Nu är det spännande - Ray Walker i glaset

Det finns ett antal amerikaner som gör eller handlar med vin i Bourgogne, men ingen som agerat så utstuderat och annorlunda som Ray Walker. I hans lilla amerikanska sagobok "The Road to Burgundy" med undertiteln "The unlikely story of an american making wine and a new life in France", kan du läsa om hans bravader. Annars finns han att följa på hans blogg, sajt eller Wine Berserkers. Han skjuter brett och metodiskt. 

För ett tag sedan landade det ett blandat sexpack av hans viner här hemma och när M var på middag så var det dags att med spänning se vad det egentligen hälls upp för monster i glaset. Ray förordar att hans viner ska drickas lagrade, men inte sjutton går det att bara vänta. Nä, fram med korkskruven och ploppa upp. Vinet som sådant är en 2011 Morey-Saint-Denis 1er Cru "Les Monts Luisants". Maison Ilan.

Det första att konstatera är kanske att Rays sätt att marknadsföra vinerna via nätet och främst då till amerikaner har gjort att priserna är väl saftigt tilltagna. Dagens flaska går loss på 99 Euro, så det vill till att leverera nu Ray.

Det som slår mig direkt är hur doften liksom är som en smekning. Den är behagligt mjuk och fylld av lätta och fina godsaker. Frukten är rätt försiktig i sin karaktär, med hallon och jordgubbar, toppade med en dusch viol. Det som ger en extra känsla av lyx är dock de snyggt hanterade faten som ger en svagt bränd bakgrundston, men i övrigt bjussar på en massa finmalda kryddor.Sammantaget blir det till en underbar, slank sniff.

I munnen fortsätter smekningen med ett oerhört lätt och dansant vin som slinker ner utan något som helst motstånd. Slankt är bara förnamnet, med en fin och lätt frukt parad med ljuvliga kryddor. Jag måste återkomma till kryddorna. De är enastående bra och jag kommer på mig att "jaga" dem i munnen....länge, länge, tills jag sitter där med ett litet lass grus och ett leende.

Strukturmässigt är syran precis där den ska vara, tanninerna ytterst finmalda och de når en fin samklang med den lätta frukten. 

Det här är ett vin jag gärna dricker nu, men syskonflaskan sparas ett antal år som referens. Värt pengarna? Nja, men en riktigt, riktigt trevlig upplevelse.

2010 Les Preuses - gott som bara den

Efter en rad viner med etiketter såsom Keller, Dönnhoff, Borgogno, Chasse-Spleen, Escarpment och Clarendon Hills börjar jag åter närma mig hemmaplan. Något sånär hemma är Chablis och jag gjorde under några dagar en närmare besiktning av det vin jag tyckte var bäst under årets La Chablisienne-provning.

Vinet jag njöt av var en 2010, Chablis Grand Cru "Les Preuses", La Chablisienne. Noteringarna är från dag tre då vinet visade sig från sin absolut bästa sida, Vila är således att rekommendera.

En doftbild där frukten är lätt dämpad med sina blommor och äpplighet, eller är det helt enkelt så att resten av intrycken är mer framträdande? Ja, så är det nog. Det är nämligen en del fetma, en del mineral och en del kryddor som tillsammans ger en skön sniff.

Fetman är en sån där fetma man kan känna igen från barndomens modellera och det är ett uttryck jag ofta återkommer till i Chablis-viner jag tycker om. Mineralerna är som sig bör rätt framträdande och en skaldjurstendens bryggar över fetman in i en rökighet, där det även finns små spår av eneträ. Något som får mig in på faten och den ljuvliga kryddigheten. Muskot, lagerblad, kryddpeppar.....finmalet och blandat. En sniff som viskar om gottigheter.

Och visst håller doften vad den utlovar. Väl i munnen är det första ordet som kommer i åtanke, balans. Frisk syra, dämpande fetma och en skön frukt. Det nästan skriker burgundisk elegans och om man adderar samtliga smakintryck och det underbara avslutet med dess lenhet, svaga fetma och de små sticken av citron och svag, svag grapebeska, ja, redan då är man nöjd.....och leendet fullbordas med kryddigheten och mineralerna, och jag kan bara ge tummen upp. Nåt år på rygg och det här kommer visa sig vara en kalasköp.

