Trotjänare som levererar än

För ett antal år sedan var 2007 Volnay Vendanges Sélectionnées, Domaine Michel Lafarge, ett vin som fick en hel del plus i bloggosfären och jag tyckte då och senare att det är ett kalastrevligt vin. När jag kollade i mitt Lafarge-lager hittade jag en flaska jag inte visste om, så det blev till att ploppa kork på direkten. Än roligare är att jag visst har samlat på mig en rätt bra vertikal av vinet, så ett par inköp till och det kan bli en mindre Vendanges Sélectionnées-orgie.

Dagen till ära visade vinet upp sig från en riktigt trevlig sida. Nosen bjöd på syrliga röda bär, ett lätt floralt anslag och säsongen till ära, lite multnande höstlöv. Lägg till lite målarlåda, ett stänk fudge, svart te, lite blyga kryddor och drösvis av anis/lakrits, och summeringen blir en kalasskön doft.

I munnen är upplevelsen dansant i sin slankhet, med bra syra, mjuka tanniner och ett långt avslut fyllt av grusiga mineraler och lakrits. I övrigt återkommer doften i smaken och vinet försvinner rätt fort ur glasen.

Kul att hitta en bonusflaska och att vinet fortsätter att leverera. 

Ännu mer gottigt från St-Aubin

Efter ännu ett antal viner med kombinationen St-Aubin och 2103 är jag mer än nöjd, i synnerhet som jag i somras körde hem en drös viner med nämnda kombination. Lyxproblemet är svårigheten att hålla fingrarna i styr, men då finns det ju en möjlighet att rikta om dem till köp-knappen efteråt.

Det senaste var en flaska 2013 St-Aubin 1er cru "Clos du Meix", Marc Colin et Fils.

Det finns tydliga släktskap mellan de flaskor jag öppnat från samma producent. Det finns varianter av samma sköna doftplym av kryddor och mineraler. Mineral i stråket flintstensrök till grus.....i alla fall är det vad min näsa fångar.

Sedan finns där en bra syra och en skön fetma, rätt oljig sådan, som bäddar in och skapar balans. Frukten ligger mestadels i den klassiska skalan citrus-äpple och fyller ut kostymen.

Doften har kanske varit lite knuten inledningsvis, men efter ett par dagar och med luft och lite värme så blir den riktigt fin. Lovande utveckling runt hörnet alltså.

Munkänslan är som hos syskonen totalt sett balanserad och härlig. Det enda som egentligen saknas är väl att hålla tassarna borta, för delarna finns, men det behövs tid för att binda samman det till en än bättre helhet.

Tummen upp är det dock redan idag.

Doft och smak som gjorda för hösten och dess middagar

Hösten har gjort sitt intåg med ljuvliga dagar i naturen. Där blandas vandring med fika och svampplockning, men mest av allt är det bara ren njutning av natur och härlig luft.

Som en liten hyllning till hösten gjordes i lördags en klassisk middag med vilt, smörig potatiskaka och svamp, och till det öppnades en flaska 1997 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Beaux Monts", Domaine Jean Grivot.

Jag satt länge och sniffade på glas efter glas av detta och efter följande kavalkad av doftnoteringar konstaterade jag bara att det var en grym doft.

Lite höstigt, murrigt och jordigt
Kaffe, kakao, fina kryddor och örter
Lakrits och apelsin
Lätt animaliskt och drag av fuktigt läder
Röda bär, körsbär och nypon
Små stänk av målarlåda

.......över tiden kunde ännu fler markörer hittas. Ett riktigt sniffarvin alltså.

I munnen kändes vinet fortfarande vitalt med bra syra, en fin koncentrerad frukt och en kvarvarande matta av tanniner, även om denna numer var mest sandig eller flagig.

Totalt sett ett vin i en härlig balans med en komplexitet som bjuder på lager efter lager av upplevelser. Uttrycksfullt var en notering jag också gjorde.

Min enda anmärkning är att det lakrisala och apelsinstänkta avslutet inte är mer än medellångt. En i övrigt riktigt härlig upplevelse får således ett lite för kort avslut innan känslan av torra stenar ligger kvar i munnen. Summeringen är ändå kalasbra!

Från besvikelse till fynd

I fredags var jag på middag på konferenshotellet Såstaholm utanför Täby Kyrkby, och hade i förväg beställt hem vinlistan. En flaska 2002 Pommard 1er Cru "Grands Epenots", Louis Jadot hade jag spanat in och det blev även valet när vi väl var på plats och maten hade presenterats.

