Vinkällare till salu - eller varför bloggas det så lite

Aktiviteten på bloggen har sjunkit en del de senaste månaderna och anledningen är helt enkelt att hus ska säljas och att bohag ska flyttas.

Vill du köpa en vinkällare som passar alldeles förträffligt till dina Bourgogner så har du nu chansen. Kolla här! Du får förstås ett hus på köpet ;)

Bloggen återkommer med mer fart och tempo framåt våren när allt har landat.

Sammet på väg - Morey-Saint-Denis från Heresztyn

Jag har under ett par år klunkat i mig en hel del olika viner från Domaine Heresztyn, bl.a. vid ett ytterst trevligt besök i våras. När jag funderar lite över deras viner så är de väl egentligen lite väl koncentrerade avseende frukt för min smak, men trots det har de hittat en plats i min gom och hjärta. De lyckas balansera upp tätheten och bjuda på elegans av olika slag, beroende på typ av vin såklart.

När jag kollade igenom listan över viner i källaren såg jag att det fanns ett par viner jag inte provat på hemmaplan så det blev till att korka upp en 2010 Morey-Saint-Denis 1er Cru ”Les Millandes”, Domaine Heresztyn.

Ja nån av dem är "Les Millandes". Flaskan hemma åkte iväg.....

Precis som förväntat kommer doften som en dusch med en rejält tät fruktkoncentration bestående av hallon, körsbär och viol. Hand i hand med violen kommer kompisen lakrits och fyller ut bilden. Bakom den den täta frukten skymtar sedan eken i form av choklad, kaffe och kryddor. En god sniff, men inget direkt speciellt.

I munnen återkommer dofterna....med tillägget att eken är ännu tydligare, utan att det får ett störande genomslag. Till den täta fruken finns en bra syra och små tanniner som redan börjat skapa en sammetsmatta....och endast har en svagt uttorkande strävhet. Känns som ett vin som kan utvecklas till att bli ett riktigt härligt sammetsvin om några år.

Som vanligt är det sista glaset, dag två, det absolut bästa.....och det är där man riktigt känner att här kan det hända riktiga godsaker med tid.

Lite som Becker, men än mer läcker

Det är många som med glädje dricker Friedrich Beckers Spätburgunder och känner hur den liksom bara glider ner. Visst finns där lite lätt ek, kärvhet och motstånd i unga år, men mest är det klunkbarhet jag tänker på. En lite liknande upplevelse får jag av ett annat lite enklare vin, nämligen ett vin från Côte Chalonnaise som hängt med i ett par dagar här hemma. Jag har druckit ett knippe viner från producenten och de är alla klart prisvärda och viner man bara vill ha i källaren. Vinet i fråga är 2009 Rully 1er Cru "Les Cloux", Domaine Jacqueson.

Här pratar vi typisk Pinot-frukt med hallon och lite körsbär. Sen adderar vi snygg kryddighet av fint hanterade fat och en struktur där frukt, syra och sandpapperstanniner ger en slank och kvinnlig ryggrad. Det här ligger snäppet över Beckers skapelse. Det är liksom ett pinnhål upp på skalan inom alla områden.....och som extra plus så finns det inget beskt motstånd alls. Att ett sånt här vin överlever med en slatt till dag två beror bara på att jag inte orkade anteckna eller blogga igår.

Springer du på viner från Domaine Jacqueson så testa. Jag har i alla fall inte blivit besviken än. Enda besvikelsen är att flaskan ekar tom.

Återtitt hos Jean-Marc Morey

Helt plötsligt fanns det visst tid att sörpla i sig lite vin och det har blivit en del blandad kompott. Ett vin jag aldrig druckit förr fick tummen upp, trots att det på typiskt vitt Rhône-manér hade glömt bort syran någonstans. Vinet var 2007 Deusyls de La Pèira, La Pèira och jag dricker gärna likartade viner igen, men inte för ofta.

För att balansera upp otroheten mot lilla Bourgogne fick det bli en återtitt på ett vin jag följt under rätt många år nu. Det var ruskans gott i ungdomen och har sedan varit lite inne i en knuten fas, så nu undrar vän av ordning hur det står till med 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-St-Jean", Domaine Jean Marc Morey.

Här pratar vi ett vin som har mognat på sig en del sedan sist. Frukten är tät av körsbär och plommon, med ett understöd av målarlådans finare dofter och drag av mintighet, nästan som tandkräm. Här finns också animaliska drag av kött och blod. Ett vin som doftmässigt lagt på sig några mognadskilon sedan sist, helt klart.

Munkänslan är yngre och mer driven åt körsbär och välbehållen syra. Visst har körsbären fått lite spritighet och en del sötbittra toner, men mestadels känns det ungt och friskt. Tanninerna har mjuknat ett snäpp, men fortfarande finns där små sandkornsstora korn som ger ett fint motstånd.

Totalt sett ett väldigt trevligt vin som vid det sista glaset börjar bjuda på en känsla av silkighet och lakritssötma. Här är det tydligt att det finns potential till ett par ytterligare snäpp.

Bersåvin från Ponnelle

För något år sedan köpte jag på mig ett knippe viner från Albert Ponelle, ja för att testa igenom producenten lite. Det är bara att erkänna att intrycken hittills generellt har legat åt det negativa hållet, men skam den som ger sig........bara att korka upp den sísta flaskan i batchen och se vad slutbetyget blir.

