Återigen drickglädje från Camille Giroud

Året börjar sjunga på sista versen och det är inte många klunkar från Bourgogne kvar att stjälpa i sig innan klockorna klingar för 2013.

Sä varför inte tänka lite både bakåt och framåt utifrån en upphittad anteckning som aldrig blev bloggad. Anledningen till att blogga den är mest ett sätt att tipsa om att när årgång 2010 från Camille Giroud släpps så kan det vara idé att plocka hem några flaskor. Det jag drack på plats hos producenten i våras och de flaskor som därefter har öppnats visar på samma sak....drickglädje så det står härliga till. Inte världens med komplexa skapelser, men ack så goda.

För ett tag sedan öppnades en flaska 2010 Gevrey-Chambertin, Maison Camille Giroud. Ett vin som på plats kostade 29,80 Euro.

Vinet fick luft i karaff under några timmar och väl upphällt i glaset hade det blommat ut i en fin doftbukett med härliga hallon, drag av viol och en fin örtighet. Faten bidrar med kaffe, choklad och allsköns Pinot-kryddighet. Mumsigt!

Smaken är ung och fruktig med härlig syra till trädgårdshallonen. Små och lena tanniner stöttar upp och ger bra struktur. Kryddigheten återkommer i smaken liksom violen, nu med kompisen lakrits hand i hand. Efter ett tag i värme blir smakbilden lite, lite sötare och upplevelsen lite mer silkig. När sedan den lätta mineraliteten tar och torkar ut lite svagt är det svårt att inte le.

Jodå, det är gott, skitgott!

Skolboksvin från Ponsot

Strax nedanför trädlinjen och ovanför Clos de la Roche ligger en monopolvingård som tillhör Domaine Ponsot. Det är en rätt speciell vingård på runt en hektar, då det nämligen är den enda vingård som producerar druvor till en vit Premier Cru baerad på Aligoté. Namnet på vingården är "Clos des Monts Luisants".

1911 planterade William Ponsot Aligoté i Clos des Monts Luisants, d.v.s. han gjorde tvärt emot vad alla andra gjorde på den tiden, nämligen att ersätta Aligoté med Chardonnay. Runt 1930 adderade sedan Hippolyte Ponsot lite "Pinot Gouges" till vingården. Pinot Gouges är en muterad Pinot Noir som ger vitt vin. Sticklingarna hämtades från Henri Gouges vingård Les Perrières.

På 50-talet kom nästa experiment och det var Jean-Marie Ponsot som planterade in en hel del Chardonnay. När vingården var som mest uppblandad bestod den väl av 60% Aligoté, 20% Pinot Gouges och 20% Chardonnay. Dagens vinmakare och nestor på gården, Laurent Ponsot, återställde ordningen så att från 2005 så är Clos des Monts Luisants till 100% Aligoté igen.

Det roliga med viner från vingården är att de går emot normen vad gäller Aligoté. Viner på druvan är oftast enkla och ska normalt sett drickas unga, på den unga friska frukten. Med viner från Clos des Monts Luisants är det tvärtom. Här sker en rejäl utveckling åt det goda hållet efter en tid på flaska och vinet kan sparas i decennier om det är en bra årgång.

Som en del i en provning/middag med viner från klassiska franska områden hade jag med mig en flaska från vingården, mest som ett kul skolboksexempel, då ingen av övriga deltagare hade druckit vinet tidigare. På provningen serverades en 2004 Morey Saint Denis 1er Cru "Clos des Monts Luisants Vieilles Vignes", Domaine Ponsot.

Doftintrycket är i huvudsak en blandning av citrus, bokna äpplen och steniga mineraler. Ovanpå flyter lite honung, blommighet och en touch lakrits.

I munnen är det ganska drivet av citrus med en frisk syra därtill. Det finns en tydlig känsla av mognad med begynnande oxidativa toner, men också gul frukt, sötlakrits och en härlig mineralitet. Med luft och värme utvecklas vinet och det kommer fram delikata söta drag och fler tropiska frukter. Måhända ett skolboksexempel, men också mitt vin för kvällen under den provningen.