Döm av min förvåning och besvikelse när servitören återkommer och meddelar att vinet är slut. Där sjönk betyget tre snäpp eller mer. Som alternativ presenterades en flaska 2009 Corton Grand Cru "Pougets", Louis Jadot. Ett yngre och därmed inte lika kul alternativ, men när de erbjuder en Grand Cru för 700:- på krogen är det bara att kapitulera.

Hur var det då?

Maten var OK, men med mer ambition och teknik, än bra smaker. Vinet var förträffligt, och har precis börjat lämna barndomen och börjar närma sig en ny nivå i sitt liv. För egen del kommer jag att spara mina flaskor i en räcka år. I synnerhet som de sista slattarna uppvisade en helt annan mjukare elegans än det nykarafferade vinet. Ett riktigt bra vin med framtiden för sig blir betyget, och även en årgång som tillhör det bättre jag smakat av vinet, något som är uppenbart även om jag inte tog några anteckningar.

Tänk vad lite väntan kan göra

En vardagsmiddag av det enklare slaget kan bli en fullträff med lite tur. Rätt bonus av ingredienser i kylen och en flaska vin som utvecklas åt rätt håll med stormsteg, och man är liksom i hamn.

I förrgår öppnade jag en flaska 2013 Bourgogne Chardonnay, Michel Bouzereau et Fils och det spretade åt alla håll med en ruskans markant syra som stod som en pelare i glaset. Igår kändes det ett snäpp bättre, och idag var det examensdags.

En potatis och purjolökssoppa piffades upp med några skopor grädde och toppades av en binge rostade charkuterier. Tur att det finns rester i kylen ibland. Till det hälldes vinet upp.....och Shazam!!

Vilken rackarns skillnad.

Nu har vi att göra med en mild, fint kryddig, smörig och allmänt bara väldoftande skapelse. I munnen har syran dämpats och fetman lyckas linda in citrusen och skapa ett balanserat och välsmakande vin som sitter som en schmäck till soppan.

Så här efteråt njuter jag nog mest av den fina kryddsvansen och mineraltouchen som gör att munnen lätt torkas ut och fylls på av citron, som övergår till äpple, nötter och fett, innan kryddsvansen återkommer. Ett meditativt kretslopp av vardagsglädje.

Heresztyn i perfekt drickläge

Jag har tappat lite kollen på hur många flaskor jag har kvar av 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Corbeaux", Domaine Heresztyn. Det behövs helt enkelt en inventering. Jag har slarvat med uppdatering av databasen under ett år nu.

Oavsett det så är vinet just nu i en perfekt drickfas. Det har utvecklats sedan i januari och jag kommer att dricka mina resterande flaskor under de närmaste två åren. I min mun är det nog vad vinet mäktar med för att vara på topp. Jag karafferade förresten vinet så det fick andas under typ 4 timmar innan vi drack det till ugnsbakad kyckling

Jag tog inga anteckningar under middagen, utan kan bara konstatera att alla runt bordet var överens om att det var en fullkomlig njutning. Silkigt, lent, med bra syra, en frukt som håller ihop än så länge, men tanninerna börjat numer vinka hej då.

Röd debut från vitvinsfavorit

En av de bättre vitvinsmakarna i Bourgogne är i mitt tycke Pierre-Yves Colin-Morey. I hans portfölj finns det även en del rött, något jag hittills inte hade provat. Det skulle dock rådas bot på och en flaska av det lite enklare slaget följdes över ett par dagar....så nu har jag gjort min rödvinsdebut för denna producent. Vinet var 2013 Santenay Vieilles Vignes, Pierre-Yves Colin-Morey. 

En ljuvlig fatkryddad doft med nymalet kaffe, mörk choklad och kryddor, sådär lagom mjukt och inte alls ekbeskt. Lägg till hallon och lätta drag av körsbär. Sedan lite lätt alkoholvärme med marsipan och flyktiga slöjor av lösningsmedel. Allt avrundas med lite, lite stenflis. Mysdoft!

I munnen är det bra fart i syran, kroppen är slank och det finns en ekton som är lite på gränsen. Tanninerna finns där, men är små och lite sådär greppriviga med ett motstånd som ger karaktär.

