Sigfried Pic presenterar Louis Jadot 2012

Lite småkylig och ruggig slinker jag in på Brasserie Bobonne den 2:a December. Av med rocken och snart finns ett glas vitt i handen........det är nämligen dags för årets upplaga av lunch á la Maison Louis Jadot, presenterat av Vinunic och Sigfried Pic.

Sigfried Pic

I välkomstglaset har jag fått ett glas Ladoix Le Clou D'Orge, Domaine Gagey. Här formligen osar det flintrökig mineralitet med en rand av citrus. Allt lätt inbakat i en smörig och kryddig fetma. Dofterna går definitivt igen i smaken.....och gillar du mineraler så har du här ett vin späckat med sådana som stämplar in på 199 kronor. Bra mineralbang för the bucks.

Nästa servering bjöd på tre vita av bättre kaliber. De vita brukar vara de jag fastnar mest för på dessa luncher, så jag var full av förväntan. I glasen hälldes följande:

Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot

Chassagne Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle", Domaine Duc de Magenta

Corton Charlemagne Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot

Till de vita

Här pratar vi om en trio viner som alla går hem hos mig, men av lite skilda anledningar. "Les Genevrières" är som vanligt väldigt tillgängligt och eksmörigt. Med en bra syra, sköna fatkryddor och bra mineralitet hittar det en skön balans. Här måste man dock gilla ekavtrycket som är rätt påtagligt.

"Clos de la Chapelle" är renare, mer transparent och klassiskt elegant. Det känns som att det bara är att dricka det, här och nu. Bygget innehåller nämligen allt man önskar i form av ren frukt, bra syra, mineraler och kryddor. 

Storebror "Corton Charlemagne" är ett helt annat djur. Den känns ursprungstypisk, ung och koncentrerad och talar rätt tydligt om att det ska lagras. Jag älskar den här sniffen med en mineral som blandar flintrök och modellera. Här blir det till att köpa på sig som vanligt.

Som ett litet mellanspel bjuds det på en 2010 Château des Jacques Moulin-á-Vent. Jag hade lite svårt att ta till mig detta efter att ha njutit av de vita, men det funkar och bjuder på en rätt tät frukt, bra syra och små fina tanniner. Avslutet ger en hög lakrisal beska och en skopa mineral. Helt OK!

Nästa uppsättning viner är en trio från Beaune, nämligen:

Beaune 1er Cru "Theurons", Domaine Gagey

Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune är kanske inte mitt absoluta favoritområde, men man brukar ofta kunna få loss rätt bra viner härifrån,utan att plånboken glöder sönder. Likadant är det här. Vinerna stämplar in i spannet 339 - 365 kronor, något som definitivt måste anses som överkomligt för årgången.

"Theurons" är tranbärigt slank med bra syra, ren och fin frukt, samt små greppiga tanniner. Avslutet bjuder på bra kryddor, lakrits och mineral. en trevlig bekantskap

"Clos des Couchereaux" är sötfruktigare tack vare sitt söderläge och är liksom ett nummer större eller mer i alla delar. 

"Boucherottes" är mer jordigt och murrigt med en helt annan och mer krävande struktur än sina syskon. Kanske beror det på närheten till Pommard?

Summa summarum är det helt OK Beaune-viner jag definitivt kan tänka mig igen, men jag skulle ge dem ett gäng år i källaren för att blomma ut lite.

Slutklämmen på provningen är några bättre röda - Grand Cru - och dagen till ära ställdes följande linje upp:

Corton Pougets Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot

Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey

Clos Vougeot Grand Cru, Domaine Louis Jadot

Chambertin "Clos de Bèze" Grand Cru, Domaine Louis Jadot

Grand Cru

Corton Pougets är en trotjänare som kan klassas som en lättvikts-Grand Cru som verkligen vinner på lagring. Dagens exemplar bjussar på typiska lingontoner, men även lite mer sötfruktiga drag, lite lakrits och apelsin. Det är också lite "murrigt" på något sätt. I munnen har vi bra syra, tät frukt och greppiga tanniner.Helt enkelt tydligt strukturerat för lagring. (Jag testade några årgångar i en vertikal för ett tag sedan där lagringens inverkan blev tydlig. Återkommer om detta)

Echezeaux börjar lite tillknäppt, men i glaset öppnar det sakta upp och snart växer det fram en fin sniff med härliga kryddor och en mjuk, fin frukt. Munkänslan ger en fin balans mellan frukt, syra och tanniner och ett fint avslut med mineraler och kryddor. Ungt och oförlöst är betyget.

Clos Vougeot är lite polariserat. Det lockar med en skön sniff med söt, varm frukt, kryddor, fudge och mineraler, men kroppen kämpar lite emot och det behöver i min mun läggas ner och glömmas bort ett bra tag. Då kan nog bitarna byggas ihop och vi har nåt helt annat att leka med.

Dagens vin(n)are alla kategorier finns i provningens sista glas. Hos "Clos de Bèze" finns en än så länge lite blyg, utvecklingsbar doft, men i munnen är det härligt sötfruktigt med ljuvliga kryddor. Balansen sitter som i skolboken och efter ett tag slutar jag analysera och njuter bara av varje sipp. Det här är kalasgott.

