Just nu pågår en s.k. Dutch Auction på weinart.de, d.v.s. en auktion där priserna sänks över tiden och första bud plockar flaskan/flaskorna.
Jag sitter med is i magen och funderar......får se om det blir nåt.
tisdag 28 april 2015
söndag 26 april 2015
Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot - en liten vertikal
Den lilla byn Aloxe med vingårdsbihanget Corton (Aloxe-Corton) är unik i Bourgogne genom att över halva vingårdsarealen i byn är klassad som Grand Cru. Här finns som du säkert vet den berömda Corton-kullen och även om den delas med Ladoix och Pernand-Vergelesses så är det Aloxe som får stråla i dess glans, och sno åt sig vingårdsnamnet till bynamnet.
Glans och glans förresten. Det är ju som med övriga stora Grand Cru-vingårdar i Bourgogne, en stor skillnad mellan bästa och sämsta läge. Ett av alla lägen som får adderas till huvudnamnet Corton är "Les Pougets". Det är en vingård som huvudsakligen vrider sig mot söder, men sträcker sig från öst till sydväst. Läget ger värme som gör att Pinot-Noir mognar bra här, men marken innehåller en mindre andel kalksten vilket gör att de flesta odlare har planterat sina lotter med Chardonnay.
Louis Jadot har valt att odla Pinot Noir på sin del och har under många år producerat en rätt trevlig, om än lite enklare, Grand Cru. Helt enkelt en prismässigt överkomlig Grand Cru som i sina bästa stunder levererar rätt trevliga upplevelser, även om de inte är stora.
Kvällens viner kommer från årgångarna 1995, 1998, 2003 och 2008. Enligt vinhuset Louis Jadot ska vinet normalt sett tidigast drickas efter 5 år och utvecklas positivt tills det bli i alla fall 15-20 år.
Över till vinerna
1995 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett svårt och ombytligt år med sen blomning i dåligt väder, kryddat med millerandage, gav i slutändan få, mogna och friska druvor med tjockt skal.
Det är tydligt att vinet har ålder. Doften indikerar på rätt uttorkad frukt, lite trött nästan och sådär grynig i känslan som den kan bli av ålder. Här finns också en tydlig jordighet, höstlig sådan, och en allmän murrighet. Lakrits och målarlåda summerar doften.
Munkänslan är slank med en skön och bra syra. Frukten har börjar torka ut och känslan är att den håller på att falla isär. Murrigheten från doften går igen, med viss jordighet. Det är även lakrisalt åt det lätt beska hållet. I avslutet torkas munnen ut av de små tanninerna, syran och mineralerna. Summa summarum så dricks det här i nedförsbacke. Det går nämligen tydligt isär när det får luft och lite rumsvärme. Gott, men inte mycket mer. Hade nog förväntat lite mer av årgången.
1998 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Vissa år går liksom nästan allt fel och så var fallet 1998. Det var allt från frost och hagel, till oidium och röta. Vid skörd höll sig vädret i schack och hyfsade skördar kunde ändå bärgas, dock med högst olika kvalitet, något som även märks i de färdiga vinerna.
En fin mogen doft, ett klassiskt sniffarvin med mogna bär, fina kryddor och en härlig sous bois. Som hos storasyster finns även här målarlåda och en viss mineralitet.
I munnen är upplevelsen ett härligt balanserat vin med bra syra och lätta, smågreppiga tanniner. Känslan blir liksom smeksamt slank, underbart kryddiga och lakrisala drag. Avslutet är långt med en apelsintouch, lakrits och mineral. Riktigt gott och definitivt över förväntan.
2003 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Den galna hettans år där spannet från blomning till skörd hos vissa hamnade på 80 dagar. Det pratades klimatförändringar, värmerekord och annat, och många viner tog rejält med stryk detta år, medan andra enklare viner högt uppe från kullarna fick en härlig skjuts.
Här pratar vi mörkt, mörkt röda bär, kombinerat med mognadstoner i form av multnad, höstlöv och kompost. Summa summarum, jordigt, murrigt och liksom stämplat av värmens år. Intressant är dock att här även finns animaliska, rent av vilda och blodiga drag, tillsammans med en påtaglig rökighet.
Syran är medel, tanninerna är små, små och helhetsintrycket är lite av sammetskaraktär. Avslutet bryter dock iväg lite och tanniner, mineraler och lakrits liksom torkar ut, långsamt och länge. Helt OK, men udda för en burgundisk Grand Cru, helt klart.
En intressant koll dagen efter ger att vinet dragit sig mot madeira-känsla och har fallit ur ramen totalt. Drick upp alltså.
