Ett långsamt förfall

Jag öppnade för några dagar sedan en flaska 2005 Santenay "Le Foulot", Domaine Prieur-Brunet. Tidigare flaskor har levt på ungfrukten, men den senaste för 1,5 år sedan uppvisade tendenser till att tappa , och då var det frukten som gjorde att vinet inte riktigt kändes som om det höll ihop.

Den här gången följde jag en flaska över fyra dagar, där flaskan tillbringade all öppnad tid i kylskåpet, ja förutom när jag fyllde på något glas. Det som hände var följande:

Redan från början, dag ett, kändes det som om vinet kantrat ännu mer än senast. Syran är nog intakt och tanninerna har kvar ett visst grepp...de kan i alla fall prestera en viss snörpig upplevelse. Men frukten, var är frukten.....det ekar ganska ihåligt när jag ropar och frukten har tappat minst ett par snäpp till sedan senast. Taskig stoppning är betyget dag ett.

På något sätt håller vinet ändå ihop bättre än vad jag räknat med över de fyra dagar jag följer det, även om det sakta kantrar mer och mer och delarna mer och mer känns som just det, delar. Balans är alltså inte direkt honnörsordet när de sista klunkarna slinker ner dag fyra. Det som är mest tydligt är nog att tanninbettet har rundats av och att frukten tunnats ut än mer. Uttunningen gör att det inte är någon vidare värst upplevelse längre.

Allt är alltså inte guld som glimmar...eller guld har det väl aldrig varit, men frukten kändes trevlig i unga år och jag hade aldrig förutsett detta snabba förfall. Återigen en lärdom och en påminnelse om att det kanske är läge att prova andra lite mer oprövade kort och säkra att de inte faller över kanten.