Döttrarna och eken

Ibland saknar man viss information om en producent, men kan ändå liksom ana hur saker förhåller sig genom att vinerna förändras från ett år till ett annat. Så har det varit med vinerna från Domaine Gerard Thomas i Saint-Aubin. Här har Gerard själv skapat dugliga viner som min palett med tiden har vuxit ifrån då de har ekats rätt rejält.

Som hos många andra producenter har dock nästa generation sakta tagit över och i det här fallet är det döttrarna Anne-Sophie och Isabelle. Jag vet inte riktigt när och hur övertagandet skedde, men jag vet så mycket i alla fall, att vinerna från 2007 och framåt uppvisar en bättre balans och fräschör och att eken mer får hålla sig i bakgrunden.

Ikväll öppnas en flaska 2008 Saint-Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien" för att kolla att tesen stämmer, att vinerna faktiskt är bättre numer.....och då tror jag det beror på döttrarna.

Det är en rätt slående näsa med en blandning av sprittande citrus och rökig mineralitet. Här finns också lite gula äpplen, honung, en dos ek och lite kryddor. Trevligt!

Smaken är tydligt citrusdriven med en härlig friskhet, en touch av smör, nötter, honung och kryddor, samt en skön mineralitet. Riktigt gott helt enkelt med ett långt härligt avslut där citrus och mineraler ligger kvar hur länge som helst.

......och ja, vinet är bättre än 2006 och tidigare. Betydligt bättre. Döttrarna kanske?

Stort namn, litet vin

Jag känner efter på tungan.....Leroy.....mmmm det klingar gott. Sen måste man dock inse att Maison och Domaine är två helt olika djur när det gäller det namnet. Domänens viner kan man lita på....där levereras alltid kvalitet, men så kostar det också såklart.

Négociant-verksamheten som går under namnet Maison är däremot en hel del gambling. Man vet aldrig vad det är för juice de har stoppat sin etikett på egentligen. I värsta fall är det inte speciellt bra. Låt oss se vad en 2000 Volnay, Maison Leroy bjuder på. Det vita basvinet från samma årgång har levererat riktigt bra, medan det röda syskonet varit mer sisådär. Kul att se vad ett snäpp uppåt innebär.

Både till färgen och till näsan skvallras det om mognad. Doften är fylld av mogen, lätt trött frukt, en första touch av målarlåda och nästan så att det redan har spår av buljong. Som bonus tillkommer en viss kryddighet och något stänk av apelsin, men totalt sett är det inget märkvärdigt alls.

I munnen bjuds en hyfsad syra, nästan fullt nerslipade tanniner och samma nästan uttorkade frukt som i näsan. En svagt syrlig bärighet ger lite poäng, så också avslutets uttorkande mineraler, annars är det rätt tunt och slätstruket. Nääää, taskig leverans.

Jag undrar vad det är för juice de har stoppat sin etikett på den här gången? Inget att skriva hem om i alla fall.

Julrim - eller kanske Joyeux Noël från Noel

Granen klädd

Med klappar under

Stress och jäkt?

Nej lugna stunder

Skinkan smakad

Därtill must

Sältan lockar 

Vinets lust

Källaren bjuder

Ett, två, tre

Valet föll

På Ramonet

Doften härlig

Färgen lyster

Smaken skenar

Jag blir yster

Tänk om tomten 

I sin vagn

Haver klappar

Från Chassagne

Det blir lycka 

Ja riktigt kul

Önskar alla

Goder Jul

I kväll njuts 2006 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Domaine Ramonet utan några som helst anteckningar. På ren svenska är det skitgott med en härlig elegans och i ett perfekt drickläge vad gäller mina smaklökar.

God jul på er

Kupevärmare

Det finns absolut mest viner från Bourgogne i min källare, men självklart har det smugit sig in lite annat smått och gott som då och då pockar på uppmärksamheten. I ett hörn finns det ett gäng flaskor som man lätt känner igen på det stora E som finns på folien över korken. Det är en samling viner signerade Larry McKenna på Escarpment, lite Kiwi-vin alltså.