Behöver ett par år på att bygga ihop sig och bli riktigt trevligt,men skäms inte alls för sig redan nu. Han kan göra vin den där Pierre-Yves.

Aligoté med Ziiiing

Stekt fisk med en sås på några av fjolårets trattisar och lite grädde, och efter lite övertalning med mig själv, även några stänk, och ytterligare några stänk, vitt vin.

Inte för att det behövs förevändningar för att öppna en flaska, men nu blir det ju också över både till kocken och till maten. Bingo helt enkelt.

Vinet i fråga är 2013 Bourgogne Aligoté, Domaine Marc Morey & Fils. Billigt och enkelt, och förhoppningsvis gott.

Doften är fin med nypressad citron, mineraler i form av skaldjur och lite rökig stenighet. Lägg till lite smör och fina kryddor. Det räcker så.

I munnen är det en hög syra som bär fram citron och grapefrukt. Det blir lysande i mötet med den feta såsen, men på egen hand är det nästan för mycket citrus-zing. Bakom en rätt framträdande grapebeska finns en fin kryddighet och lite stendamm, något som ger ett rätt skönt avslut.

Kul  vin, bra till fettig sås, men inte så himla mycket mer.

St-Aubin 2013 rockar

Nu har jag kört igenom en hel del viner från kombinationen St-Aubin och 2103, och det är bara att buga och bocka.....bra skit nästan över hela linjen.

Dagens flaska är ett lätt omtest av 2013 St-Aubin 1er cru "La Chatenière", Marc Colin et Fils.

Här kombinerar doftkvasten en släng citron med gult äpple och melon, allt inbäddat i smörig fetma. Lägg till flintig mineral, ett lätt drag av arrak och lite finmalda kryddor, och bilden är komplett.

I munnen är det liksom bara så där balanserat och skönt gott som man vill ha det, om man nu kan nöja sig så....eller OK då, bra syra, bra frukt och lagom mängd fett gör att allt hänger ihop. Mineral och kryddor som gör att man låter tungan smaka efter länge och som slutligen torkar ut hela härligheten gör att nästa klunk snart landar i munnen.

Det här kan ju bli kalasgott, men jag vet inte om jag kommer att kunna hålla tassarna borta.I synnerhet inte när det dag två är så lätt att bara tycka om.

En Passetoutgrains på 27 år. Kan det funka?

En present läggs i garderoben och blir liggande. Hur ofta händer inte det ute i de svenska hemmen? Den här gången halade M fram en flaska Bourgogne Passetoutgrains med 27 år på nacken. En simpel butelj som nästan hela sitt liv legat i lugn och ro längst ner i en garderob. Kul att kolla om det funkar eller om det blivit till ett lik.

Flaskan i fråga är en 1988 Passetoutgrains, Francois Protheau & Fils. En producent jag inte testat förr och alltså har jag ingen aning om vad som väntar.

Doften blandar nypon, hallon och plommon med ett drag av torkad frukt. Som motpol finns köttbuljong, champinjoner och Sherrytoner. En avslutande puff av apelsin och lakrits livar upp och gör att jag hoppas en del på smaken.

I munnen möts man av lätta bär, men ändå med en förvånansvärt potent stoppning. Syran är hög, tanninerna avskalade och helhetsintrycket är ett friskt, syradrivet vin. Visst har vinet börjat polarisera sig typ rönnbär - buljongskalan, men det är mest bara häftigt att en gammal Passetoutgrains håller ihop och bjuder på mogen drickglädje. Tummen upp.

2013 Bourgogne Blanc, Domaine Marc Morey

I en blandad kompott av hopplockade viner från Caveau de Chassagne kom det med några basflaskor vitt från lite bättre producenter. En sådan dracks över ett par dagar och det var 2013 Bourgogne Blanc, Domaine Marc Morey.

En frisk blommig, citronstänkt, och svagt guläpplig doft med kryddiga och rökiga inslag. Allt inbäddat i en lätt nötig och smörig fetma.

Munkänslan är tydligt syradriven med sprittig citron som nästan hoppar i munnen. Kryddor och mineral lyckas slutligen tränga igenom citrusdominansen i slutet på eftersmaken. Samtidigt finns en svag fetma som håller ihop helheten, men den får slåss mot en grapebeska som biter emot en del.

För 13,50 Euro är det här kalas, i synnerhet dag två då bitarna verkligen faller på plats. Dag ett spretar det lite grand, men tid och luft gör som bekant små underverk. Summa summarum får det här tummen upp och är bra för sin nivå.