Vinet den här gången är en 2008 Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes, Albert Ponnelle. Då vinet kommer från lite enklare delar i Bourgogne, nämligen Mâconnais, kanske kraven inte ska vara så höga. Ett lättdrucket och floralt vin utan större komplexitet är vad jag förväntar mig. Dags att rycka korken och kolla.

Här möts jag av en frisk bersådoft med tydligt florala drag, några stänk citrus och moget gult äpple. Det finns också honung, melon och ett svagt stråk av vanilj och lakrits, Slutligen finns där en touch av rök och även lite, lite skaldjursmineral. Dag två börjar det även visa upp små drag av mognad i form av bokna äpplen.

Munkänslan är inledningsvis frisk och syrlig med ett klart citrusdriv. Från mittpartiet och genom hela avslutet adderas en beska som balanserar på gränsen till att vara för mycket. Fetman i form av smör och honung håller ihop mot syran och det känns strukturellt helt OK, men det är något med balansen som inte riktigt lirar. Det märks såklart när temperaturen stiger och vinet inte orkar med riktigt.

Medan det är kylt är det dock trevligt och avslutet med sina skaldjursmineraler, lite sten och den svaga beskan är helt OK. Se bara till att vinet inte värms upp för då slinter det.

Summa summarum när det gäller Ponnelle som producent så har inköpskanalen strypts. Jag lägger mina pengar på annat håll, så enkelt är totalbetyget.

En snabb flaska mitt i allt stök

Renovering, slänga saker, måla lister, packa kartonger. Livet är just nu fyllt av praktikaliteter och vindrickandet ligger lite på vänt liksom. Mitt i alla bestyr passar jag ändå på att knäcka en gammal reaflaska som inhandlades för ett par år sedan. Flaskan ifråga är en 2008 Bourgogne Rouge, Domaine Francois Lamarche.

En frisk bärdoft bestående av lingon, tranbär och sura körsbär ger en skön fruktighet till doften. Nästa komponent är eken som både bjuder på ekrost i form av kaffe och choklad, men även en svag touch av  vanilj. För att addera lite till har en viss mognad börja komma fram, det i form av en underton av multnande höstlöv och faktiskt höstskog i allmänhet.

I munnen möts man sedan av en sval röd frukt som börjar diffust, men som snart formas till lingon och lätt sura körsbär. Här finns också en svag kryddighet, lite lakrits och en del mineralstråk. Syran sitter som en keps och tanninerna är lite lätt busiga och ger viss strävhet.

Ruskans enkelt att gulpa i sig och för reapriset 120 SEK från Theis Vine var det ett bra köp.

Njutningsdruckna flaskor

Jag har tjuvstartat 2013 med att dricka en del helt utan att ta anteckningar, bara att njuta liksom. Vissa flaskor kan jag bara inte släppa helt för vinden, utan måste bara rekommendera dem.

Först ut var två röda flaskor från ett par favoritproducenter. Båda vinerna är rätt ungfruktiga och även lite ekiga eller gröna och behöver tid på rygg, men vilka fröjder de kan ge om några år. Det första var 2009 Côte de Nuits Villages, Domaine Bachelet och det andra 2010 Morey-Saint-Denis, Domaine Dujac.
 

Vinet från Bachelet kämpade emot starkt i början, men efter lång luftning och lite kärlek öppnade det upp och bjöd på härlig drickglädje. Lite snabbare i starten var vinet från Dujac, men det visade på samma härliga utveckling med rejäl luftning. Kalasviner att ha hemma i källaren, minst sagt. Helt klart två producenter som kan sin sak och som ligger rätt i min mun.

På den vita sidan togs också ett rejält barnarov. Det var 2010 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau du Martray. Här fanns till en början en lite störande grapebeska som inte försvann förrän dag två, men när beskan släppte var det ett förbaskat gott vin, minst sagt. Ännu ett vin att vänta på för kommande höjdpunkter. Köprekommendation känns lite värre att utfärda än för de röda vinerna då det stämplar in strax under tusenlappen, men visst sjutton vill man ha sånt här i källaren.

En god start på vinåret, helt klart.

Söndagsmums från Bernard Moreau

Några dagar på vift och nu åter på plats i hemmet. Lite på halvchans plockar jag upp en flaska att följa ett par dagar, lite för att liksom kolla drickbarheten på den lille rackaren. Den här gången blev det en 2008 Chassagne-Montrachet Vieilles Vignes, Domaine Bernard Moreau et Fils.

Doften bjuder på hallon och körsbär, toppat med vissa lätta drag av apelsin. Till det en lätt pepprig kryddighet med både vitpeppar och kryddpeppar. här finns också kafferost och choklad, samt små, små tendenser till sous bois och målarlåda om man sniffar noga. Men det är ändå den pigga och unga frukten som i huvudsak definierar doften.

I munnen är det mer syrliga bär som dominerar. Direkt vid den första anslaget känns det som att det kommer från lingon och tranbär, för att sedan efterhand mer övergå till sura körsbär. En pigg fruktighet på min ära. Faten bjussar på lite trevlig kryddighet, delvis som i doften och på köpet har nu även viss lakrits tillkommit. Här finns även örter och en rätt stenig mineralitet.

Tanninerna bjuder på lite motstånd och tillsammans med den pigga frukten och en hög syra är det väldigt trevligt att dricka här och nu. Mums. Alldeles lysande för att ha kostat 19 Euro.