Igår ville jag ha något värmande, utan att ge mig på riktig alkoholvärme och då kan ett vin från Escarpment vara en bra kompromiss. Vinet som valdes var en 2006 Kupe, Escarpment.

Varmare bär än vad jag är van med som sig bör, med körsbär som fanbärare och en släng blåbär och plommon vid sidan av. Bären kompletteras med ett stänk skog i form av tallbarr och rätt tydliga drag av begynnande undervegetation. Till detta finns en diffus kryddighet och några stänk målarlåda.

En rejäl kryddighet som backar upp den kirschiga och lät varma frukten ger en väldigt trevlig smakbild. Lägg därtill lite apelsin och en fin och lätt beska och munnen börjar smacka. Att sedan syran fortfarande är rätt ung och tanninerna finns där, även om de slipats ner rejält, gör att drickglädjen är på topp. Svårt att tro att vinet blir mycket bättre än så här. Jag har någon flaska till så jag följer väl med under något år och ser vad som händer. Oavsett så är det ett riktigt mumsigt vin.

Ungt från gamla rankor

Det är lite speciellt med rankor som helt enkelt är skitgamla. I Auxey-Duresses finns det rankor som är över hundra år gamla och som hanteras av Saint-Romains store son, nämligen Alain Gras. Från dessa gamla rankor görs det årligen runt 6.000 flaskor av ett vin som då och då landar ner i min källare.

Det vinet är den här gången 2009 Auxey-Duresses, Alain Gras. Låt oss se vad status är i dagsläget.

Doften är fruktigt varm med en svag antydan till alkoholvärme. Frukten är mestadels kirschiga körsbär, men också solvarma hallon. Det känns som om sommaren har fångats i bären och att den har följt med ner i flaskan. Kanske ett första tecken på att vi snart närmar oss ljusare tider?

Ovanpå frukten vilar slöjor av fina kryddor och det är finmalt kaffe, lyxig choklad och allsköns finmalda julkryddor. Väldigt sniffvänligt och passande inför högtiden.

I munnen är det i huvudsak läskande med en lätt syrlig och somrig frukt. Kryddorna bygger på smakbilden och gör den till en njutning. Strukturmässigt är syran levande, tanninerna finkorniga och uttorkande tillsammans med en avslutande mineraldusch.

Det här är skitgott och dricks väldigt bra just nu. Det finns en oro att eken kommer att ta över snart så antingen dricker man nu eller så är det viloläge.

Ny vinbar och nytt sätt att handla vin

Lagom till julen kommer en kul nyhet från Frantzén & Lindeberg. Ett nytt sätt att köpa vin som passar mig och säkert många av er som följer med i bloggosfären.

Kolla här och här för mer info.

Julbestyren fortsätter, nu med Girardin

Skinka, julkorv, prinskorv, ugnsbakad pastej.....listan börjar sakta att likna nåt. Efter ett besök hos vår lokala nasare av animalier fylldes kylen upp ett snäpp till. Jag börjar tro att midjemåttet kan få sig en törn i år igen. I synnerhet som ett besök hos köttmannen gjorde att middagen blev en fest i kött.

Gårdagens vita från Sauzet fick ackompanjera matlagningen och väl framdukat hälldes det upp lite rött enligt devisen pop and pour. Dagen till ära ett enklare vin från Girardin, nämligen 2007 Santenay 1er Cru "La Maladière", Domaine Vincent Girardin.

En rätt tät rödfrukt med körsbär som drar åt körsbärskärnor eller marsipan. Kryddmässigt pratar vi jul och kaffe som samsas med kanel och till det ett drag av pomerans. I bakgrunden finns en svagt fet och animalisk ton, samt även ett första drag av målarlåda eller lösningmedel. På det hela taget en enkel men trevlig sniff.

