Bourgogne för dummies

....äntligen :-)

En vinös metamorfos

Jag öppnar en flaska 2007 Bourgogne Aligoté, Michel Bouzereau et Fils och förundras över att doften känns väldigt udda. Defektvarning är det första jag tänker på. In i munnen och det spretar lite åt alla håll. Det uppvisar samtidigt en tydlig sötma och en nästan spritsig syrlighet och känns rätt odrickbart. Nåt känns knas och jag lämnar glaset och flaskan.

Efter kanske en halvtimme gör jag en kontroll för att se om något har bättrat sig och vinet har mirakulöst byggt ihop sig till en härlig helhet igen. Ibland förundras man över vad lite tid och luft kan åstadkomma.

Bara att sniffa och dricka då.

Här är det inget snack om att vi har att göra med bokna äpplen och ännu mer bokna äpplen, sen lite citrus,  skaldjursmineralitet och en del honung och arrak. En trevlig sniff.

Rejält hög syra, mogen frukt med samma bokna äpplen som i doften. En stor dos citrus, en skvätt lakrits och en skön mineralitet. Citrusen och mineralerna stannar kvar hur länge som helst i munnen.

Tänk vad glad man kan bli över en liten vinös metamorfos när det går åt det här hållet. För min del dricks det här helt perfekt nu, innan boknaden tar för stora steg. Tumme upp till slut alltså, men kanske också en liten påminnelse att aligoté normalt inte ska lagras för länge....om det inte är från vissa lysande producenter.

Ny 2005a med bättre resultat

Efter tröttheten i vinet från Prieur-Brunet senast grävde jag bland 2005orna och plockade fram en annan rackare. Under två dagar följde jag en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos Saint-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.

I näsan bjuds en djup och koncentrerad doft av främst hallon och körsbär som toppas av körsbärskärnor och marsipan. Kryddpåsen består av diverse örter med klart mintiga drag som dras ut i ett doftspår mot lite lösningsmedel. Till kryddorna adderas även fina fat som visar på god choklad och kaffe.

Smaken och strukturen är relativt ung med bra drag i frukten, väl bibehållen syra och ett drag av tanniner som ger ett svagt, men trevligt motstånd. Avslutet och eftersmaken är tydligt lakrisal och det finns tecken på att tanninpulvret håller på att övergå i en sammetsmatta med en skön mineralsvans. Här kan också kännas att det finns lite ålder i vinet, men bara en aning.

Känslan är att ett par, tre år till i ryggläge kommer att förvandla vinet till en ljuvlig smekning, men gott är det redan nu....helt klart. Definitivt en bättre 2005a denna gång.

Ett långsamt förfall

Jag öppnade för några dagar sedan en flaska 2005 Santenay "Le Foulot", Domaine Prieur-Brunet. Tidigare flaskor har levt på ungfrukten, men den senaste för 1,5 år sedan uppvisade tendenser till att tappa , och då var det frukten som gjorde att vinet inte riktigt kändes som om det höll ihop.

Den här gången följde jag en flaska över fyra dagar, där flaskan tillbringade all öppnad tid i kylskåpet, ja förutom när jag fyllde på något glas. Det som hände var följande:

Redan från början, dag ett, kändes det som om vinet kantrat ännu mer än senast. Syran är nog intakt och tanninerna har kvar ett visst grepp...de kan i alla fall prestera en viss snörpig upplevelse. Men frukten, var är frukten.....det ekar ganska ihåligt när jag ropar och frukten har tappat minst ett par snäpp till sedan senast. Taskig stoppning är betyget dag ett.

På något sätt håller vinet ändå ihop bättre än vad jag räknat med över de fyra dagar jag följer det, även om det sakta kantrar mer och mer och delarna mer och mer känns som just det, delar. Balans är alltså inte direkt honnörsordet när de sista klunkarna slinker ner dag fyra. Det som är mest tydligt är nog att tanninbettet har rundats av och att frukten tunnats ut än mer. Uttunningen gör att det inte är någon vidare värst upplevelse längre.

