2009 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Hauts Jarrons", Benjamin Leroux

I somras provade vi ett vitt vin från Benjamin Leroux och var supernöjda med det bygget. Efter ännu en resa till Köpenhamn och Otto Suensson fyllde jag på med Leroux och nu är det dags att se vad som händer när han leker med rött under egen etikett. Kolla här för lite Leroux-intro och noter om ett bra vitt.

Dagens vin är 2009 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Hauts Jarrons", Benjamin Leroux. Vinet kommer således från den övre delen av vingården "Jarrons", en vingård som till stora delar kallas "La Dominode", medan den övre delen har sitt enda namn, "Les Hauts Jarrons".

Vingården tillhör de bättre i Savigny och härifrån görs både rött och vitt av duglig kaliber.

En rätt otydlig och diffus doft som liksom förmörkas av eken som sticker ut rätt rejält. Det är allt från en rätt nyhyvlad träighet, till kaffe, choklad och små spår av kola. När man vant sig kommer dock körsbären fram och även lite lätt florala drag. Doften bjuder också på en begynnande murrighet med jord, läder och annat åt det animaliska hållet.

Smaken följer doftprofilen som hand i handske. Till det kan läggas en bra syra, ett tanningrepp som biter tag lite och en värme i frukten. Avslutet bjuder även på lite trevlig grusighet. Det här kan nog bli helt OK när eken har integrerats, men idag är det för mycket ek med dess beska som stör för min smak.

Jag börjar mer och mer undra om jag sakta börjar utveckla en ekfobi.

Billigt och bra från Alain Gras

På fars dag gjorde döttrarna middag och till det fick det såklart bli ett par glas vin. Det som dukades fram var en trotjänare från "den gamle på berget", nämligen Alain Gras. En enkel village från hembyn från det senaste varma året i Bourgogne blir i flaskan 2009 Saint-Romain, Domaine Alain Gras.

En väldigt, väldigt fräsch doft med en ljus fruktfond som får en spets av citrus. Frukten är liksom inbäddad i en lite smörig och honungsmättad fetma och ger ett balanserat intryck. Som pricken över i finns en mineralitet som spänner från sten till tydlig metall och gör att leendet klistras fast hos mig.

I munnen är det å ena sidan lent och drickvänligt, även om syran balanserar upp. Å andra sidan tillförs sedan karaktär genom både en trevlig bakgrundsbeska som hänger kvar rätt länge och ett avslut som lämnar kvar en kamp mellan viss fruktsötma och sköna mineraler.....länge.

Ruskans bra för sin nivå och nästan snäppet bättre idag än senast. Kostar 15 Euro nere på plats.

2007 Volnay 1er Cru "Les Mitans", Domaine Michel Lafarge

Av alla byar i Côte de Beaune finns det en som sticker ut ett snäpp när det gäller röda viner och då avser jag såklart Volnay. Härifrån kommer de mest florala och feminina av röda viner med elegans i både kropp och själ. Det saknas Grand Cru-klassade vingårdar i byn, men det finns däremot några handfulla Premier Cru-gårdar, närmare bestämt ett trettiotal. Dessa är belägna som ett band kring D973an och härifrån kan man hitta en hel del gottigt att botanisera bland.

Idag tittar jag lite närmare på den Premier Cru-klassade vingården "Les Mitans" som angränsar till Meursault. Vingården var fram till 2006 knappt 4 hektar, men är sen det året mer än dubbelt så stor då "En l'Ormeau" införlivades i vingården. Mitans betyder väl ungefär "mitt i sluttningen" och i sitt östexponerade sluttningsläge ligger vingården bra till med sin jordmån av kalk i olika former uppblandat med lera.

Producenter värda att nämna härifrån är väl mest De Montille och Lafarge, och just idag är det den senare som får visa upp vad vingården kan bjuda på. Vinet som dricks är en 2007 Volnay 1er Cru "Les Mitans", Domaine Michel Lafarge.

Här bjuds en lätt doft av viol och hallon som får samsas med en lätt touch av mintighet som flyter ovanpå. Till detta en fin fatbukett som ger grunden till lite lördagsgodis i form av choklad, fudge och kaffe. Sen finns där en blandad kryddpåse med finmalda kryddor och lite fin lakrits. Allt som allt en riktigt skön sniff.

Munkänslan är slank med fin syra och ett väldigt lätt tanninanslag. Frukten är lätt, sirlig och syrlig med ett visst drag åt sötma och en förlängning mot viol och lakrits. Avslutet får tankarna åt apelsinhållet innan det blir ett lätt beskt och avslutningsvis uttorkande mineralavslut.

Det är nåt speciellt med Lafarge, det är bara så gott och jag får liksom aldrig nog. Köpt på plats hos Lafarge för 44 Euro.

När tajming är allt, eller 2002 Monthelie, Pierre Morey

För halvannat år sedan öppnade jag min näst sista flaska av 2002 Monthelie, Pierre Morey. Ett vin jag då slurpade i mig med behag. Det var drickvänligt helt enkelt.