Körsbär och hallon med stänk av viol är vad som bjuds i munnen. Frukten är rätt kraftfull och med en bra syra och en matta av finmaskiga tanniner är intrycket helt klart trevligt. Lägg därtill lite mjuka kryddor, en liten apelsintouch och ett lätt mineraltorkande avslut och vardagen blir så mycket trevligare.

En enkelt och välgjort vin som inte skäms för sig nu och som kommer att bjussa på ännu mer om något år.

Etienne Sauzet - basvin från 2010

Tisdag innebar inköp av gran och även julklapp i form av poliströja till systersonen. Ja, förutom målning av vägg, rensning av gamla sladdar och lackning av en egentillverkad tröskel. Sådana dagar kräver enkla viner som levererar i förbifarten och ett sådant borde man väl kunna tro att Etienne Sauzet skulle kunna erbjuda

Vi håller tummarna och ploppar den första flaskan av 2010 Bourgogne Blanc, Etienne Sauzet.

Här finns det citrus i långa banor, allt från citron till lemon curd. Fruktkompisar är både äpplen och päron och allt toppas sedan av en klick honung och fint rökig mineralitet. Ren, enkel och ytterst tilltalande doft.

Smaken är citrus med en rejäl dos syra, vissa nötiga och lätt oljigt feta inslag, samt en kryddighet och en stenig mineralitet som avslutning. En svag beska tar ibland nästan överhand, i synnerhet när glaset blir uppvärmt, men annars är det ett härligt vin på basnivå. Bara att dricka och njuta, utan att fundera så himla mycket.

Nöjd med vinet och med valet. Gott!

En ny producent för mig - Sylvain Loichet

Sylvain Loichet kommer från en familj med anor, där det gjorts vin sedan länge. De senaste generationerna har dock inte själva brukat jorden, utan låtit andra ta hand om det. Sedan Sylvain tog över 2005 har han dock plockat hem släktens ägor och kompletterat dessa med att bruka andras gårdar och även köpa in druvor.

Detta gör han numer i Chorey-Lès-Beaune, dit han flyttade från släktens gamla ägor i Comblanchien.

För egen del är det nog ta mig sjutton första gången jag dricker ett vin från firman och dagens vin är 2007 Ladoix "Bois de Gréchons", Maison Sylvain Loichet.

Näsan bjuder på gula äpplen, gråa päron och en citrus åt lemon curd-hållet. Sedan finns där absolut honung och nötter, typ mandlar. Fonden och det som tillika stannar kvar i näsan ganska länge är en stenig mineralitet. Lite svårt att hitta tydlighet med förkylningssnoken känner jag.

Smaken domineras av citrus som understöds av en bra syra. Här finns också gul frukt och en fetma som drar åt nötter och honung. Stoppningen är bra, avslutet ligger kvar länge med lite grus, men mest citrus. Samtidigt finns det en beska som stör lite och så är fetman lite för mycket för min smak. Sammantaget är det helt OK, men saknar den balans och finess som behövs för att motivera ett återbesök. Kostade runt 390 SEK på Theis Vine.

1999 Vosne-Romanée, Domaine Michel Gros

Det är lite kul att surfa runt på nätet och hitta mogna viner från bra producenter till vettiga priser. Enklast är såklart att ta ett glas vin framför wine-searcher.com och spinna loss. Då gäller självklart Pro Version om man vill åt de gottigaste erbjudandena.

Förra året köpte jag på mig en massa åldrad juice från olika tyska handlare och bland utbudet fanns och finns en del moget från Michel Gros. Idag rök korken på en sådan flaska, nämligen en 1999 Vosne-Romanée, Domaine Michel Gros......bara för att liksom.

Här får vi en rätt tät och lätt diffus rödfrukt med dragning åt körsbär. Till det en begynnande målarlåda och en hyfsat fin kryddblandning, men kanske mestadels kaffe och choklad. Innan förkylningsnäsan säger stopp inkasseras även lite stendamm.