Ett litet tips inför fredagssläppet

I bagaget hem från Bourgogne fanns en del väldigt strukturerade inköp, men också en del skjutet från höften och en del trotjänare i nya årgångar. Av den senare kategorin fanns två årgångar enklare rött från Gros Frère et Soeur, och vinet som testades först var 2013 Hautes Côtes de Nuits, Domaine Gros Frère et Soeur.

Vinet har en doft som dag ett är hallonmättad med drag av kryddor och animalier, men som dag två blommar ut och blandar tidigare intryck med blod och järn, samt en del murrig kompost och mullig jord.

I munnen går sniffintrycken från de olika dagarna igen. Lägg till att det är fruktigt, slankt och lättdrucket med bra syra, slipade och lätt greppiga tanniner och det blir svårt att inte gilla det. Riktigt trevligt för sin nivå och definitivt för den peng det betingar vid släppet på fredag (7/8).

Mellanlandning i semestertider

Efter en galet bra hemfärd från Beanue, där vi egentligen inte behövde köa någonstans på hela vägen, sitter jag i lugn och ro och "slickar såren". Kul med bra producentbesök, bra restauranger, nya viner och annat smått och gott. På något sätt blev det efterhand ett tydligt fokus på Saint-Aubin denna gång. Det var inte meningen, men efter besök hos Hubert Lamy och butiken Caveau de Chassagne både testades och köptes det en hel räcka från byn av årgång 2013.

I övrigt kan väl nämnas att det har varit galet varmt i Bourgogne under en tid nu, och det börjar skönjas viss oro för att det kan bli ett "mini-2003" om inget händer. Nu verkar dock temperaturen sakta gå ner från knappa 40 till mer normala 30. Att det blir en tidig skörd tyder alla tecken på, och som vanligt kommer väl de bra producenterna att lyckas, men kanske kan en del sämre lägen ge billiga och bra viner som 2003. Bara att vänta och se.

Dags att ge sig ut i ett inte så somrigt sommarsverige innan bilskörden ska katalogiseras......ser fram emot att tulla på vinerna när de satt sig efter omruskningarna på Autobahn.

Den del av skörden som fick följa med hem

Legendariska vita Bourgogner - del 2

Som ett litet mellanspel innan provningens huvudakt ställdes det fram tre viner från tre olika domäner. Nu pratar vi inte mellanakt i egentlig mening, utan tre klassiska viner från tre klassiska producenter. Uppställningen var följande:

1996 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Jean Boillot
1986 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Combettes", Domaine Louis Carillon
1986 Chevalier Montrachet Grand Cru "Les Demoiselles", Domaine des Héritiers Louis Jadot

Först ut är Henri Boillots signaturvin från monopolvingården, "Clos de la Mouchere", som är en del av "Les Perrières". Här pratar vi nittonårig ungdom på flaska. Visst finns här fina guläppliga drag med viss boknad och arrak, men annars är det inget som direkt skvallrar om ålder i doften. Jag noterar fin kryddighet, viss rök, mintighet och lakrits....rätt trevligt, helt klart.

I munnen går mycket av doften igen, med ett understöd av en riktigt bra syra, uttorkande mineral och en viss metallisk klang. Ung känsla återigen.

Lägg till tio år och nästa vin får bjuda till. Här är den rökiga mineraliteten tydligare, och mer markant av flinta. Lägg till fatkryddor, örter och  rotsaker, och doften väcker minst sagt intresse.När det sedan blir sådär lagom fudgefettigt och man anar drag av banan......då är i alla fall jag fast rent doftmässigt.

När det landar i munnen slås man av den höga syran som samspelar kalasbra med den tyngd som ges av frukt och fetma. På den högre oktaven spelar kryddor, lakrits och viss beska, och självklart stenig mineral. Förvånansvärt ung känsla och helt klart ett njutbart vin.

Sist i mellanakten stannar tiden till en stund. Kanske inte av vinets doft som varvar rök och tydlig metall med modellerafetma, mintighet, kryddor och citron. Men sedan händer det där man bara vill ha mer av, den kompletta smakupplevelsen. Du vet, när allt hänger ihop. Bra syra, mjukgörande fetma, smakrik frukt och sedan kryddor och mineraler som ligger kvar i en evighet. Ett galet långt avslut som viftar med magiflaggan. Attans så bra. När det efterhand även kommer metall i eftersmaken.....har leendet redan etsat sig fast hos mig........och då har vi en tredje flight kvar.

