin jag provade senast för ett knappt år sedan.

Doften skvallrar om att vinet är vid god vigör, med en viss fet och honungssöt komponent och en blommig och citrusdriven motpol. Här finns även lite kryddor och ett svagt lakrisalt drag. Inget som stör trots de fyra dagarna.

Mineralerna påminner om hav och det är drag av skaldjur vi pratar om.

Smakmässigt är det i ett gränsland mellan läskande och elegant, var man då befinner sig? Det har en klunkbarhet som gör att nivån i glaset snabbt sjunker, samtidigt som det känns som om vinet har byggt ihop sig fint och levererar bra balans som börjar viska elegans...fast först måste faten integreras lite till enligt min smak. Betydligt bättre nu dag fyra än när flaskan öppnades. Att det sedan ligger kvar ett stråk av mineral, beska och svag lakrits under lång tid gör att jag skålar fint till tv-programmets avslutningsmiddag.

Känns som att det här kan bli riktigt fint om nåt år.

Dags att titta på TV....

Ibland måste man faktiskt bänka sig framför burken och på torsdag 18:15 är det dags.

Då återvänder den självlärda stjärnkocken Raymond Blanc till Bourgogne för att laga lite god mat. Vem kan missa något sådant?

SVT1 är kanalen som gäller.