I munnen är frukten fortfarande rätt koncentrerad och vital, syran lever kvar och tanninerna är rätt nedslipade, men har inte intagit något silkesläge. Förutom frukt är lakrits ett rätt tydligt drag och vissa nejlikor och apelsin dyker upp innan mineralerna sätter in.

Stoppningen är medel, smaken helt OK, avslutet OK.....det mesta är OK och rätt gott, men inget som gör att jag gör vågen. Ett finns som funkar, men som inte sätter några direkta avtryck.

Vinlagring på stan?

Jag har hamnat i sitsen att mina viner kommer att lämna min vinkällare om någon månad, och jag har ännu inte något bra ställe att förvara dem i. Ett alternativ är några vinkylar, ett annat är att bygga ett vinrum och ytterligare ett alternativ är att lagra dem på stan.

Jag undrar om det är någon som har nåt bra tips avseende lagring på stan. Jag är endast intresserad av lagringen, så att betala för kringtjänster känns onödigt. Jag har bl.a. kollat på Selstor och Vinpröjsaren.

Röd Chorey från Maillard

Domaine Maillard har funnits med som producent under hyfsat lång tid av mitt Bourgogne-drickande. Det jag har lärt mig över åren är att de vita vinerna kan jag typ hoppa över för de har en ekton som inte riktigt ligger i min smak längre. När det gäller de röda så finns det två lägen som hos många andra rödvinsproducenter i Bourgogne (och andra ställen såklart), antingen dricker man vinerna unga på frukten eller så väntar man. Värst är om man hamnar lite mitt i, då kan ekbeskan ha krypit fram från hörnen och tagit över med pukor och trumpeter.

Jag har under ett och ett halvt år druckit några flaskor av 2009 Chorey-Les-Beaune, Domaine Maillard Père et Fils, den röda alltså, och hittills har de levererat en sötfruktig, lättdrucken och smaskens upplevelse, men nu var det ett tag sedan jag testade vinet senast. Bara att korka upp och testa alltså och rentav blogga vinet för en gångs skull.

I doften finns samma fina, söta bärfrukt som tidigare och till det en fin kryddighet. Det som dock har hänt är att det stora ekmonstret har vaknat ur sin sömn. Beskhetsvarning utfärdas i doftintrycket och försiktigt låter jag vätskan landa i munnen.

Trevlig söt frukt, fina kryddor, pomerans och nejlika som minner om juletider. Bra syra, ett svagt grepp i tanninerna......så långt allting gott. Sen har vi eken där. Den har nått ett litet steg för långt nu, och det är bara att inse att inga fler flaskor bör öppnas än på några år.

Det är precis som det ska vara. Dricka gott på frukten och sedan invänta nästa fas i vinets liv.

Enkelt vin från 2005 ger mersmak

Årgång 2005 i Bourgogne är en av favoritårgångarna som ligger och puttrar i källaren. Flaskorna av lite bättre kaliber får definitivt fortsätta att ligga till sig, men det borde väl ändå vara så att det är dags för basvinerna att börja leverera?

Varför då inte testa ett område och en producent som inte tillhör mina favoriter. Funkar det så borde det väl vara ett gott tecken? Korkskruven tillåts borra sig ner i en flaska 2005 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Henri et Gilles Remoriquet.

Nyfiket håller jag tummarna och möts av en rätt tät körsbärsfrukt som, såsom sig bör, grumlas en hel del av både jordiga och animaliska toner. På det har vi lätta drag av målarlåda och en rätt trevlig kryddpåse där även kaffe fortfarande får plats. Helt klart en trevlig sniff för att vara ett så enkelt vin.

I munnen får vi sedan ett ungdomligt uttryck med bra syra, ett hyfsat grepp av de kvarvarande och nedslipade tanninerna, samt en frukt som fortfarande levererar. Lägg därtill lakrits, mineraler, lite citrustoner och annat smått- och gottigt och jag måste bara böja mig för resultatet.

Häftigt hur ett vin för dryga hundringen från ett bra år kan ge ett riktigt bra resultat med några år på rygg....och jag som mest har låtit Remoriquet få ligga kvar och skrota. Nu ökade ju intresset direkt för de andra vinerna med lite högre nivå.

