Återtitt hos Jean-Marc Morey

Helt plötsligt fanns det visst tid att sörpla i sig lite vin och det har blivit en del blandad kompott. Ett vin jag aldrig druckit förr fick tummen upp, trots att det på typiskt vitt Rhône-manér hade glömt bort syran någonstans. Vinet var 2007 Deusyls de La Pèira, La Pèira och jag dricker gärna likartade viner igen, men inte för ofta.

För att balansera upp otroheten mot lilla Bourgogne fick det bli en återtitt på ett vin jag följt under rätt många år nu. Det var ruskans gott i ungdomen och har sedan varit lite inne i en knuten fas, så nu undrar vän av ordning hur det står till med 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-St-Jean", Domaine Jean Marc Morey.

Här pratar vi ett vin som har mognat på sig en del sedan sist. Frukten är tät av körsbär och plommon, med ett understöd av målarlådans finare dofter och drag av mintighet, nästan som tandkräm. Här finns också animaliska drag av kött och blod. Ett vin som doftmässigt lagt på sig några mognadskilon sedan sist, helt klart.

Munkänslan är yngre och mer driven åt körsbär och välbehållen syra. Visst har körsbären fått lite spritighet och en del sötbittra toner, men mestadels känns det ungt och friskt. Tanninerna har mjuknat ett snäpp, men fortfarande finns där små sandkornsstora korn som ger ett fint motstånd.

Totalt sett ett väldigt trevligt vin som vid det sista glaset börjar bjuda på en känsla av silkighet och lakritssötma. Här är det tydligt att det finns potential till ett par ytterligare snäpp.

Bersåvin från Ponnelle

För något år sedan köpte jag på mig ett knippe viner från Albert Ponelle, ja för att testa igenom producenten lite. Det är bara att erkänna att intrycken hittills generellt har legat åt det negativa hållet, men skam den som ger sig........bara att korka upp den sísta flaskan i batchen och se vad slutbetyget blir.

Vinet den här gången är en 2008 Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes, Albert Ponnelle. Då vinet kommer från lite enklare delar i Bourgogne, nämligen Mâconnais, kanske kraven inte ska vara så höga. Ett lättdrucket och floralt vin utan större komplexitet är vad jag förväntar mig. Dags att rycka korken och kolla.

Här möts jag av en frisk bersådoft med tydligt florala drag, några stänk citrus och moget gult äpple. Det finns också honung, melon och ett svagt stråk av vanilj och lakrits, Slutligen finns där en touch av rök och även lite, lite skaldjursmineral. Dag två börjar det även visa upp små drag av mognad i form av bokna äpplen.

Munkänslan är inledningsvis frisk och syrlig med ett klart citrusdriv. Från mittpartiet och genom hela avslutet adderas en beska som balanserar på gränsen till att vara för mycket. Fetman i form av smör och honung håller ihop mot syran och det känns strukturellt helt OK, men det är något med balansen som inte riktigt lirar. Det märks såklart när temperaturen stiger och vinet inte orkar med riktigt.

Medan det är kylt är det dock trevligt och avslutet med sina skaldjursmineraler, lite sten och den svaga beskan är helt OK. Se bara till att vinet inte värms upp för då slinter det.

Summa summarum när det gäller Ponnelle som producent så har inköpskanalen strypts. Jag lägger mina pengar på annat håll, så enkelt är totalbetyget.

En snabb flaska mitt i allt stök

Renovering, slänga saker, måla lister, packa kartonger. Livet är just nu fyllt av praktikaliteter och vindrickandet ligger lite på vänt liksom. Mitt i alla bestyr passar jag ändå på att knäcka en gammal reaflaska som inhandlades för ett par år sedan. Flaskan ifråga är en 2008 Bourgogne Rouge, Domaine Francois Lamarche.

En frisk bärdoft bestående av lingon, tranbär och sura körsbär ger en skön fruktighet till doften. Nästa komponent är eken som både bjuder på ekrost i form av kaffe och choklad, men även en svag touch av  vanilj. För att addera lite till har en viss mognad börja komma fram, det i form av en underton av multnande höstlöv och faktiskt höstskog i allmänhet.

I munnen möts man sedan av en sval röd frukt som börjar diffust, men som snart formas till lingon och lätt sura körsbär. Här finns också en svag kryddighet, lite lakrits och en del mineralstråk. Syran sitter som en keps och tanninerna är lite lätt busiga och ger viss strävhet.

Ruskans enkelt att gulpa i sig och för reapriset 120 SEK från Theis Vine var det ett bra köp.

Njutningsdruckna flaskor

Jag har tjuvstartat 2013 med att dricka en del helt utan att ta anteckningar, bara att njuta liksom. Vissa flaskor kan jag bara inte släppa helt för vinden, utan måste bara rekommendera dem.

Först ut var två röda flaskor från ett par favoritproducenter. Båda vinerna är rätt ungfruktiga och även lite ekiga eller gröna och behöver tid på rygg, men vilka fröjder de kan ge om några år. Det första var 2009 Côte de Nuits Villages, Domaine Bachelet och det andra 2010 Morey-Saint-Denis, Domaine Dujac.
 

Vinet från Bachelet kämpade emot starkt i början, men efter lång luftning och lite kärlek öppnade det upp och bjöd på härlig drickglädje. Lite snabbare i starten var vinet från Dujac, men det visade på samma härliga utveckling med rejäl luftning. Kalasviner att ha hemma i källaren, minst sagt. Helt klart två producenter som kan sin sak och som ligger rätt i min mun.