Vad månde bliva?

Legendariska vita Bourgogner - del 1

Vissa provningar måste liksom landa lite innan jag kan skriva om dem. En sådan inträffade för några dagar sedan och den gav ett antal härliga intryck, nya referenser och kunskap. Provningen hade sitt enkla och tydliga fokus, nämligen vit Bourgogne av smått legendariska mått, allt från samma lilla by, nämligen Puligny-Montrachet.

Ett lite torrt konstaterande är att det är den bästa av vitvinsbyarna i Bourgogne, och gäller det Chardonnay pratar vi hela världen. Här finns legendariska Montrachet (som delas med Chassagne), men också ytterligare ett tjog med förstklassiga vingårdar.

Stilen är mer ren, fokuserad och metallisk än hos sina grannar och konkurrenter Chassagne och Meursault, och har självklart anhängare hos alla som uppskattar stora viner.

Den här kvällen delades in i tre flighter och vår ciceron och ledsagare genom kvällen var Bergs-Lars Hansson, något som borgade för trevliga anekdoter, tonvis av kunskap, och självklart ett härligt urval av viner. Har du haft möjlighet att tillbringa en kväll i hans sällskap vet du vad jag menar. Och har du inte det så kanske det är dags?

Som start på kvällen, efter inledande bubbel, tog vi oss an en flight av viner från Domaine Etienne Sauzet. Vinerna hade det gemensamt att de samtliga kom från tiden efter självaste Etienne Sauzet, alltså när Gerard Boudot stod som ansvarig vid rodret tillsammans med Jeannine Sauzet.

Vinerna vi pratar om var en uppställning 1er Cruer från 80-talet, alltså mogna vita viner med rang och klass, nämligen:

1982 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Combettes", Domaine Sauzet
1985 Puligny-Montrachet 1er Cru "La Truffière", Domaine Sauzet
1985 Puligny-Montrachet 1er Cru "Champs Canet", Domaine Sauzet
1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Champs Canet", Domaine Sauzet
1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Perrières", Domaine Sauzet

Årgångsmässigt känns 82an lite "over the hill", 85orna öppna och nästan insmickrande, medan 88orna är mer strama.

Överlag riktigt bra viner med olika personligheter där jag föll extra för "Les Perrières".
Anteckningarna för det vinet lyder:

En första puff av skaldjur och knallpulver följs snart av lätt bokna äpplen och en knivsudd arrak. Som krona på verket bjuds på en otroligt trevlig och väldoftande kryddsvans. Munkänslan är att vinet är sömlöst sammanhållet med fullkomlig balans. Allt är på plats med bra syra, frukt, kryddor och mineral. Kvällens första kompletta vin, utan en enda störande detalj.

Sen gick det inte att värja sig mot "La Truffière" heller. Här fanns endast ett litet utskjut av beska som randanmärkning, annars bjöds det på en härligt komplett upplevelse. Doften handlade om blandade skaldjur stänkta av citron, fina kryddor och rök. I munnen återkom dofterna och kompletterades med en lenande fetma, bra syra, och ett uttorkande avslut som bjöd på både kryddor och mineraler.

Utan att dissa övriga viner, som definitivt var kalasbra, var det dessa två som av olika anledningar stack ut för min del. Fokus och precision kontra insmickrande inställsamhet på hög nivå.

......Nästa flight består av ett blandat mellanspel, innan klivet tas upp högt på stegen i den avslutande flighten.

Nysläppt från Cordier

Som en slags uppladdning inför en hedonistisk vitvinsövning passade jag på att kolla vad ett nysläppt vin från Mâconnais kan erbjuda. Här pratar vi ett enkelt byvin vid namn 2013 Mâcon Charnay "Vieilles Vignes", Christiophe Cordier.

Ett rent vardagsvin är vad som erbjuds och det doftar av gula äpplen, citrus, smörfett, fatkryddor, lite blommor och en rätt rejäl dusch av stenrökig mineral. En trevlig doft som lockar till en sipp.

Väl i munnen upplevs en bra syra som gör vinet friskt och citrussprittigt. Sen kommer mer citrus i form av beska och allt detta i ett tunt skynke av kryddig, smörig och oljig fetma.

