Den som väntar....på Lamy den här gången

Hubert Lamy brukar vara en vinmakare att kunna lita på, så för nåt år sedan klickade jag hem ett sexpack enklare viner att kunna korka upp lite när som. Vinet har de gånger jag testat varit lite trilsket och slutet och inte gjort något större väsen av sig. Nu börjar lagret sina, så det är säkert som så att det blir den bästa flaskan hittills.

Flaskan är förresten en 2010 Saint-Aubin "La Princée", Hubert Lamy.

Tjoflöjt, vilken mineraldusch....våta stenar och flinta, och en touch modellera. Vilket härligt första intryck. Addera därtill lite smörfetma, gula äpplen, citron och lime...och när man tror näsan är dövad av alla dofter, då känner man blommorna. Vita med feta blad är vad som kommer för ögonen.

I munnen får man en härlig frisk syra och ett vin som bjuder på renhet och en lätt, fin struktur. Det liksom ropar....drick mig, drick mig, drick mig. Den beska som jag stört mig på i tidigare flaskor är numer bara en touch och här pratar vi istället mer av citrusdriv, mineraler och mer mineraler. Mums!

Efter några tveksamma flaskor ger det här utdelning. Bara till att njuta av de som finns kvar.

Tänk vad några dagar kan göra

För ett par år sedan köpte jag på mig en hyfsad laddning av viner från Henri Boillot och tiden hade kommit för att testa vad status kan tänkas vara. Vinet som fick knäcka halsen var en flaska 2011 Meursault, Henri Boillot.

Här var det liksom totalt tillknäppt vid första påseende. Vinet haltade betänkligt och det var helt enkelt ingen idé att ens hälla upp mer än ett glas. Efter två dygn, och nästan ännu mer efter tre, så var det dock en helt annan upplevelse. En framtvingad "kylskåpsmognad" gjorde nämligen trolleri och trollera med vinet.

Helt plötsligt sitter jag och nickar och ler. Här finns tydliga Meursault-markörer med en smörig och nötig fetma som kryddas av en bra dos mineralitet. Sedan finns tydliga citrustoner som likt ett spjut tränger igenom fetma och mineraler.

I munnen känns det skönt balanserat med bra syra, skön fetma och en bra frukt. Det är ett bra samspel mellan syra och fetma som glider över i ett avslut där en svag beska och fina mineraler tar över och torkar upp i hela munnen.

Ett trevligt exemplar av Meursault på bynivå. Inget stort vin att skriva hem om, men det gör sin grej på ett bra sätt och jag ser fram emot att följa hur det utvecklas.

Guy Amiot.....rimmar på gott

1920 startade Arsène Amiot en verksamhet i Chassagne-Montrachet genom att köpa upp en plätt i Montrachet och även i ett antal premier cruer. Arsène var en av pionjärerna när det gäller att buteljera själv och förde detta arv vidare till sonen Pierre som tog över och utvidgade domänen.

Idag är det Thierry Amiot som står vid rodret och skapar viner från en uppsättning lägen som är svårt att slå.

För någon månad sedan öppnade jag en obloggad 2008 "La Maltroie" från producenten och tyckte att den var på tok för besk för min smak, men skam den som ger sig. Det är bara att ge sig på det igen och knäcka nästa läge....som i detta fall innebär en 2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Vergers", Domaine Guy Amiot et Fils.

Nosen bjuds på en fet ton fylld av smör, lite popcorn, arrak, äpple (moget som går mot boknad) som bryts av med en skön mineralitet och såklart citrus.

Munnen fångar in en bra syra och ett i övrigt elegant och balanserat anslag där fetma och syra väver ihop varandra och smeker in frukten i sitt samspel....beskan i slutet ligger på gränsen, men mineraliteten fångar upp mig och tar in mig på rätt spår igen. Det känns som att här kan vi bli riktiga kompisar när nästa flaska fått några år till i viloläge.

En väldig skillnad mot "La Maltroie" på flera plan, men i synnerhet var beskan i detta vin betydligt bättre integrerad. Får nog testa nästa läge snart.

Franska vindagen gav lite inköpsfunderingar

Som vanligt, "nummer ett", gick jag runt bland utställarna på Franska Vindagen och testade igenom det mesta av Bourgogne-urvalet. Visst slank det ner en och annan Champagne, Rhônare och annat, men de lämnar vi därhän.

Som vanligt, "nummer två", var det problematiskt med temperaturen på vinerna. De vita var ofta iskalla och de röda rumstemperaturtrötta....även om några behandlade sina viner föredömligt.

Som vanligt, "nummer tre", levererade gamla favoriter det de skulle och producenter likt Grivot, Nicolas Rossignol och andra bjöd på rätt gottiga saker....

Det jag tänkte lista är dock några viner jag tänker införskaffa för att prova om på hemmaplan.

2012 Chassagne-Montrachet 1er Cru "La Maltroie", Jouard - Härlig struktur och tillika mineralitet som måste testas igen..
2011 Chateau Fuisse Tete de Cru - Enklare vin med skönt fett, kryddor och beska. Tisdagstest?
2011 NSG Les Challots, Michel Gros - En väldigt lätt och fin NSG som kanske flyttar lite gränser?
2012 Bourgogne Pinot Noir, Heresztyn-Mazzini, God och hustypisk baspinot. Men etiketten?

Sen kan jag inte hålla mig från att dissa lite. För mig var Henri de Villamont provningens mest udda producent. En blandning av unga viner, både röda och vita, som kändes konstigt mogna nästan rakt över. Dessa köps definitivt inte.