En alldeles ovanlig tisdag

För ett tag sedan dök det upp en inbjudan från Vinunic till en vertikalprovning av viner från Galardi, en liten rackarns producent från Kampanien. Det ligger normalt utanför min radar, men vad sjutton, bara att tacka ja och bredda sig lite. Det har väl varit lite av temat i höst och jag kämpar vidare.......

Nåväl tisdagen infann sig och arrangörer, gäster och viner var liksom på topp....nja ett par viner hade väl tagit stryk av kork eller lagring, men totalt sett ett härligt arrangemang i lite mindre skala.

Då Galardi ligger lite utanför min radar så jag hänvisar till följande noteringar för en genomgång av dessa viner. Jag kan dock komplettera dessa anteckningar med att jag njöt i fulla drag av två av glasen, nämligen årgång 2006 och 2008, något som flera andra också verkade göra.

Som bonus, extranummer, kvällens höjdare, eller vad man nu ska kalla det så serverades det även tre glas från Maison Louis Jadot, ja även lite annat, men det lämnar jag därhän.

Först ut var två röda glas som under hela vertikalprovningen fått stå och insupa luft och bättra på sin leverans:

2010 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenots"
En trevlig doft med en fond av röda bär och en gnutta nypon, ja nästan ett lätt floralt anslag, en fantastisk kryddbukett, där även kaffe och choklad finns med och sedan en härlig ton av apelsin. Här pratar vi en Gevrey på den finare delen av skalan, där jordighet och annat inte ens finns i kartans utkant.

Väl i munnen är det bara så gott. Skön syra, söt frukt, en fantastisk kryddighet, ja totalt sett ett supersnyggt bygge i ungdomlig, yster balans. Ett vin att madrassera väggen i vinkällaren med. Ack så gott för 549:-

2010 Chapelle-Chambertin Grand Cru
Skönt syrlig rödfrukt i doften och precis som lillasyster ett fantastiskt kryddpaket att bara sitta och dofta på i tid och otid. Det är dock ett rackarns barnarov, ty här finns stoppning och komplexitet för att utvecklas till en härlig upplevelse om man har tid att vänta. Vinlivet känns dock rätt kort ibland.

Nåja, visst är vinet kalasbra, har potential och allt annat, men jag vill njuta NU så jag lägger hela pengen på "Poissenots" för det går inte att ducka för att det är mindre än halva priset på den. Sen skulle såklart inte ett par flaskor Chapelle göra ont.


När man så sitter där och är väldigt nöjd så hälls det upp en skvätt vitt i Montrachet-kupan och i glaset har vi följande:

2010 Meursault 1er Cru "Genevrières"
En sån härlig doft. Lite lätt blommighet, en väl avvägd smörighet, lite frukter åt det gula hållet där citrus á la lemon curd lyser mest och bäst. Ovanpå allt det goda svävar sedan en underbart rökig mineralitet som gör att leendet börjar dras upp mot öronen.

Munkänslan är fasen ännu bättre med en så fint balanserad skapelse att jag bara njöt. Det är så härligt när fetman är svagt oljigt och smörigt fet, men totalt balanseras av citrus och syra. Att sedan få lite tropiska inslag, ett avslut med en lysande citrus och en stenig mineralitet "att tugga i sig" gör att det bara är att kapitulera.

Jag köpte ett gäng av 2009an av detta vin för att jag tyckte det var lysande....och så kommer nu detta. Vad ska man säga? Än mer lysande!

Tänk vad trevligt man kan ha en alldeles ovanlig tisdag i december. Tack för det Vinunic!

2007 Beaune 1er Cru "Les Cent Vignes", Camille Giroud

Vissa dagar vill jag dricka något garanterat gott med hög klunkabilitet, utan att det ska kosta skjortan. Då finns det ett antal producenter i källaren som uppfyller kraven. En av dessa dyker typ alltid snabbt upp i den vinösa reptilhjärnan och det är Camille Giroud.