På den vita sidan togs också ett rejält barnarov. Det var 2010 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau du Martray. Här fanns till en början en lite störande grapebeska som inte försvann förrän dag två, men när beskan släppte var det ett förbaskat gott vin, minst sagt. Ännu ett vin att vänta på för kommande höjdpunkter. Köprekommendation känns lite värre att utfärda än för de röda vinerna då det stämplar in strax under tusenlappen, men visst sjutton vill man ha sånt här i källaren.

En god start på vinåret, helt klart.

Söndagsmums från Bernard Moreau

Några dagar på vift och nu åter på plats i hemmet. Lite på halvchans plockar jag upp en flaska att följa ett par dagar, lite för att liksom kolla drickbarheten på den lille rackaren. Den här gången blev det en 2008 Chassagne-Montrachet Vieilles Vignes, Domaine Bernard Moreau et Fils.

Doften bjuder på hallon och körsbär, toppat med vissa lätta drag av apelsin. Till det en lätt pepprig kryddighet med både vitpeppar och kryddpeppar. här finns också kafferost och choklad, samt små, små tendenser till sous bois och målarlåda om man sniffar noga. Men det är ändå den pigga och unga frukten som i huvudsak definierar doften.

I munnen är det mer syrliga bär som dominerar. Direkt vid den första anslaget känns det som att det kommer från lingon och tranbär, för att sedan efterhand mer övergå till sura körsbär. En pigg fruktighet på min ära. Faten bjussar på lite trevlig kryddighet, delvis som i doften och på köpet har nu även viss lakrits tillkommit. Här finns även örter och en rätt stenig mineralitet.

Tanninerna bjuder på lite motstånd och tillsammans med den pigga frukten och en hög syra är det väldigt trevligt att dricka här och nu. Mums. Alldeles lysande för att ha kostat 19 Euro.

Återigen drickglädje från Camille Giroud

Året börjar sjunga på sista versen och det är inte många klunkar från Bourgogne kvar att stjälpa i sig innan klockorna klingar för 2013.

Sä varför inte tänka lite både bakåt och framåt utifrån en upphittad anteckning som aldrig blev bloggad. Anledningen till att blogga den är mest ett sätt att tipsa om att när årgång 2010 från Camille Giroud släpps så kan det vara idé att plocka hem några flaskor. Det jag drack på plats hos producenten i våras och de flaskor som därefter har öppnats visar på samma sak....drickglädje så det står härliga till. Inte världens med komplexa skapelser, men ack så goda.

För ett tag sedan öppnades en flaska 2010 Gevrey-Chambertin, Maison Camille Giroud. Ett vin som på plats kostade 29,80 Euro.

Vinet fick luft i karaff under några timmar och väl upphällt i glaset hade det blommat ut i en fin doftbukett med härliga hallon, drag av viol och en fin örtighet. Faten bidrar med kaffe, choklad och allsköns Pinot-kryddighet. Mumsigt!

Smaken är ung och fruktig med härlig syra till trädgårdshallonen. Små och lena tanniner stöttar upp och ger bra struktur. Kryddigheten återkommer i smaken liksom violen, nu med kompisen lakrits hand i hand. Efter ett tag i värme blir smakbilden lite, lite sötare och upplevelsen lite mer silkig. När sedan den lätta mineraliteten tar och torkar ut lite svagt är det svårt att inte le.

Jodå, det är gott, skitgott!

Skolboksvin från Ponsot

Strax nedanför trädlinjen och ovanför Clos de la Roche ligger en monopolvingård som tillhör Domaine Ponsot. Det är en rätt speciell vingård på runt en hektar, då det nämligen är den enda vingård som producerar druvor till en vit Premier Cru baerad på Aligoté. Namnet på vingården är "Clos des Monts Luisants".

1911 planterade William Ponsot Aligoté i Clos des Monts Luisants, d.v.s. han gjorde tvärt emot vad alla andra gjorde på den tiden, nämligen att ersätta Aligoté med Chardonnay. Runt 1930 adderade sedan Hippolyte Ponsot lite "Pinot Gouges" till vingården. Pinot Gouges är en muterad Pinot Noir som ger vitt vin. Sticklingarna hämtades från Henri Gouges vingård Les Perrières.

På 50-talet kom nästa experiment och det var Jean-Marie Ponsot som planterade in en hel del Chardonnay. När vingården var som mest uppblandad bestod den väl av 60% Aligoté, 20% Pinot Gouges och 20% Chardonnay. Dagens vinmakare och nestor på gården, Laurent Ponsot, återställde ordningen så att från 2005 så är Clos des Monts Luisants till 100% Aligoté igen.

Det roliga med viner från vingården är att de går emot normen vad gäller Aligoté. Viner på druvan är oftast enkla och ska normalt sett drickas unga, på den unga friska frukten. Med viner från Clos des Monts Luisants är det tvärtom. Här sker en rejäl utveckling åt det goda hållet efter en tid på flaska och vinet kan sparas i decennier om det är en bra årgång.

Som en del i en provning/middag med viner från klassiska franska områden hade jag med mig en flaska från vingården, mest som ett kul skolboksexempel, då ingen av övriga deltagare hade druckit vinet tidigare. På provningen serverades en 2004 Morey Saint Denis 1er Cru "Clos des Monts Luisants Vieilles Vignes", Domaine Ponsot.

Doftintrycket är i huvudsak en blandning av citrus, bokna äpplen och steniga mineraler. Ovanpå flyter lite honung, blommighet och en touch lakrits.

I munnen är det ganska drivet av citrus med en frisk syra därtill. Det finns en tydlig känsla av mognad med begynnande oxidativa toner, men också gul frukt, sötlakrits och en härlig mineralitet. Med luft och värme utvecklas vinet och det kommer fram delikata söta drag och fler tropiska frukter. Måhända ett skolboksexempel, men också mitt vin för kvällen under den provningen.