Nästa vita 2009a till rakning

Nästa flaska till rakning bland de vita 2009orna får bli en 2009 Chassagne-Montrachet, Domaine Bernard Moreau. 2008an av detta vin är klart bra och 2009an har visat bra form tidigare. Nu var det två år sedan det senaste besöket och med tanke på att det finns några flaskor till är det hög tid att korka ur.

Doften ger en frukt som både pratar gula äpplen och lite mer tropiska inslag. En viss fräschör i form av slanggurka finns också här. Fetma finns här med, lite smörigt och oljigt som går över i lösningsmedel och nästan ett alkoholstick. Kryddorna med muskot i förgrunden parat med en flintstensrökig mineral  lovar mer.

I munnen känns det som att syran har börjat dämpa sig och inte till 100% håller upp mot kroppens fetma. Frukten är dock fin och det citronstänkta avslutet med sin härliga kryddor och sin stenighet gör det ändå mumsigt. Bara att hoppas att syran inte mattas för fort här. Får bli återtitt rätt snart, helt klart

Nära, nära Chavy-Chouet

Sådär ja, efter lite stiltje i vininköpen har jag nu fått en liten knäpp och huggit lite på allt som rör sig. Nu inväntar jag en hel del roliga paket och leveranser och samtidigt känns det som att det är dags att rensa lite bland befintligt lager. Röda 2007or och vita 2009or ligger generellt risigt till för att få korkarna dragna.

Först ut i raden är en flaska 2009 Puligny-Montrachet "Les Enseignères", Domaine Chavy-Chouet. Domänen är en "gränslandsproducent" i min bok. Grymma upplevelser har blandats med tveksamma och jag har ännu inte riktigt koll på om generationsskiftet har ökat lägstanivån. Flaskan dracks på egen hand och till vit tysk sparris med smörstekt vårlök, knaperstekt pancetta och brynt smör. Ja, det funkade till maten :)

Annars kan väl sägas att det bjöd på en fint kryddig och mineralisk doft som blandade en bukett med kryddpeppar, lagerblad och andra fina kryddor, med en flintstenighet och en lite mer metallisk ton. Lägg därtill lemon curd, smör och lite mer frisk citrus och doften är hemma.

Munkänslan tar doften vidare i en balanserad, len och kryddig skapelse, där syra och fetma kramar om varandra så där härligt man önskar att de ska. Sen börjar jag undra om min ekfobi har fått en kompis i avoghet till skalbeska. Visst, det här klarar sig, men det är ett svagt störande moment. Utan beskan hade vinet varit rent ut sagt ljuvligt bra. Den lena kryddighet och mineralitet som övervinner beskan och stannar kvar, länge, länge, är riktigt, riktigt bra. Mums!

Fontaine-Gagnard bjuder på härliga kryddor

Dags för en liten återtitt på en av mina favoritproducenter, nämligen Fontaine-Gagnard. Nu pratar vi inte vitt som det brukar vara, utan min andra flaska av 2010 Volnay 1er Cru "Clos des Chènes", Domaine Fontaine-Gagnard. Den förra lovade gott, men kändes lite gles. Undrar om den byggt ihop sig sen sist?

Mums, vilken härlig doft. Här samsas försommarens blommor med hallon, viol och lite körsbär. Sen finns vissa syrligare inslag som jag stämplar in som lingon. Tydligast är dock faten och kryddorna. Här bjuds på en uppsjö söta och smörvärmda kryddor som gör att näsan bara vill ha mer. Förbaskat bra fatkänsla, och lägg till mineralerna och leendet breddas.

Klunkbarhet är det första jag tänker på när det hamnar i munnen. Nästa sak som landar i hjärnan är att det balanserar på gränsen ekmässigt, men klarar sig med liten marginal. Mer nyanserat är det ett vin med bra syra, små, sköna och lätt greppiga tanniner och en fin, om än relativt lätt frukt.

Det som står ut och som gör att vinet lovar så mycket mer, är den helt underbara kryddigheten. Det här vill man definitivt njuta av när eken har integrerats bättre, för jag går rejält igång på den smörigt, lätt söta kryddigheten. Mums!

Här blir det påfyllning Méo-Camuzet

För precis ett år sedan dracks den förra flaskan av 2010 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits "Clos Saint-Philibert", Domaine Méo-Camuzet. Den gav mersmak och det ska bli kul att se vad jag tycker ett år senare. Det är bara att hugga in helt enkelt.

Ibland letar sig dofter rakt in i lustcentrum och det händer den här gången. Man behöver inte orda så mycket utan det är en skönt balanserad doftpalett med lite frukt i form av citron och äpplen och sedan en smörighet, kryddighet och mineralitet som andas elegans. Detta är skrivet dag tre och då har verkligen vinet blommat ut och alla delar är i skön balans i näsan.