2008 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett rätt kylslaget år med en del problem med allt från oidium till röta. Vädret var upp och ner, men var bra vid skörd. Ett år med blandade resultat, allt beroende på hur arbetet i vingården gick. De som lyckades har ofta fått till en klassiskt ren Bourgogne-årgång.
En rätt så bibehållen ungfrukt som blandas med lite fudge, men framför allt en lysande kryddighet. Här känns det som att fatbehandlingen är flera snäpp upp mot övriga viner. När jag suckar i glädje över kryddorna så slår det mig....viol, härliga drag av viol.
Munkänslan är väldigt ren och slank, med lätta, röda bär. Syran är hög och tanninerna ytterst små, men ändå med ett bra grepp. Det är tydligt lakrisalt och här finns även fina drag av blodapelsin och några kryddmått mineraler. Här känns det verkligen som att det finns potential att landa i något riktigt bra vad tiden lider.
En sammanfattning är att 1995 var överraskande trött, 1998 överträffade förväntningarna, 2003 var årgångstrött, och 2008 har en härlig potential. En annan reflektion är att detta är trevligt och värt sitt pris, men inte är det en naturlig Grand Cru i min bok.
Glans och glans förresten. Det är ju som med övriga stora Grand Cru-vingårdar i Bourgogne, en stor skillnad mellan bästa och sämsta läge. Ett av alla lägen som får adderas till huvudnamnet Corton är "Les Pougets". Det är en vingård som huvudsakligen vrider sig mot söder, men sträcker sig från öst till sydväst. Läget ger värme som gör att Pinot-Noir mognar bra här, men marken innehåller en mindre andel kalksten vilket gör att de flesta odlare har planterat sina lotter med Chardonnay.
Louis Jadot har valt att odla Pinot Noir på sin del och har under många år producerat en rätt trevlig, om än lite enklare, Grand Cru. Helt enkelt en prismässigt överkomlig Grand Cru som i sina bästa stunder levererar rätt trevliga upplevelser, även om de inte är stora.
Kvällens viner kommer från årgångarna 1995, 1998, 2003 och 2008. Enligt vinhuset Louis Jadot ska vinet normalt sett tidigast drickas efter 5 år och utvecklas positivt tills det bli i alla fall 15-20 år.
Över till vinerna
1995 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett svårt och ombytligt år med sen blomning i dåligt väder, kryddat med millerandage, gav i slutändan få, mogna och friska druvor med tjockt skal.
Det är tydligt att vinet har ålder. Doften indikerar på rätt uttorkad frukt, lite trött nästan och sådär grynig i känslan som den kan bli av ålder. Här finns också en tydlig jordighet, höstlig sådan, och en allmän murrighet. Lakrits och målarlåda summerar doften.
Munkänslan är slank med en skön och bra syra. Frukten har börjar torka ut och känslan är att den håller på att falla isär. Murrigheten från doften går igen, med viss jordighet. Det är även lakrisalt åt det lätt beska hållet. I avslutet torkas munnen ut av de små tanninerna, syran och mineralerna. Summa summarum så dricks det här i nedförsbacke. Det går nämligen tydligt isär när det får luft och lite rumsvärme. Gott, men inte mycket mer. Hade nog förväntat lite mer av årgången.
1998 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Vissa år går liksom nästan allt fel och så var fallet 1998. Det var allt från frost och hagel, till oidium och röta. Vid skörd höll sig vädret i schack och hyfsade skördar kunde ändå bärgas, dock med högst olika kvalitet, något som även märks i de färdiga vinerna.
En fin mogen doft, ett klassiskt sniffarvin med mogna bär, fina kryddor och en härlig sous bois. Som hos storasyster finns även här målarlåda och en viss mineralitet.
I munnen är upplevelsen ett härligt balanserat vin med bra syra och lätta, smågreppiga tanniner. Känslan blir liksom smeksamt slank, underbart kryddiga och lakrisala drag. Avslutet är långt med en apelsintouch, lakrits och mineral. Riktigt gott och definitivt över förväntan.
2003 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Den galna hettans år där spannet från blomning till skörd hos vissa hamnade på 80 dagar. Det pratades klimatförändringar, värmerekord och annat, och många viner tog rejält med stryk detta år, medan andra enklare viner högt uppe från kullarna fick en härlig skjuts.
Här pratar vi mörkt, mörkt röda bär, kombinerat med mognadstoner i form av multnad, höstlöv och kompost. Summa summarum, jordigt, murrigt och liksom stämplat av värmens år. Intressant är dock att här även finns animaliska, rent av vilda och blodiga drag, tillsammans med en påtaglig rökighet.