Allt är alltså inte guld som glimmar...eller guld har det väl aldrig varit, men frukten kändes trevlig i unga år och jag hade aldrig förutsett detta snabba förfall. Återigen en lärdom och en påminnelse om att det kanske är läge att prova andra lite mer oprövade kort och säkra att de inte faller över kanten.

Tummen upp för Remoriquet

Att jag gillar viner från Bourgogne torde vara självklart för den som kollar in bloggen, men även om jag gillar Bourgogne generellt sett har jag såklart favoriter och även sånt som hamnar längre ned på listan. Ett område som jag på nåt sätt inte riktigt är riktig kompis med är byn Nuits-St-Georges. Visst finns här guldägg som Les Saint-Georges, men också sånt som inte riktigt faller mig på läppen.

Idag pratar vi bynivå, alltså lite uppförsbacke vad gäller mina smaklökar, men sen pratar vi det gyllene året 2005 och den duktiga producenten Remoriquet. Kanske ändå att lite mognad från ett bra år kan ge tummen upp? Låt oss smaka på en 2005 Nuits-St-Georges, Domaine Henri et Gilles Remoriquet.

Som väntat en ruskigt tät och koncentrerad frukt med körsbär i spannet mogna bär till körsbärskärnor. Här finns ocskå en rejäl dos plommon och målarlåda som sedan ger plats för kryddor, svamp, tryffel, lite balsamico och en touch buljong.

En riktigt härlig doft där man kan hitta doftspår efter doftspår...om man nu väntar och letar.

I munnen finns tydliga körsbär, lakrits, kryddor, apelsin med kompletterande beska och en svag, svag ton av buljong. Mer intresant är kanske en bra syra, tanniner som fortfarande ger ett bra motstånd, tung frukt, och tydliga drag av lakrisalt och mineralt. Vinet slutar i ett uttorkande avslut som hänger kvar länge. Det har även en viss alkoholvärme, dock utan att störa.

Riktigt gott för att vara ett byvin från just denna by. Än en gång ger årgången bevis för att det gjordes ruskans bra vin det året. Tummen upp faktiskt.

Sprittig citrus från karg vingård

Om man försöker sig på att ha lite koll på vingårdar i Bourgogne så går det inte lång tid innan man snubblar över namn som är helt lika eller snarlika till namnet, men där placeringen såklart är i olika byar. Ett namn man snabbt springer på är exempelvis Charmes i olika former, men idag gäller istället Champ Gain. Champ Gain är en vingård i Puligny-Montrachet som har sin nästan namne i grannbyn Chassagne-Montrachet, nämligen Les Champs Gain.

Vingården i Puligny-Montrachet är en 1er Cru som ligger högst uppe vid trädgränsen och marken var tidigare en del av skogen. Namnet betyder väl ungefär återvunnet fält, så här finns en logik avseende namnet. Vingården i Chassagne-Montrachet däremot ligger mitt i sluttningen och har inget alls med återvunnen mark att göra....snarare skriver Jasper Morris att här kunde tidogare hö skördas två gånger per år...vad ska man tro?

Jaja, det går att rota länge i namnen, men roligare är det att dricka viner från dem och idag gäller lite vitt från Puligny-Montrachet, nämligen en flaska 2008 Puligny-Montrachet 1er Cru "Champ Gain, Olivier Leflaive.

Nosen är initialt toppad med flyktigt florala toner, men huvudnumret är citrus och en näst intill metalliskt ren mineralitet som kombineras med en rejält flintig och rökig dito. Med värme kommer en svag smörfetma och balanserar upp. Visst finns här äpple och melon, men citrus och mineral intar definitivt pole position.

När näsan fått sitt tar vi oss i munnen vidare till en bra syra, som liksom växer tillsammans med en häftig och sprittig citrus. För balansens skull bjuds vi på viss fetma med lätt lakrisala inslag. Avslutet innehåller en uttorkande stenig, rökig och metallisk mineralitet....och liksom i nosen finns citrus hela tiden närvarande, från nos till svans, med svag, svag beska som extra inslag.

Rackarns friskt och citrusdrivet. Behöver dock lugna sig lite och låta delarna smälta samman lite bättre....då kommer jag nog att kunna lägga till ordet elegans till beskrivningen.