Kanske undantaget värmens år 2009 har vinerna från producenten slunkit ner i ett huj här på hemmaplan, så jag räknar inte med att möta något större motstånd från dagens vin. Vinet är 2007 Beaune 1er Cru "Les Cent Vignes", Camille Giroud.

Här pratar vi mogna, söta trädgårdsbär i mängder. Det är hallon och jordgubbar och ovanpå det ett anslag av viol. Kryddorna är lena och fina och kryddpåsen är definitivt indisk idag, men även lite kaffe finns med och puffar till lite svagt. En svag animalisk ton rör sig i bakgrunden och små, små tendenser till höstens våta lövhög gör sig också påminda.

I munnen är det en fin syra och sammetslena tanniner som får samsas med en riktigt sötaktig bärfrukt. Kryddorna adderar till en härlig munkänsla och när mittpartiet går över i mineralavslutet finns en svag, men omisskänlig smak av gurkmeja som ger ett litet beskt, men ändå gott, bett. Otroligt lättdrucket och svårt att inte falla för.

Summa summarum får man hålla emot för att inte flaskan ska ta slut i ett nafs. Hög klunkabilitetsfaktor, helt klart. 295 kronor när det begav sig kostade förresten kalaset.

En trevlig Aligoté från Michel Bouzereau

Den vita "lillasysterdruvan" i Bourgogne är självklart Aligoté. Kul att notera är att den likt storasyster har samma föräldrar, nämligen Pinot och Gouais Blanc. Dessa föräldrar har gett upphov till en hel del andra druvor där Gamay är ett kul exempel. Att det bara står Pinot och inte Pinot Noir är för att Pinot-familjen genetiskt är same, same......fast det är detaljer.

Vill du förresten gräva i det här med druvor finns numer den excellenta boken "Wine Grapes" av bl.a. Jancis Robinson ute i handeln. 1368 druvor behandlas på 1260 sidor och det är helt klart ett bra referensverk.

Åter till dagens druva. Nämner man Aligoté tänker i alla fall jag på Bourgogne och i första hand Côte d'Or och Côte Chalonnaise (Bouzeron), men det finns skvättar även i Chablis. Tittar man utanför Frankrike odlas en del i Schweiz och i Östeuropa, och visst finns det små "duttar" på andra håll, men det är nog mest att betrakta som en kuriositet.

I hjärtat av Bourgogne har Aligoté ryckts upp ur jorden under i runda slängar 200 år och ersatts av Pinot Noir och Chardonnay, något som har inneburit att druvan numer mestadels finns planterad i sämre lägen högt upp eller långt ner på sluttningarna. Resultatet är att det är svårt att tillgå viner på druvan som kan ge den riktig rättvisa. Det finns dock undantag som Ponsot, d'Auvenay och några andra. En av dessa andra är Michel Bouzereau och idag korkar vi upp en flaska signerad denna firma som funnits i Meursault under sju generationer.

Det bör kanske nämnas att viner på Aligoté är lätta, rätt syradrivna och att de normalt sett bör drickas unga. Nu över till dagens vin som är 2007 Bourgogne Aligoté, Domaine Michel Bouzereau.

En begynnande mognad med inslag av bokna äpplen är det som lyfter först, sen kommer en skopa citrus, lite äpplen, torkad aprikos och små stänk av mandel och lakrits. Som bakgrund finns det även en rejäl dos mineralitet som tar en i spannet från snäckskal till stenar.

Känslan i munnen är en rejält pigg syra, följt av de bokna äpplena och lite nypressad citron i en textur som i huvudsak känns syrlig, slank och ren, men som även har vissa små inslag av smörig fetma. Citrusen ligger kvar hur länge som helst och får efter ett tag samsas med en grymt skön mineralitet.

Det här är förvånansvärt bra och trevligt att dricka. Enligt min smak är vinet i ett bra drickläge mognadsmässigt och på sitt druvtypiska sätt riktigt gott!