Syran är medel, tanninerna är små, små och helhetsintrycket är lite av sammetskaraktär. Avslutet bryter dock iväg lite och tanniner, mineraler och lakrits liksom torkar ut, långsamt och länge. Helt OK, men udda för en burgundisk Grand Cru, helt klart.
En intressant koll dagen efter ger att vinet dragit sig mot madeira-känsla och har fallit ur ramen totalt. Drick upp alltså.
2008 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett rätt kylslaget år med en del problem med allt från oidium till röta. Vädret var upp och ner, men var bra vid skörd. Ett år med blandade resultat, allt beroende på hur arbetet i vingården gick. De som lyckades har ofta fått till en klassiskt ren Bourgogne-årgång.
En rätt så bibehållen ungfrukt som blandas med lite fudge, men framför allt en lysande kryddighet. Här känns det som att fatbehandlingen är flera snäpp upp mot övriga viner. När jag suckar i glädje över kryddorna så slår det mig....viol, härliga drag av viol.
Munkänslan är väldigt ren och slank, med lätta, röda bär. Syran är hög och tanninerna ytterst små, men ändå med ett bra grepp. Det är tydligt lakrisalt och här finns även fina drag av blodapelsin och några kryddmått mineraler. Här känns det verkligen som att det finns potential att landa i något riktigt bra vad tiden lider.
En sammanfattning är att 1995 var överraskande trött, 1998 överträffade förväntningarna, 2003 var årgångstrött, och 2008 har en härlig potential. En annan reflektion är att detta är trevligt och värt sitt pris, men inte är det en naturlig Grand Cru i min bok.
torsdag 23 april 2015
Vardagslycka
Ibland är det bara att buga och bocka inför upplevelsen. En dryg tvåhunka (25Euro) i inköp när det begav sig, och som det levererar. Ler i mitt soffhörn åt att det finns tio flaskor kvar en våning ner.
Kan inte annat än rekommendera 2012 Bourgogne "Cuvée de Noble Souche", Domaine Denis Mortet. Springer du på det till en vettig peng, så köp! Det levererar väl över sin klassificerade nivå. Helt enkelt ruskans prisvärt för en bas-Bourgogne.
Kan inte annat än rekommendera 2012 Bourgogne "Cuvée de Noble Souche", Domaine Denis Mortet. Springer du på det till en vettig peng, så köp! Det levererar väl över sin klassificerade nivå. Helt enkelt ruskans prisvärt för en bas-Bourgogne.
tisdag 21 april 2015
2006 Clos Vougeot "Musigni" Grand Cru, Domaine Gros Frère et Soeur
Så fort man läser om Bourgogne landar man rätt snart i skolexemplet Clos Vougeot. Anledningarna är flera, bl.a. storleken, antalet ägare och de stora kvalitetsskillnaderna. Det är rätt tydligt att lotter (lieux-dits) högt upp på sluttningen ger bättre resultat än de längst ner mot slätten, ovanför vägen.
Ligger man högst upp och dikt an mot "Le Musigny" så kallas lotten "En Musigni" och det är ett läge som är något av det bästa som går att uppbåda i hela vingården. Här ståtar Domaine Gros Frère et Soeur med en stor del, nämligen drygt 1,5 hektar.
När vänerna M och L är på besök brukar det bli lite "vinutbildning" och denna gång var inget undantag. Ett av vinerna med detta syfte var just en flaska från "En Musigni", nämligen 2006 Clos Vougeot "Musigni" Grand Cru, Domaine Gros Frère et Soeur.
Doften är jordig, animalisk och lätt funkig, med små drag av svamp. I bakgrunden finns en mogen och rätt tung frukt i form av rätt mörka körsbär och plommon. Här bjuds också på målarlåda och en rätt schysst kryddblandning. Det sammanfattande intrycket avseende doften är att det är rätt moget för sin ålder och klassificering, trots lagrat under riktigt bra förhållanden.
Smakintrycket ger att frukten lämnat ungdomen och visar upp en tydlig mognad. Lakritsen är på plats och med sin kraft döljer den ganska väl de kryddor och örter som ändå orkar visa sig. Men mest tänker jag nog på jordighet, runda, men greppiga, tanniner, hög syra och ett lakrisalt, lite silkigt och kryddigt avslut som ligger kvar läääänge.
Känns som att detta vin är taget i hyfsat rätt läge. Gott, inte stort, men såklart något jag kan dricka vilken dag som helst i veckan.
