Meursault från Mikulski och lite Fog Dog

Jag hinner inte runt. Det är tusen och en saker som händer just nu. Det är ny roll på jobbet och en ruskans massa saker på det privata området. Summa summarum har det inneburit att jag har druckit betydligt mindre vin och bloggande har det inte ens varit en tanke på.

Dags att sakta stretcha smaklökarna, värma upp tangentfingertopparna och återigen bli en del av det vinösa nyhetsflödet. Någon måste ju vifta tappert med den burgundiska flaggan.

Fredagstrött korkar jag upp två flaskor, en röd till den indiskt kryddade kycklingen och ett vitt att dricka lite före och efter, eller när man så bara vill. Det röda var en 2008 Pinot Noir från Fog Dog som var helt OK, men kanske inte nådde den balans jag vill ha. Det svajade lite mellan syran och frukten, samtidigt som det kändes lite kort. Det funkade dock rätt bra till fågeln.

Kvällens vita var mer hemmaplan och det var en 2009 Meursault, Domaine Francois Mikulski och det bjöd på en upplevelse ett snäpp högre upp på skalan.

Doften ger en trevlig fruktbild med dragning åt det gula hållet. Här finns äpple, persika, citrus och melon i en skön blandning. Nästa komponent är en doftfetma som skvallrar ek och även uppfattas som hasselnötter, smör och honungssötma. Som avslutande del har vi sedan även ett visst inslag av rökig mineral

Från glaset är det sedan skjuts in i munnen och där bjuds man en väldigt balanserad, mjuk och len munkänsla med en motpol i en hyfsat frisk syra som yttrar sig som citrus och som bryter igenom lite grand. Trevligt! Fetman som sådan är smörigt eller oljigt fet och väldigt tydlig och tillsammans med citrusen och de steniga mineralerna blir helheten precis vad jag önskar en fredagskväll.

Gott, utan att lysa är väl ett bra slutbetyg.

2009 Chambolle-Musigny, François Bertheau

Efter den senaste flaskan från François Bertheau så var det liksom bara tvunget att göra en "rain check". Det blev till att plocka upp ett av årets inköp nämligen en 2009 Chambolle-Musigny, François Bertheau, för att sätta lite som referens mot föregående flaska.

 

 

 

 

Fy sjutton vilken skillnad mot 2008an. Det är ju så här det ska vara när man dricker Bertheau. Det här är ren drickglädje idag med potential att bli en riktig salivframkallarbomb.

 

Exemplariskt med fina bär av hallon och syrliga körsbär, en underbar kryddighet = typisk gottig Pinosity. Till det en lätt violparfymerad ton, lite ekrost, kaffe och fudge. lätta drag av animalier, främst läder, och slutligen ett litet grustag som pricken över i.

 

Samma fina bär i munnen ackompanjerade av en skön syra, parat med små fina tanniner som kommer att dra mot silkighet rätt snart. Därtill fina kryddor inbäddade i en lätt sötma. Slutligen landar man i ett apelsininslag med en örtig beska och ett gott mineralavslut.

 

Mmmmm, så mycket bättre!

2008 Chambolle-Musigny, François Bertheau

I Chambolle-Musigny residerar familjen Bertheau sedan fem generationer. I alla fall är det så många generationer som sägs ha ägnat sig åt vinmakande. Vinmakandet sker idag under namnet Domaine François Bertheau, något det har gjort sedan François tog över efter pappa Pierre så sent som 2004.

Totalt förfogar man över 6,22 hektar mark och all mark finns i hembyn. Listar man vingårdarna börjar i alla fall jag snabbt att dregla eller vad sägs om följande:

• Bonnes Mares Grand Cru
• Les Amoureuses Premier Cru 
• Les Charmes Premier Cru 
• Les Baudes, Les Groseilles, Les Gruenchers och Les Noirots. Dessa utgör en Premier Cru-blend
• Chambolle-Musigny Village

I genomsnitt ligger rankornas ålder inom dessa ägor på i runda tal 50 år.