För nån dag sedan öppnade jag så den sista flaskan och igenkänningsfaktorn var väldigt hög. Det var rätt mycket mognad, en del spår från eken och lite roliga kryddor. I munnen var det slankt och drickvänligt, ungefär som tidigare. Kolla här för mer detaljerade intryck.

Den här gången lämnar vi halva flaskan till nästa dag och då har det skett en fullkomlig metamorfos. Det som slår mig mest är känslan i munnen där det blivit lite glest och tamt rent fruktmässigt och sen också väldigt bråkigt och strävt. Det känns nästan som om någon med flit har ekbombat resterna, för nu är faten ett riktigt störande inslag och vinet är inte alls speciellt kul.

Har du nån flaska i gömmorna så slurpa i dig direkt, utan att spara över natten, är mitt lilla råd.

Ibland skiter det sig

Jaha, en bra dag tokvänder på en femöring och inte till det bättre. Först öppnar vi en flaska från Bernard Dugat-Py och här sjunger vi korkens lov så det står härliga till. När det sedan är dags att blogga ifatt lite, har jag på något &%#""§ sätt lyckats tappa bort eller radera ett par noteringar. Jag tyckte det hade varit lite kul med en Ramonet följt av Bachelet-Ramonet när jag nu hade en Fredags-Bacehelet....eller hur?

Nåja, jag startar om med nya tag och öppnar en flaska från Pierre Morey och återkommer med den vad det lider. Ingen korkskada i alla fall.

Nu blir allt bara bättre :-) ......och gott är det.

Bachelet på Rolfs kök

En fredagskväll på Rolfs kök slutar nästan alltid med att jag tuggar i mig någon av klassikerna och i alla fall dricker något kul rött ur deras vinlista. Sa jag Bourgogne eller det kanske är självklart? Visst smuttades det på såväl Champagne, Bordeaux och norra Rhône, men huvudnumret för min del var definitivt kvällens Pinot Noir.

Efter en massa fnulande och funderande landade jag i att det, precis som senast på Rolfs Kök, fick bli en flaska från den lilla, men ytterst kompetenta firman, Denis Bachelet. Vinet var en 2009 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes, Domaine Denis Bachelet.

Här togs inga noteringar alls, utan den fick helt och fullt bara avnjutas till maten och med sällskapet. Låt oss säga såhär, det var inte bara jag som uppskattade just det här vinet.

Ska jag ändå ange någon slags smaknotering är det en Gevrey som intialt pendlar lite i gränslandet mellan den rusticitet som byn kan erbjuda och den andra mer eleganta inriktningen, men det faller snart definitivt över åt det eleganta hållet. Fruktsötman från årgången är tydlig, och den tillsammans med en underbar Pinot-krydda, gör vinet till ett lysande exempel på ett byvin.

Sen sitter ju alla strukturella detaljer på plats, så det finns liksom inget att klaga på. Det enda jag egentligen känner är att när ett byvin levererar på den här nivån vill man prova lite mer komplexa saker. För lite komplexitet är det enda som saknas för att ett sånt här vin ska bli helt lysande. Noterar att jag definitivt ska shoppa loss lite på Bachelet.

Ett lysande vin och en lysande kväll, och oxkinden var precis så god som den ska vara.

Rustikt till höstens vilda

Det är fantastiskt att på vägen hem kunna stoppa till på någon av flera bra köttbutiker och köpa på sig något gott. I veckan stannade jag till på Percys och då det är viltsäsong blev i alla fall ett val ganska enkelt, i synnerhet som köttbiten bara låg där ensam och i behov av att någon tog hand om den.

I kassen hem följde det alltså med bl.a. en rejäl bit älgentrecote, en bit som bryntes och gjorde färdig på låg värme i ugnen. Till köttet en gräddig kantarellsås och en rejäl dos råraka. Rejäl och god mat som jag ville ha ett rustikt och rejält vin till.

I kylen fanns en redan öppnad flaska av 2006 Santenay 1er Cru "Maladière", Domaine Prieur-Brunet, ett vin som definitivt borde funka. Det är väl lite så med den här producenten att vinerna nästan alltid är goda och rustikt burgundiska, men att de saknar elegans och finess. Mat och/eller vardagsviner kanske. Definitivt inte sniffvin framför brasan.

Annorlunda och rätt trevlig etikett

Nåväl vinet funkade bra till både kocken och maten och smakade ungefär som följer:

En doft som tar tanken till en mer rejäl eller robust Pinot Noir, med hallon och körsbär som fruktkomponent och en rätt bred rustik knippe dofter med jord, läder och animalier som far omkring. Faten levererar ovanpå allt annat lite trä, kaffe och choklad. Trevligt utan att liksom lova mer.

I munnen pratar vi samma känsla som i nosen, rustikt, rejält och gott. Syran sjunger ganska bra, tanninerna ger ett lätt kvardröjande bett och frukten sitter ihop rätt snyggt. Här pratar vi inte elegans på något sätt, men i sin stil är det definitivt ett vin att gilla. Ibland vill jag ha sånt här och då är det bra att det finns prisvärda alternativ till de mer kända drakarna. Lite synd att det inte finns några flaskor kvar, hade annars varit kul att se vad tid hade kunnat uträtta.