Ligger man högst upp och dikt an mot "Le Musigny" så kallas lotten "En Musigni" och det är ett läge som är något av det bästa som går att uppbåda i hela vingården. Här ståtar Domaine Gros Frère et Soeur med en stor del, nämligen drygt 1,5 hektar.
När vänerna M och L är på besök brukar det bli lite "vinutbildning" och denna gång var inget undantag. Ett av vinerna med detta syfte var just en flaska från "En Musigni", nämligen 2006 Clos Vougeot "Musigni" Grand Cru, Domaine Gros Frère et Soeur.
Doften är jordig, animalisk och lätt funkig, med små drag av svamp. I bakgrunden finns en mogen och rätt tung frukt i form av rätt mörka körsbär och plommon. Här bjuds också på målarlåda och en rätt schysst kryddblandning. Det sammanfattande intrycket avseende doften är att det är rätt moget för sin ålder och klassificering, trots lagrat under riktigt bra förhållanden.
Smakintrycket ger att frukten lämnat ungdomen och visar upp en tydlig mognad. Lakritsen är på plats och med sin kraft döljer den ganska väl de kryddor och örter som ändå orkar visa sig. Men mest tänker jag nog på jordighet, runda, men greppiga, tanniner, hög syra och ett lakrisalt, lite silkigt och kryddigt avslut som ligger kvar läääänge.
Känns som att detta vin är taget i hyfsat rätt läge. Gott, inte stort, men såklart något jag kan dricka vilken dag som helst i veckan.
söndag 19 april 2015
Vinvandring i planeringsstadiet tillsammans med ett litet glas
Jag har under många, många år gillat friheten med att vandra i den storslagna natur som finns i Sverige och på andra håll i i världen. De senaste tio åren har vandringarna mer och mer kombinerats med mat och dryck, något som styrt kosan till områden som Toscana och Bourgogne.
I sommar har jag lyckats med att få med mig barnen på en kort sejour i de svenska fjällen och efter det är planen att ta en tripp till Jura och vandra i bergen där, och självklart ska det drickas vin och ätas mat.
Vandringsbok är beställd och just nu googlas en del innan bok och kartor kan spridas ut på bordet. Till googlandet tyckte jag att det passade med ett litet vin från "bergen" i Bourgogne, eller det kanske är lika bra att inse att det är mer av kullar. Valet föll på en flaska från mannen som i min bok kallas "den gamle på berget", nämligen Alain Gras.
Flaskan i sig är en 2010 Auxey-Duresses, Alain Gras, och det intressanta med denna är att rankorna som de skördade druvorna hängde på definieras som très vieilles vignes, något som verkligen stämmer i detta fall då rankorna är snäppet över hundra år.
......just ja, valet föll på den här flaskan då minnena om hur trevligt det är att småvandra i och kring Saint-Romain där Alain Gras huserar dök upp.
Gud så enkelt livet är ibland. Doften är å ena sidan enkel , härlig och ganska ren om man vänder den sidan till. Låter man näsan och analyscentra i hjärnan samsas ett tag blir anteckningarna lite annorlunda, då finns här tydliga hallon som backas upp av violer eller egentligen violpastiller. Till bär och blommor kan adderas både lite lakrits och ett riktigt knippe av kryddor, örter, choklad och kaffe......och mer kan säkert finnas.
Jag struntar dock i att dofta och analysera och bara ler, njuter och knattrar in "Trekking, Jura" och lite annat med tangentbordet.
Då stannar jag till lite, munkänslan skriker nämligen så påtagligt av klunkbarhet...det liksom bara rinner ner. Slank frukt, hög syra och lågt motstånd av tanniner ger en snabbdrucken upplevelse där glaset töms blixtfort.
Sen finns här en härlig örtbeska, kryddighet, stenmineral och lakrits som ligger kvar länge i munnen och som adderar det där lilla extra. Man känner också av att tanninerna faktiskt har kvar lite struktur när vätskan väl lämnat gommen.
Ett härligt, lättdrucket vardagsvin med tillräcklig komplexitet adderad, precis som jag vill ha det. Mer sånt helt enkelt.
I sommar har jag lyckats med att få med mig barnen på en kort sejour i de svenska fjällen och efter det är planen att ta en tripp till Jura och vandra i bergen där, och självklart ska det drickas vin och ätas mat.
Vandringsbok är beställd och just nu googlas en del innan bok och kartor kan spridas ut på bordet. Till googlandet tyckte jag att det passade med ett litet vin från "bergen" i Bourgogne, eller det kanske är lika bra att inse att det är mer av kullar. Valet föll på en flaska från mannen som i min bok kallas "den gamle på berget", nämligen Alain Gras.