Vinerna får idag mellan 20-30% ny ek under 18 månader innan de tappas på flaska. Allt sker såklart så enkelt som möjligt, utan en massa tjafs och onödig inblandning såsom filtrering eller liknande.

Dags att prova lite då......och det blir en flaska 2008 Chambolle-Musigny, Domaine François Bertheau.

Hmmm....inte alls den doft jag hade förväntat mig. Vinet är ju trots allt ungt och från "syrans år" 2008. Det här vinet uppvisar dock en massa mognadsmarkörer och vi undrar ett tag om det kommer falla isär av någon defekt, men inte alls..... det håller ihop. Funkar även dag fyra faktiskt.

Näsan är väldigt mycket jord och undervegetation parat med stick av målarlådan. Det är till och med svaga drag av köttbuljong och svamp med och spökar. Känslan är ett vin på i alla fall mer än tio år och gärna betydligt mer än så utifrån initialsniffen. Visst finns här en lätt frukt av hallon och jordgubbar och en del kryddor, men mognadskänslan är frapperande.

I munnen är det slankt och syrligt med en bra syra till de lätta bären. Det finns till och med en bättre kryddkänsla och en viss mån av silkighet att fånga upp, samt till och med en del sötma efterhand. Efter den slanka mellankroppen kommer så en viss känsla av apelsin med svag beska, lite lakrits och i viss mån en lite stenig mineralhög. Tanninerna är dock obefintliga och med tanke på frukten känns i alla fall den här flaskan inte direkt hållbar. Sen håller den ihop ungefär på den här nivån i fyra dagar i kylskåp. Spooky!

Nåt knas är det. Inte illa på något sätt, men det känns väldigt moget för ett ungt vin. Jag har ingen syskonflaska så jag korkar väl upp lillasyster för att få någon slags referens. Återkommer om det.

Riktigt gott från Fontaine-Gagnard

Inspirerad av Barolistas salivframkallande hyllningar till Fontaine-Gagnard gör att jag själv måste korka upp en av alla dessa vita Premier Cruer även här på hemmaplan. Kolla in på Fontaine-Gagnards hemsida vilka härliga ägor de har, samtidigt som själva den interaktiva kartan är lite lärande på köpet.

Medan du klickar på viner och vingårdar, dricker jag.......2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "La Grande Montagne", Domaine Fontaine-Gagnard.

Skön sniff! En väldigt stark doft av fetma, uppbyggt av smör, honung och lemon curd. Här finns också en ljus, ljus frukt och nypressad citrus, samt en fetmainlindad mineralitet.

Smaken är även den fylld av feta, smöriga och nötiga toner som bryts igenom av en rejäl dos sprittande citrus. Själva citrusen är väldigt påtaglig och bär vinet in i ett långt och utdraget av avslut med en superskön och grusig mineralitet som blandas upp av lite honungssötma. Skitgott är den enkla summeringen. En randanmärkning är kanske att sötman blir lite i överkant när temperaturen stiger i glaset.....men då är ju vinet typ slut, så varför tjata om det?

Arnaud Ente och Christophe Perrot-Minot på Gastrologik

Nu har vi äntrat grisnovember med mörkret, regnet och alla tråkiga förkylningar. Skönt då att ha saker att se fram emot, sådana som förgyller tillvaron ett snäpp eller två. En sådan dag var det i tisdags då Wineagency tillsammans med Arnaud Ente och Christophe Perrot-Minot bjöd till lunch på Gastrologik.

Som alltid var maten lysande och dagen till ära hade vi även lysande viner i glasen. Extra kul att sitta och språka med Fabien Duperray från Domaine Jules Desjourneys och prata vin från både Beaujolais och Côte d'Or. Efter det mötet blev det nästan självklart att ta sig dit i vår och hälsa på.

Nåväl över till vinerna.

