Högpresterande på basnivå

En producent som alltid levererar i mitt tycke är Arnaud Ente. Det mest häpnadsväckande har varit hans alldeles lysande prestationer med basnivån Bourgogne Chardonnay. Med en begränsad produktion och ett lysande vinmakande är efterfrågan stor, så det är liksom bara att hugga till när vinerna släpps.

Dags att ta tempen på en 2011  Bourgogne Chardonnay, Arnaud Ente.

Nosen indikerar syra där citron och lime verkligen är markerade. Här finns dock också såväl päron, gurka som melon.....men mest av allt honungs- och fettinbäddade kryddor och en härlig flintstensrök.

I munnen verifieras nosens lackmuspapper, och ja, det är en hööööög syra. Den första dagen svider det verkligen till i emaljen, men dag tre har den lugnat sig lite grand och då har hela vinet landat i en balanserad skapelse som blandar en rejäl citrondusch, med honungssöt fetma och ett stort lass sten. Lägg till lite fina kryddor och bilden är klar.

Attans så gott dag tre. Dagarna innan spretade det lite och syran kändes på gränsen, men tid ger ett förbaskat bra vin för sin nivå. En obloggad flaska för ett år sedan ungefär gav precis samma resultat, att dag tre var det kalas.....bara att låta övriga flaskor ligga en hel del år.

Nysläppt från Dujac

Alla har vi väl våra favoritproducenter som vi återkommer till år efter år. För min del har det genom åren utkristalliserats ett gäng rödvinsproducenter som normalt sett gör slanka, eleganta och lättdruckna viner, utan överdriven ekprägel. Vidare har de det gemensamt att de kan drickas både unga och med mognad. En av dessa producenter är Domaine Dujac, en producent som ytterst sällan gör en besviken.

För någon vecka sedan lanserades byviner från Chambolle-Musigny och Morey-St-Denis från producenten, och årgången var 2012. Jag lyckades trots stök med systembolaget.se få de viner jag önskade mig och för att lite ta tempen öppndes en 2012 Chambolle-Musigny, Domaine Dujac.

En intressant betraktelse är att synintrycket bjuder på en tätare och mörkare rödfärg än vad jag väntat mig. Inte alls någon burgundisk transparens av normalt snitt. Det går definitivt igen i doften, i alla fall när vinet är nyöppnat och även ett bra tag efter det. Det är mörkfruktigt, ekrostigt och känns rätt stumt.

När jag karafferar det dag två och senare låter det vakna upp i glaset, ja då börjar nyanserna sakta träda fram. Det är kanske inte "50 nyanser av rött", men leendet börjar sprida sig. Frukten ljusnar, rostningen delar upp sig i kaffe, mörk choklad och kryddor. Här finns också en touch av lösningsmedel, flintrök, björnklister och mineral. Sammantaget en doft som lovar gott i längden.

I munnen har vi ett i grunden slankt och lättfruktigt vin, ja dag två alltså....men visst stramar det emot lite grand efter att visat upp betydligt mörkare drag som nyöppnat. Nåväl, efter luft och ännu mera luft så ligger till slut alla bitar på plats, utan snack. Det är bara det att min känsla är att vinet behöver ett antal år på sig att handskas med de rätt bångstyriga tanninerna och den lätta beskan av eken.

Barnarov taget i fel tidpunkt för min palett, men det här kommer att njutas bra i framtiden.

Lättvikts-Grand Cru att bara njuta

Det är fredagskväll, diverse delikatesser inhandlade och vin ska öppnas. Nu har jag  varit lite väl "otrogen" Bourgogne på senare tid, så det blir tillbaka till ruta ett, oavsett om det passar till alla läckerheter. Efter att ha haft besynnerliga problem med en näst intill totalt uttorkad kork, så karafferades till slut en 1999 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot.

Det är trevligt att betrakta vinet som börjar anta fina mognadsnyanser, men som också visar på att "jag börjar bara mogna och har en lång resa kvar".

När vinet bekantar sig med näsan är det en en skön blandning av röda bär och ett visst mått av lösningsmedel. Det skapar ett djup som är tilltalande, och adderar man sedan körsbärskärnor med dragning åt marsipan har nog det första doftintrycket sammanfattats.

När man hittar bakom inledningens sniff upptäcks en viss jordig murrighet, sköna kryddor och de klassiska attributen apelsin och lakrits. En trevlig sniff helt enkelt.

Väl i munnen upplevs en skönt slank kropp, med bra syra, svagt, svagt greppiga tanniner och en fin frukt som börjat ta ett par steg på sin mognadsbana. Avslutet med sitt lilla grepp, kompletterat med stendamm och lakrits gör att jag helt klart är nöjd.

Ett snyggt och gott bygge utan egentligt motstånd. Rent, elegant och lättdrucket är den första tanken som kommer till mig. Lättvikts-Grand Cru att bara njuta, när andan faller på

Tack för den resan Vincent!

Att köpa vin och följa det från dess ungdom till dess att det dricks som bäst är en intressant liten resa, en resa som ser olika ut för alla och envar då vi har olika smakpreferenser och smakutveckling.

När smakresan kan kombineras med ett osedvanligt bra köp så blir känslan såklart ett snäpp bättre. Dagens vin är ett sådant och jag köpte ett antal flaskor av det för dryga 30 Euro och måste nog säga att det har varit ett kalasbra köp.

Att öppna den sista flaskan av typ 7-8 stycken som alla gett sköna smakupplevelser är lite speciellt och man hoppas ju på ett bra sista möte.

Dags att korka ur och smaka på 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin.

Tänk dig en kall lag av inkokta päron med en svag väldoftande kryddighet, lite nejlikor träder fram som mest markant.....och visst är de sötade med honung? Mmmm, troligen så. Här finns också svagt bokna äpplen, citron och lime, samt en skön stendammig mineraldusch.

I munnen är det ett vin som troligen är hyfsat på topp och kanske lätt vikit ner sig över kanten. Syran är vid god vigör, frukten är full av klang, men det finns ändå sköna toner av bokna äpplen, lakrits och arrak som tyder på mognad. Attans vad gott det är, och vilket avslut...eftersmaken ligger kvar länge, länge och torkar ut till den milda grad att man måste ta en klunk till. Visst finns där en liten beska, men den är bara ett extrainslag och stör inte på något sätt.

Tack för den resan Vincent!