Anka till Grand Cruerna

Anka, linser och Grand Cru

Lite från höften skapas en grund som ska förgylla några deciliter linser. Grunden baseras på lök, vitlök, sidfläsk och rödvin som är givna i min hjärna.....och strax landar lite bättre balsamico, örter och andra kryddor, samt lite tomatpure i blandningen. När sedan koncentrerad kalvfond läggs till handlar det bara om att puttra ihop det lite och runda av syran. 

Under tiden bryns ankbröstet till bra skorpa innan det får gå färdigt i ugnen. Samtidigt som bröstet får vila blandas linserna ner i den numer hopkokade grunden och som sista touch får bröstet en sista, kort sväng i pannan för att få en riktigt bra skorpa. Dags att lägga upp och äta.

Till detta har jag korkat upp en 1997 Clos de la Roche Grand Cru, Domaine Lécheneaut. En producent jag inte riktigt blivit överens med när det gäller unga viner, så nyfikenheten på ett mer moget vin är stort. Att det är Grand Cru gör ju inte saken sämre.

Det är en rätt påtaglig sniff av mestadels finmalda, orientaliska kryddor. I alla fall är det precis vad det första intrycket ger. Sedan paraderar dofterna i snygg formation. Först ut är frukten som påvisar lätt uttorkade drag, men där rätt tydliga körsbär finns kvar tillsammans med bärens malda kärnor. De torkade frukterna representeras mest av en rejäl dos katrinplommon. Som inramning eller slutkläm finns där några stråk av apelsin.

Mognadsspåren visar sig med höstlöv, kompost och små tendenser till målarlådans rengöringsmedel. Lägger man sedan till lite lakrisal och stendammig mineral, så är nog bilden hyfsat komplett.

I munnen har vi en bra och bibehållen syra, samt finmaskiga och lätt greppiga tanniner. Frukten har definitivt fått spår av mognad och ungfrukten har ersatts av mer mogna och torkade drag. Det som återstår av tydlig frukt är körsbär, en frukt som snart övergår i en mycket tydlig lakrisal smakbild.

Avslutet blandar lakrisal, apelsin och en mer lingonaktig bärighet. När det sakta klingar av träder en stenig mineralitet sakta fram och ligger kvar tillsammans med lakrisalen.

Helt klart ett gott vin, men det sjunger kanske inte Grand Cru i alla stämmor. Till maten var det dock ypperligt.

Ett riktigt sniffarvin i vardande

Jag köpte ett sexpack av 2010 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Lavaut-Saint-Jacques", Domaine Duroché förra året och den första flaskan lovade minst sagt gott med en hel del superlativer, i synnerhet som det var ett reafynd. Nu har det förflutit tid och tungan har hämtat sig från tidigare ekplanksövningar (hua).......bara att hugga in och förhoppningsvis njuta.

Tjohej...här bjuds på en sån där sniff som troligen innebär att vi har ett riktigt sniffarvin i vardande. Frukten är hallon och körsbär med stänk av violpastill. Själva bydoften ger sig tillkänna i en murrig jordighet toppad med stråk av min gamla kompost. Lägg därtill fint malda orientkryddor från snygga fat och ett ytterst litet drag av flyktigt lösningsmedel, och visst bådar det gott.

Efter att ha sniffat runt ett tag landar vinet i munnen och här konstateras att syran är fin, tanninerna är lätta och sköna med ett svagt litet motstånd. Frukten i sig gör att allt landar i balans och helhetsintrycket ger initialt en ganska slank och lätt känsla innan den lindas in i ett starkt lakrisalt inslag. Här är vi på väg mot en skön silkighet, helt klart.

Avslutet är långt och lämnar kvar en skön mineralitet och lakrits att tugga och smaka på, länge, länge. Ett av de bättre köpen på länge, helt klart......och fler flaskor finns som väntar på att mogna sig fina.

Stora, feta mängder ek

Titt som tätt kommer jag på mig själv om hur mycket smaken har ändrats över åren, och tydligast är det när det gäller inställningen till ekbehandling. Fel vin på fel dag kan bli till en total clash, medan det  kan slinka ner hyfsat en annan dag......de där andra dagarna har dock blivit färre och färre.

Dagens post bygger på en dag när eken var för svår, och ska jag vara ärlig spelade kanske dagen mindre roll än eken i sig.

Det vin vi pratar om är en 2008 Volnay, Fernand & Laurent Pillot.

Det börjar bra med hallon, mer hallon och en gnutta körsbär. Därtill en fin matta med fina kryddor och en rätt flintig mineralitet. En rätt skön näsa.

Det är dock i munnen det händer saker. Syran är märkbart hög, tanninerna är rätt greppiga och den rätt slanka frukten accentuerar syran med sina surkörsbär, vinbär och hallon. Så långt allt gott.

När vinet slunkit ner och eftersmaken ligger kvar är det tydligt att ekens beska tar överhanden. Det är liksom ingen idé att fortsätta. Det är inte min "cup of tea" helt enkelt, även om jag bakom ekens dimridå kan skönja ett slankt, rent och fint vin....men någon kom på att det döljer vi med stora, feta mängder ek.......eller var det kanske en av de andra dagarna. Tror inte det.