Arnaud Ente

Först upp att dansa var Arnaud Ente och det som skänktes var hans vita basvin, 2010 Bourgogne Chardonnay. Redan här, vid det första glaset, blir man lite golvad. Det är en makalös flaska på basnivå med en underbar mineralitet som skjuter ur glaset. När näsan darrat färdigt finns där även en fin och väldigt fräsch frukt. I munnen adderas intrycken med fetma, en svag beska, men framför allt en helhet som är så fräsch, elegant och balanserad att Arnaud definitivt lägger sig extremt högt avseende instegsviner. Svårslaget.

Nästa viner till rakning var en flight om tre stycken:

2009 Meursault
2009 Meursault "La Clos des Ambres"
2008 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or"

Det första vinet bygger vidare på bas-Bourgognen med en liknande fräschör och frukt. Det är i sammanhanget kanske lite lugnare och har beståndsdelarna ännu mer på plats, men det är ju en annan årgång och nivå. Väldigt lätt att gilla i sin eleganta stil, där fetman och mineralerna gör det till en balanserad njutning.

"La Clos des Ambres" adderar lite florala drag och en rökigare mineralitet. Det som sticker ut är det långa och slanka avslutet som lämnar kvar en uttorkande och stenig mun, något som gör att man verkligen smakar av mineralsvansen.

"La Goutte d'Or" tar oss upp ett steg på kvalitetstrappan. Här finns en tydligare blommighet, mer mjuk och len frukt och en lättare mineralitet. I munnen pratar vi en ganska rejäl citrus och den svaga beska som jag upplevt i de tidigare vinerna är som bortblåst. Här finns istället en härlig balans mellan beståndsdelarna med en fetma och mineralitet som passar mig som hand i handske.

Pilgrimsmussla med havrerot

Den avslutande flighten från Arnaud Ente innehöll följande:

2008 Meursault "Les Petits Charrons"
2007 Meursault "La Sève du Clos"
2007 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Refèrts"

"Les Petits Charrons" bjuder på en ren och klar frukt bestående av äpplen och citrus. Citronfrisk syra som tillsammans med Meursault-markörerna nötter och honumgssötma ger ett fint intryck. Avslutet är åt det lättare hållet med en fin mineralsvans.

"La Sève du Clos" är en betydligt mer koncentrerat och tyngre vin är de andra. En mer mogen frukt och kryddighet ger kraft i doften. Smaken är även den mer kompakt med mer fetma och en smörighet som nästan drar åt kola. Trots detta är vinet fullt balanserat och upplevs elegant. Att det sedan har en mumsig mineralitet gör ju inte saken sämre. Ett riktigt gott vin.

"Les Refèrts" är katten bland hermelinerna och vinet upplevs lite lättare än sina kusiner. Floralt och gulfruktigt med en annan touch av en renare mineralitet, ja med nästan lätt metalliska drag. Men visst finns det likheter i citrus och fetma som känns igen från övriga viner.

Det kändes nästan meningslöst att sitta och plita ner anteckningar och särskilja vinerna. Det är nämligen en alltigenom lysande produktion och Arnaud Ente är definitivt en lysande vinmakare som passar min smak perfekt. Se till att prova i alla fall instegsvinet och risken är att du faller pladask som jag. En spontan liten applåd blir det som summering.


Så var det då dags för Christophe Perrot-Minot att visa på vad han kan. De viner som hälldes upp var följande:

2010 Fixin
2010 Gevrey-Chambertin
2008 Morey-St-Denis "La Rue de Vergy"
2009 Chambolle-Musigny 1er Cru Vieilles Vignes "Les Échanges"
2009 Chambolle-Musigny 1er Cru "La Combe d'Orveau"
2009 Nuits-St-Georges 1er Cru Vieilles Vignes "La Richemone"
2008 Charmes-Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes 
2009 Chapelle-Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes 

Himmelskt god hängmörad biff

För min del faller inte alls dessa viner mig i smaken på samma sätt som Arnaud Entes. Genomgående beror det på att jag upplever dem som rätt ekiga, lätt beska och i viss mån med en alkoholvärme. De behöver såklart tid för att riktigt flirta med mig.