Helt enkelt en rätt enkel och trevlig Bourgogne......men, och verkligen men....håll den sval. Det är inte ett bygge som orkar med att värmas i glaset, men svalt är det helt OK att läppja på i stolen på terrassen.

......vinerna dagen efter detta ligger några snäpp upp och jag återkommer till dem i några poster inom snar framtid.

2009a från Denis Bachelet

En favoritproducent som fyller upp en del av vinskåpen är Denis Bachelet. Vinerna blir kalas med ganska ordentlig mognad,men det går ju inte att hålla sig. Det känns dags att se vad ett enkelt från det fruktfläskiga året 2009 kan erbjuda.

Vinet som får släppa korken är en 2009 Côte de Nuits Villages, Domaine Denis Bachelet.

I näsan bjuds en tät frukt med hallon och körsbär, rent av lite körsbärskärnor. Rätt fruktfläskigt faktiskt med en rand av snygga fat som ger den typiska krydd- och kafferostkänslan. Här finns och viss murrighet, jord, animalier och en dusch av målarpenseln....lite mognad på G alltså.

I munnen pratar vi en hyfsat bra syra, en rätt ungdomlig och tät frukt och avrundade, men smågreppiga tanniner. Det finns ett tydligt lakrisalt inslag som ligger kvar hur länge som helst och som gör att tankarna dras åt en silkig utveckling. Någonstans i mellanregistret fångar man också upp att vinet sakta har inlett en mognadsbana. Det här kommer definitivt att drickas bra i många år framöver. Nästa flaska ska nog få vänta några år.

Och JAAAA, tumme upp!

Anka och Grand Cru från Corton

Långhelgen har verkligen gått i matens tecken och inleddes alldeles strålande med en utsökt matchning på Valborgskvällen. Måltiden bestod av ankbröst på en bädd av gräddstuvad purjolök, knaperstekt sidfläsk och ovanpå det några finhackade, romindränkta körsbär.

Till det öppnades en flaska 2006 Corton Grand Cru, Domaine Tollot-Beaut. Producenten tillhör normalt sett inte mina favoriter, men jag hade vissa förhoppningar att den här flaskan skulle leverera en del.

Redan vid första sniff kändes det rätt bra. Lätt, rent och balanserat var det första intrycket. Bären tillhörde den ljusa delen av skalan, i min mun i form av hallon och jordgubbar. Sedan fanns det en väldigt fin kryddbukett, lite kaffe, mörk choklad och även en mjuk doft av lakrits. Att vinet hade viss mognad visade sig i form av svettigt läder och en liten gläntning på målarlådan.

I munnen har vi en väldigt slank skapelse med fin syra, tillbakalutade, men tydligt närvarande tanniner och en lätt, lätt frukt. Avslutet är lakrisalt och stenkrossigt torrt, med en rand av apelsinzest.

Jag bara vill skriva skitgott, för det är vad det är.........nästan. Den lätta frukten gör dock att avslutet saknar viss täthet och att det tar slut lite fort. Man blir lite snodd på konfekten liksom.

Till maten? Kalas!

Ett litet inköpstips för gamblers

Just nu pågår en s.k. Dutch Auction på weinart.de, d.v.s. en auktion där priserna sänks över tiden och första bud plockar flaskan/flaskorna.

Jag sitter med is i magen och funderar......får se om det blir nåt.

Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot - en liten vertikal

Den lilla byn Aloxe med vingårdsbihanget Corton (Aloxe-Corton) är unik i Bourgogne genom att över halva vingårdsarealen i byn är klassad som Grand Cru. Här finns som du säkert vet den berömda Corton-kullen och även om den delas med Ladoix och Pernand-Vergelesses så är det Aloxe som får stråla i dess glans, och sno åt sig vingårdsnamnet till bynamnet.

Glans och glans förresten. Det är ju som med övriga stora Grand Cru-vingårdar i Bourgogne, en stor skillnad mellan bästa och sämsta läge. Ett av alla lägen som får adderas till huvudnamnet Corton är "Les Pougets". Det är en vingård som huvudsakligen vrider sig mot söder, men sträcker sig från öst till sydväst. Läget ger värme som gör att Pinot-Noir mognar bra här, men marken innehåller en mindre andel kalksten vilket gör att de flesta odlare har planterat sina lotter med Chardonnay.