Flaskan i sig är en 2010 Auxey-Duresses, Alain Gras, och det intressanta med denna är att rankorna som de skördade druvorna hängde på definieras som très vieilles vignes, något som verkligen stämmer i detta fall då rankorna är snäppet över hundra år.
......just ja, valet föll på den här flaskan då minnena om hur trevligt det är att småvandra i och kring Saint-Romain där Alain Gras huserar dök upp.
Gud så enkelt livet är ibland. Doften är å ena sidan enkel , härlig och ganska ren om man vänder den sidan till. Låter man näsan och analyscentra i hjärnan samsas ett tag blir anteckningarna lite annorlunda, då finns här tydliga hallon som backas upp av violer eller egentligen violpastiller. Till bär och blommor kan adderas både lite lakrits och ett riktigt knippe av kryddor, örter, choklad och kaffe......och mer kan säkert finnas.
Jag struntar dock i att dofta och analysera och bara ler, njuter och knattrar in "Trekking, Jura" och lite annat med tangentbordet.
Då stannar jag till lite, munkänslan skriker nämligen så påtagligt av klunkbarhet...det liksom bara rinner ner. Slank frukt, hög syra och lågt motstånd av tanniner ger en snabbdrucken upplevelse där glaset töms blixtfort.
Sen finns här en härlig örtbeska, kryddighet, stenmineral och lakrits som ligger kvar länge i munnen och som adderar det där lilla extra. Man känner också av att tanninerna faktiskt har kvar lite struktur när vätskan väl lämnat gommen.
Ett härligt, lättdrucket vardagsvin med tillräcklig komplexitet adderad, precis som jag vill ha det. Mer sånt helt enkelt.
måndag 6 april 2015
2011 Saint-Aubin, Henri Boillot
I högen med viner att dricka nu eller ta med som gå bort-present hittade jag en kul liten sak som jag kylde ner och öppnade så fort jag såg den. Vinet i sig var en 2011 Saint-Aubin, Henri Boillot.
Om mina googlingar stämmer ska frukten komma från 1er Cru-plätten "Les Pitanges", så producent och plats borgar kanske för att det ska bli en trevlig upplevelse.
Det första intrycket är en känsla av att vinet behöver luft då den första doftsskjutsen är rätt instängd och skaldjursunken. Visst luftas mycket bort, men kvar dröjer sig dock vissa inslag som skvallrar om en mineralitet med skaldjurstoner som tydligaste markör. Som tillägg till detta är det en kryddighet som påminner om kryddkokta päron. Kardemumma, lagerblad och nejlikor slåss om utrymmet och ovanpå allt ett svagt stråk med vitpeppar.
Här finns också smör, honung och en bra skopa rökighet. Frukten då? Gråpäron och citron skulle jag väl säga.
Munkänslan ger vid handen en ung och sprittande syra, rejäl kryddighet och ett lätt anslag av honungssötma och smörfett. Avslutet är uttorkande, mineraliskt och långt, samt ger en svag citronbeska som extra touch.
Helt enkelt ett trevligt vin som bjuder på en trevlig smakupplevelse för ett pra pris. Nån tia över tvåhundringen när det begav sig. Förbaskat bra prisvärde helt enkelt.
Om mina googlingar stämmer ska frukten komma från 1er Cru-plätten "Les Pitanges", så producent och plats borgar kanske för att det ska bli en trevlig upplevelse.
Det första intrycket är en känsla av att vinet behöver luft då den första doftsskjutsen är rätt instängd och skaldjursunken. Visst luftas mycket bort, men kvar dröjer sig dock vissa inslag som skvallrar om en mineralitet med skaldjurstoner som tydligaste markör. Som tillägg till detta är det en kryddighet som påminner om kryddkokta päron. Kardemumma, lagerblad och nejlikor slåss om utrymmet och ovanpå allt ett svagt stråk med vitpeppar.
Här finns också smör, honung och en bra skopa rökighet. Frukten då? Gråpäron och citron skulle jag väl säga.
Munkänslan ger vid handen en ung och sprittande syra, rejäl kryddighet och ett lätt anslag av honungssötma och smörfett. Avslutet är uttorkande, mineraliskt och långt, samt ger en svag citronbeska som extra touch.
Helt enkelt ett trevligt vin som bjuder på en trevlig smakupplevelse för ett pra pris. Nån tia över tvåhundringen när det begav sig. Förbaskat bra prisvärde helt enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)