I munnen härskar fortfarande en ung syra, och vinet dricks ypperligt redan idag då syran så smått bäddas in i babyfettet och när den klingar ut lite så lämnas en härlig blandning av citron och mineraler kvar i munnen. Känslan är dock att detta kommer att bli ett par snäpp bättre när syran lagt sig lite och de andra delarna fått utvecklas till en mer balanserad helhet även i munnen.

Här är det inget snack om saken. Påfyllning direkt och sedan vänta.

2008 Vosne-Romanée, Domaine d'Eugénie

Det började egentligen 2005 när Philippe Engel som drev Domaine Engel dog, och det inte fanns arvingar som var redo att axla vinmakandet. Ut med klabbet på marknaden och in stiger Francois Pinault från Château Latour och köper in sig i Bourgogne. Sedan dess har man bytt namn på domänen, rört sig mot biodynamisk odling och minskat uttagen.....ja, och en hel del annat. En resa i att finna en husstil kanske man kan säga.

Under några dagar testar jag en 2008 Vosne-Romanée, Domaine d'Eugénie och kommer upp med följande noteringar (dag tre)

Doftmässigt bjussas det på en rejäl dos hallon, några blåbär, lite körsbär och några dito kärnor, samt ett litet stråk kirsch. Till det läggs tydligt rostade fat med kaffe, lättrökt korv och blandade kryddor. En svag antydan till mognad finns här också med lite sous bois och doften från en kvarglömd målarepensel. Mineralerna är svaga och nästan lite stickigt flintrökiga.

Sedan kommer en trevlig munkänsla med alla delar på helt rätt plats. Syran är bra men inte för framträdande, tanninerna är rätt ordentligt polerade, men på plats, och frukten är fin. Sen är det ju tyvärr det här med eken. Den ger lite rostad ekplanka åt anrättningen, inte överdrivet mycket, men tillräckligt för att vänta några år på nästa försök. Lovar dock gott.

Moulin-à-Vent 1959 -- 2010

Jag hade plockat fram lite blandat gottigt från Moulin-A-Vent. Ryggraden kom från Louis Jadot, kompletterad med en flaska från Calvet. Flaskorna med mognad från Louis Jadot kommer samtliga från Vinunics egna lilla källaren.

Totalt pratar vi fem flaskor, fyra upphällda i karaff och en dubbeldekanterad tillbaka i en annan "lätt förvillande" flaska. Jag ville inte utsätta den äldsta för luft i allt för hög grad innan gästerna kom, därav flaskan.

De fyra äldsta vinerna serverades först för att förvilla lite med mognadens tecken. Därefter kom den yngre flaskan som referens, med tanken att senast då skulle temat avslöjas av gästerna.

De viner som provades var följande:

2000 Moulin-à-Vent "Clos du Grand Carquelin - Château des Jacques", Louis Jadot 
1997 Moulin-à-Vent "Clos du Grand Carquelin - Château des Jacques", Louis Jadot 
1989 Moulin-à-Vent, Louis Jadot 
1959 Moulin-à-Vent, J. Calvet & Co
2010 Moulin-à-Vent "Château des Jacques", Louis Jadot 

De tre första vinerna visade upp rätt tydligt gemensamma drag. Det var mogen och torkad frukt parad med tydligt lakrisala drag och olika former av nivåer på sous bois och animaliska drag. Genomgående bra syra och trevliga viner, där det första hade kvar lite spår av yngre frukt, men i gengäld bjöd på en del lösningsmedel. Vin två hade bäst struktur av trion, med en tydlig, men bakåtlutad, tanninmatta. Det tredje hade börjat svikta svagt och bjöd på tydligast buljongtoner, kryddat med aromat. Riktigt trevliga viner alla tre, utan att sticka ut.

Vinet som buteljerats under etiketten J. Calvet & Co var en helt annan historia. Här hade mognaden fört in julen i såväl doft som smak, både i form av kryddor och drag av Madeira. I övrigt var släktskapet med den inledande trion tydligt. Trevligt var också att vinet hade behållit sin struktur med bra syra och fina tanniner. En riktig njutning att dricka.

Fram till nu hade det resonerats runt i olika banor och Beaujolais hade nämnts, men inte mer än så. Dags att ta fram den yngre referensen för att spika temat tänkte jag.

Här pratar vi ett betydligt yngre vin. Färgen har blåtoner och doften skvallrar om ungfrukt med jordgubb, hallon och lite viol. Faten lyser igenom och det lakrisala draget känns igen.

I munnen är det lite sisådär tycker jag, i alla fall efter de andra vinerna. Visst, bra frukt, bra syra, bra tanninbett, men också drag av ek och körsbär/marsipan.....som gör att det haltar lite just nu.

Och vet ni.....de gick bet även på referensflaskan. Det dricks alldeles för lite Beaujolais Cru bland mina kamrater inser jag. Kanske har jag fått upp deras ögon lite.

Summa summarum är annars att Beaujolais Cru definitivt håller att lagras. Har känt det förr och upplever det igen. Gott är det också.