Louis Jadot har valt att odla Pinot Noir på sin del och har under många år producerat en rätt trevlig, om än lite enklare, Grand Cru. Helt enkelt en prismässigt överkomlig Grand Cru som i sina bästa stunder levererar rätt trevliga upplevelser, även om de inte är stora.

Kvällens viner kommer från årgångarna 1995, 1998, 2003 och 2008. Enligt vinhuset Louis Jadot ska vinet normalt sett tidigast drickas efter 5 år och utvecklas positivt tills det bli i alla fall 15-20 år.

Över till vinerna

1995 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett svårt och ombytligt år med sen blomning i dåligt väder, kryddat med millerandage, gav i slutändan få, mogna och friska druvor med tjockt skal.

Det är tydligt att vinet har ålder. Doften indikerar på rätt uttorkad frukt, lite trött nästan och sådär grynig i känslan som den kan bli av ålder. Här finns också en tydlig jordighet, höstlig sådan, och en allmän murrighet. Lakrits och målarlåda summerar doften.

Munkänslan är slank med en skön och bra syra. Frukten har börjar torka ut och känslan är att den håller på att falla isär. Murrigheten från doften går igen, med viss jordighet. Det är även lakrisalt åt det lätt beska hållet. I avslutet torkas munnen ut av de små tanninerna, syran och mineralerna. Summa summarum så dricks det här i nedförsbacke. Det går nämligen tydligt isär när det får luft och lite rumsvärme. Gott, men inte mycket mer. Hade nog förväntat lite mer av årgången.


1998 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Vissa år går liksom nästan allt fel och så var fallet 1998. Det var allt från frost och hagel, till oidium och röta. Vid skörd höll sig vädret i schack och hyfsade skördar kunde ändå bärgas, dock med högst olika kvalitet, något som även märks i de färdiga vinerna.

En fin mogen doft, ett klassiskt sniffarvin med mogna bär, fina kryddor och en härlig sous bois. Som hos storasyster finns även här målarlåda och en viss mineralitet.

I munnen är upplevelsen ett härligt balanserat vin med bra syra och lätta, smågreppiga tanniner. Känslan blir liksom smeksamt slank, underbart kryddiga och lakrisala drag. Avslutet är långt med en apelsintouch, lakrits och mineral. Riktigt gott och definitivt över förväntan.

2003 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Den galna hettans år där spannet från blomning till skörd hos vissa hamnade på 80 dagar. Det pratades klimatförändringar, värmerekord och annat, och många viner tog rejält med stryk detta år, medan andra enklare viner högt uppe från kullarna fick en härlig skjuts.

Här pratar vi mörkt, mörkt röda bär, kombinerat med mognadstoner i form av multnad, höstlöv och kompost. Summa summarum, jordigt, murrigt och liksom stämplat av värmens år. Intressant är dock att här även finns animaliska, rent av vilda och blodiga drag, tillsammans med en påtaglig rökighet.

Syran är medel, tanninerna är små, små och helhetsintrycket är lite av sammetskaraktär. Avslutet bryter dock iväg lite och tanniner, mineraler och lakrits liksom torkar ut, långsamt och länge. Helt OK, men udda för en burgundisk Grand Cru, helt klart.

En intressant koll dagen efter ger att vinet dragit sig mot madeira-känsla och har fallit ur ramen totalt. Drick upp alltså.


2008 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett rätt kylslaget år med en del problem med allt från oidium till röta. Vädret var upp och ner, men var bra vid skörd. Ett år med blandade resultat, allt beroende på hur arbetet i vingården gick. De som lyckades har ofta fått till en klassiskt ren Bourgogne-årgång.

En rätt så bibehållen ungfrukt som blandas med lite fudge, men framför allt en lysande kryddighet. Här känns det som att fatbehandlingen är flera snäpp upp mot övriga viner. När jag suckar i glädje över kryddorna så slår det mig....viol, härliga drag av viol.

Munkänslan är väldigt ren och slank, med lätta, röda bär. Syran är hög och tanninerna ytterst små, men ändå med ett bra grepp. Det är tydligt lakrisalt och här finns även fina drag av blodapelsin och några kryddmått mineraler. Här känns det verkligen som att det finns potential att landa i något riktigt bra vad tiden lider.

En sammanfattning är att 1995 var överraskande trött, 1998 överträffade förväntningarna, 2003 var årgångstrött, och 2008 har en härlig potential. En annan reflektion är att detta är trevligt och värt sitt pris, men inte är det en naturlig Grand Cru i min bok.