Det var dock ett par viner som jag kände har den profil jag mycket väl skulle vilja ha i källaren och vänta in. Det ena var "La Combe d'Orveau" som från 70 år gamla rankor bjuder på en varm och kryddig doft med inslag av viol och i viss mån lite Bassets. I munnen känns det som om bygget har den struktur, den sötma, kryddighet och mineralitet som gör att det kan bli en skön Chambollsk njutning vad det lider.

Det som stack ut mest för min del var nog "La Richemone". Jag brukar inte dras till viner från Nuits-St-Georges i normalfallet, men från vissa vingårdar med rätt läge och från rätt producenter så kan det bli riktigt, riktigt bra. Här bjuds en kraftig frukt med en nästan animalisk touch. Det är mörkfruktigt och fyllt med trevliga kryddor. Smakmässigt är det såklart ekigt, men även sötfruktigt, nästan karamelligt, med små silkiga tendenser. Kryddorna är fina och mineralsvansen bra.....återstår bara att integrera eken i ett antal år.

Det är bara att inse att vi alla har olika smakpreferenser och att jag har lite svårt för unga, ekbeskiga viner som egentligen är byggda för lagring. Hade varit intressant att prova ett eller ett par referensviner med några år på nacken så man bättre kan förstå vart potentialen kan leda.

Anteckna eller njuta?

Summa summarum ger mina smaklökar en fallseger åt Aranud Ente.

2009 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Hauts Jarrons", Benjamin Leroux

I somras provade vi ett vitt vin från Benjamin Leroux och var supernöjda med det bygget. Efter ännu en resa till Köpenhamn och Otto Suensson fyllde jag på med Leroux och nu är det dags att se vad som händer när han leker med rött under egen etikett. Kolla här för lite Leroux-intro och noter om ett bra vitt.

Dagens vin är 2009 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Hauts Jarrons", Benjamin Leroux. Vinet kommer således från den övre delen av vingården "Jarrons", en vingård som till stora delar kallas "La Dominode", medan den övre delen har sitt enda namn, "Les Hauts Jarrons".

Vingården tillhör de bättre i Savigny och härifrån görs både rött och vitt av duglig kaliber.

En rätt otydlig och diffus doft som liksom förmörkas av eken som sticker ut rätt rejält. Det är allt från en rätt nyhyvlad träighet, till kaffe, choklad och små spår av kola. När man vant sig kommer dock körsbären fram och även lite lätt florala drag. Doften bjuder också på en begynnande murrighet med jord, läder och annat åt det animaliska hållet.

Smaken följer doftprofilen som hand i handske. Till det kan läggas en bra syra, ett tanningrepp som biter tag lite och en värme i frukten. Avslutet bjuder även på lite trevlig grusighet. Det här kan nog bli helt OK när eken har integrerats, men idag är det för mycket ek med dess beska som stör för min smak.

Jag börjar mer och mer undra om jag sakta börjar utveckla en ekfobi.

Billigt och bra från Alain Gras

På fars dag gjorde döttrarna middag och till det fick det såklart bli ett par glas vin. Det som dukades fram var en trotjänare från "den gamle på berget", nämligen Alain Gras. En enkel village från hembyn från det senaste varma året i Bourgogne blir i flaskan 2009 Saint-Romain, Domaine Alain Gras.

En väldigt, väldigt fräsch doft med en ljus fruktfond som får en spets av citrus. Frukten är liksom inbäddad i en lite smörig och honungsmättad fetma och ger ett balanserat intryck. Som pricken över i finns en mineralitet som spänner från sten till tydlig metall och gör att leendet klistras fast hos mig.

I munnen är det å ena sidan lent och drickvänligt, även om syran balanserar upp. Å andra sidan tillförs sedan karaktär genom både en trevlig bakgrundsbeska som hänger kvar rätt länge och ett avslut som lämnar kvar en kamp mellan viss fruktsötma och sköna mineraler.....länge.

