Att dricka i närtid - Alain Burguet

Ännu ett vin att ta tempen på öppnades igår och nu är det dags att besluta hur övriga flaskor ska hanteras. Vinet är 2006 Gevrey-Chambertin "Tradition", Alain Burguet.

En doft som skvallrar om en tät frukt som börjar ändra skepnad. Hallon och körsbär får samsas med lite mer mogna drag med kirsch, lösningsmedel och ett rejält doftspjut som påminner om det gamla tuggummit Ti-Pe.
Lite jordighet, lakrisal och mineraler kompletterar. En rätt typisk Gevrey-doft med inledande mognadsdrag, jag förutom det lite lustiga tuggummiinslaget.

Ett vin som definitivt har utvecklats med stil och tillsammans med dess bra syra kan man dag ett förnimma lite fina ungfruktsdrag innan smaken dag två mest blir ett kvitto av doftintrycken med skönt lakrisala drag som tillsammans med en apelsintouch, bakåtlutade tanniner och en slutdusch mineraler ger en smak som är väldigt lätt att gilla.

Jaha, ännu ett vin att dricka i hyfsad närtid. Det blir en kul höst känner jag.

Att dricka i rätt fas, just nu Jean-Marc Morey

Hur ofta är det inte man öppnar en flaska och njuter av att den är på topp, för att i nästa tankesekvens inse att man varit för snabbt på flaskorna igen. Det man har framför sig är de sista dropparna......som vanligt.

Det finns såklart olika sätt att komma runt problemet, tålamod, noggrannhet och disciplin eller mängdinköp är två varianter. En kombination av dem är kanske det bästa och när priserna inte drar iväg åt Blåkulla är det den vägen jag försöker gå. Att köpa sex eller tolv flaskor av ett vin gör att man kan vara med på mognadsresan på ett helt annat sätt och om man inte är och fingrar i syltburken så kan glädjen av att dricka på topp ske lite oftare.

Dagens vin köpte jag en låda av och hälften har gått åt under åren. Med den flaska som beskrivs nedan kommer jag att ha sex flaskor att dricka när det ligger í den fas jag gillar bäst. Ett ganska bra utfall, helt klart.

Dagens vin är en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-Saint-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.

Här bjuds på en hel del mogna körsbär, plommon och katrinplommon och en del torkade bär. Frukten börjar precis falla lite, lite isär av mognad och upplevs betydligt mer uttorkad dag två. Lite marsipan, björnklister och en svag touch lösningsmedel ackompanjerar. Ovanpå allt svävar en skön pust av lakrisala dofter, uppblandade med lite mineral. Det är en skön sniff, där det är hugget som stucket vilken dag som är bäst, men skillnaden är rätt tydlig avseende fruktintrycket.

I munnen håller det ihop väl dag ett, men sjunker en del dag två. När det gäller syran finns inget att anmärka, tanninerna är som minimala flagor som knappt ger något motstånd. Det är frukten som gör att det håller ihop dag ett men sakta börjar kantra dag två, och som gör att vinet bör drickas de närmaste åren. Gillar man mognad finns här en härligt uttorkande och lakrisal känsla som torkar ut munnen länge, länge. Till den bjuds en viss touch av alkoholvärme som drar åt kirsch, på ett trevligt sätt. Inte alls oävet, och jag vet numer vad jag kan bjuda på till höstens första grytor.

Monopol från Pierre Damoy

Sedan 1992 har Pierre Damoy basat över Damoy-domänen i Gevrey-Chambertin. Jag har inte testat vinerna från 50-talet som ska vara riktigt bra, men efter en längre period med sämre viner har Pierre lyft kvaliteten ett par snäpp och domänen nämns numer åter med aktning.

Personligen har jag haft lite problem med vinerna då Pierre använder rätt stor andel ny ek, och vinerna får ett rätt bränt eller rostat uttryck i ungdomen. Lagring anbefalles alltså.

Jag har ett par flaskor från deras monopol "Clos Tamisot" som nu fått några år på nacken. Dags att ta tempen och se om eken utgör något problem. I karaffen landar en 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Clos Tamisot", Domaine Pierrre Damoy.

Tät körsbärsfrukt toppad med kirsch, katrinplomon och björnklister som blandas med rätt brända ekfatstoner. Bakom det brända skönjer man dock fina kryddor och en begynnade multnad, jordighet, ett visst mått av animalitet och målarlåda.

I munnen börjar man känna en första liten mognad med en frukt som balanserar mellan ungdom och första graden av uttorkning. Syran är bra, tanninerna greppar fint och fatkryddorna och en liten svag alkoholvärme gör det rätt trevligt.  Det brända håller sig hyfsat väl inom ramarna, och till mat är det inga problem.

Inte helt övertygad idag alltså, men med lite tid kommer den här nog att bli slankt och kryddigt med en fin mineralsvans, men det funkar helt OK redan nu. Ekfobin slår inte till i allafall. :)