Citrusspritt signerat Vincent Girardin

Vincent Girardin är en producent som genom åren bjudit mig på bra vinupplevelser. Sällan att jag har rynkat på näsan åt något av hans vita som är, eller numer var, hans huvudfåra, efter det att ryggen fått honom att sälja hans livsverk. Till lite lågtempad lax ryckte jag med goda förhoppningar fram en 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Domaine Vincent Girardin....och höll tummarna.

En lätt smörighet blandad med finsk citronlakrits, så känns inledningen. Sen far det ut åt sidan i lite tropiska toner som blandas upp med lite vanilj och kokos....ja, ta mig tusan....jag grunnar på det där med kokos som rätt udda, men får ett uns gång på gång. Såklart bjussas det även på en lite rökig mineralitet och med det såkänns doftbilden rätt komplett och riktigt fin.

Munnen är ett helt annat djur med en livlig syra som tillsammans med ett osedvanligt tydligt citrusdriv gör att det nästan spritter som av pressad citron. Riktigt markant citron och även en del lime, så är man citrusfreak är det lätt att gilla det här.

Vidare en medelfyllig känsla med lite smörig fetma, en touch mineral, den där lakritsen igen och ett visst mått grapebeska. Smaker som blandar och ger innan citron och mineral ligger kvar i munnen och gör att tungan far runt som en visp. Kul och gott att dricka idag och blir säkert riktigt bra när citrusdrivet lugnar sig två snäpp.

.....och ja, det gick bra till maten.....

....och så högg jag en tolva oprovat

Det är som bekant rätt svårt att få sig en bra Bourgogne-upplevelse till livs utan att slanta upp en del av sina sparingar. Vissa producenter som Hudelot-Noellat, Lafarge och några andra brukar dock leverera bra på den röda sidan med sina basflarror. En annan producent som brukar fungera är Mortet, så när 2012orna nu finns att få tag på så högg jag en tolva oprovat.

Under två dagar slank det ner en 2012  Bourgogne "Cuvée de Noble Souche", Domaine Denis Mortet. Det var bara att hålla tummarna för´att det levererar.

Svalt, direkt ur karaffen, vindlar en doft av mjuka, lite mosiga bär. De doftar härligt och får samsas med en touch av smör eller fudge. Näst på tur är fina och välhanterade fat som ger kryddighet och så fanns där visst lite fin flintsten. Dra in djupt  och man sugs in i en härlig doft som verkligen slösar med hallon och viol.

I munnen accentueras den doftbild man fått av frukten, däremot tar eken lite mer plats och det blir till ett samspel av bärsötma och ekbeska som ändå gör att eken håller sig på rätt sida mållinjen. Lägg till viss jordighet, bra syra och en len eller svag tanninmatta och det här är lätt att gilla. Att avslutet blandar lakrits, sötma, beska och mineraler gör inte saken sämre. Det här kommer dock att vinna på att vila lite och jag ska försöka låta mina helt nyinköpta flaskor vila. Vem tror på det?

Riktigt, riktigt bra för sin nivå är slutbetyget. Blir nog en låda till tror jag

Ärligt och bra rött från Alain Gras

Nu har det blivit alldeles för mycket vin från andra håll än Bourgogne ett tag, så det är rättning mittåt och något typiskt, ärligt och bra rött vin ska tas fram. Jag fastnar för mannen från Saint-Romain som trollar fram härliga vita viner, men som såklart fuskar med lite rött. Det roligaste röda i den lilla portföljen kommer från över hundra år gamla rankor och det vin som valdes är 2009 Auxey-Duresses "Vieilles Vignes", Alain Gras.

Det slår en direkt att här har vi att göra med fint hanterade fat. Vi pratar kafferost, mörk choklad och allehanda kryddor......och känslan är alltså ek på ett riktigt positivt sätt, d.v.s. inget som skvallrar om någon ekplanksbeska. Vid sidan av detta är frukten rätt djup och koncentrerad  med hallon och körsbär i frontlinjen. Som förlängning får man sig till livs lite körsbärskärnor, svag kirsch och några stänk nagelborttagning. Och ja, lite steniga noteringar görs på sluttampen, Fint så.

En munkänsla som mestadels snackar klunkvänlighet. Det rinner ner liksom, trots tydligt koncentrerad hallonfrukt, milimeterstora och greppiga tanniner och en lätt raspig och kryddig ekighet. Alla delar håller sig dock inom ramarna och det blir skjuts ner i magen via en mun som knappt hinner kippa.

Antingen njuter man idag och är fullt nöjd eller så låter man delarna sjunka ihop och bilda en tydligare helhet och njuter av det. Valet är fritt, men oavsett så är det gott. Mer sånt.