Ruskans bra för sin nivå och nästan snäppet bättre idag än senast. Kostar 15 Euro nere på plats.

2007 Volnay 1er Cru "Les Mitans", Domaine Michel Lafarge

Av alla byar i Côte de Beaune finns det en som sticker ut ett snäpp när det gäller röda viner och då avser jag såklart Volnay. Härifrån kommer de mest florala och feminina av röda viner med elegans i både kropp och själ. Det saknas Grand Cru-klassade vingårdar i byn, men det finns däremot några handfulla Premier Cru-gårdar, närmare bestämt ett trettiotal. Dessa är belägna som ett band kring D973an och härifrån kan man hitta en hel del gottigt att botanisera bland.

Idag tittar jag lite närmare på den Premier Cru-klassade vingården "Les Mitans" som angränsar till Meursault. Vingården var fram till 2006 knappt 4 hektar, men är sen det året mer än dubbelt så stor då "En l'Ormeau" införlivades i vingården. Mitans betyder väl ungefär "mitt i sluttningen" och i sitt östexponerade sluttningsläge ligger vingården bra till med sin jordmån av kalk i olika former uppblandat med lera.

Producenter värda att nämna härifrån är väl mest De Montille och Lafarge, och just idag är det den senare som får visa upp vad vingården kan bjuda på. Vinet som dricks är en 2007 Volnay 1er Cru "Les Mitans", Domaine Michel Lafarge.

Här bjuds en lätt doft av viol och hallon som får samsas med en lätt touch av mintighet som flyter ovanpå. Till detta en fin fatbukett som ger grunden till lite lördagsgodis i form av choklad, fudge och kaffe. Sen finns där en blandad kryddpåse med finmalda kryddor och lite fin lakrits. Allt som allt en riktigt skön sniff.

Munkänslan är slank med fin syra och ett väldigt lätt tanninanslag. Frukten är lätt, sirlig och syrlig med ett visst drag åt sötma och en förlängning mot viol och lakrits. Avslutet får tankarna åt apelsinhållet innan det blir ett lätt beskt och avslutningsvis uttorkande mineralavslut.

Det är nåt speciellt med Lafarge, det är bara så gott och jag får liksom aldrig nog. Köpt på plats hos Lafarge för 44 Euro.

När tajming är allt, eller 2002 Monthelie, Pierre Morey

För halvannat år sedan öppnade jag min näst sista flaska av 2002 Monthelie, Pierre Morey. Ett vin jag då slurpade i mig med behag. Det var drickvänligt helt enkelt.

För nån dag sedan öppnade jag så den sista flaskan och igenkänningsfaktorn var väldigt hög. Det var rätt mycket mognad, en del spår från eken och lite roliga kryddor. I munnen var det slankt och drickvänligt, ungefär som tidigare. Kolla här för mer detaljerade intryck.

Den här gången lämnar vi halva flaskan till nästa dag och då har det skett en fullkomlig metamorfos. Det som slår mig mest är känslan i munnen där det blivit lite glest och tamt rent fruktmässigt och sen också väldigt bråkigt och strävt. Det känns nästan som om någon med flit har ekbombat resterna, för nu är faten ett riktigt störande inslag och vinet är inte alls speciellt kul.

Har du nån flaska i gömmorna så slurpa i dig direkt, utan att spara över natten, är mitt lilla råd.

Ibland skiter det sig

Jaha, en bra dag tokvänder på en femöring och inte till det bättre. Först öppnar vi en flaska från Bernard Dugat-Py och här sjunger vi korkens lov så det står härliga till. När det sedan är dags att blogga ifatt lite, har jag på något &%#""§ sätt lyckats tappa bort eller radera ett par noteringar. Jag tyckte det hade varit lite kul med en Ramonet följt av Bachelet-Ramonet när jag nu hade en Fredags-Bacehelet....eller hur?

Nåja, jag startar om med nya tag och öppnar en flaska från Pierre Morey och återkommer med den vad det lider. Ingen korkskada i alla fall.

Nu blir allt bara bättre :-) ......och gott är det.

Bachelet på Rolfs kök

En fredagskväll på Rolfs kök slutar nästan alltid med att jag tuggar i mig någon av klassikerna och i alla fall dricker något kul rött ur deras vinlista. Sa jag Bourgogne eller det kanske är självklart? Visst smuttades det på såväl Champagne, Bordeaux och norra Rhône, men huvudnumret för min del var definitivt kvällens Pinot Noir.

Efter en massa fnulande och funderande landade jag i att det, precis som senast på Rolfs Kök, fick bli en flaska från den lilla, men ytterst kompetenta firman, Denis Bachelet. Vinet var en 2009 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes, Domaine Denis Bachelet.

Här togs inga noteringar alls, utan den fick helt och fullt bara avnjutas till maten och med sällskapet. Låt oss säga såhär, det var inte bara jag som uppskattade just det här vinet.

Ska jag ändå ange någon slags smaknotering är det en Gevrey som intialt pendlar lite i gränslandet mellan den rusticitet som byn kan erbjuda och den andra mer eleganta inriktningen, men det faller snart definitivt över åt det eleganta hållet. Fruktsötman från årgången är tydlig, och den tillsammans med en underbar Pinot-krydda, gör vinet till ett lysande exempel på ett byvin.

Sen sitter ju alla strukturella detaljer på plats, så det finns liksom inget att klaga på. Det enda jag egentligen känner är att när ett byvin levererar på den här nivån vill man prova lite mer komplexa saker. För lite komplexitet är det enda som saknas för att ett sånt här vin ska bli helt lysande. Noterar att jag definitivt ska shoppa loss lite på Bachelet.

Ett lysande vin och en lysande kväll, och oxkinden var precis så god som den ska vara.

Rustikt till höstens vilda

Det är fantastiskt att på vägen hem kunna stoppa till på någon av flera bra köttbutiker och köpa på sig något gott. I veckan stannade jag till på Percys och då det är viltsäsong blev i alla fall ett val ganska enkelt, i synnerhet som köttbiten bara låg där ensam och i behov av att någon tog hand om den.

I kassen hem följde det alltså med bl.a. en rejäl bit älgentrecote, en bit som bryntes och gjorde färdig på låg värme i ugnen. Till köttet en gräddig kantarellsås och en rejäl dos råraka. Rejäl och god mat som jag ville ha ett rustikt och rejält vin till.

I kylen fanns en redan öppnad flaska av 2006 Santenay 1er Cru "Maladière", Domaine Prieur-Brunet, ett vin som definitivt borde funka. Det är väl lite så med den här producenten att vinerna nästan alltid är goda och rustikt burgundiska, men att de saknar elegans och finess. Mat och/eller vardagsviner kanske. Definitivt inte sniffvin framför brasan.

Annorlunda och rätt trevlig etikett

Nåväl vinet funkade bra till både kocken och maten och smakade ungefär som följer:

En doft som tar tanken till en mer rejäl eller robust Pinot Noir, med hallon och körsbär som fruktkomponent och en rätt bred rustik knippe dofter med jord, läder och animalier som far omkring. Faten levererar ovanpå allt annat lite trä, kaffe och choklad. Trevligt utan att liksom lova mer.

I munnen pratar vi samma känsla som i nosen, rustikt, rejält och gott. Syran sjunger ganska bra, tanninerna ger ett lätt kvardröjande bett och frukten sitter ihop rätt snyggt. Här pratar vi inte elegans på något sätt, men i sin stil är det definitivt ett vin att gilla. Ibland vill jag ha sånt här och då är det bra att det finns prisvärda alternativ till de mer kända drakarna. Lite synd att det inte finns några flaskor kvar, hade annars varit kul att se vad tid hade kunnat uträtta.